Det är lite med skam som man berättar att det var rätt kämpigt att kliva upp till den ställda väckarklockan på tisdagsmorgonen…vi hade ju hyrt bil och skulle hämta den klockan nio. Så klockan sju ringde klockan och vi tänkte ”oooj” (vilket kanske inte var helt sant, för det var snarare en svordom som flög förbi i det halvt omedvetna tillståndet). Men hur som helst, ett långseglarliv innefattar att man sover när man är trött och är vaken när man inte sover. Typ. Och för oss har det inneburit 10-12 sköna timmar i sängen varje dygn. GÄÄÄÄRNA klockan 7 på morgonen är det skönt att sova, när klockan nu ringde.

 

Japp..en kopp te och sen iväg. Vi fick vår bil efter många lappar och underskrifter. Vi körde bort till den yttre hamnen där vår norske vän och hans fyrbenta vän stod och väntade.

 

Vi hoppade in i bilen och satte av mot vårt första mål Crozon, där vi skulle hämta upp Helenas nya glasögon. Direkt när vi lämnat Camaret sur Mer så kräktes den norska hunden. Han var fylld med en rejäl laddning frukost som nu kom rakt i knät på Helena. Japp…i något inlägg tidigare berättade hon om vår heroiska insats då vi räddade en stackars katt. Men det finns väl gränser för hur gulligt det är med ett halvt kilo hundspya på byxorna.

 

Men vi skrattade gott, husse till hunden var kanske inte jättenöjd, vid det här laget känner vi ju varandra rätt så väl, så han kunde svälja skammen rätt så fort tack och lov. Vi vände bilen tillbaka till Camaret och hamnen. Helena bytte byxor, vi tvättade av sätet lite granna och så bar det av igen. Denna gång utan några spyor.

 

Glasögonen hämtades upp i Crozon. Samma fina service och hur underbart är det inte att äntligen kunna se som folk tyckte Helena. Med nya brillorna på så studerade hon sin man…och jo, ja…han hade inte åldrats allt för mycket sedan innan glasögonhaveriet. Så han fick godkänt och fick följa med i livet ett tag till. (Hmmm…här kan man tro att Helena är halvt blind, det är inte sant…men det KÄNNS så när glasögonen ligger på sex meters djup).

 

Ja ha så där kom vi åkandes i 70 blås på de franska vägarna mot Brest. Tjoppe vid ratten och han är ju en lysande chaufför måste vi tillstå. Och det var bra skyltat därtill. Norrmannen var kartläsare medan Helena fäktades med lurvig hund i baksätet. Teamet var med andra ord brilliant.

 

 

Andra stopp för dagen var IKEA. Viktigaste inköpet var en stekpanna. Den ombord har sjungit på sista versen länge och vi ville (vi i detta fallet är Helena, som är kocken ombord) ha en ny därav. Och gärna samma för den passar spisen med dess anti-kastrull-halk-system ovanpå. När stekpannan var räddad så blev det köttbullar och potatismos i restaurangen.

 

För den som följt oss på bloggen en längre tid minns kanske när vi berättade om vårt besök på IKEA när vi var i Dordrecht i Holland. Ja det besöket på IKEA innebar inte någon kulinarisk sensation i positiv mening. Det moset hade man framgångsrikt kunnat använda i krig, som bomber. Hårt och bränt mos och torra köttbullar var det den gången. Och det är inte ofta vår slasktratt Tjoppe lämnar mat på tallriken, men den gången fick faktiskt Ingvar Kemprad stå i skamvrån. Holländarna är fantastiska på mycket..men att lyckas förstöra köttbullar och mos som levereras så gott som färdigt till restaurangen är en bedrift. Japp…så då har ni lite historik kring det hela.

 

Så nu i Brest i Frankrike så beställde vi våra köttbullar med mos. Det stod en stolt fransman bakom disken och han la upp maten prydligt på tallriken. Det såg gott ut vid första anblick vilket bådade gott. Vi betalade därefter, billigare än i Holland och vi slog oss ner.

 

Ja mycket kan man säga om fransmän. Men det här med mat. Det kan de. Hur kan man få färdiga köttbullar och mos att smaka så förträffligt? Köttbullarna var underbart saftiga och hade perfekt stekyta. Och moset var tillpiffat, det fanns någon angenäm uns av färska kryddor i moset. Den bästa IKEA-tallriken någonsin…och vips så tog vi av skämshatten av Kemprad och placerade honom på piedistalen. Vi åt med stor förnöjdsamhet.

 

Mätta så släntrade vi igenom kassan och ut till ”the swedish foodmarket”. Lingonsylt, hjortronsylt, knäckebröd, inlagd sill, matjesill, snaps (jo det finns på Ikea i Frankrike) och frysta räkor fylldes i korgen. När vi kom bort till kassan så berättade tjejen bakom disken att… vlievieleuuelicldkajjhrlklakdlihglekgpervovivolalrlohlala…ja vi förstod helt inte vad hon sa. Det gick väldigt fort. Vi försökte på franska igen men vi hängde inte med, men det var något om den svenska sillen. Vi frågade på engelska istället. Tjejen längre bort bakom disken svarade oss då på engelska att ”priset är 3 för 2 på sillen, så ni kan gå bort och hämta en burk till utan extra kostnad…”. Och då händer något märkligt. Tjejen närmast vänder sig om till sin kollega och säger på franska vilket vi lyckas uppfatta klockrent att: ”du ska inte prata engelska med kunderna, du måste BARA prata franska”.

 

Vi låtsades glatt som ingenting, men vi såg att kollegan som pratat engelska inte alls tyckte tillsägningen var rolig att få. Och vi undrar lite stilla…vad är det för inställning egentligen? Det är liksom på pin tji som man gör dialogen mellan människor svårare än den behöver vara. Ingen var otrevlig mot oss, det var inte det, men nu fick vi lite svart på vitt att många till faktum pratar engelska men av något principskäl vägrar använda språket.

 

Undrar vad Ingvar Kemprad har för uppfattning i frågan…att hans personal har den inställningen att man inte ska prata engelska med sina utländska kunder/gäster även om kunskapen där finns??!

 

Vi betalade glatt och vi fick med oss två sillburkar extra utan tillägg på priset då vi ämnat köpa fyra från början. Därefter baxade vi in allt i bilen och hunden var glad att se oss, han hade väntat snällt i bilen och nu anföll han oss med pussar (vi bedyrar här att det för dagen var mulet och bara 12 plusgrader, så hunden hade det inte för varmt medan vi var borta).

 

Resten av vår Bresttur bestod i att vi åkte in till centrum. Vi konstaterade snabbt att vi gjort rätt val som valt Camaret sur Mer framför Brest. En synnerligen tråkig stad till synes, allt var sönderbombat efter kriget och man har byggt upp staden igen med betonghus. Precis som i Le Havre men här utan någon större finess och känsla. Stelt och tråkigt, till och med Vällingby Centrum känns pittoreskt i jämförelse, och det säger inte lite.

 

Vi gick en promenad och sen drog vi ner till hamnen till en båttillbehörsaffär. Vi köpte några saker vi hade på vår lista…dels ett sjökort, ett översiktkort, för Biscaya. Man kan ju undra vad man ska med ett överseglingskort till när det egentligen bara är en massa vatten som visas. Men det är för att kunna lägga ut positionerna vart efter vi seglar. Skulle vi tappa elektroniken ombord så har vi vår rutt noterad fortlöpande och vi vet vart vi är. Och då kan man fortsätta med ”död räkning”, vilket betyder att om man vet hur länge, hur fort och åt vilket håll man förflyttat sig från en viss punkt, så vet man också vart man befinner sig. Så det är en säkerhetsåtgärd helt enkelt.

 

Ja och mer finns väl inte att berätta om dagen. Allt gick toppen, vi handlade det mesta vi hade på vår lista. Dock lyckades inte vår norske vän hitta något ställe som kan fylla hans gasflaskor på (som han behöver till spisen). Nu har han varit på jakt i många hamnar och städer och sökt efter någon som kan fylla dessa. Modellerna på flaskan stämmer inte och kopplingarna är olika överallt, varje land har sin modell. Så det är inte bara att byta ut dessa mot en ny. Så han får snällt köpa en helt ny fransk gasflaska, och hans lager av ”oanvändbara” gasbehållare bara växer och växer. Efter att ha åkt runt i halva Brest utan att lyckas lösa hans gasbekymmer, så känner vi oss än mer stärkta av det kloka valet att välja en dieselspis. Diesel finns överallt.

 

Skepp o Hoj!