(…men fortsätter segla efter noga överväganden…) 

Aten/Piraeus, Saroniska bukten, Grekland

Mellan betong och hus dallrar kvicksilvret kring trettiofem grader. Vi sitter i taxin och det obligatoriska munskyddet skaver, svettpärlorna tränger fram och känslan av att inte få tillräckligt med syre är påtaglig. Men så stannar bilen framför en stor
byggnad och vi är framme. På fasaden vajar den blågula flaggan jämte det svenska riksvapnet. Vi är på ambassaden där Styrman har en avtalad tid för förnyelse av pass. Den planerade hemresan i våras gick ju i stöpet på grund av pandemin och passtiden
i Sverige fick ställas in. Nu höll passets giltighetstid obönhörligt på att rinna ut och för första gången skulle vi få kliva in på en svensk ambassad.

Snart stod vi åter ute i den dallrande hettan. Det var eftermiddag och vi valde att trotsa värmen och gå till fots bort till Akropolis, denna antika del av Aten med byggnader daterade från 400-talet före Kristus. Vi imponerades såklart, där vi gick uppe
på berget i den stekheta solen. Men få var de platser där skugga gick att finna. Kapten räknade kolonner och vi tog fasta på lite alternativa händelser kring platsen. Så som att en av byggnaderna där man förvarat krut, hade exploderat. Kaboom! Detta
var i slutet av 1600-talet. Det har även funnits en massa andra, mer obetydliga hus mellan dessa historiska byggnader. Men på 1800-talet när man började med utgrävningarna rev man dessa. Undrar just om någon stackare bodde där i en anspråkslös liten
kåk och plötsligt kommer någon viktighetsperson och säger ”Vi ska riva din kåk för om 150 år ska det gå ett svettigt seglarpar från Sverige här, på din forna tomt och titta på de gamla stenbumlingarna från 400-talet”. Visst är platsen fantastisk
och vi kan förstå att man placerat ut vakter på en historisk plats som denna, men det späddes nog på lite extra i tider av pandemi. Vi hade vakter som gick i hasorna hela tiden och vi var tvungna att gå medströms för att människor inte skulle
kunna mötas. Ibland fick man mer koncentrera sig på vart närmaste person befann sig, än man hann studera själva monumentet. Som sagt, det gäller att hålla avstånd. 

Väl klara med stenbumlingarna satte vi span på en iskall öl. Vårt annars så snåla leverne har under vår vistelsetid i huvudstaden fått ge vika för ett mer lössläppt läder, nu har vi semester resonerade vi. Restaurangerna kantades i backen nedanför stenhögen
och vi hade lite svårt att välja. Men plötsligt tvärstannar Styrman och utbrister ”HÄR SKA VI ÄTA”. Kapten var dock inte fullt lika övertygad, men insåg snart att det var lönlöst att protestera. Vid ena bordet satt nämligen
hans största rival genom alla tider, Johnny Depp (förvisso uppklistrad på en kartongbit, men det gjorde knappast någon skillnad). Hur skulle detta sluta?!

 

 

 

 

Bara att välja och vraka…

 

Over änd out.

Sviterna efter de senaste dygnen gör sig påminda. Vi hade sökt skydd undan det oväder som drog över grekiska fastlandet och ön Evia och vi låg (tack och lov) i kanten av rusket. Därför upplevde vi varken regnet eller åskan som särskilt besvärande. Däremot
rullade höga svall in i viken, de letade sig in från en helt annan riktning än vindens. Det blåste hårt och vindkantringarna piskade upp vitt skum runt båten. Det kändes som vi var ute och seglade, fast vi låg på svaj i en vik. Varje pinal behövde
stuvas och timmarna det blåste och gungade som mest låg vi ner. Vi var beredda att snabbt kunna starta motorn, ifall vi plötsligt skulle tappa greppet och börja driva. Beslutet att lämna Evia så fort som möjligt hade visat sig vara klokt, för däröver
drog ovädret kallsinnigt. Sju döda och en person saknad blev den sorgliga konsekvensen. Med oss var det aldrig någon fara, det var bara tröttsamt rent fysiskt. Därtill, det hör verkligen inte till vanligheterna att besättningen på Wilma kollar långfilm
mitt på dagen, men det var vad vi sysselsatte oss med när det var som stökigast. 

Äntligen kom då måndagen och vi fick gå in till hamnen i Piraeus (Aten). Det blåste fortfarande och vi fick gå för motor för vinden låg rätt emot. Trots att Piraeus till synes ligger skyddad i Saroniska bukten, visade det sig ta halva dagen att gå
den korta sträckan på 8,5 distans. Det blåste 14 m/s med motström och svall emot oss. Stundtals gick det inte fortare än 0,8 knop även om vi för det mesta pendlade mellan 1,5 – 2 knops fart. För första gången på säkert ett par år lämnade Styrman över
rodret till sin Kapten när det var dags att gå in i marinan (det är alltid hon som lägger till annars). Tilläggningen gick fint och marinans lilla servicebåt hjälpte till att knuffa på Wilma så inte vinden skulle ta henne. Det kändes skönt att komma
in i hamn. Och kunna stå i båten utan att hela tiden hålla i sig.

Senare på kvällen (och vi nyduschade gick iväg till vår favoritrestaurang) konstaterade vi båda att vi hade ont. Ont i bålen, ont i armar men framför allt ont i benen. Helt enkelt träningsvärk efter de stökiga dagarna vi väntat ut ovädret. Styrman hade
till och med lyckats bränna sig på kaffepannan när hon försökte jonglera med densamma i sjögång. Ena armen bär nu ett brännmärke, medan den andra pryds av ett blåmärke. Segling kan stundtals vara tufft.

Skepp o Hoj!

En nyhetslänk om ovädret (som vi tack och lov inte drabbades så hårt av, mest ömma muskler):

https://neoskosmos.com/en/172352/seven-dead-after-flash-floods-in-evia-one-missing/

 (…känner vi oss malplacerade…)

Vi spanar in mot land och ser bungalows och lyxhotell och längs med vattnet löper ett soldäck med strandstolar. Stolarna står noggrant utställda på millimetern och dynornas överdrag är fläckfritt vita. Lika vita, fast till klädseln är de uppassare av män som rör sig mellan de få kvinnorna, ja mest kvinnor, som slagit sig ner för att steka sig i solen. Blommiga bikinis och stora solglasögon får drinkar och nya handdukar framburna när så önskas. I våra ögon ser det lite larvigt ut, som en scen tagen ur en James Bond-film där den charmante agentens ursnygga bondbrud på ett femstjärnigt hotell flitigt passas upp av betjänter i vita handskar. Det andas lyx som i Saint-Tropez, men detta är Grekland trots allt. Hur som helst väljer vi att ankra upp framför ett av hotellen för att här vänta in måndagen då vi seglar till Aten (Piraeus). Där har vi bokat hamnplats för vi har ärende att uträtta i huvudstaden.

Wilma ligger i viken framför ett av lyxhotellen…(lånad bild).

Platsen vi är på heter Vouliagmeni och är något av en grekisk motsvarighet till Franska Rivieran. Hit söker sig Atens förmögna. Även de fashionabla nattklubbarna från huvudstaden flyttar hit för att under några sommarmånader bedriva verksamhet här. Skulle vi kliva i land skulle vi snabbt känna oss malplacerade, men nu finns inga planer på det utan vi stannar ombord. Dels ligger viken lite oskyddad för de ständigt snurrande vindarna och svall letar sig in, men framför allt vill vi vänta ut det oväder som ska passera under helgen med åska och regn. Men vi har inga problem att roa oss ombord – vi simmar, fixar, fikar och lyssnar på svensk radio. Kapten passade även på att byta olja och filter på motorn för det var dags, vilket kan vara en skön kontrast till alla longdrinks och kritvita frottéhanddukar på land.

Skepp o Hoj!

(…och plötsligt är vi på södra Evia…)

 Efter en snabb förflyttning ligger vi nu på sydspetsen av ön Evia. De hårda vindarna över Skyros hade äntligen gett med sig och klockan sex på morgonen gav vi oss av. Vi hade en strålande segling där Wilma omväxlande dansade i slör och läns. Jämna och fina vindar utan bråkig sjö gjorde seglatsen till en av de bästa i år. Skönt att äntligen få en hel lång dag utan vare sig omslag i vindriktning eller vindstyrka. När solen dalat och mörkret lagt sig, tog det inte mer än någon timme till månen gick upp. Först en stor röd luna som makligt lämnade sin purpurfärg vartefter den steg på himlen. Därefter hängde den som ett tungt lysande klot på den stjärnklara himlen. Månskenet gav oss besynnerligt god sikt trots mörkret. När det var dags att ankra på sydspetsen av Evia kunde vi till och med urskilja sandfläckarna på havsbotten. Efter sjutton timmar på havet gick vi nöjda ner i kajutan för att söka upp lite sömn. Det sista vi ser innan ögonlocken faller, är den fulla månen som hänger utanför båtventilen med dess speglande sken från solen någonstans långt bort. Vi får leta länge i vokabulären för att beskriva underverket, metafysisk…andlig eller kanske övervärldslig. Snart infinner sig sömnen.

Nästa morgon korsar vi viken och går in till byn Karystos. Det har passerat över en vecka sedan vi senast kom åt affärer, vi har ankrat ödsligt sen vi lämnade Skopelos. Vi handlar mat och tar en kaffe på stan och tittar oss runt. Men i Karystos stannar vi bara en natt, vi behöver dra vidare. Vi har tagit sikte på den grekiska huvudstaden där vi har en avtalad tid. Vart, kan man då undra. Tids nog får ni veta.

 Skepp och Hoj!

Fler bilder…

 Närbild och solen har klivit ovanför horisonten men ännu inte nått över berget, himlen färgas röd…såväl solens upp- som nedgångar är magiska i detta land…

 

 Vi vaknar upp i vår ankarvik efter en seglats på 17 timmar, vi ankrade i mörkret…

 

 Det är vindstilla och vi upptäcker att ankaret nästan ligger under Wilma, trots att vi lagt ut 35 meter kätting. Ankaret har grävt ner sig fint…

 

 Efter frukosten puttrar vi in till byn Karystos där några ankor välkomnar oss…

 

 Kapten tog fram drönaren, det här är Karystos sedd från ovan…

 

 Seglatsen mellan Skyros och Karystos…

 

 

Over and Out

 

 (…ska inte underskattas…)

Skyros, Sporaderna, Grekland

Rätt snart blev vi mätta på stadens larm och trams. Skopelos är förvisso inget stort partyställe med störande nattliv som riskerar göra livet surt för sömntutor som oss. Men charterbåtarna kom i strid ström till hamnen framåt kvällen. De som hyr segelbåt verkar föredra civilisationen, där de bekvämt kan bota sina kurrande magar vid någon närliggande restaurang. Vi tillhör en annan kategori seglare. Efter att ha hunnit med såväl stadsvandring, bunkring som restaurangbesök lämnade vi Skopelos med kompassnålen pekandes mot syd.

 Väderprognosen höll inte vad den lovat. Det blåste för lite och seglatsen liknade mest en snigels framfart. Målet var att nå ön Skyros men efter tio timmar hade vi inte kommit särskilt långt. Vi valde då att söka nattvila på ödsliga Skantzoura där vi bakom en utstickande landtunga gömde oss tillsammans med segelbåten Nils. Nils gick trots sitt skandinaviskt klingande namn under fransk flagg. Ön är ett naturreservat och skyddsområde för den sällsynta munksälen med tillhörande restriktioner för besökaren. Därför kastade vi loss redan dagen efter med destination Skyros, 20 nautiska mil.

Nils och Wilma har sökt skydd sida vid sida…

Den vindpinade ön Skyros ligger oskyddad för den beryktade meltemivinden, därför gick vi på läsidan. Vi ankrade upp framför en oansenlig badstrand med tillhörande taverna. Tanken var att stanna ett par dagar och därefter förflytta oss till byn Linaria. Dels för att hyra scooter och besöka en hästgård som arbetar med bevarandet av den unika Skyrosponnyn, vars ras likt islandshästen är skyddad. Hästrasen lär inte vara grann till utseendet, men är en jäkel på att bära korgar med vindruvor som ska bli till vin. Trots sitt halvvilda tillstånd har hästarna i århundraden samarbetat med människorna på ön och idag finns endast ett hundratal Skyroshästar kvar.

Men vädret ville annorlunda, det började blåsa upp. I en hård vind som förvisso svalkar den trettiofemgradiga värmen (men som pronto förstör Nobelfest-frisyren) ligger vi nu och väntar ut blåsten. Vi sysselsätter oss med författande och sömnad, samt betraktar spännande dramatik som den starka frånlandsvinden skapar. Först blåste några barn iväg på en luftmadrass ut mot havet, de skrek för de klarade inte av att simma in till stranden. På ett ögonblick kastade sig två vuxna män i vattnet och räddade kidsen. Bara en timme senare släppte ankaret på de två motorbåtarna som låg förtöjda intill varandra och ombord befann sig en bunt barn. Vinden drev barnen och båtarna allt längre ut och de fann en tuta för att påkalla uppmärksamhet. När de i god fart passerade Wilma ropade vi över till dem om de behövde assistans, men vi fick till svar att hjälp var på väg. Då ser vi en storväxt grekisk man med en kalaskula komma paddlandes på en grön uppblåsbar krokodil. Vi tänkte lite roat att den lokala räddningstjänsten på ön arbetar lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Egentligen kanske man inte ska skämta om något så allvarligt. För vår del hade vi aldrig låtit några barn (eller vuxna heller för den delen) leka på flytande redskap i den hårda frånlandsvinden. Inte heller hade vi lämnat barn ensamma på en båt de inte bemästrar. Faktum är att vi själva lagt ut ovanligt mycket kätting och vi håller ankarvakt ombord. Men grekerna är kanske vana att använda flytande plastredskap som utryckningsfordon. Vi behöver väl knappast nämna, att vi stod beredda att agera utifall. Men nu löste det sig bra – tack vare en grön krokodil.

Skopelos, Sporaderna, Grekland

Förra året blev vi inte särskilt imponerade av ögruppen Sporaderna. På Skiathos fick vi inte ens plats i hamnen, samtliga platser var ockuperade av charterbåtar. Vi lyckades trots allt ankra utan att vare sig störa inflygningen, eller de fartyg som kommer och går. Själva staden var vacker men i vårt tycke lite för turistigt, vi föredrar mer genuina platser. På ön Alonissos la vi till i Patitiri, men där letade sig svall in i hamnen med följden att båtarnas master riskerade slå i varandra. Under natten fick alla båtar flytta sig för att ligga säkert och dålig stämning uppstod på kajen som följd. Skyros gillade vi förvisso, men vi var rätt stressade. Vi hade bråttom till Thessaloniki för att hinna hem till en döende pappa. Våra förväntningar var därför inte allt för höga när vi nu återvände till ögruppen.

Men…

 Efter den underbara ankringsviken på den öde ön Kira Panagia (eller om den inte var öde för enligt Wikipedia bor det 2 ensamma själar där) så seglade vi till Skopelos. Där befinner vi oss nu. Denna ö är känd för sin goda mat och för filmen Mamma-Mia som spelades in här. Skopelos har turism, men det känns ändå genuint. Gott om plats är det i hamnen också, vi kan till och med ligga längst med. Eller om allt beror på coronaviruset som kraftigt dragit ner på antalet turister. Vad vet vi, men vi njuter av denna underbara ö. Vi har ätit deras omtalade ostpaj, njutit grillade räkor på spett, fruktsallad med yoghurt och honung. Uppe på berget åt vi Dakos, det är som en grekisk bruschetta med bröd, oliver, sallad, tomater och feta med ringlad olivolja. Caféet drivs av ett äldre par och deras vuxna dotter och de tillhandahåller den bästa av utsikter. Grönsakerna odlar de själva, likaså apelsinerna de pressar till juice.

 Skopelos är det Grekland vi hade i tankarna när vi första gången kom till landet. Detta är kanske inte vår favoritplats, även om den kvalar in riktigt högt. Men Skopelos är i vårt tycke väldigt mycket Grekland. Kanske är det Mamma-Mia filmen som hjälpt till. Och maten, ja maten… Shit…här håller vi bara på att stapla en massa ord på varandra till ingen nytta. Så gott! Ska du till Grekland så vänd på stenarna lite och hitta guldkornen. Vår kärlek till Grekland var inte omedelbar, men något har hänt. Nu har vi grävt, letat, sett och funnit något som känns enormt gott i hjärtat. Och inte blir det sämre när vi sitter under vårt solskydd och en segelbåt passerar och någon högt ropar ”HELLO WILMA”. Det är en av våra grekiska vänner från i vintras, en av männen som ordnade födelsedagskalas för Kapten innan vi stack ut på segling.

Nu räcker orden och bilderna får ta vid…se och njut! 

Skepp o Hoj!

Skopelos gillar vi…

 

Turister men inte vansinnigt med turister…

 

Där nere ligger Wilma och väntar…

 

Någon har målat blommor på sin fasad…

 

Inte bara vitputsade byggnader…

 

Vi går uppåt för att nå det lilla caféet…

 

Caféet drivs av ett äldre par och deras vuxna dotter, de odlar grönsakerna själva och har drivit stället i 23 år…

 

Här uppe fläktar det, 32 grader i skuggan…

 

Bland det godaste vi ätit trots rättens enkelhet, Dakos. Grönsakerna kommer från deras egna trädgård…

 

Caféets lilla katt såg ut att må bra…

 

Fyra gäster och en bedårande utsikt…coronapandemin för (trots all sin tragedi) med sig positiva sidor. Här slipper vi trängas och ingen stressar, varesig gäster eller personal…

 

 

Staden Skopilos ligger på nordöstra sidan och havet kan vara rätt stökigt här utanför…

 

Mamma-Mia filmen (den första) spelades in på ön och vi blir sugna på att se filmen igen…

 

Klockan är tio på kvällen och det är nästan trettio grader varmt. Vi promenerar mellan gränderna och njuter av lite svalka…

 

Over and Out

 

(o ja…vi vet att vi är enormt bortskämda som kan uppleva allt detta…försök att finn era egna små guldkorn – det gör så mycket för välmåendet…)

 

(…till en plats som är helvetet för vissa, men inte för oss…)

Kira Panagia, Sporaderna, Grekland

Vår första tanke var att skänka bort de 350 liter med vattenskadad diesel som låg i Wilmas huvudtank. Men snart började snålheten växa inom oss. Därtill såg vi inte fram emot att tappa ur innehållet på dunkar, särskilt inte liggandes på ankare. Kunde vi finna någon annan lösning månne?!

På bensinmacken fann vi de kopplingar och slang vi behövde för att kunna bygga om systemet. Kapten hade en idé om att konvertera den mindre tanken, den som förser vår kamin med diesel, till en dagtank. Fortfarande skulle tankens huvudsakliga mottagare vara kaminen. Men med en trevägskoppling skulle möjligheten finnas att leda dieseln till motorn, när vi så önskar.

 Ännu en gång behövde vi lyfta på det mesta i salongen för att dra den nyinköpta slangen mellan dagtank och motorn. Tömma garderoben på kläder och lyfta på dynor i soffan och plocka ur stuvfack. I ett slag såg båten ut som ett sjöslag. Till slut kunde vi äntligen provköra, inget läckage och motorn spann som en sol-lapande katt i Mönsterås – systemet fungerade perfekt. Nu kunde vi låta den vattenskadade dieseln ligga kvar i sin tank till i höst, då vi tömmer och gör rent. Dieseln vi tappat ur får därefter stå och när vi separerat, kan den användas som bränsle till spis och kamin. 

 Under resten av seglingssäsongen kommer vi enkom använda dagtanken (när vi går för motor). Den rymmer inte så mycket förvisso, vi klarar 6-7 gångtimmar innan vi behöver fylla på. Påfyllning kan även ske ute till havs för vi har kopplat en pump intill tanken. Diesel på däck har vi rätt gott om, men skulle det behövas kan vi alltid ta med en dunk till någon närliggande bensinmack och fylla på. Fördelen med dagtanken är att den nu finns som reserv till huvudtanken, inte bara idag utan även för framtiden – skulle vi få problem med huvudtanken kan vi fort ställa om. Dagtanken är dessutom högt placerad så dieseln rinner ner till motorn och behöver egentligen inte ha någon pump, även om det sitter en sådan på motorn. Med denna lösning blev det bättre, än det som satt där innan.

 Sen till det tragikomiska…

I vintras plastade vi om styrhytten. Vi passade då på att sätta kranar på luftintagen, på såväl färskvattnet och dieseln. Tanken var att vi vid ett riktigt oväder ute till havs ska kunna krypa ner i båten och stänga in oss (som ett par sardiner i en konservburk). Vi tog även ner Wilmas bombluckor från Sverige, allt för att kunna sätta igen fönsterventiler och stänga alla intag såsom luftintag, sjövattenintag och nedgångslucka. Wilma skulle då kunna fara runt som en herrelös lovikkavante i ett stormande hav, medan vi skulle ligga lågt och vänta ut ovädret. Så det var därför vi monterade kranarna i vintras och vi hade (om vi använt hjärncellerna och tänkt till) kunnat stänga dessa vid den senaste Rock-n-roll-seglingen. Den som gav oss sjövatten i dieseltanken. Av någon anledning kopplade vi inte, vi upplevde inte seglingen som ett oväder trots att det blåste 18 m/s. Men med facit i hand skulle vi stängt kranarna, Wilma låg ju under vattenytan några gånger och vi hade brytande sjöar i mängder.

Efter en handfull dagar i Porto Koufo lyfte vi ankaret och gick ur viken för maskin, denna gång med hjälp av dagtanken som snällt försåg motorn med diesel. Efter ett par timmar kom meltemivindarna och fångade oss och då kunde vi börja segla. Det blåste perfekt med vindstyrkor mellan 8-10 meter per sekund. Havet var rätt gropigt men till kvällen kunde vi lägga till i en ankarvik på en av Sporadernas obebodda öar. Azurblått vatten, bedårande natur, getter på klipporna och varken telefon eller internet. Ett helvete för vissa, ett paradis för oss.

En film igen. På svenska igen. Glöm inte ljudet. Se och njut!

På väg ut ur hamn ger Wilmas motor plötsligt upp. Reaktionssnabbt drar vi ut förseglet. Vi hade just innan hissat storseglet i yttre hamnbassängen, något vi ofta gör när det blåser friskt. Vi hissar på tidigt för att slippa stå på fördäck i böljorna.
Vi lyckas få upp farten på Wilma och hålla undan för den stora passagerarfärjan som är på väg in. Puh. Hade färjan kommit fyra minuter tidigare hade vi fått ropa upp och bett dem snabbt agera.

 Seglatsens mål var den lilla ön Agios Eftstratios, 21 nautiska mil söderut. Ön är en av Greklands mest isolerade och där finns inte mycket mer än ett par tavernor och en lanthandel. Alltså helt fel plats att komma till med trasig motor då reservdelar
och service lyser med sin frånvaro. Dessutom, att segla in utan motor hade blivit knivigt, för hamnen är utformad så man måste segla en chikan. Agisos Eftstratios kändes plötsligt inte så lockande.

 Så snart vi fått land bakom oss gick Kapten ner och felsökte. Då vi haft problem med dieseltillförsel förut var det hans första tanke. Samtidigt visste han att förra seglingen varit tuff. Men vi hade ju gått för motor de sista två timmarna på väg
in mot Limnos och då hade vi inte haft några problem alls. Snart kom han upp till Styrman och meddelade att han inte kunde finna felet, diesel kom fram till motorn och det var inte stopp i något filter. Inte heller fann han något fel på retursidan,
ingen slang var krökt eller klämd och inte heller var det luft i systemet. Kapten hade även hämtat en reservdunk med diesel uppe från däck och kopplat direkt på maskin, men motorn gick inte att starta för det. Vi insåg att vi behövde fatta kloka beslut.

 Agios Eftstratios gick bort, vi ville helt enkelt inte segla till någon avlägsen ö. Alternativet var att vända tillbaka norrut, mot fastlandet och Halkidiki. Vi styrde om mot Port Koufo där var vi för tre veckor sedan.

Stämningen ombord var trots allt god och vi njöt av seglingen och såg delfiner, sköldpaddor och hoppande svärdfiskar. Vid midnatt, när Kapten sovit ett par timmar kom han upp i sittbrunnen på ett synnerligen gott humör. Han hade legat i sängen och funderat
över motorfelet och nu hade han en kvalificerad gissning. Kunde det vara så att vi vid den förra seglingen (som var ovanligt tuff) fått in havsvatten ner i dieseltanken via avluftningen. Den är placerad på utsidan av styrhytten med ett stänk- och
regnskydd på. Men då Wilma gjort några rejäla dyk och fått flera brytande sjöar över sig, kunde det ha kommit in vatten den vägen trots allt. Att vi kunnat köra motorn ett par timmar efteråt kan ha berott på att innehållet i dieseltanken var såpass
omskakat att vattnet aldrig lyckades skikta sig och motorn därför fått tillräckligt med bränsle. Sen, när vi legat på ankaret i ett par dygn, att innehållet i tanken då skiktat sig. Att motorn ändå klarat att gå den korta biten ut till yttre hamnen
var nog mera flax, den borde ha gett ifrån sig sin sista suck tidigare. Men kanske att vi haft lite slagsida på sidan sugröret inte sitter på. En teori, men kunde det stämma?!

 Kapten försvann ner i båten och snart kom han upp med ett dieselprov. Mycket riktigt, genom glasburken såg vi tydligt att dieseln var skiktad med vatten. Vi nöjde oss för stunden med att veta orsaken och fortsatte natten med att turas om att gå
skift och sova. Det var ju ingen brådska som sagt, för stunden låg vi och drev.

Dagen därpå när vindarna kom tillbaka tog vi mätta och utsövda itu med bekymret. Nu plockade Kapten fram en dieseldunk på nytt från däck. Denna gång envisades han en längre tid med att få igång motorn. Snart hostade den till och när det vattnet som motorn
sugit i sig var borta gick motorn hur fint som helst. Men problemet var inte fullt ut löst för det. Överskottet, det vill säga returdieseln, går ner i stora tanken. Och med dieseltanken nästan full med sina 350 liter så skulle det bara vara en tidsfråga
innan tanken svämmade över. På nytt försvann Kapten ner i sina gömmor och snart hade Kapten tillverkat en tigerloop. Tigerloopen gör så returdieseln går tillbaka till maskin istället för ner i tanken, så den så att säga återanvänds direkt. 28 timmar
efter vi lämnat Limnos kunde vi för egen maskin ankra upp i Porto Koufo, med en surrad dieseltank och en tigerloop som provisorisk lösning. Nu stod vi dock med nästa bekymmer, vad gör man med 350 liter vattenskadad diesel i Porto Koufo. Förvisso befann
vi oss på fastlandet, men lik väl ute på landsbygden. Att rena den själva har vi ingen möjlighet till. Men det fick bli nästa dags bekymmer. Innan vi stöp i säng rodde vi över till vår norske vän Öivind som väntade oss med vin och ost. Att vi skulle
ses så snart igen hade ingen av oss trott. Och av en händelse dök vi upp lagom till hans födelsedag.

En filmen om motorstoppet och seglingen till Porto Koufo. Glöm inte ljudet. 

Skepp och Hoj!

(…som bar oss ända till Limnos…)

Limnos, Nordegeiska Öarna, Grekland

Vi satte av mot Samothraki. Det skulle blåsa friskt på morgonen men mojna allt eftersom. Vindriktningen var bra. Så bra man kan önska sig denna tiden på året vill säga. Med blåsten från norr kunde vi segla bidevind, högt upp i vind. Klockan sex på morgonen lämnade vi Limenaria på Thassos och vi satte segel direkt utanför hamnen. Vi hade lä och platt vatten så länge ön skyddade, men så fort vi lämnade Thassos bakom oss ökade vinden markant. Vi revade och tog fram flytvästar och livlinor. Snart reste sig havet och svallen gick höga, tre meter och mer. Svallen kom dock inte från vindriktningen utan från Svarta Havet, rakt emot oss. För varje ny våg dök Wilma så havet slog över däck. Farten bromsades kraftigt och seglingen var allt annat än bekväm. Framför allt hade vi svårt att hålla upp mot Samothraki, det blåste så hårt att vi obönhörligt trycktes söderut trots att vi styrde mot målet och gå högre upp i vind gick inte. Vi gav efter ett tag upp försöket att nå Samothraki och styrde ner mot Limnos istället. Just precis så som våra belgiska vänner fått göra ett par dagar före oss.

Nu skar vi svallen betydligt bättre även om Wilma fick arbeta hårt ändå. Att vi revat märktes knappt och emellanåt gjorde vi nio knops fart. Med denna sydligare kurs kom vi nu rakt in mot meltemins centrum och allt yrde vitt runt omkring, det blåste 18 m/s. Emellanåt kom svall som var så höga att vi fick titta uppåt för att se toppen på dem. Vågtoppen lyste ljusgrön av solen som reflekterade och när vi träffades slog vågen över oss så att sittbrunnen fylldes med vatten. Kapten blev dyngsur och t-shirten fick bytas ut mot en jacka som föga hjälpte. En halvtimme senare satt Kapten i en vinterjacka för att hålla sig såväl torr som varm, trots att det var det trettio grader ute. Styrman satt under sprayhooden men lyckades bli så blöt hon även hon fick byta kläder.

 Sakta släppte vindstyrkan sitt grepp och vid tvåtiden hade det mojnat såpass att vi kunde slå ut revet ur seglet. Äntligen fick vi en fantastisk segling och kläderna åkte av för vi blev för varma i solen. Förvisso blev de 40 distansen till Samothraki till 50, eller rättare sagt 60 distans. Kapten hade råkat spana in fel ställe på Limnos och det blev en liten omväg på tio distans. Vi skrattade gott. Men det heter ju att en sjöman kommer när han kan och framåt sena eftermiddagen styrde vi in mot huvudorten Myrina på Limnos.

 En film från seglatsen, den är på svenska – och glöm inte ljudet. 

Skepp o Hoj!

 (…är en halvgammal svensk man…)

Further down the page you find a film in English.

Thassos, Östra Makedonien, Grekland

”You are a naughty boy”. Meningen är riktad till Kapten och vi har just besökt Giola.

Giola är en urgröpning i berget precis intill havet. Havet har sen fyllt på med vatten och på så sätt skapat en naturlig swimmingpool, likt en lagun. Platsen är spektakulär och man kan hoppa eller dyka i från klippavsatserna. På ena sidan reser sig
bergskanten 6-7 meter. Därifrån sluttar den utför så avsatsen endast blir ett par centimeter hög i andra änden, och det är där man tar sig upp efter ett dopp i lagunen. De tuffa pojkarna hoppar från den högsta punkten medan fegisarna kliver ner från
andra sidan. Vi själva hoppade från tre meter, vilket vi kände var en lämpligare nivå för ett halvgammalt seglarpar från Sverige.

Vi valde dock att inte dyka för vi visste att bottendjupet inte var oändligt, dessutom låg det några luriga stenar på botten även om det sannolikt var gott mått ändå. Efter några hopp ville Kapten inte vara sämre än ungdomarna, så han valde att göra ett
hopp från en av de högre avsatserna. För att komma så långt ut i mitten av lagunen som möjligt så tog han sats. Kapten hoppade, men när han landade så lyckades han slå foten i en sten. Aj aj aj…

Kapten var trots skadan vid gott mod. Däremot så kunde han inte gå problemfritt, utan haltade. På vägen upp mot bilen träffade vi på den unga kvinnan igen, hon som fällt meningen ”You are a naughty boy”. Nu undrade hon över Kaptens stapplande gång och
Kapten berättade om hoppet ner i lagunen som resulterat i skadan. Och visst hade Kapten varit lite busig och stygg som trott att han kunde göra precis som de unga pojkarna. Modet och stilpoängen var det inget fel på, utan skillnaden låg främst i att
Kaptens kroppsvikt i rätt stor grad överskred de unga pojkarnas. Således så kom han djupare ner i vattnet så han lyckades slå i en sten.

Efter samtalet med den unga kvinnan tog vi oss upp till hyrbilen som väntade invid vägkanten. Därefter kunde vår färd runt ön Thassos fortsätta, nu utan några incidenter tack och lov. Däremot avstod vi från längre promenader (Kapten hade ont i foten)
så en vandring upp på Thassos högsta berg Ypsario gick bort. Den sticker 1206 meter över havet och utsikten därifrån lär vara magnifik. Men vem vet, kanske nästa gång. Men då får Kapten inte tro att han är en ungdom i puberteten, utan en helt vanligt
halvgammal man från Sverige.

A film from the day (in English). Don´t forget the sound!

 Skepp o Hoj!