(…efter ett fantastiskt kalas så släppte vi förstöjningarna…)

 

 

 

 

 Att stanna ett extra dygn hade helt klart sina fördelar. Framför allt vann vi mer tid till förberedelser innan avsegling. Men vi hann också ta ett ordentligt farväl av alla sköna människor i hamnen. Grillfesten som anordnats var grekiskt uppsluppen och spontan. Folk kom och gick som de kände och flera av dem dök upp i sina arbetskläder, där de just lämnat färgburken och pågående målning för att gå på fest. Andra hade klätt upp sig lite mer. När vi dök upp så skojades det friskt över Kapten Betongs klädval, för dagen hade han klätt sig i en ren skjorta och ett par diskreta och snygga shorts, helt utan färg- och oljefläckar. Kapten var knappt till igenkänning skrockade gubbarna. Varje dag hela vintern har Kapten rört sig på området iförd blåbyxor och arbetströja.

 

Mat serverades i generösa mängder för att mätta de hårt arbetande männen; grillat kött av fågel och gris, bröd, tzatziki, feta, sallad och oliver. Drycken bestod av raki, det omåttligt populära brännvinet som är framställt av druvor och smaksatt med anis. Samt öl och vatten. Själva har vi ingen fäbless för raki men vi smakade av artighet. Dessutom ville vi undvika att bli på pickalurven, vi hade cyklar och jolle kvar att surra före sängdags. Festens stora överraskning bestod i att Kapten blev besjungen. Någon måste ha skvallrat att det var hans födelsedag nästkommande dag och de hade ordnat med en tårta och på såväl grekiska som engelska sjöng vi alla för honom. Kapten blev alldeles rörd över den uppskattning som visades och när vi senare traskade hem mätta och nöjda sa han till Styrman Pimpsten att ”skulle vi av någon anledning bli fast i Kalamaria i all framtid, så är detta definitivt inte den sämsta platsen på jorden”. Med andra ord så har vi trivts bra här. Det är ingen turistmagnet precis, men folket är trevligt och det finns en vardag här som tilltalar oss. När människor är hjälpsamma och inkluderande blir livet lätt och trivsamt.

 

Här blir Kapten överraskad med tårta och sång! Glöm inte att sätta på ljudet…

 

Morgonen därpå, klockan 08:40 släppte vi förtöjningarna. För första gången på åtta och en halv månad så fick Wilma och hennes besättning segla igen. Aldrig hade vi väl trott att vinteruppehållet skulle bli så långt, först pappa Felix som dog så vi tidigare än planerat kom till hamnen. Sen pandemin som försenat oss rejält i andra änden av uppehållet. Fjärden låg blank och himlen var knallblå och så snart Wilma släppt ut sina tre röda lakan stängde vi av motorn. Sen drack vi kaffe och konstaterade att vi var ”back in business”.

 

 

Skepp och Hoj!