Det är lite med skam som man berättar att det var rätt kämpigt att kliva upp till den ställda väckarklockan på tisdagsmorgonen…vi hade ju hyrt bil och skulle hämta den klockan nio. Så klockan sju ringde klockan och vi tänkte ”oooj” (vilket kanske inte var helt sant, för det var snarare en svordom som flög förbi i det halvt omedvetna tillståndet). Men hur som helst, ett långseglarliv innefattar att man sover när man är trött och är vaken när man inte sover. Typ. Och för oss har det inneburit 10-12 sköna timmar i sängen varje dygn. GÄÄÄÄRNA klockan 7 på morgonen är det skönt att sova, när klockan nu ringde.

 

Japp..en kopp te och sen iväg. Vi fick vår bil efter många lappar och underskrifter. Vi körde bort till den yttre hamnen där vår norske vän och hans fyrbenta vän stod och väntade.

 

Vi hoppade in i bilen och satte av mot vårt första mål Crozon, där vi skulle hämta upp Helenas nya glasögon. Direkt när vi lämnat Camaret sur Mer så kräktes den norska hunden. Han var fylld med en rejäl laddning frukost som nu kom rakt i knät på Helena. Japp…i något inlägg tidigare berättade hon om vår heroiska insats då vi räddade en stackars katt. Men det finns väl gränser för hur gulligt det är med ett halvt kilo hundspya på byxorna.

 

Men vi skrattade gott, husse till hunden var kanske inte jättenöjd, vid det här laget känner vi ju varandra rätt så väl, så han kunde svälja skammen rätt så fort tack och lov. Vi vände bilen tillbaka till Camaret och hamnen. Helena bytte byxor, vi tvättade av sätet lite granna och så bar det av igen. Denna gång utan några spyor.

 

Glasögonen hämtades upp i Crozon. Samma fina service och hur underbart är det inte att äntligen kunna se som folk tyckte Helena. Med nya brillorna på så studerade hon sin man…och jo, ja…han hade inte åldrats allt för mycket sedan innan glasögonhaveriet. Så han fick godkänt och fick följa med i livet ett tag till. (Hmmm…här kan man tro att Helena är halvt blind, det är inte sant…men det KÄNNS så när glasögonen ligger på sex meters djup).

 

Ja ha så där kom vi åkandes i 70 blås på de franska vägarna mot Brest. Tjoppe vid ratten och han är ju en lysande chaufför måste vi tillstå. Och det var bra skyltat därtill. Norrmannen var kartläsare medan Helena fäktades med lurvig hund i baksätet. Teamet var med andra ord brilliant.

 

 

Andra stopp för dagen var IKEA. Viktigaste inköpet var en stekpanna. Den ombord har sjungit på sista versen länge och vi ville (vi i detta fallet är Helena, som är kocken ombord) ha en ny därav. Och gärna samma för den passar spisen med dess anti-kastrull-halk-system ovanpå. När stekpannan var räddad så blev det köttbullar och potatismos i restaurangen.

 

För den som följt oss på bloggen en längre tid minns kanske när vi berättade om vårt besök på IKEA när vi var i Dordrecht i Holland. Ja det besöket på IKEA innebar inte någon kulinarisk sensation i positiv mening. Det moset hade man framgångsrikt kunnat använda i krig, som bomber. Hårt och bränt mos och torra köttbullar var det den gången. Och det är inte ofta vår slasktratt Tjoppe lämnar mat på tallriken, men den gången fick faktiskt Ingvar Kemprad stå i skamvrån. Holländarna är fantastiska på mycket..men att lyckas förstöra köttbullar och mos som levereras så gott som färdigt till restaurangen är en bedrift. Japp…så då har ni lite historik kring det hela.

 

Så nu i Brest i Frankrike så beställde vi våra köttbullar med mos. Det stod en stolt fransman bakom disken och han la upp maten prydligt på tallriken. Det såg gott ut vid första anblick vilket bådade gott. Vi betalade därefter, billigare än i Holland och vi slog oss ner.

 

Ja mycket kan man säga om fransmän. Men det här med mat. Det kan de. Hur kan man få färdiga köttbullar och mos att smaka så förträffligt? Köttbullarna var underbart saftiga och hade perfekt stekyta. Och moset var tillpiffat, det fanns någon angenäm uns av färska kryddor i moset. Den bästa IKEA-tallriken någonsin…och vips så tog vi av skämshatten av Kemprad och placerade honom på piedistalen. Vi åt med stor förnöjdsamhet.

 

Mätta så släntrade vi igenom kassan och ut till ”the swedish foodmarket”. Lingonsylt, hjortronsylt, knäckebröd, inlagd sill, matjesill, snaps (jo det finns på Ikea i Frankrike) och frysta räkor fylldes i korgen. När vi kom bort till kassan så berättade tjejen bakom disken att… vlievieleuuelicldkajjhrlklakdlihglekgpervovivolalrlohlala…ja vi förstod helt inte vad hon sa. Det gick väldigt fort. Vi försökte på franska igen men vi hängde inte med, men det var något om den svenska sillen. Vi frågade på engelska istället. Tjejen längre bort bakom disken svarade oss då på engelska att ”priset är 3 för 2 på sillen, så ni kan gå bort och hämta en burk till utan extra kostnad…”. Och då händer något märkligt. Tjejen närmast vänder sig om till sin kollega och säger på franska vilket vi lyckas uppfatta klockrent att: ”du ska inte prata engelska med kunderna, du måste BARA prata franska”.

 

Vi låtsades glatt som ingenting, men vi såg att kollegan som pratat engelska inte alls tyckte tillsägningen var rolig att få. Och vi undrar lite stilla…vad är det för inställning egentligen? Det är liksom på pin tji som man gör dialogen mellan människor svårare än den behöver vara. Ingen var otrevlig mot oss, det var inte det, men nu fick vi lite svart på vitt att många till faktum pratar engelska men av något principskäl vägrar använda språket.

 

Undrar vad Ingvar Kemprad har för uppfattning i frågan…att hans personal har den inställningen att man inte ska prata engelska med sina utländska kunder/gäster även om kunskapen där finns??!

 

Vi betalade glatt och vi fick med oss två sillburkar extra utan tillägg på priset då vi ämnat köpa fyra från början. Därefter baxade vi in allt i bilen och hunden var glad att se oss, han hade väntat snällt i bilen och nu anföll han oss med pussar (vi bedyrar här att det för dagen var mulet och bara 12 plusgrader, så hunden hade det inte för varmt medan vi var borta).

 

Resten av vår Bresttur bestod i att vi åkte in till centrum. Vi konstaterade snabbt att vi gjort rätt val som valt Camaret sur Mer framför Brest. En synnerligen tråkig stad till synes, allt var sönderbombat efter kriget och man har byggt upp staden igen med betonghus. Precis som i Le Havre men här utan någon större finess och känsla. Stelt och tråkigt, till och med Vällingby Centrum känns pittoreskt i jämförelse, och det säger inte lite.

 

Vi gick en promenad och sen drog vi ner till hamnen till en båttillbehörsaffär. Vi köpte några saker vi hade på vår lista…dels ett sjökort, ett översiktkort, för Biscaya. Man kan ju undra vad man ska med ett överseglingskort till när det egentligen bara är en massa vatten som visas. Men det är för att kunna lägga ut positionerna vart efter vi seglar. Skulle vi tappa elektroniken ombord så har vi vår rutt noterad fortlöpande och vi vet vart vi är. Och då kan man fortsätta med ”död räkning”, vilket betyder att om man vet hur länge, hur fort och åt vilket håll man förflyttat sig från en viss punkt, så vet man också vart man befinner sig. Så det är en säkerhetsåtgärd helt enkelt.

 

Ja och mer finns väl inte att berätta om dagen. Allt gick toppen, vi handlade det mesta vi hade på vår lista. Dock lyckades inte vår norske vän hitta något ställe som kan fylla hans gasflaskor på (som han behöver till spisen). Nu har han varit på jakt i många hamnar och städer och sökt efter någon som kan fylla dessa. Modellerna på flaskan stämmer inte och kopplingarna är olika överallt, varje land har sin modell. Så det är inte bara att byta ut dessa mot en ny. Så han får snällt köpa en helt ny fransk gasflaska, och hans lager av ”oanvändbara” gasbehållare bara växer och växer. Efter att ha åkt runt i halva Brest utan att lyckas lösa hans gasbekymmer, så känner vi oss än mer stärkta av det kloka valet att välja en dieselspis. Diesel finns överallt.

 

Skepp o Hoj!

 

 

En norrman seglar in. Vår norske vän som vi gjort sällskap med till och från sedan Holland dök upp i Camaret sur Mer idag. Vi tog emot honom och vi har gjort en liten film till hans ära. Även våra läsare kan få del av denna.

 

 

Skepp o Hoj!

Åhhh…vi vill plocka hit alla vi känner. Det är så svårt att förmedla våra upplevelser över nätet. Man måste på något sätt uppleva. Vädret idag, 20 grader och idel sol sedan vi vaknade av solkatterna i hyttstaket. Vi har lapat sol på däck, gått en promenad. Kapten har pratat med en gammal barndomskamrat i telefon en lång stund vilket var hur skoj som helst. Många år att täcka då de inte setts på länge. Kapten har fernissat.

 

Camaret har visat sig från finaste sidan, så vackert väder och vi strosade mellan de gamla husen och vid ett av minitorgen så slog vi oss ner med ett glas vitt vin och njöt av den tidiga kvällen. Därefter hem för lite middag.

Vi stack iväg på våra minicyklar för att jaga rätt på en optiker. Vi hade tagit reda på att i Camaret-sur-Mer så finns det ingen sådan. Men däremot i Crozon som ligger 10 kilometer bort. Vi stod i valet och kvalet att dyka efter Helenas glasögon, men vi tror inte de ligger kvar, tidvattnet har nog tagit med sig dem. Och på platsen där Helena tappade brillorna är precis intill där alla båtar åker in och ut ur hamn, så att ha en gubbe i vattnet mitt i en farled kändes inte som något vi var sugna på.

Underbart väder fick vi på vår cykelfärd och med oss hade vi kaffe i termos och de sista Cornish Pasties. Vi är ju mitt uppe i operation-tömma-frys och det var där vi fann dessa dyrgripar.

 

Att cykla runt här är inte alls som i Nederländerna. Där ligger landet flackt, inga backar att tala om. Men här, upp och ner och ner och upp…riktigt kuperat. Muskler och hjärta får sitt, iallafall med tanke på att det är två 50-åringar som far fram på minicyklar.

 

Väl inne i staden Croissant  Crozon så fann vi en optiker. Vi klev in och presenterade oss på franska och berättade att vi seglar men nu har tappat glasögonen i vattnet. Vi frågade om hon pratade engelska men svaret blev nej. Oookeeej tänkte Helena…det här blir intressant. Men det gick galant, över förväntan och ibland blir man förvånad över hur många franska ord det kan finnas i en blond liten seglerska. Dels så hade Helena ett glasögonintyg från optikern i Sverige med aktuellt synfel. Men intyget var på svenska och nu behövdes de översättas. Det kan vara rätt noga att hålla rätt på höger och vänster öga då synfelet inte är samma på ögonen. Gör de fel så kan vi kasta glasögonen i sjön IGEN så att säga. När vi rett ut vilken typ av glasögon och styrka så frågade vi om priset. Vilket pangpris minst sagt, 39 euro. Så vi slog till på två par. Så Helena provade ut bågar och sen blev vi hälsade att glasögonen skulle vara klara på 3 dagar. Så smidigt. Så billigt. Och att det fungerade så bra utan att kunna stötta sig på ett enda ord engelska. Vi berättade att vi hyrt bil på tisdag och att vi kommer och hämtar glasögonen då.

 

Nu ska vi inte stanna så länge till i detta grodätarland, nya länder och äventyr väntar. Men hade man blivit kvar här längre så hade ju fördelen varit att språket börjat lossna. Ja…inte för kapten dock, men han tar faktiskt till orda emellanåt på franska.

 

Efter optikerbesöket så tog vi oss upp till torget och slog oss ner på en mur och intog vårt kaffe och engelska pirog. Solen sken från en klarblå himmel. Äntligen lite mer värme, 16 grader i skuggan men i solen så känns det som svensk sommar. Så här inne i staden så fläktar det inte så mycket som i en hamn, och det blir för varmt att bära jacka. Vilka angenäma bekymmer.

 

Vi cyklade så småningom tillbaka och stannade till vid stranden igen för en andra kopp kaffe.

Listen är på plats. Den är inte köttbulle-testad. Men vi tror det blir bra. Nu kan vi olja bänk o list för ögat och hållbarheten ska få sitt.

Vi gick en runda genom bakgator och bort till den gamla fiskehamnen där det inte finns någon egentlig aktivitet längre. Där finns det en massa bra-ha-saker och skräp som ligger lite var stans. Vi föredrar att spankulera runt i dessa miljöer framför i shoppingcentran och i moderna marinor. Kan bero på att Kapten Betong är en skitgris. Pimpsten är kanske inte en skitgris men i vart fall en liten snorunge.

 

Vi gjorde några bra fynd.

 

 

Vi fick lyxen att följa med Jean-Paul på en rundtur här kring trakten. Dels så följde vi med honom till marknaden. Det är till synes viktigt att handla bra varor och helst från traktens bagare, fiskare, slaktare och grönsakshandlare.

Först ut var vi till fiskarn..vi köpte ett par firrar som vi blev rekommenderade. Fiskade här i krokarna. Vi bad om att få firrarna filéade. Och medan vi väntade så jäklar anåda så gick arbetet på två sekunder. Det var minsann inte första gången.

Därefter var det grönsakshandlarns tur. Här finner man inte alla grönsaker så här tidigt på året. Så man handlar det som finns. Blomkål, spenat och sallad hamnade i vår shoppingbag. Fransmännen själva drar till med 3-4 salladshuvuden på en och samma gång.

 

Jean-Paul verkade känna alla. Hej hej, och han berättade att han släpade på sina svenska vänner…

 

Sen var det bagarns tur. Och jäklar vad gott det doftade…bakluckan på skåpbilen stod öppen och framför hade hon ett brödbord. Hon tog hand om kunderna som kom i en strid ström. När folk beställde en baguette eller något annat bröd så borstade hon av överflödigt mjöl innan hon slog in brödet i ett pappersark. När man äter bröd här (o vi äter ju inte bröd så ofta) så blir inte magen så svullen som på bröd hemma. Vet inte varför det skiljer…men något är det. Och brödet smakar så mycket mer också. Brödet vi köpte var fortfarande varmt. Hon sa; -Se så tomt det är i bilen, maken är hemma och bakar av en tredje omgång för dagen… (kanske för att det var påsk, vad vet vi..)

 

Sen när inhandlingen var klar så bjöd Jean-Paul oss på en sightseeing med bilen. Så bortskämda vi blir av alla trevliga människor vi springer på. Det var påskafton så väl tillbaka på Wilma så rök sista burken med inlagd sill. Vi kokade även ett par kronärtskockor och smaskade i oss detta medan vi streamade svensk teve.

 

På Påskdagen gick vi en egen promenad, vi följde kusten en bit. Att hänga på sig en ryggsäck och sticka ut i skog och mark i flera timmar är något vi älskar. Vi gillar att arbeta oss trötta och se alla nya platser. Kanske för att man har begränsad yta ombord så det är skönt att få ”sträcka ut”. Men även för att vi idag har rätt bra kondis…att sälja bilarna och använda kroppen för att ta sig fram var rena rama hälsovinsten.

När vi kom till Camaret – sur – Mer så hade vi en båt bakom oss med en engelsk flagga. En glad kille tittade ut och började prata med oss. Han är ute ensam, på väg till sin syster i Grekland. Hamnkontoret var stängt för dagen så fick kod till duschar och sopor utav honom. Han berättade att han varit yrkesfiskare i hela sitt liv men nu gått i pension. Men mycket skral sådan. Han ankrar en hel del för att komma ner i pris och fiskar för att få mat för dagen. Att det kan finnas så mycket energi i en fullvuxen man hade vi ingen aning om, garanterat en bokstavskombination i den grabben. Men glad. Jo han hade arbetat i Engelska Kanalen med fiske. Så ömsom engelska, och ömsom franska hamnar la han till i frekvent. -Oh people are SOOO nice here in Brittany! Jo och vi håller med, här i Bretagne är folk mycket trevliga, alla hälsar, är hjälpsamma och de flesta vi möter pratar god engelska. Killen fortsatte prata, det var lite svårt att få en syl i vädret, han verkade lite svältfödd på umgänge. -But in some places it´s not nice at all. -Often I went to Fecamp with the fishingboat…. 

 

Ja vi spetsade öronen lite extra. Vi har ju en mycket märklig erfarenhet från det stället vad det gäller folket. Jo killen berättade att han hade bekymmer där, för de drog alltid ut hans elkabel och slängde kontakten ner i vattnet.

 

-What?!!! Vi blev förstummade. Och så var vi tvungna att berätta att vi också fick vår elkabel urdragen i Fecamp, men vi hade uppenbarligen mer tur för de la kontakten på bryggan iallafall. Killen fortsatte -Ni förstår, de gillar inte engelsmän så ingen vill prata engelska. Det är den enda flaggan de inte flaggar med i staden, ni vet längs med esplanaden och utanför offentliga byggnader där det vajar andra länders flaggor. -You never see Union Jack in that town.(officiella namnet på engelska flaggen). Han hade en tes om att det är sen kriget de började ogilla engelsmän, trots att engelsmännen hjälpte fransmännen.

 

Så vi fick vår förklaring och TACK o LOV så har vi varit runt nu och träffat en rad andra fransmän och de är FANTASTISK trevliga överallt där vi dyker upp. Men lustigt med det där med elkabeln så säg. 

 

Ja och så var det kväll och dagen därpå gick vi upp till hamnkontoret. Då vi väntar in lite vänner och väder här i Camaret så pratade vi med hamnmästarn om pris för att ligga lite längre. Jo vi kom ner rejält i pris, 240 euro eller nåt för en hel månad istället för nästan 30 euro per dag. Vi slog till, även om vi inte skulle ligga en hel månad så är ju slanten snabbt intjänad. Vi blev även erbjudna att flytta in i den inre hamnen och får då nära till centrum. Vi tackade ödmjukast och på vägen tillbaka till Wilma då mötte vi vår pratglade vän engelsmannen. Vi berättade om priset. Sen tog det inte mer än en timme så kom han småspringandes, slängde fram sin stora näve och tryckte den i Tjoppes. Han skakade och upprepade -Thank you, thank you, thank you…

 

Tjoppe förstod ingenting men så fick han veta. Jo nu behöver han inte ankra var och varannan natt för att hålla ner kostnaderna utan han hade frågat efter ett bättre pris ifall han låg lite längre. Och då hans båt är mindre än vår så blev summan blygsam mot dagspriset. Ja vi blev glada vi också, men kände väl att vi inte var att tacka, att diskutera priser i hamnarna om man stannar längre än några nätter är rätt så vedertaget. Men hur som helst, vi hade sparat tusenlappar åt grabben och för en kille med tunn plånka så är det ju guld värt.

 

Därefter flyttade vi Wilma till den inre hamnen. På vägen in så ropade någon glatt på oss men vi hörde inte riktigt för ljudet drunknade i Wilmas motorljud. När vi förtöjt och stängt av motorn så ropade vi tillbaka till dem, ett par i en sittbrunn på bryggan mitt emot. -Kommer ni från Sverige? Och lite annat artighetsutbyte. Därefter ropade de över vattnet -Vill ni komma över på en drink i kväll? -Ja tack gärna, svarade vi.

 

Så klockan nitton så gick vi till deras båt. Endast tjugotalet meter mellan båtarna fågelvägen men för att komma till deras brygga så fick vi knata runt halva hamnen, en promenad på tio minuter. Väl framme så blev vi inbjudna och Jean-Paul och hans fru var mycket trevliga. De pratade god engelska och Jean-Paul hade arbetat i Finland i många år, och även besökt Sverige. De bodde i Nantes (längre in i Biscaya-bukten) men var här med deras segelbåt över påsken. Efter en stund så fiskad de upp en krabba ur en hink och frågade -Vill ni göra oss sällskap i kväll, vi har sex krabbor och en massa ”langoustine” (havskräftor). Jo ja, tänkte vi, snålvattnet rann när vi såg delikatesserna.

 

Så det var tallrikar fram och skaldjur, bröd och hemmagjord mayonnaise. Är det något de kan här så är det mat. Vi pratade dels om mat och Jean-Paul har varit på McDonalds en enda gång i sitt liv. Det säger något. De äter mycket franskt; fisk, skaldjur, kött, ost, bröd och en massa grönsaker. Säkerligen lite vin därtill. Här går man till de olika specialbutikerna för att få tag på den bästa maten.

 

Det blev en mycket trevlig kväll, timmarna gick och efter att maten var uppäten och samtalen avklarade så tackade vi för oss. När vi klev av deras båt så hörde Helena ett ”plumps” i vattnet. Det var mörkt ute. Det tog någon sekund, sen kom hon på -Jävlar, glasögonen!!! Lite smolk i bägaren såklart. Först och främst så blir det ett handikapp att vara utan glasögonen, det finns ett par trasiga i reserv och ett par med solglas. Så nu får vi leta upp en optiker. Vilken tur att vi har ett intyg/recept med oss från optikern hemma i Sverige som förkunnar synfelet och vilken styrka som Helena ska ha på sina glasögon. Och tur att vi ämnar stanna här i Camaret en tid så vi har tid att fixa. Men så förargligt, så onödigt och tråkigt. Det blir en lätt sveda i plånboken och några handikappande dagar för Helena.

 

Så vi kan väl summera vår första tid här i Camaret att något är vunnet och något är försvunnet. Vi har vunnit nya vänner, vi blev bjudna på middag, vin och trevligt umgänge. Men glasögonen försvann och de ligger nu på sex meters djup under vännernas segelbåt. Ja ja…bara att gilla läget.

 

Vi gjorde iallafall engelsmannen extra glad, han slapp sveda i sin plånbok.

 

Skepp o Hoj!