Av mannen som arbetar på turistbyrån fick vi tipset att gå Alderney runt, en sorts tipspromenad där man passerar små hållpunkter där stenar är utplacerade. På varje sten står en bokstav som du noterar på din promenadkarta. Att gå hela ön runt tar en hel lång dag.

Vi pratade länge med Nick, mannen på turistbyrån. Han berättade att han bott i Sverige i två år på nittiotalet och att han studerat svenska. Han tyckte att det mesta hade fallit i glömska men efter en stund så avslöjade han lite av sina svenskkunskaper. Imponerande bra tyckte vi.

Japp, så dagen efter så gav vi ut på vår tipspromenad. Med matsäck på ryggen och bra skor. Vi fick uppleva en fantastisk natur; gröna fält, klippor, hav, sandstränder och gamla fort. En otroligt vacker ö och på några platser så fick vi nypa oss i skinnet för det var så otroligt imponerande. Havet som brusade när det slog upp mot klipporna, dramastiskt och en perfekt plats för att spela in filmscener om det är just detta man söker.

Vi hade bestämt att dela upp promenaden på två dagar. Och efter två och en halv timmes promenad så slog vi oss ner på en bänk och tog fram vår medhavda matsäck. Det började kännas lite i benen så det var skönt att slå sig ner en stund. Sen var vi på det hela igen, gick från sten till sten och noterade de rätta bokstäverna.

 Dags för fika…

Borta vid öns flygfält lämnade vi promenadstigen och vek av mot St Anne. Vi kände oss nöjda för dagen. När vi passerade startbanan så kom ett flygplan som precis lyfte. Planet passerade på låg höjd precis ovanför våra huvuden. Häftigt. Vid det här laget, då vi varit ute på promenad i närmare fem timmar, så var vi lite lätt trötta i fötterna. Vi längtade efter att få slå oss ner någonstans en stund.

När vi passerade Georgian Hotel, stadens pub, så ropade någon efter oss. Det var Nick från turistbyrån. Han undrade om vi inte ville komma in på puben ett tag. Det ville vi gärna, Kapten törstade något enormt sedan vår ökenvandring. Just som vi klev in genom dörren till puben så sken tjejen bakom disken upp när hon såg oss. Vi hade varit där dagen innan och firat Helena i efterskott. (Helena hade på sin önskelista att dricka en pint på en pub på Alderney). Tjejen bakom bardisken ropade över folket i lokalen –The same as usual? Jo jo…inte illa när det bara är andra gången man är där. Att hon vet vad man vill ha. –Yes, two pints please. Ja så där satte vi oss ner och pratade med Nick och lite annat folk.

Vi knatade så småningom ner till hamnen.. Där ställde vi oss utanför båtklubbens lokaler för att fånga upp deras internet och kolla väder medmera. När vi stod där så tittade damen ut som hade serverat oss te och hembakt någon dag tidigare. –Inte ska ni stå här ute!! –Kom in, vi har ett litet möte men vi är snart klara, och baren är öppen.

Så vi gick in och började prata med ”the locals”. Och det tedde sig inte sämre än att innan kvällen var över så blev vi inviterade hem till Seb och hans tjej Tess. Seb leveransseglar båtar kors och tvärs och hans sambo är såväl öns röntgensköterska samt öns grisfarmare (just en skön mix)  –Come over to our place tomorrow night?!! –And bring a towel and you can have a shower too.  Vi tackade ja till inbjudan, inte för duschens skull som man kanske skulle tro efter en vecka utan sådan (hamnens faciliteter är inte igång än). Utan vi tackade ja för att de var härligt glada, uppsluppna och lätta att umgås med och vi själva rätt utsvultna på ett rejält umgänge där vi kan konversera obehindrat och ha skoj.

Så vi tog oss ut till Wilma med hjälp av jollen och nattade oss efter en fem timmar lång promenad, en pratstund med Nick över en pint på puben uppe i stan och därefter det härligt snack med medlemmarna i båtklubben. Vi somnade bums.

Dagen därpå så vaknade vi av rätt stora svall som letade sig in i bukten. Wilma rullade obönhörligen från sida till sida. Vi bestämde oss för att flytta Wilma till den andra änden av bukten där det var betydligt lugnare vatten. Därefter kunde vi hoppa i jollen för att ta oss in för att gå den återstående promenaden av Alderney runt. Solen stod högt på himlen och vi fullkomligen knockades av den vackra naturen. Vi var laddade med matsäck även denna andra dag men denna gång hade vi passerat bageriet och hade med oss några Cornish Pasties (den som känner Kapten förstår hur lycklig han blir över denna engelska pirog) Alderney är nog så här långt den bästa och vackraste platsen vi besökt sen vi startade vår segling från Sverige. Och definitivt med mest sociala och umgängesbästa platsen. Och det är inte bara vi som tycker det. För några år sedan så var det ett tyskt långseglarpar som passerade här på deras jorden-runt-resa eller vart de nu skulle någonstans. Men de kom inte längre än hit. De blev förälskade i ön och istället drog de i handbromsen och startade upp en tandläkarklinik här (ja av en händelse så var de tandläkare till sin profession – vilket säkert underlättade). Så ni kan förstå. Platsen är fantastisk.

 Glittrande vatten…

 Alderney race…vattnet rusar.

Skulle kunna vara en småländsk grusväg om sommaren…

 Ungtjurarna har havsutsikt från deras beteshage. Här levereras mjölk och smör (från korna bör tilläggas) bara till butikerna och restaurangerna på ön. Mer lokalodlat går inte att finna. Djuren verkade må mycket bra i deras stora hagar. 

 En blommande traktor…

 

Tess lyckliga grisar. Alla går ute och de har stora hagar och varje sugga har ett eget hus. Så de är aldrig sammanfösta i ett stall tillsammans med en massa andra grisar. Kultingarna busade och bökade medan suggan tog det hela med ro. Köttet säljs bara på ön så den hemska industriproduktionen av griskött som man pratar om inom EU existerar inte här.

 Varje sugga har sin egen stuga för sin lilla familj.

 

 

Med promenaden klar (denna dagen så var promenaden rätt kort, dryga två timmar) så gick vi till Nick på turistbyrån och lämnade in vårt formulär med alla bokstäver. Och vi erhöll ett varsitt diplom som bevis på att vi promenerat Alderney runt. (Det finns här en massa saker vi skulle kunna berätta om själva ön Alderney också, om dess historia inte minst. Men inlägget skulle bli så långt så ni skulle hinna somna.)

Japp och sen var det bara att ta sig ut till Wilma och greppa våra handdukar och åka in och vänta på vårt värdpar som skulle fånga upp oss. När de dök upp så fick vi hoppa in i deras baklucka på bilen…ja ja…här är vi på en liten ö där man gör lite som man behöver. Vi delade bakluckan med en lår med nyskördade grönsaker, det var deras bruksbil på gården som agerade taxi åt oss. Och väl hemma hos dem så blev vi så vansinnigt bortskämda med en härlig dusch och god mat, gott vin och en massa trevligt umgänge. En sån där höjdarkväll som gick i ett muntert tecken. Vi älskar engelsmännens sätt att umgås på, vilket vi nämnt tidigare. Och skönt att för en gångs skulle slippa leta efter ord i sin franska vokabulär, utan här kunde vi bara prata lika obehindrat som på svenska och få ett helt annat utbyte. Något som vi känt att vi lidit brist på sen vi kom till Frankrike.

Vart kvällen tog vägen vet vi inte riktigt. Men plötsligt var klockan tolv på natten. Vi tackade för oss, drog på oss pannlamporna och promenerade ner till jollen. Fick den i vatten utan att plumsa i (vilket vi hade gjort tidigare på dagen, med blöta fötter som resultat). Hela och rena, mätta och nöjda.

Den dagen man ledsnar på att segla så kanske det är här man ska slå ner sina bopålar. Det kommer definitivt att dröja innan den dagen inträffar, vi älskar vårt seglarliv. Men nu när vi snart lämnar Alderney så kommer vi bara att lämna denna ö, aldrig glömma den. Vi kommer aldrig glömma Alderney.

(Ps. Nick tipsade oss om att det finns en restaurang till salu på ön. Han tyckte vi skulle ta över den.)

Skepp o Hoj!