(…installerad och det skålar vi på…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

 

NEDRÄKNING # 7 (det är nära nu)

 Det var i grevens tid vi kom på att slå till på ett köp av en watermaker. Här har vi legat i hamn och gnuggat kaj alldeles för länge och först när restriktionerna håller på att lätta och seglingen åter är inom räckhåll – ja då går vi och beställer en avsaltningsmakapär. Grekland har förvisso (som regel) bra dricksvatten som vi gladeligen dricker från direkt ur kran. Men då vi inte planerat stanna i Grekland för all framtid och det på många avlägsna platser råder färskvattenbrist, så är investeringen primärt tänkt för kommande dagar. Vi har såklart glädje av den redan nu, fattas bara annat.

 När prylarna dök upp och vi skulle montera så tog det emot lite måste vi erkänna. Var alla pumpar, filter och membran skulle placeras ombord var ingen självklarhet, Wilma är inte som andra båtar. Vi tänkte och vi mätte och till slut hade vi bestämt oss. Det blev den bästa platsen utifrån outnyttjat utrymme, vilket samtidigt visade sig vara den sämsta platsen ur monteringshänseende. Slang och elkabel behövde dras genom båten – från aktern där sjövattnet kommer in under våra bingar, vidare föröver genom maskinrummet, under fru Pimpstens klädgarderob, under salongssoffan på babords sida och därefter genom skottet och fram till arbetsbänken. Där. Längst in under bänken har vi nu placerat osmos-membranet som tillsammans med slangar och kopplingar behövde närmare en och en halv meter för att få plats. I framkant av ”under-bänken-utrymmet” har vi placerat pumpen och panelen med sina reglage och instrument sitter på fronten av densamma.

Havsvatten kommer in via de två genomföringarna som sköter dräneringen av sittbrunnen. Fördelen är att de är två till antalet, en på styrbords sida och den andra om babord. Vi vill på så vis minska risken för kavitation och bubblor när vi producerar dricksvatten under pågående segling (och ligger på ena eller andra bogen). Det är tanken i vart fall, att det ska fungera helt störningsfritt. Utvärdera kan vi dock inte göra förrän vi börjar segla.

Till synes så fungerar systemet klockrent där vi befinner oss nu. Glädjande konstaterar vi, att vi får ut 70 liter dricksvatten per timme och det i ett av de saltare haven på jorden. Här uppgår salthalten till närmare fyra procent och ju längre österut i Medelhavet man kommer, desto saltare. Under en timmes körning laddar batteribanken ur endast 7-8 procent, vilket i princip innebär att vi kan köra vår watermaker precis när vi vill och hur länge vi vill, tankarna hinner bli fulla före batteribanken säger ifrån. Flera av er läsare har säkert koll på att vår batteribank består av Lithium om 600 Ah och dessa laddas främst via våra solpaneler på 1000 Watt. Vi har även en vindsnurra och såklart möjlighet att ladda via landström.

Nu till det fiffiga. För ett par år sedan köpte vi en extra vattentank till Wilma som vi placerade ovanpå den gamla. Först tänkte vi plocka bort den övre tanken, nu när vi har möjlighet att tillverka eget vatten. Men då Watermaker-vatten helst inte ska kontamineras med vanligt dricksvatten som ju är klorat, så blev det bättre att behålla båda tankarna. Osmos-membranet gillar nämligen inte klor, vilket man får in när man renspolar systemet om man har ”vanligt” vatten i tanken. Nu har Kapten Betong kopplat så allt vatten vi producerar själva (som är klorfritt) kommer in i den övre tanken. Det är sen från detta vatten vi underhåller systemet och det finns således ingen risk att få in klor i membranet. När vi ska fylla vatten i den undre tanken så gör vi detta genom att antingen släppa ner watermakervatten från den övre. Eller så fyller vi kranvatten från land (som leds direkt till den undre tanken). Det finns såväl en kran som en luftspärr mellan tankarna som förhindrar att vattnet i den undre tanken (klorat eller inte) kan komma upp i den övre tanken.

Rent vatten är ingen självklarhet. Nedsmutsning och sinat grundvatten är kanske de främsta anledningarna till att dricksvattnet är hotat – och det börjar märkas även i Sverige. Vanligt är att det råder brist på dricksvatten ute på öar och på många ställen är man helt beroende av att kunna avsalta havsvatten genom så kallad omvänd osmos (samma system som vårt). Malta är ett exempel men även öar i Stockholms skärgård får sitt dricksvatten via avsaltningsanläggningar. När frågan ställs på sin spets, finns väl inget viktigare än en god tillgång på rent dricksvatten. Därför känns investeringen motiverad och detta gör oss än mer oberoende. Skål på det! Nu producerar vi såväl elektricitet som vatten ombord. (Fast Kapten skulle också vilja ha en maskin som gör rödvin, HÄPP!)

 

Skepp o Hoj!