Vi planerar att lämna Roscoff i morgon. Vi ska inte alls så långt denna gång, till ett ställe som heter L´aber Wrac´h dryga 30 distans. Men det går åt att räkna lite på resan. Vi vill ha medström med oss. Fortfarande kan den ställa till det rejält om man har otur och väljer fel tidpunkter.
Utsikt över hamnen…Wilmas mast är den lilla masten bakom den enorma katamaranen som ligger framför. Den båten med allra högst mast. Vi känner oss som mycket små bakom katamaranen som nog är bredare än Wilma är lång.
L´aber Wrac´h är en liten stad som bär samma namn som floden den ligger vid. Vi ska ner i denna flod och det är tidvis stark ström där. Så vi ska försöka passa in tidpunkten då strömmen är som svagast vilket inträffar mellan klockan 19-20 i morgon. Således är vi lite hänvisade till att lämna Roscoff vid en särskild tidpunkt och tillika angöra L´aber Wrac´h vid en annan. Vi kommer sannorlikt fram till flodens mynning innan det är dags att segla in i den. Så tycker ni att vårt beteende ser konstigt ut om ni tittar på oss på Marinetraffic.com, så beror det på att vi nöjeseglar fram och tillbaka i väntan på rätt tidpunkt.
Morgondagens planerade rutt
Vi börjar komma så långt väster ut man bara kan i Frankrike. Här en liten bättre översiktskarta.
Igår hade vi den stora förmånen att gå en promenad med en annan långseglarfamilj. De har sin båt här i Roscoff men de bor i England. De har två små söta flickor men innan barnen föddes och fram till barnen kom upp i skolåldern så seglade de på heltid i 14 år. Det är alltid trevligt och intressant att utbyta erfarenheter med varandra. Vi promenerade in till byn och Old Port och där slog vi oss ner och drack en eftermiddagskaffe i hop.
På promenad med likasinnade…
Pappan i familjen, Ross, berättade att hans längtan efter att kasta sig ut på en långsegling är enorm. Han har haft denna livsstil de senaste trettio åren och han beskriver sig som att hans ”spirit is free”. Han menar att från den dagen han släppte ekorrhjulet, arbete 9-5 och en inrutad vardag så har han fått helt andra värderingar. Och dessa går ofta stick i stäv med hur samhället och medborgarna tycker man ska leva. Lite nyfiken är man ju på varandra men samtidigt försöker man vara artig och inte burdus i sina frågor. Men tillräckligt fick vi veta att han inte arbetat sedan slutet på 90-talet, då han gav sig ut. Han har inte arbetat sedan dess. Han har ingen pension eller liknande, kommer inte heller att få, då han är Australiensare som flyttat runt i världen en hel del. Så han har inte gjort sig rätt till någon pension. Hans yngre fru är från Taiwan. Hon arbetar inte heller. Men de har hus och två barn och bor i dyra England. Barnen har brittiskt medborgarskap men föräldrarna har det inte. En skön familj.
Så på något sätt så måste Ross ha en påse pengar någonstans som han levt och lever utav. Familjen liksom de flesta andra långseglare vi möter ser väldigt enkla ut. Hela och rena men ingen lyx och flärd. Lite slitna kläder och till synes ett mycket sparsamt liv. Ja till den grad så att Ross fru fiskade fram egna kex som hon hade i handväskan för att förse oss med fikabröd till vårt kaffe. (Något som för övrigt är rätt oartigt när man sitter på ett café). Så hur Ross har lyckats skapa sig denna plattform till detta fria liv har vi ingen aning om. Ross menar att idag kan han inte arbeta någonstans. Han har stått utanför systemet för länge, han är inte längre anpassningsbar. Han skulle vara krånglig och ifrågasättande på en arbetsplats och han är mer kräsen med innehållet i hans liv…och han menar att den långsegling man gör, att man kanske inte främst gör en resa i det yttre där man möter nya människor och ser nya platser. Utan den största resan man gör mentalt, i sitt inre, den som förändrar ens värderingar och livsåskådning.
Så frågan är, är det det vi själva gör? Kommer vi i och med vårt långseglande att bli allt mer olik er som är kvar hemma, ni som beundrandsvärt lever vidare med strukturerade liv och yrkesarbete? Kommer vi att uppfattas som smånegativt bohemiska, egensinniga och småkrångliga den vi en dag återvänder? Eller mer positivt som öppna, kultiverade och avslappnade? Förhoppningsvis kan vi även fortsättningsvis sitta i fina soffor och föra oss även efter det vi kommit hem. Våra barn behöver inte skämmas mer för oss efter, än de redan gjorde innan. Vi hoppas det iallafall. Vi får väl an se.
Oavsett, ett långseglarliv innebär för oss en betydligt högre livskvalitet, ett betydligt skönare liv utan stress och onödig konsumtion. Det krångliga livspusslet är ett minne blott för vår del. Vårt liv liknar mer ett barnpussel idag, inte alls så många bitar att hålla reda på. Och ja, vi har förändrats redan på många sätt. Dels ifrågasätter vi slit-och-släng-mentaliteten och det konsumtionsmönster som råder på många håll i samhället.
Vårt livspussel består av några få bitar idag.
Ja nu hoppas vi på Fair Winds inför vår nästa etapp, så återkommer vi när vi har internet, tid och lust att höra av oss.
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 