När vi kom till Camaret – sur – Mer så hade vi en båt bakom oss med en engelsk flagga. En glad kille tittade ut och började prata med oss. Han är ute ensam, på väg till sin syster i Grekland. Hamnkontoret var stängt för dagen så fick kod till duschar och sopor utav honom. Han berättade att han varit yrkesfiskare i hela sitt liv men nu gått i pension. Men mycket skral sådan. Han ankrar en hel del för att komma ner i pris och fiskar för att få mat för dagen. Att det kan finnas så mycket energi i en fullvuxen man hade vi ingen aning om, garanterat en bokstavskombination i den grabben. Men glad. Jo han hade arbetat i Engelska Kanalen med fiske. Så ömsom engelska, och ömsom franska hamnar la han till i frekvent. -Oh people are SOOO nice here in Brittany! Jo och vi håller med, här i Bretagne är folk mycket trevliga, alla hälsar, är hjälpsamma och de flesta vi möter pratar god engelska. Killen fortsatte prata, det var lite svårt att få en syl i vädret, han verkade lite svältfödd på umgänge. -But in some places it´s not nice at all. -Often I went to Fecamp with the fishingboat…. 

 

Ja vi spetsade öronen lite extra. Vi har ju en mycket märklig erfarenhet från det stället vad det gäller folket. Jo killen berättade att han hade bekymmer där, för de drog alltid ut hans elkabel och slängde kontakten ner i vattnet.

 

-What?!!! Vi blev förstummade. Och så var vi tvungna att berätta att vi också fick vår elkabel urdragen i Fecamp, men vi hade uppenbarligen mer tur för de la kontakten på bryggan iallafall. Killen fortsatte -Ni förstår, de gillar inte engelsmän så ingen vill prata engelska. Det är den enda flaggan de inte flaggar med i staden, ni vet längs med esplanaden och utanför offentliga byggnader där det vajar andra länders flaggor. -You never see Union Jack in that town.(officiella namnet på engelska flaggen). Han hade en tes om att det är sen kriget de började ogilla engelsmän, trots att engelsmännen hjälpte fransmännen.

 

Så vi fick vår förklaring och TACK o LOV så har vi varit runt nu och träffat en rad andra fransmän och de är FANTASTISK trevliga överallt där vi dyker upp. Men lustigt med det där med elkabeln så säg. 

 

Ja och så var det kväll och dagen därpå gick vi upp till hamnkontoret. Då vi väntar in lite vänner och väder här i Camaret så pratade vi med hamnmästarn om pris för att ligga lite längre. Jo vi kom ner rejält i pris, 240 euro eller nåt för en hel månad istället för nästan 30 euro per dag. Vi slog till, även om vi inte skulle ligga en hel månad så är ju slanten snabbt intjänad. Vi blev även erbjudna att flytta in i den inre hamnen och får då nära till centrum. Vi tackade ödmjukast och på vägen tillbaka till Wilma då mötte vi vår pratglade vän engelsmannen. Vi berättade om priset. Sen tog det inte mer än en timme så kom han småspringandes, slängde fram sin stora näve och tryckte den i Tjoppes. Han skakade och upprepade -Thank you, thank you, thank you…

 

Tjoppe förstod ingenting men så fick han veta. Jo nu behöver han inte ankra var och varannan natt för att hålla ner kostnaderna utan han hade frågat efter ett bättre pris ifall han låg lite längre. Och då hans båt är mindre än vår så blev summan blygsam mot dagspriset. Ja vi blev glada vi också, men kände väl att vi inte var att tacka, att diskutera priser i hamnarna om man stannar längre än några nätter är rätt så vedertaget. Men hur som helst, vi hade sparat tusenlappar åt grabben och för en kille med tunn plånka så är det ju guld värt.

 

Därefter flyttade vi Wilma till den inre hamnen. På vägen in så ropade någon glatt på oss men vi hörde inte riktigt för ljudet drunknade i Wilmas motorljud. När vi förtöjt och stängt av motorn så ropade vi tillbaka till dem, ett par i en sittbrunn på bryggan mitt emot. -Kommer ni från Sverige? Och lite annat artighetsutbyte. Därefter ropade de över vattnet -Vill ni komma över på en drink i kväll? -Ja tack gärna, svarade vi.

 

Så klockan nitton så gick vi till deras båt. Endast tjugotalet meter mellan båtarna fågelvägen men för att komma till deras brygga så fick vi knata runt halva hamnen, en promenad på tio minuter. Väl framme så blev vi inbjudna och Jean-Paul och hans fru var mycket trevliga. De pratade god engelska och Jean-Paul hade arbetat i Finland i många år, och även besökt Sverige. De bodde i Nantes (längre in i Biscaya-bukten) men var här med deras segelbåt över påsken. Efter en stund så fiskad de upp en krabba ur en hink och frågade -Vill ni göra oss sällskap i kväll, vi har sex krabbor och en massa ”langoustine” (havskräftor). Jo ja, tänkte vi, snålvattnet rann när vi såg delikatesserna.

 

Så det var tallrikar fram och skaldjur, bröd och hemmagjord mayonnaise. Är det något de kan här så är det mat. Vi pratade dels om mat och Jean-Paul har varit på McDonalds en enda gång i sitt liv. Det säger något. De äter mycket franskt; fisk, skaldjur, kött, ost, bröd och en massa grönsaker. Säkerligen lite vin därtill. Här går man till de olika specialbutikerna för att få tag på den bästa maten.

 

Det blev en mycket trevlig kväll, timmarna gick och efter att maten var uppäten och samtalen avklarade så tackade vi för oss. När vi klev av deras båt så hörde Helena ett ”plumps” i vattnet. Det var mörkt ute. Det tog någon sekund, sen kom hon på -Jävlar, glasögonen!!! Lite smolk i bägaren såklart. Först och främst så blir det ett handikapp att vara utan glasögonen, det finns ett par trasiga i reserv och ett par med solglas. Så nu får vi leta upp en optiker. Vilken tur att vi har ett intyg/recept med oss från optikern hemma i Sverige som förkunnar synfelet och vilken styrka som Helena ska ha på sina glasögon. Och tur att vi ämnar stanna här i Camaret en tid så vi har tid att fixa. Men så förargligt, så onödigt och tråkigt. Det blir en lätt sveda i plånboken och några handikappande dagar för Helena.

 

Så vi kan väl summera vår första tid här i Camaret att något är vunnet och något är försvunnet. Vi har vunnit nya vänner, vi blev bjudna på middag, vin och trevligt umgänge. Men glasögonen försvann och de ligger nu på sex meters djup under vännernas segelbåt. Ja ja…bara att gilla läget.

 

Vi gjorde iallafall engelsmannen extra glad, han slapp sveda i sin plånbok.

 

Skepp o Hoj!