Med underrubrik: HAVET VAR OSKYLDIGT BLÅ!
När vi var på Alderney så försökte sig Kapten på att finna kabel till att koppla in våra nya solpaneler. Inte det lättaste på denna lilla paradisö. Däremot så fick han sig ett bra snack med butiksägaren, en luttrad seglare i dessa vatten.
Vi frågade om hur vi bäst tar oss ner till Guernsey, vilken väg om Alderney vi ska välja och när vi ska gå med tanke på tidvattnet. Butiksägaren berättade om hur och när men sa samtidigt att när ni ska ut från Alderney så kommer ni möta rätt stökig sjö. Den kommer av tidvattnet och det oroliga havet brukar lugna sig ett par distans ut från kusten.
Så dagen därpå så lämnade vi Alderney lagom till strömmen skulle ta oss med till Guernsey. Det var på fler sätt rätt skönt för vi hade gungat rejält i bukten, trots skyddet från pirarmen. Vi hade hela tiden hållit båten sjöstuvad och det kändes som om vi var ute och seglade fast vi låg vid boj.
Så det var med stor glädje vi släppte vår boj och tuffade ut ur hamn. Vattnet var hyggligt lugnt tyckte vi när vi kom utanför men längre ut såg vi ett stråk av vita gäss på vattnet. Vi var ju tvungna att styra rakt norr ut innan vi kunde vika av mot babord för att runda Alderney och sätta kurs mot Guernsey, som ligger strax söder om.
Efter någon halv distans så byggde det sig vågor från alla håll. Ingen ordning alls och Wilma tuffade för maskin. Det fanns inte riktigt något bra läge att sätta segel, hade vi gått upp mot vind så hade vi fått de värsta vågorna från sidan med de där jobbigaste krängningarna som man helst vill vara utan. Vi tyckte oss ana att havet såg lugnare ut längre ut, så vi bestämde oss för att helt enkelt jobba oss igenom vågorna och sätta segel senare.
Men vågorna växte sig högre och högre. Och de kom från alla möjliga håll. Det turbulenta området här kallas för The Swing. Wilma dök ner i vattnet med näbben, kom fint upp men sen kom en våg in från sidan. Hon krängde rejält och vandrade tillbaka på den andra bogen. Sen upp för en ny våg…det verkade aldrig ta slut.
Pimpsten styrde och Kapten plockade fram säkerhetsselarna och hakade fast oss båda för det började bli svårt att styra upp mot vågorna och vi fick börja hålla i oss för att inte kana iväg själva. Vi kunde inte längre se det lugna vattnet utanför men vi trodde fortfarande att det skulle finnas där. För vädret var soligt och det skulle bara blåsa en 4-5 sekundmeter. Och luften var stilla, det var havet betedde sig som en galen tjur på rodeo. Pimpsten hann ropa till Kapten att ”HÅLL I DIG!!!” Framför Wilma byggde sig en enorm våg upp. Som en vägg. Och så började Wilma klättra. Upp, upp, upp…något liknande hade vi aldrig varit med om förut. Inte ens i de 3 metersvågor vi hade utanför Helgoland. Detta var betydligt värre. Och väl uppe på krönet så dök Wilma ner på andra sidan vågen. Fendrarna åkte som popcorna i mantåget, ibland på utsidan av båten och av havet så slogs de in igen och la sig på plats igen. Därefter en ny monstervåg. Upp, upp, upp…men där uppe på krönet så fanns det ingen dal, däremot så kom en ny våg från sidan istället. Wilma pressades i sidan och vi håll i oss för alla krafter tills vi återfått någon form av jämnvikt i båten. Vi höll på att brottas med dessa vågor i uppskattningsvis en halvtimme. Därefter så lugnade sig vattnet…och allt blev som vanligt igen.
-Jävlar, sa Kapten. -De där värsta vågorna måste ha varit minst fyra meter höga. -Som vi klättrade upp för vågen, det var som att möta en vägg av vatten.
–Ja verkligen, och detta gjorde vi bra! Höll Pimpsten med om.
Därefter satte vi segel och vi bytte position så Pimpsten lämnade över rodret till Kapten så hon fick vila sig lite.
Resten av seglingen blev mycket odramatisk. För det var lite för lite vind för att segla så vi fick stötta med motor. Solen sken, vattnet glittrade och det var varmt och gott. Svallen rullade jämna och fina över havet. Vi kunde knappt tro att det var på en och samma dag vi varit med om dessa två väderfenomen. Som att resa från stekhet värme vid ekvatorn till is och kyla på nordpolen med bara några timmars mellanrum. Fast för oss, från vägghöga vågor till stilla vatten på bara någon timme. Troligtvis så hade inte tidvattnet vänt överallt där vi kom seglandes och det uppstod kraftig brottsjö där havet försökte göra upp om vilken riktning som skulle råda.
Detta är ju ökända vatten, tidvattnet är bland de starkaste på hela jorden här just kring Alderney. Vi fick oss nya insikter och erfarenheter. Men samtidigt blev vi än mer stärkta i känslan av att Wilma är en otroligt sjösäker och trygg båt. Wilma jobbar sig igenom vattnet och strävar hela tiden komma upp fort och komma smidigt ur vågorna. Men när Wilma föll ner bakom en våg så alla fendrarna lyfte från däck….ja då är man inte kaxig. Vi blev aldrig rädda men Pimpsten hann tänka; ”Gudskelov att vi inte har någon mer med oss ombord, denne stackare hade vi skrämt livet ur”.
Ja så resten blev en rätt odramatisk resa. Vi solade ansiktena på vår väg mot St Peter´s Port på Guernsey. Och när vi kom in i hamnen så var det för lågt vatten för att komma in i gästhamnen. Här har gästhamnen en ”tröskel” som ser till att behålla vattnet inne i hamnen i lågvatten. Vid högvatten kan man passera ovanför tröseln och med Wilmas djup så har vi 1,5 timme plus/minus om högvattnet att kunna gå in på. Så vi fick lägga till vid en waiting pontoon för natten och så kunde vi gå in klockan 12.00 dagen därpå vid High Water.
Ute vid wainting pontoon låg vi granne med en fransk båt med en besättning på 7 glada fransmän. De bjöd ombord oss på en angöringsdram och det var ett härligt gäng. Några av dem pratade engelska och vår Kapten fick äntligen en liten annan bild av fransmän än den som vi blev bjudna på i Fecamp. På mycket franskt vis så pratades det huller om buller, skrattades och det åts snacks och smuttades på något gott. En kille i besättningen hade legat och sovit och kom ut i salongen där det pågick ett litet party…och där vi två svenskar helt plötsligt hade dykt upp. Han gnuggade sömnen ur ögonen så var han med i snacket och armviftandet han med. Ett härligt gäng där de visade sig att en var läkare, en tandläkare, en sjuksyrra, en bagare, en sjöman och så teleoperatör…vi missade nog ett par av bara farten. Men vilken blandning. och så skoj vi hade.
Ja det var lite om överfärden. Vad Guernsey i övrigt har att erbjuda berättar vi om senare när vi hunnit utforska ön lite. En sak står dock klar. Här gillar man inte riktigt Alderney. Pimpsten visade upp inklareringspapprena från Alderney, då behöver man inte inklarera på nytt. Och så sa hon till hamnkaptenen att ”Alderney var fantastiskt”. Han svarade lite svalt att ”det tycker inte jag, Guernsey är MYCKET bättre”. Oooops tänkte Pimsten snabbt och räddade situationen med att nämna att hon såg fram emot att utforska även detta ställe, att det ser fantastiskt ut så här långt…. (och det ser fantastiskt ut så här långt).
Skepp o Hoj!
Av mannen som arbetar på turistbyrån fick vi tipset att gå Alderney runt, en sorts tipspromenad där man passerar små hållpunkter där stenar är utplacerade. På varje sten står en bokstav som du noterar på din promenadkarta. Att gå hela ön runt tar en hel lång dag.
Vi pratade länge med Nick, mannen på turistbyrån. Han berättade att han bott i Sverige i två år på nittiotalet och att han studerat svenska. Han tyckte att det mesta hade fallit i glömska men efter en stund så avslöjade han lite av sina svenskkunskaper. Imponerande bra tyckte vi.
Japp, så dagen efter så gav vi ut på vår tipspromenad. Med matsäck på ryggen och bra skor. Vi fick uppleva en fantastisk natur; gröna fält, klippor, hav, sandstränder och gamla fort. En otroligt vacker ö och på några platser så fick vi nypa oss i skinnet för det var så otroligt imponerande. Havet som brusade när det slog upp mot klipporna, dramastiskt och en perfekt plats för att spela in filmscener om det är just detta man söker.
Vi hade bestämt att dela upp promenaden på två dagar. Och efter två och en halv timmes promenad så slog vi oss ner på en bänk och tog fram vår medhavda matsäck. Det började kännas lite i benen så det var skönt att slå sig ner en stund. Sen var vi på det hela igen, gick från sten till sten och noterade de rätta bokstäverna.
Borta vid öns flygfält lämnade vi promenadstigen och vek av mot St Anne. Vi kände oss nöjda för dagen. När vi passerade startbanan så kom ett flygplan som precis lyfte. Planet passerade på låg höjd precis ovanför våra huvuden. Häftigt. Vid det här laget, då vi varit ute på promenad i närmare fem timmar, så var vi lite lätt trötta i fötterna. Vi längtade efter att få slå oss ner någonstans en stund.
När vi passerade Georgian Hotel, stadens pub, så ropade någon efter oss. Det var Nick från turistbyrån. Han undrade om vi inte ville komma in på puben ett tag. Det ville vi gärna, Kapten törstade något enormt sedan vår ökenvandring. Just som vi klev in genom dörren till puben så sken tjejen bakom disken upp när hon såg oss. Vi hade varit där dagen innan och firat Helena i efterskott. (Helena hade på sin önskelista att dricka en pint på en pub på Alderney). Tjejen bakom bardisken ropade över folket i lokalen –The same as usual? Jo jo…inte illa när det bara är andra gången man är där. Att hon vet vad man vill ha. –Yes, two pints please. Ja så där satte vi oss ner och pratade med Nick och lite annat folk.
Vi knatade så småningom ner till hamnen.. Där ställde vi oss utanför båtklubbens lokaler för att fånga upp deras internet och kolla väder medmera. När vi stod där så tittade damen ut som hade serverat oss te och hembakt någon dag tidigare. –Inte ska ni stå här ute!! –Kom in, vi har ett litet möte men vi är snart klara, och baren är öppen.
Så vi gick in och började prata med ”the locals”. Och det tedde sig inte sämre än att innan kvällen var över så blev vi inviterade hem till Seb och hans tjej Tess. Seb leveransseglar båtar kors och tvärs och hans sambo är såväl öns röntgensköterska samt öns grisfarmare (just en skön mix) –Come over to our place tomorrow night?!! –And bring a towel and you can have a shower too. Vi tackade ja till inbjudan, inte för duschens skull som man kanske skulle tro efter en vecka utan sådan (hamnens faciliteter är inte igång än). Utan vi tackade ja för att de var härligt glada, uppsluppna och lätta att umgås med och vi själva rätt utsvultna på ett rejält umgänge där vi kan konversera obehindrat och ha skoj.
Så vi tog oss ut till Wilma med hjälp av jollen och nattade oss efter en fem timmar lång promenad, en pratstund med Nick över en pint på puben uppe i stan och därefter det härligt snack med medlemmarna i båtklubben. Vi somnade bums.
Dagen därpå så vaknade vi av rätt stora svall som letade sig in i bukten. Wilma rullade obönhörligen från sida till sida. Vi bestämde oss för att flytta Wilma till den andra änden av bukten där det var betydligt lugnare vatten. Därefter kunde vi hoppa i jollen för att ta oss in för att gå den återstående promenaden av Alderney runt. Solen stod högt på himlen och vi fullkomligen knockades av den vackra naturen. Vi var laddade med matsäck även denna andra dag men denna gång hade vi passerat bageriet och hade med oss några Cornish Pasties (den som känner Kapten förstår hur lycklig han blir över denna engelska pirog) Alderney är nog så här långt den bästa och vackraste platsen vi besökt sen vi startade vår segling från Sverige. Och definitivt med mest sociala och umgängesbästa platsen. Och det är inte bara vi som tycker det. För några år sedan så var det ett tyskt långseglarpar som passerade här på deras jorden-runt-resa eller vart de nu skulle någonstans. Men de kom inte längre än hit. De blev förälskade i ön och istället drog de i handbromsen och startade upp en tandläkarklinik här (ja av en händelse så var de tandläkare till sin profession – vilket säkert underlättade). Så ni kan förstå. Platsen är fantastisk.
Japp och sen var det bara att ta sig ut till Wilma och greppa våra handdukar och åka in och vänta på vårt värdpar som skulle fånga upp oss. När de dök upp så fick vi hoppa in i deras baklucka på bilen…ja ja…här är vi på en liten ö där man gör lite som man behöver. Vi delade bakluckan med en lår med nyskördade grönsaker, det var deras bruksbil på gården som agerade taxi åt oss. Och väl hemma hos dem så blev vi så vansinnigt bortskämda med en härlig dusch och god mat, gott vin och en massa trevligt umgänge. En sån där höjdarkväll som gick i ett muntert tecken. Vi älskar engelsmännens sätt att umgås på, vilket vi nämnt tidigare. Och skönt att för en gångs skulle slippa leta efter ord i sin franska vokabulär, utan här kunde vi bara prata lika obehindrat som på svenska och få ett helt annat utbyte. Något som vi känt att vi lidit brist på sen vi kom till Frankrike.
Vart kvällen tog vägen vet vi inte riktigt. Men plötsligt var klockan tolv på natten. Vi tackade för oss, drog på oss pannlamporna och promenerade ner till jollen. Fick den i vatten utan att plumsa i (vilket vi hade gjort tidigare på dagen, med blöta fötter som resultat). Hela och rena, mätta och nöjda.
Den dagen man ledsnar på att segla så kanske det är här man ska slå ner sina bopålar. Det kommer definitivt att dröja innan den dagen inträffar, vi älskar vårt seglarliv. Men nu när vi snart lämnar Alderney så kommer vi bara att lämna denna ö, aldrig glömma den. Vi kommer aldrig glömma Alderney.
(Ps. Nick tipsade oss om att det finns en restaurang till salu på ön. Han tyckte vi skulle ta över den.)
Skepp o Hoj!
Nu hänger vi i en boj i Braye Bay på Alderney.
Men för att backa bandet lite så kan vi berätta att vår segling hit gick lysande. Vi hade en fin ostlig vind och strömmen med oss. På vår plotter noterade vi under några sekunder en fart på 11,8 knop. Ett rekord för oss. Det känns lite lyxigt att ha hjälp av strömmen.
När vi låg precis utanför den sista franska udden så betedde sig havet mycket lustigt. Det var stundom en krabb sjö, vågorna kom från alla möjliga håll och mitt i allt detta så gled ett stiljebälte fram på vattnet. Det låg alldeles blankt, fast vi hade vind och så. Vi kunde följa stiljebältet under flera minuter…sen blev allt som vanligt igen. Fina jämna vågor, vinden snett från aktern och med god fart under kölen.
Vi fick på vår överresa även sällskap av en liten fågel. Han flyttade runt på båten och verkade allmänt nöjd med att få vila sig lite. Han var inte hungrig, eller så dög inte brödet vi hade ombord. Och han var förhållandevis orädd…eller om trötta fåglar beter sig så, de orkar inte fly sin väg annat än i nödfall. Efter någon halvtimme så hade han troligtvis vilat färdigt för han flög iväg och kom inte tillbaka.
När vi närmade oss Alderney så hade vi rätt gropig sjö. Vi tog ner våra segel utanför hamninloppet och vi styrde in i den lilla bukten. I verkligheten så såg bukten mycket mindre ut än på sjökortet. Vi hade blivit uppmanade att välja en gul boj, de röda är privata. Vi tänkte att detta kan nog bli en liten utmaning då vågorna rullade in obönhörligt i bukten och vinden blåste fritt in från havet. Men vi lyckades komma nära en boj så vi kunde fiska tag i den med båtshaken. Och så fick vi i en förtöjning och kunde förtöja oss. För säkerhetsskull så hämtade vi en gammal ”Sunshine-tross”, från den förra båten, för att känna oss helt säkra på att inte förtöjningen ska gnagas av i det ständiga gungandet.
I bukten hade vi sällskap av två andra segelbåtar. De guppade lika friskt som Wilma, trots att de hade lyckats knipa de två bästa bojarna med tanke på vind och vågor. Vi tog beslutet att inte ta jollen in till hamnkontoret, utan att vänta till morgondagen då vinden vridit sig mer sydligt med ett lugnare vatten som följd. Däremot så sjösatte vi jollen, så var den färdig och klar att användas.
Normalt när man ligger för ankare eller på en boj så lägger sig båten i vindriktningen och båtens krängningar blir rätt så behagliga. Men med strömmarna och tidvattnet som tryckte på så la sig båtarna på sidan mot vinden och båtens krängningar gick från sida till sida. Det blev ett konststycke att laga mat och äta. Vi hade båten fullt surrad och det gick inte att lämna tallriken på bordet utan att den for iväg. Som tur var hade Pimpsten anpassat maträtten så vi kunde äta med bara en gaffel och hålla tallriken med den andra handen. Glaset placerade vi i soffan med kuddar som stöd. Vi skrattade gott åt det hela men insåg samtidigt att nattsömnen nog skulle bli lite störd om det inte började mojna snart.
Vi kröp tidigt i säng och vi satte på ankarlarmet för säkerhetsskull. Ankarlarmet varnar oss för ifall vi skulle börja dragga. Även om vi hänger på hamnens boj så vet man aldrig…vi vill kunna veta att vi vaknar ifall båten börjar driva iväg. Natten blev mycket riktigt småstökig men framåt tre på natten så vred sig vinden och vattnet la sig. Och då slocknade vi som två klubbade grisar. Det finns inget behagligare än när man ligger för ankare och man vaggas skönt till vattnets rörelser. Inga förtöjningar som rycker och sliter i båten, utan jämna fina rörelser. Vid något tillfälle så var vi upp och kollade läget och då möttes vi av en underbar soluppgång, som vi hann fånga på bild.
Dagen därpå så tog vi oss in till hamnkontoret för att klarera in. Vi tog jollen in och bar upp den för en slip ovanför den målade gränsen som visade hur högt vattnet går vid High Water. Vi blev mycket väl bemötta och inte sämre blev det av att vi inte behöver betala något. Det kostar normalt 15 pund per natt under högsäsong att ligga på en boj (men det är fritt att ankra). Besöker man Alderney så ska man veta att man inte får ta med sig hund i land. Och så är det vänstertrafik precis som i UK samt att vi fick ställa tillbaka klockan en timme – IGEN. Ett tag visste vi knappt ut eller in vad tiden var, då vi precis bytt från vintertid till sommartid samtidigt som vi bytte tidszon. Alla klockor ombord var inte omställda så vi irrade bort oss några gånger. Men kyrkklockan uppe i stan hjälpte oss till slut att bekräfta tiden.
Här har man egna pund, även om de brittiska punden går att använda. Men du får Kanalöarnas egna pund tillbaka i växel. Och dessa går inte att använda någon annanstans än här. Vi hade innan avresan ringt vår teleoperatör och kollat vilka regler som gäller för vårt abonnemang. Här är vi inte i EU så vi fick veta att det kostar 15 kronor per minut att ringa för oss. Och det kostar att skicka SMS och MMS. Men att ta emot SMS kostar inget. Däremot så kan vi inte använda internet, det skulle ruinera oss. Så därför så kommer vi inte kunna höra av oss i vanlig ordning, och blogginläggen dyker upp mer sporadiskt när vi funnit ett wi-fi uppe i byn.
När vi senare efter vår inklarering promenerade upp till huvudstaden St Anne så bara njöt vi. Av omgivningarna, av utsikten, av folket. Och väl uppe i byn så bjöds vi på en liten levande stad, fri från stress men full av människor i rörelser. Överallt så blev det ett småsnack, mellan ”the locals” och likaså med oss. Vi gled in på en ställe för en kaffe och en omelette. Vi kände oss rika nu när vi inte behövde betala för oss i hamnen. Engelska pund hade vi växlat till oss i Sverige för nästan ett år sedan, så de måste ju förbrukas. Vi hittade en mataffär och ÄNTLIGEN kom vi över lite riktigt te. Vi kommer att bunkra så mycket te att vi klarar oss ända till Gibraltar. För är det något som brister i de övriga länderna så är det något vettigt te, som inte bara smakar halm och konstgjort. Nu tillhör vi troligtvis ett väldigt kräset te-släkte. Troligtvis av så mycken tid tillbringad i England där vi vet vad te ska smaka.
Vi hann notera på vår promenad att det finns Cornish Pasty att finna i stadens ”Bakery”. Kapten är galen i denna pirog av oansenlig karaktär. Fyllningen består av kött, potatis och kålrötter. Låter smått äckligt. Men vi älskar det.
Vi gick tillbaka upp för rampen och in på Alderney Sailing Club där det denna eftermiddagen serverades Afternoon-tea. Vi dök upp med halva öns alla pensionärer. Pimpsten frågade om det var öppet för allmänheten eller bara ”for locals?”. Vi fick svaret att vi var hjärtligt välkomna, bara vi hade pengar. Damen i fråga log från öra till öra. Och frågade därefter vart vi kom i från. –Vi kommer från Sverige, vi ligger nere i bukten med vår segelbåt. Då ropar hon högt över hela lokalen –LISTEN UP EVERYONE!! Here we have REAL sailors! Not as you others, you just come here for coffee and cake. You never sail! (notera att vi var på seglarklubben) Det blev ett stort skratt I lokalen och vi fick oss lite småprat med lokalbefolkningen. Mätta på hembakt och en halv kanna te var innanför västen så trippade vi ner till jollen sen. Och så kunde vi lättare få i båten i vattnet då högvattnet var på gång. Och så åkte vi ut till Wilma som hade klarat sig själv hela dagen.
Alderney är så otroligt vackert. Atmosvären och invånarna är helt bedårande. Överallt så konverseras det på ett lättsamt sätt. När man ställt sin lite artiga fråga så blir man lätt kvar en kvart extra för lite småsnack, på posten, på turistbyrån, i affären. Alla har en skön stajl. Men roligast är nog att lyssna till radiostationen som bara sänder över Alderney…här nämner de varandra till bara förnamnet på radion. ”Har du barn som vill börja spela tennis så ring Bob.” Och vid ett annat meddelande över vad som är på gång på Alderney så säger kvinnan vid radiomicken att; ”känner jag er rätt så kommer ingen ihåg vad jag just sagt, så jag kommer repetera meddelandet om en halvtimme”. Det ligger en sorts gladlynt stämning över ön. Jolly good är bara förnamnet.
Skepp o Hoj!
Här håller vi i hatten ordentligt. Nordostliga vindar med vindbyar på 22 meter per sekund gör att vattnet piskas runt här i hamnen. Ute på räden går vita gäss på vattnet och utanför hamnpirarna så är det 3 meters vågor. Wilma ligger tryggt på sin plats så allt är gott med oss.
Det var detta oväder som hamnkaptenen på ön Alderney pratade om, där han inte ville att vi skulle dyka upp under rådande omständigheter. Hamnen ligger helt oskyddad från nordostlig riktning. Kommande vecka har också sett lite si och så ut, men nu verkar blåsten ändå lugna sig så vi har planer på att segla vidare i veckan.
Så här långt ifall vädret inte ändras så ser måndagen bäst ut. Och tisdag, onsdag och torsdag fungerar också. I veckan kommer ett mer högtrycksbetonat väder som kommer att bjuda på sol och 19-20 grader. Vi hoppas att prognosen kommer hålla, för vi suktar efter sol. Det är förvisso sol här i Cherbourg idag, men det är näst intill omöjligt att njuta av den då vinden är så stark att man har svårt att gå för att vinden kastar en hit och dit. Men det positiva är väl att det är mycket syre i luften…
Vi gör oss oavsett klara för avsegling på måndag. Vi har bunkrat, men vi behöver ragga tag på lite diesel till spisen först. Våra solpaneler har dykt upp så dem har vi hämtat samt den sista tvätten är avklarad, den som vi inte fick till härom dagen.
I vår flaggverkstad så har vi tillverkat en Alderney-flagga. Jo det är så att ön har en egen flagga och vi vill gärna glädja dem med deras egna flagga. Vi misstänker att så gott som alla gästbåtar flaggar med den Engelska flaggan. För vi har iallafall inte hittat någon Aldereny-flagga i båttillbehörsaffärerna här.
Alderney har ett omfattande självstyre inom fögderiet Guernsey, vilket är en av de större öarna. Utrikespolitik är däremot överlämnat till Storbritannien, vilket även gäller i sportsammanhang. På Alderney bor 2400 invånare. Därav är inte Alderney och de andra Kanalöarna tillhörande EU. Och därför måste vi som EU-besökare klarera in när vi kommer dit.
Vi har tillverkat en Q-flagga. Signalflaggan Q, även kallad karantänflagga, är helt gul i färg och den ska hissas innan man angör Alderney. Q-flaggan betyder att; Mitt fartyg är fritt från smitta och jag begär att få klarera in. Utan klarering så har man inte juridisk rätt att vistas i landet.
När vi seglar dit så kommer det gå undan då vi seglar i medström. Dessa vatten kallas för Alderney-race. Strömmen kan bli så stark som 10 knop och då går det undan. Man ska även undvika motvind i med strömmen då det bildas höga vågor. Ja det ska bli spännande…man får nog hålla ut från kusten rejält så man inte dundrar in i någon fransk udde på vägen. Så för vår del som kanske gör en 6-7 knop med Wilma så kan man lätt räkna ut att i motström skulle vi backa med ett par-tre knop. Gissa om man kollar in väder och vind innan man kastar sig ut på den seglatsen. Men personalen på Alderney hamnkontor hjälper gärna till med såväl navigationsfrågor som väderfrågor. De är ju experter på dessa vatten. Som turist så uppmanas du även besöka Alderney Sailing Club för att njuta av en pint och snacka med de lokala sjömännen. De delar gärna med sig av sin kunskap och berättelser.
Vi tycker det ska bli jättespännande. Tala om att man sitter i klorna på naturen.
Idag är det Våffeldagen…vi har inget våffeljärn ombord. Men överallt häromkring så hittar man små stånd där de gräddar våfflor. Här äter man dem med Nutella eller Choklad. Inte vår grej. Det går inte att finna sylt. Så vi har faktiskt inte ätit någon våffla hittills…vi tycker det är rysande sött. Nu dagen till ära så slog vi till idag. Gott?? Ja men det räcker med en gång per år. Iallafall dessa söta som de pudrar florsocker över. Nackhåret reser sig när det blir för sött.
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 