Med underrubrik: HAVET VAR OSKYLDIGT BLÅ!

När vi var på Alderney så försökte sig Kapten på att finna kabel till att koppla in våra nya solpaneler. Inte det lättaste på denna lilla paradisö. Däremot så fick han sig ett bra snack med butiksägaren, en luttrad seglare i dessa vatten.

Vi frågade om hur vi bäst tar oss ner till Guernsey, vilken väg om Alderney vi ska välja och när vi ska gå med tanke på tidvattnet. Butiksägaren berättade om hur och när men sa samtidigt att när ni ska ut från Alderney så kommer ni möta rätt stökig sjö. Den kommer av tidvattnet och det oroliga havet brukar lugna sig ett par distans ut från kusten. 

Vattnet runt Alderney är inte det lugnaste..

Så dagen därpå så lämnade vi Alderney lagom till strömmen skulle ta oss med till Guernsey. Det var på fler sätt rätt skönt för vi hade gungat rejält i bukten, trots skyddet från pirarmen. Vi hade hela tiden hållit båten sjöstuvad och det kändes som om vi var ute och seglade fast vi låg vid boj.

Så det var med stor glädje vi släppte vår boj och tuffade ut ur hamn. Vattnet var hyggligt lugnt tyckte vi när vi kom utanför men längre ut såg vi ett stråk av vita gäss på vattnet. Vi var ju tvungna att styra rakt norr ut innan vi kunde vika av mot babord för att runda Alderney och sätta kurs mot Guernsey, som ligger strax söder om.

Efter någon halv distans så byggde det sig vågor från alla håll. Ingen ordning alls och Wilma tuffade för maskin. Det fanns inte riktigt något bra läge att sätta segel, hade vi gått upp mot vind så hade vi fått de värsta vågorna från sidan med de där jobbigaste krängningarna som man helst vill vara utan. Vi tyckte oss ana att havet såg lugnare ut längre ut, så vi bestämde oss för att helt enkelt jobba oss igenom vågorna och sätta segel senare.

Men vågorna växte sig högre och högre. Och de kom från alla möjliga håll. Det turbulenta området här kallas för The Swing. Wilma dök ner i vattnet med näbben, kom fint upp men sen kom en våg in från sidan. Hon krängde rejält och vandrade tillbaka på den andra bogen. Sen upp för en ny våg…det verkade aldrig ta slut.

Pimpsten styrde och Kapten plockade fram säkerhetsselarna och hakade fast oss båda för det började bli svårt att styra upp mot vågorna och vi fick börja hålla i oss för att inte kana iväg själva. Vi kunde inte längre se det lugna vattnet utanför men vi trodde fortfarande att det skulle finnas där. För vädret var soligt och det skulle bara blåsa en 4-5 sekundmeter. Och luften var stilla, det var havet betedde sig som en galen tjur på rodeo. Pimpsten hann ropa till Kapten att ”HÅLL I DIG!!!” Framför Wilma byggde sig en enorm våg upp. Som en vägg. Och så började Wilma klättra. Upp, upp, upp…något liknande hade vi aldrig varit med om förut. Inte ens i de 3 metersvågor vi hade utanför Helgoland. Detta var betydligt värre. Och väl uppe på krönet så dök Wilma ner på andra sidan vågen. Fendrarna åkte som popcorna i mantåget, ibland på utsidan av båten och av havet så slogs de in igen och la sig på plats igen. Därefter en ny monstervåg. Upp, upp, upp…men där uppe på krönet så fanns det ingen dal, däremot så kom en ny våg från sidan istället. Wilma pressades i sidan och vi håll i oss för alla krafter tills vi återfått någon form av jämnvikt i båten. Vi höll på att brottas med dessa vågor i uppskattningsvis en halvtimme. Därefter så lugnade sig vattnet…och allt blev som vanligt igen.

-Jävlar, sa Kapten. -De där värsta vågorna måste ha varit minst fyra meter höga. -Som vi klättrade upp för vågen, det var som att möta en vägg av vatten.

–Ja verkligen, och detta gjorde vi bra! Höll Pimpsten med om.

Därefter satte vi segel och vi bytte position så Pimpsten lämnade över rodret till Kapten så hon fick vila sig lite.

Resten av seglingen blev mycket odramatisk. För det var lite för lite vind för att segla så vi fick stötta med motor. Solen sken, vattnet glittrade och det var varmt och gott. Svallen rullade jämna och fina över havet. Vi kunde knappt tro att det var på en och samma dag vi varit med om dessa två väderfenomen. Som att resa från stekhet värme vid ekvatorn till is och kyla på nordpolen med bara några timmars mellanrum. Fast för oss, från vägghöga vågor till stilla vatten på bara någon timme. Troligtvis så hade inte tidvattnet vänt överallt där vi kom seglandes och det uppstod kraftig brottsjö där havet försökte göra upp om vilken riktning som skulle råda.

Detta är ju ökända vatten, tidvattnet är bland de starkaste på hela jorden här just kring Alderney. Vi fick oss nya insikter och erfarenheter. Men samtidigt blev vi än mer stärkta i känslan av att Wilma är en otroligt sjösäker och trygg båt. Wilma jobbar sig igenom vattnet och strävar hela tiden komma upp fort och komma smidigt ur vågorna. Men när Wilma föll ner bakom en våg så alla fendrarna lyfte från däck….ja då är man inte kaxig. Vi blev aldrig rädda men Pimpsten hann tänka; ”Gudskelov att vi inte har någon mer med oss ombord, denne stackare hade vi skrämt livet ur”.

Ja så resten blev en rätt odramatisk resa. Vi solade ansiktena på vår väg mot St Peter´s Port på Guernsey. Och när vi kom in i hamnen så var det för lågt vatten för att komma in i gästhamnen. Här har gästhamnen en ”tröskel” som ser till att behålla vattnet inne i hamnen i lågvatten. Vid högvatten kan man passera ovanför tröseln och med Wilmas djup så har vi 1,5 timme plus/minus om högvattnet att kunna gå in på. Så vi fick lägga till vid en waiting pontoon för natten och så kunde vi gå in klockan 12.00 dagen därpå vid High Water.

 Waiting pontoons utanför gästhamnen.

Ute vid wainting pontoon låg vi granne med en fransk båt med en besättning på 7 glada fransmän. De bjöd ombord oss på en angöringsdram och det var ett härligt gäng. Några av dem pratade engelska och vår Kapten fick äntligen en liten annan bild av fransmän än den som vi blev bjudna på i Fecamp. På mycket franskt vis så pratades det huller om buller, skrattades och det åts snacks och smuttades på något gott. En kille i besättningen hade legat och sovit och kom ut i salongen där det pågick ett litet party…och där vi två svenskar helt plötsligt hade dykt upp. Han gnuggade sömnen ur ögonen så var han med i snacket och armviftandet han med. Ett härligt gäng där de visade sig att en var läkare, en tandläkare, en sjuksyrra, en bagare, en sjöman och så teleoperatör…vi missade nog ett par av bara farten. Men vilken blandning. och så skoj vi hade.

Ja det var lite om överfärden. Vad Guernsey i övrigt har att erbjuda berättar vi om senare när vi hunnit utforska ön lite. En sak står dock klar. Här gillar man inte riktigt Alderney. Pimpsten visade upp inklareringspapprena från Alderney, då behöver man inte inklarera på nytt. Och så sa hon till hamnkaptenen att ”Alderney var fantastiskt”. Han svarade lite svalt att ”det tycker inte jag, Guernsey är MYCKET bättre”. Oooops tänkte Pimsten snabbt och räddade situationen med att nämna att hon såg fram emot att utforska även detta ställe, att det ser fantastiskt ut så här långt….  (och det ser fantastiskt ut så här långt).

Skepp o Hoj!