(…mötte vi i hamnen efter att grannbåten sjunkit…)

Hela natten har vi studsat runt i hamnbassängen och vi har fått sova med utfällda armar och ben likt en bläckfisk för att inte rulla ur bingen. Vi sov väl lite därefter och när morgonen kom så somnade vi om gott och sov lite längre än vanligt. Vi missade således totalt det tumult som pågick här i hamnen.

När vi vaknade så satte vi på lite svensk radio och en kopp te. Vi hörde lite röster utanför, men ingenting som fångade vår uppmärksamhet mer än vanligt. Vi såg dock att det stod en kranbil uppe på gatan och vi såg några gubbar stå och samtala precis akter om Wilma, men inte alls med fokus på vår båt.

Väl uppe och påklädda senare så gick vi ut på däck och då förstod vi vidden av det hela. En motorbåt hade sjunkit i hamnen under morgonen och den låg nu på lastbilsflaket. Det flöt runt en hel del ting som tidigare legat i den förolyckade båten som vi nu började hjälpa till att fånga in med hjälp av vår båtshake och slagpyts. Vi pratade glatt med fiskebåtsägarna som alla var här. När vi står där på däck så kommer Herr Polis förbi. Polismannen berättar för oss att han tidigare ropat på oss men att vi inget hört. Nu hade han inte knackat på skrovet, vilket man behöver göra när vi sover eftersom Wilma är en välisolerad betongbåt. Ljuden drunknar i blåsten och då måste man påkalla uppmärksamhet rätt tydligt. Vi ville så klart veta varför polisen hade sökt oss.

Jo, de hade velat dra den sjunkna båten till andra änden av bassängen, men att vår avspärrning förhindrade detta. Polisen hade således velat att vi skulle ta bort vår korsande förtöjning. Vi bad om ursäkt för att vi inte hört men vi sa också att det är av säkerhetsskäl som vi förtöjt som vi gjort (vi själva tänkte att kanske polisen har en batong att banka på skrovet med eller en megafon i sin bil att ropa i när dumma segelbåtsägare inte hör). På vårt påstående att vi dragit en förtöjning rakt över bassängen av säkerhetsskäl vågade han inte säga emot helt plötsligt, det fick vi lov att göra. Vårt stora brott verkade nu mest ha varit att vi inte hört…

I vår värld så var inte vädret sådär galet illa som det kanske låter. Vi som är vikingar från norr verkar mer väderluttrade än grekerna till synes. Vi har dansat runt med Wilma betydligt värre än det här, något som kanske vännerna på Nicanders Båtvarv i Lysekil kan bekräfta. Då svängde Wilmas mast likt en dirigentpinne i Beethovens 5:a i vinterstormen 2016. Det är ett under att vi inte slet bort kajen från Lysekil.

Vi blev väl inte så kloka på Herr Polis och de hade löst det med att lyfta den lilla båten vid platsen för där den sjunkit. Vilket tydligen hade gått lika fint det. Polismannen var inte otrevlig, men han var ganska mycket polis och han resonerade lite lustigt i vårt tycke.

När polismannen gått sin väg så sa alla fiskegubbarna till oss;

-Lyssna inte på polismannen, han kan ingenting om båtar och självklart ska ni inte ta bort er förtöjning i detta väder. Det vore vansinnigt att utsätta ännu fler båtar i hamnen för fara!

Ja så tänkte vi också, motorbåten som var av minsta modell vägde absolut inga 18 ton som Wilma. På sin höjd några hundra kilo bara. Så att väga risk mot risk så blev det nog bästa lösningen ändå, att kranbilen fick stå lite trångt till uppe på gatan.

Efteråt diskuterade vi saken ombord, vi kände oss ju lite dumma som inte hade hört polisen kalla på oss. Wilmas Kapten menade att om polisen på allvar velat att vi skulle plocka bort våra förtöjningar i detta oväder, så hade Kapten krävt att polisen skulle skriva in detta i vår loggbok. Att det är på polisorder vi släpper förtöjningarna. För skulle det hända Wilma något när vi släppt vår säkerhetslina så hade vi möjligtvis kunnat skada såväl vår egen båt som fiskebåtarna intill med vårt tunga tonnage. Mot vårt försäkringsbolaget hade vi då velat påvisa att vi handlat på de grekiska myndigheternas begäran. Som båtägare får (och ska) du vidta nödvändiga åtgärder för att garantera säkerheten, även om det innebär att man drar linor kors och tvärs. Nöden har ingen lag och vi har markerat ut våra förtöjningar med fendrar så ingen kan missa dessa, allt enligt regelboken. Den andra båten var ju dessutom redan sjunken så det handlade bara om var de ville lyfta båten någonstans ifrån. I Sverige tror vi inte ens att man hade gjort ett lyft under pågående oväder, båten hade fått ligga där tills vädret lugnat sig. Nu löste det sig ändå och vi var nog i efterhand glada att vi inte hört polisen. Vi tänkte väl inte mer på det, utan vi gick på de luttrade fiskegubbarnas uttalande. De tyckte vi hade handlat klokt och rätt…

Ja dagen drog i gång på allvar och vi gick iväg och fyllde våra vattenflaskor med färskt friskt bergsvatten som ständigt rinner ur en tapp inte långt från hamnen. Därefter blev det en sväng till mataffären. När vi kom tillbaka till Wilma så stod en man på kajen intill vår båt. Det hade på nytt börjat blåsa upp rejält och Wilma och de andra båtarna i bassängen guppade oroväckande mycket.

-Vill ni dra några fler säkerhetslinor, undrade mannen och fortsatte; –det är helt ok, gör det ni anser är nödvändigt…

Vi förklarade att vi kände oss trygga med de två extra vi hade, att vi även har vårt trygga ankare i botten av bassängen. Men så nämnde Kapten att polisen hade tyckt att vi skulle plocka bort våra förtöjningar under morgonen när det blåste som värst för att de skulle dra förbi den sjunkna båten.

Då kom det sköna svaret från mannen som stod framför oss;

-Bry er inte om vad polisen sa, det är mitt ord som gäller då jag är Vice Borgmästare i staden! Han lät uppenbart irriterad och sa vidare;  -Säkerheten går först och kommer polisen tillbaka så skicka dem till mig!!!

Ooops! Det var ord och inga visor. Det lät som ljuv musik i våra öron, lite skillnad mot det öronkladd vi uppenbart lidit av under morgonen då vi inte hört. Vice Borgmästaren berättade att det har inte varit sånt här oväder i deras hamnbassäng på 10-12 år då de normalt ligger väl skyddade i Korintiska viken. Vice Borgmästaren sa vidare att det är en ära för staden ha besökare som oss, som seglat ända från Sverige och självklart så bjuder staden på vatten och elektricitet, det är bara att fritt använda. Han visade oss vart vi hittar eluttaget och vattenposten (vilka vi redan funnit tidigare där vi smugit med vår användning hö hö hö…)

Ja ja…med Vice Borgsmästarens beskydd så känner vi oss trygga mot farbror Polisens framfart. Men med handen på hjärtat…vi hade verkligen bestridit det kloka i att släppa på våra förtöjningar när det går meterhöga vågor inne i hamnen och vinden ligger rakt på där Wilma blott har en meter till muren bakom. Det här var ingen båtpolis…kanske var en sådan där potatisgris, vad vet vi?!

 Skepp o Hoj…och här kommer en väldigt kort film från dagen. Håll tillgodo… (glöm inte ljudet)

(…utan springare och sabel på utflykt i Nafpaktos…)

Det fortsätter att blåsa här. Vi ligger ändå rätt skyddade från de riktigt djupa lågtrycken som sveper strax söder om oss och som går i en bana mellan Grekland och Sicilien där den vänder och går tillbaka igen. Även om vi får vår beskärda del så är vi rätt så förskonade. Det är vi tacksamma för!

Vi har därför ingen anledning att stressa oss fram till vårt mål att möta upp Styrman Pimpstens syster, vars familj har hus på Naxos. Som prognosen ser ut för stunden så passerar lågtrycket rakt över Naxos på söndag. Man kallar lågtrycket för en ”mediclone”, som en slags cyklon för Medelhavet. Vi vill inte segla in i detta väder och vi får helt enkelt vänta ut det…

En liten rolig parentes är att på kajen inte långt från Wilma så står det en staty. En smärt man som höjer sin hand och pekar upp mot skyn. Mannen föreställer lite otippat Miguel Cervantes. Ja vem är det undrar ni. Jo det är en känd spanjor och författare. Det var han som skrev mästerverket Don Quijote. Han deltog som menig i sjöslaget i Lepanto (Nafpaktos) där han stred för spanjorerna, året var 1571. Han skadades av ett muskötskott och efter det fick han öknamnet ”El Manco de Lepante” vilket betyder ”Den enarmade från Lepante”. Så här står han, författaren till Don Quijote i Nafpaktos, eller Lepante som platsen kallades förr. Ja ja…nog om kulturell fördjupning.

Folk vi möter här är hjälpsamma, pratglada och lättsamma. Människor kommer gärna fram och pratar med oss. I den lilla hamnen ligger vi ensamma och till synes gratis med fri tillgång på vatten. Igår var det en mulen dag och våra solpaneler laddade rätt dåligt. På kvällen valde vi därför att plugga in oss på landström istället för att starta Wilmas motor. Men här finns ingen som vill ta betalt. Ja vad säger man…tack tack!

Nu hoppas vi kunna segla som på lördag, då ska det inte blåsa lika mycket längre. Men vi går inte igenom Korintkanalen förrän ”Medelhavs-cyklonerna” har luckrats upp och försvunnit. Tids nog. Så länge kan ni roa er med fler vackra bilder från denna underbara plats. Res gärna hit…ni lär inte bli besvikna!

Vågorna slår upp mot muren i hamnen…Wilma i bakgrunden…

 

 Vid den enarmade från Lepantes fötter…ett par böcker…

 

 En svan i stan…

 

 Det finns en borg uppe på berget…

 

 Vackert vart än vi går…

 

 Vi finner en mycket gammal dörr…

 

 Halvvägs upp på berget…

 

 Styrman kom med på bild (…och Kapten med…)

 

 Gamla hus och gamla vägar…

 

 

 Kapten längtar efter att få segla…

 

 

Träden är mycket gröna här och havet enormt blått…makalöst vackert…

 

Uppe på toppen av berget…

 

 Åt detta håll ska vi segla när det slutat blåsa…

 

Skepp o Hoj!

 (…finns på riktigt…och vi har stängt av fiskeflottan i och med vår ankomst…)

Nafpaktos, Korintiska viken, Grekland

Efter två dags-seglingar med en fin ankringsnatt emellan vid ett naturreservat, så hade vi fått span på en stad vars hamn är formad som en hästsko. En gammal stad med borg och fästning och hamnen är inte större än att ett par segelbåtar på sin höjd får plats. Platsen heter Nafpaktos men är även känd under namnet Lepanto. Här var det ett stort Sjöslag år 1571. Stormakten Osmanska Riket (Islam) mötte den så kallade Heliga Ligan (en allians med Spanska Imperiet i spetsen/ De Kristna). Slaget blev blodigt och Osmanska Riket förlorade och män dog likt flugor mot en bils vindruta på E4:ans motorväg. Hua! Närmare 500 fartyg deltog i bataljen.

Då vi dök upp i skymningen så var där redan tre segelbåtar i Nafpaktos lilla hamn och således var det knökfullt. Det är bara vid trappavsatserna som djup finns nog för en segelbåt. I övrigt är det små fiskebåtar, snipor och roddbåtar som pryder kanterna längs muren. Det var inte mycket annat för oss att göra än att vända ut igen. Vi hann dock känna av atmosfären och vi kände instinktivt att hit vill vi ta oss för att se och utforska mer.

Vi ankrade istället utanför i bukten i så gott skydd vi kunde finna från vind och vågor. Och vid nio tiden dagen därpå så gungade vi in genom den smala borgporten och in i hamnbassängen. Vi höll tummarna på att någon av segelbåtarna hade lämnat. Och jo…vi jublade. Det var bara en segelbåt kvar och de höll just på att lägga ut.

I denna hamn får man lägga i sitt ankare i mitten av bassängen och backa bak mot någon av de tre trappavsatserna. Med Styrman P vid rodret så fick Kapten sköta ankringen. Styrman rattade Wilma in mot trappan och så klev Kapten i land och förtöjde. Här ligger vi nu i ett smärre sagoslott som enda segelbåt.

Vi gick en promenad och vi blev inte besvikna. Grekland fortsätter att leverera och vi bestämde oss för att stanna något dygn och vänta ut den blåsten som man utlovat. Små mysiga caféer och restauranger och en stor borg uppe på berget, butiker och vackra hus i stadskärnan bjuder Nafpaktos på.

Väl tillbaka på båten så hade vinden tilltagit. Vi är ju trygga med vårt ankare, Rocna sviker oss inte i första taget. Men med vinden rakt in genom borgporten så sa vi att om vinden tilltar, ja då kan vi lägga en förtöjning rakt över hamnbassängen. Vi hann inte mer än nämna meningen för varandra så kom en grekisk man förbi. Han berättade att han haft en båt tidigare som legat här i hamnen och när det blåser upp så kan det gunga rätt så rejält och det trycker alla båtarna in mot borgmuren och dess trappor. Han sa;

-Lägg en lång förtöjning rakt över bassängen!

Så fantastiskt omtänksamt av den grekiske mannen. Vi frågade honom om han trodde fiskebåtarna skulle ge sig ut något, för med en korsande förtöjning så skulle vi blockera hela fiskeflottan. Greken sa att det var lugnt, säkerheten först och sannolikt ska ingen ge sig ut i det här vädret.

 Nu har vi stängt av hela fiskeflottan med vår långa förtöjning som går tvärs över hamnbassängen…men ingen risk för att vi draggar och slår i muren bakom oss i den hårda vinden…

Vi plockade fram långa förtöjningslinor och så promenerade Kapten iväg med denna uppe på muren över till andra sidan. I svallen som slog vid hamninloppet så fäste Kapten trossen allt medan han blev allt blötare för varje våg som kom. Vi skrattade och konstaterade att det blivit en publik runt Wilma. Nyfikna människor med kameror i högsta hugg följde det spännande arbetet som pågick på den exotiska segelbåten från Sverige. Vi lät dem roas.

Nu hoppas vi att fisk på menyn inte kommer strykas hos ortens restauranger då vi hindrar fiskebåtarna från att ge sig ut. Men vi planerar att segla vidare på torsdag, så då släpper vi ut dem igen. Så länge får väl restaurangerna hålla sig till Moussaka och Souvlaki. Funkar säkert bra det med!

 Här kommer några fler bilder från denna vackra plats;

 Styrman P känner sig liten och fången…

 

 Inseglingen till Korintiska viken…vacker bro…

 

 

Vilket brofäste…grekerna kan!

 

Här ankrade vi första natten när vi inte fick plats inne i Nafpaktos hamn…

 

 Muren ut mot havet…

 

Muren från utsidan…

 

 Överallt små mysiga restauranger och caféer. Många med utsikt över hamnbassängen och Wilma…

 

 Byggdes inte igår…

 

Många konstiga platser har vi lagt till vid…denna tillhör en sådan…

 

 Som plockat ur en sagovärld…vår utsikt från Wilma…

 

Utsikten från berget, vi tog en promenad under eftermiddagen…

 

Skepp o Hoj!

Fiskardo, Kefalonia, Grekland

Med vindar som inte alls skulle leda oss österut så valde vi att under ett par dagar segla runt den vackra grekiska ön Kefalonia. Fantastiska fåglar, sköldpaddor, maneter och delfiner har gjort oss sällskap i de klaraste vatten.

Första natten ankrade vi upp helt ensamma i en vik som klingar till namnet Petani. Genast när vi hade droppat ankaret så hoppade vi i nakna och fria och njöt av eftermiddagens sista strålar.

Senare avnjöt vi en god middag i sittbrunnen allt medan månen gjorde entré och solen sorti. Detta är nog en av de mest magiska platser vi varit på och vi knyter den till våra hjärtan som ett fint minne för livet. Stillheten och naturen utan andra människor i närheten. Varken telefon eller internet kunde nå oss, denna sidan av ön visade sig vara så gott som obebodd. Så fort solen gått ner så kände vi oss plötsligt trötta och vi gick och la oss tidigt, uret visade inte mer än halv nio och vi somnade bums.

Den vackra klippan i solnedgång…

 

Vår vik var inte sämre att vakna till, där morgonens första strålar letade sig in som solkatter i sovhyttstaket. Att långsamt få vakna upp och dröja sig kvar i fantasins och drömmarnas värld är en ren skär lyx, något som vi vuxna sällan tillåter oss göra. Men snart tog vakenheten över och med en kopp te urdrucken så lättade vi ankare och seglade norrut.

Vattnet låg spegelblankt den första timmen men därefter kunde vi börja segla. Som vi njöt. När vi kom till byn Fiskardo så fann vi en liten smal vik intill denna. Med ankaret ner i plumset i mitten av viken så backade Styrman Pimpsten den tunga och motvilliga Wilma, hon gillar ju inte riktigt att manövreras bakåt, tills vi nått tillräckligt nära land. Då hoppade Kapten i vattnet och simmade i land med en tamp och fäste den runt ett träd. Här ligger vi nu nerbäddade och njuter av mörkret och stillheten.

 Så här har vi seglat i dagarna två…nu ligger vi vid den norra delen av ön inte långt från en by som heter Fiskardo…

 

Vi kan säga en sak och det är att Grekland levererar. Så här långt så har vi blivit glatt överraskade av något nytt varje dag. Och i morgon väntar nya äventyr…som vi längtar!

Skepp o Hoj!

(…vi förbereder oss för nästa seglats men upptäcker något vi inte gillar…)

Det är ju inte varje dag vi är på utflykt och upptäcker omgivningarna. Även vi har beting och måsten som följer i kölvattnet på en seglare. Det gäller att vårda båt och underhålla och ta hand om det man har. Som exempel så har Styrman P frostat av frysen. Vi har ägnat oss åt att ”äta ur” det vi hade i frysen och kvar fanns lite kött. Vad sägs om en bit fin högrev från nöt som gått på gräsbete. Ja vad gör man på en sådan bit? Det blev en stor gryta med Boeuf Bourgignon. Köttbullar har också sett dagens ljus, hemmarullade såklart. Har vi tur så finns det ännu en liten burk lingonsylt kvar i gömmorna.

Andra ting att nämna är att vi har ordnat ett fäste till jollen så vi kan skicka upp den i ett fall om nätterna. Det sägs nämligen att det är lite bekymmer med stölder här där tjuvarna simmar ut tyst om natten och kapar linorna till jollen och sen simmar de iväg med den. En jolle är rätt dyr om man ska ha en ny och sannolikt så är andrahandsmarknaden lukrativ.

Vi har även haft en del administrativt arbete ombord. När man ska segla till Grekland så behöver man upprätta en ”Crewlist”, en lista över vilka personer som finns ombord. Samt att man måste ordna ett tillstånd, ett så kallat DEPKA-certifikat för att få segla i Grekiska vatten. Nu har vi dragit ut DEPKA-blanketter för vår räkning. De är 15 sidor till antal! Det mesta är rena rama grekiskan då det står på grekiska. Men så finns ett par sidor att fylla i där det även står på engelska. Tillsammans med dessa blanketter, crewlist och den övriga dokumentationen som finns ombord så ska vi söka upp myndigheterna i Grekland och få dessa stämplade och godkända och betala 50 euro. Efter det är vi fria att segla i grekiska vatten i fem år, förutsatt att vi uppsöker myndigheterna på nytt varje år för en ny stämpel och avgift.

——————————————————————————————————————————————- 

Kapten har bytt olja och filter på motorn…det var dags, den har gått 250 timmar sedan första servicen som gjordes efter 50 timmar. Totalt har motorn gått 300 timmar. Han sköter om motorn som ett litet barn men fattas bara annat. Även vattenfilter och smörjningen till propelleraxeln är kontrollerad. Nu vet vi exakt vilken dieselförbrukning vi har på den nya motorn…1,5 liter diesel per gångtimme. Vår motor är således snål och ekonomisk…man får inte glömma bort att den transporterar runt vårt hem och hela vårt bohag som väger 18 ton.

Kapten skada läker fint, tackar som frågar…

Ja vad mer…jo vädret. Vi har perfekta vindar som sveper med oss i flera dagar. Planen är att gå rakt över till Grekland och vi pratar här om en seglats på 3-4 dagar i Wilmas tempo. Men så ser vi något vi inte alls gillar. Ett massivt åskoväder är utlovat mellan Sicilien och Grekland. Vi ligger kvar här i Siracusa och följer utvecklingen. Vad än, vi seglar inte i åska om vi kan undvika. Det gör bara dårar.

Skepp o Hoj!

Siracusa, Sicilien, Italien

Vi hade tillsammans med vår vän bestämt oss för att göra en utflykt med bil på Sicilien innan avfärd mot Grekland. Risken som långseglare är att man bara ser hamnar, vatten och ankarvikar. Nog för att allt det blå är vackert, men ombyte förnöjer och bilden av det besökande landet blir nog mer komplett och intressantare med en tur inåt land.

Vi fann vår hyrbil nära vår dinghy-dock (parkeringsplats för jollar) och snart var vi på väg. Vi hade några önskemål för dagen. Först ville vi söderut, till den stora katedralen i Noto. Den är med på UNESCOS världsarvslista.

Ut på vägarna och Kapten Betong som var vår chaufför kom snart in i italienarnas körstil. Det tog säkert Kapten en kvart att sluta skratta för här kör de enligt devisen att alla regler är till för att brytas. På enfiliga vägar så kan man köra tre i bredd bara det finns plats, eller så lånar man yta av mötande körbana. Avstånd till framförvarande bil existerar nästan inte, utan ryckigt så får man tokgasa eller tvärbromsa för att hinna med i tempot. Blinkers är till för att glömmas bort. Det bästa tyckte Kapten med att det var lite av djungelns lag som gällde var att det aldrig kan bli fel. Så Kapten körde på och gjorde som de andra bilisterna. Han hävdade sin plats i trafiken och bad inte om ursäkt om det blev lite trångt eller småfel. 

Vi passerade en plats som heter Avola och då klack det till i Styrman Pimpsten. Avola! Det måste ju vara härifrån den italienska druvan Nero d´avola kommer! Det är en mörkblå druva och översätter man så betyder det ju ”den mörka från Avola”. Tänk vilka insikter man kan få av att rusa fram på italienska landsvägar.

Snart var vi framme i Noto. Nu råkar Italien krylla av katedralen och när vi frågade oss fram så pekade folk vänligt med fel mot en annan katedral som låg alldeles intill vår parkerade bil. Vi passade då på att stanna upp och lite närmare på den lite mer oansenliga byggnaden. Sen slog vi oss ner på ett anspråkslöst café. Ägaren, en stor och vänlig italienare utan engelska i sin vokabulär, servade oss cornetto (croissant) och panini med ost och skinka. Till detta fick det bli en cappuccino. Vi satte oss vid ett av borden ute på trottoaren och där fann Kapten en dagstidning. Han tog upp den och läste om det svenska valet. Läste och läste…det var en italiensk tidning, sa vi det?! Men det var en bild på Jimmie Åkesson och artikeln handlade om de många röster som svenskarna lagt på Sverigedemokraterna. En världsnyhet och artikeln visade även en tabell över de olika EU-ländernas populistiska partier, där de ve och fasa gått på frammarsch under senare år. En utveckling vi inte alls gillar.

Med kaffet urdrucket så promenerade vi till den rätta katedralen, en kort promenad på fem minuter. Vår vänliga caféägare hade förklarat vägen för oss (jo…och det går på något sätt fint att kommunicera på italienska fast man inte kan språket).

Katedralen i Noto är stor, hela dess område med vackra byggnader är imponerande. Men…så värst gammal var ju inte detta världsarv…den hade kollapsat vid något tillfälle och var egentligen ett modernt återuppbyggt verk. Fint det med men diskussionen föddes oss vänner emellan huruvida den borde vara med på UNESCOS lista eller inte.

Nöjda letade vi upp vår bil och så körde vi norrut igen, förbi Siracusa och storstaden Catania och upp mot Messina. Där svängde vi av mot Taormina, en vacker liten bergsby och en riktig turistmagnet. Här var Styrman P på besök år 1989 och hon kände igen sig även om det då bara var på ett endagarsbesök. Hon hade nämligen vunnit en resa via jobbet och där ingick det en utbildning. Styrman P mindes att Taormina var pittoreskt och att det fanns mycket keramik att köpa. Så här närmare trettio år senare så stämde det fortfarande.

Kapten som besökte Taormina för första gången blev glatt överraskad. Trots alla turister så var det en synnerligen trevlig plats med folkvimmel och härlig atmosfär. Utsikt över vulkanen Etna och Messina-sundet gjorde inte saken sämre.

Vi slog oss ner för en sen lunch vid ett av Taorminas mysiga små hak. Vi ville ha pasta och därmed basta. Lasagne till Kapten och Pasta Penne di Taormina till Styrman P. Som ni säkert noterat så har vi sedan vi kom till Sicilien och dess tillhörande öar passat på att inmundiga vällagad italiensk matkonst lite mer. Det vore ju en dödssynd att vara här i flertalet veckor och inte då passa på att njuta.

Mellan bord och stolar så träffade vi Anastasia, ägarinnan som driver restaurangen tillsammans med sin italienska man. Jisses, hennes tiramisu var den bästa någonsin…det ska tydligen vara en ryska inblandad för bästa resultat. Hennes tiramisu var inte så galet söt och det tilltalade oss och hon bekräftade detta också, att det var ett medvetet val att minska på sockermängden. Ja maten var utsökt, hennes man kunde sin pasta och vi bytte lite kontaktuppgifter. Anastasia visste en del om farbara vattenvägar i Ryssland och vi fick hennes kort så kan vi kontakta henne ifall vi behöver tolkhjälp om och när Wilma seglar i ryska hemmavatten.

Intill Toarmina uppe på ett berg ligger in liten by högst uppe på toppen. Den heter Castelmora. Vi tog serpentinvägarna dit och njöt av utsikten och förundrades över att det byggts byar så otillgängligt. Kunde det vara för att man förr ville komma ifrån hettan om somrarna? Temperaturen var betydligt mer behaglig här och luften klarare. Eller hade man tagit tillflykten hit vid något av Etnas utbrott och blivit kvar? Men det måste dcok vara ett riktigt busväder med hård vind emellanåt under vintrarna gissade vi. Utsikten gick inte av för hackor. Men klockan började bli mycket så vi packade strax in oss i bilen igen och tog oss tillbaka till Siracusa och våra väntande båtar.

Klockan tjugotvå på kvällen var vi tillbaka på Wilma, nöjda och trötta efter en heldag på Sicilien. Vi gillar Sicilien och vi finner italienarna okomplicerade och mer öppna och glada jämfört med Sardinien. Turisterna verkar mer enkla här också då Sardinien i vart fall kring båtfolk gärna visar snobbighet i sina fina Rivas-båtar och lyxyachter. Så kanske att sarderna på Sardinien är lite mer trötta på turister. Här på Sicilien är våra upplevelser enkom positiva, det går lätt att komma in med jollen till strand och kaj. Det är lätt att göra sig av med sopor. Italienarna här är nyfikna och kontaktsökande och de är hjälpsamma och glada. Hade vi inte seglat hit till Sicilien och besökt Vulcano och Stromboli så hade vår bild av Italien som seglarland inte alls blivit samma och lika positiv. Heja Italien! Vi gillar dig…gud hade en bra dag när han skapade landet som ser ut som en stövel. Särskilt stenen visade sig vara fin! Och sen maten…dra på trissor…vi finner inga ord…men den italienska maten är väl kanske typ…BÄST!

 Här kommer fler bilder från vår utflykt, se och njut av ett fantastiskt Sicilien…

 En ensam blomkruka i trappan…

 

 Vackra takmålningar i Katedralen…den är till stora delar rätt modern efter det att taket kollapsat och sen blivit återuppbyggd…

 

 

Kupoler och takmålningar...

 

Imponerande byggnader i Noto…

 

En vacker gränd i Noto…

 

Ut på de italienska vägarna…här var det dock lugnt i trafiken…

 

 God mat i Taormina…

 

 Gossar som är glada i mat…(alla tre)

 

 Tiramisu…galet gott!

 

 Anastasia minglar runt bland sina gäster och ser till att de mår bra…hon pratar italienska, engelska och ryska...

 

En italiensk cappuccino…

 

Mätta minglar vi runt i Taormina…

 

 Gott om keramik i Taormina…

 

Styrman P tar en selfie…

 

 Det här är bergsbyn Castelmola…

 

 Där nere ligger Taormina…

 

 Kapten och utsikten…

Styrman Pimpstens fot och avgrunden…

 

 Italienska serpentinvägar…

 

 Messina-sundet skymtas…

 

Nöjda och mätta med vår utflykt så åkte vi hem…vi tog oss ner för berget och ut på vägarna till väntande Wilma i Siracusa (Syracusa)…

 

 

Skepp o Hoj!