Månad: december 2017

Färgfrågan fortsätter…

projektsunshine2 kommentarer
(…vi tackar för härlig respons…läget är ungefär fifty-fifty…)
 
 
Amora, Portugal
 
Frågan om Wilmas färg fortsätter. Vi har fått många reaktioner såväl över blogg, facebook, messanger och muntligen…och vi uppskattar att det står ungefär 50/50 mellan om man tycker Wilma ska ha rött eller vitt skrov…
 
Ska vi försöka oss gissa till ett mönster så kan vi ana att de som känner till och minns Wilmas första färg på skrovet, racerbilsgrön, verkar tycka att rött skrov är att föredra framför vitt…men det kan ju såväl bara vara slumpen.
 
Idag blev Wilma vit (även det temporärt) då vi strök ännu ett lager med grundfärg…så det går att fortsätta ge sin syn på saken samt önska… Själva tar vi in och lyssnar på allas önskemål och argument…för även om vi på slutet gör precis som vi själva vill och känner. Så känns det berikande och lärorikt att ta till sig det ni har att berätta…det är så ofta man i livet gör saker av gammal vana, och följer de oskrivna lagarna, det förväntade…utan att reflektera över varför.
 
 
Idag dök vår fantastiska vän Yolanda upp  här på varvet, hon har kommit hit för segla tillsammans med vår gode vän norrmannen… Styrman slog till på stort och hittade en hårborste ombord…och det blev den såkallade donuts-frillan…
Den blev rätt stor…så den kunde fungera som nödkit för trötta, som en slags mobil huvudkudde…

…snyggast var nog frillan sedd ovanifrån…fast det var nog ingen som såg frisyren från det hållet annat än Pimpsten själv (i spegeln)…
 
Det här med att försöka göra sig vacker när man bor på båt är ett kapitel för sig…det är helt lönlöst…saltstänk gör att du ser ut som en panda runt ögonen efter ett par timmar…och mascaran är att jämföra med ett mordvapen. Det är större sannolikhet att man petar ut ögonen på sig själv än att solen går ner i väster… Och likaså med frisyren…snyggast frisyr får man i mössa, långt nerdragen över öronen…
 
Vi fick en fantastisk afton med våra vänner…och ännu en gång blev vi bortskämda med god mat och dryck ombord på vår väns båt…efter middagen rullade vi över hamnplan hem till Wilma. 
 
Ja och så har vi ju kommit in i självaste julveckan…så vi har julpysslat ännu lite mer. Och så passade vi på att göra en film för att önska våra följare en riktigt god jul. Kanske lite tidigt tänker ni…men vi räknar med att ingen har tid att ägna sig åt oss på självaste julaftonen. Så här kommer vår julhälsning från oss till er…
 
Ha en fantastiskt trevlig jul, var än du är…och sitter du ensam så är det bara att höra av sig till oss…vi gör inte så mycket här i sanden på varvet…så vill någon röra runt i dammet så är ingen gladare än vi. Skicka ett PM i kommentarsfältet, så får du telefonnumret…
 
Här kommer filmen;
 
 
Skepp o Hoj!

Vi behöver er hjälp!

projektsunshine18 kommentarer
(…vi blev lite ambivalenta efter flera glada tillrop om Wilmas temporära färg…)
 
 
Observera, det är två inlägg för dagen... 
3:e adventsfika fick bli utomhus i solen…
 
Amora, Portugal
 
Vi håller på att måla grundfärg på skrovet ovan vattenlinjen. För att lättare se varje nytt lager så byter vi färg…först blev båten grå…
 
 
För att nästa varv bli röd…
 
 
Och lagret därefter kommer bli vitt. Efter det så ska en sealer läggas och därefter topcoat (topplack) där vi själva tänkt oss vit kulört…
 
Nu när vi målade båten röd så kom det förbi människor, såväl kända som okända, som utbrast glädje över den fina röda färgen. Och när vi berättade att det bara var Jotamastic, dvs grundfärg, så såg de lite besvikna ut. Och när en helt okänd man går förbi på rätt långt avstånd och ropar till oss och kör upp en uppskattande tumme mot den portugisiska himlen så fick vi lite att tänka på…
 
Den röda färgen går ju jättefint mot vår brädgång som också är röd…samt att Wilmas segel är röda…och vi tänkte plötsligt utanför boxen. Skulle hon kanske ha rött skrov denna gång? Nackdelen kan ju vara att en mörkare nyans kan skapa lite varmare inomhustemperatur på sommaren…men å andra sidan så är däcket betydligt ljusare nu än tidigare (ljusgrå). Så det är kanske sak samma…
 
Innan vi släpper frågan helt och innan vi kommer så långt så det är dags att måla på topcoat, så vill vi därför ta hjälp av er läsare.
 
Vad tycker ni? Ska Wilma bli en röd båt med röda segel? Eller en vit båt med röda segel?
 
Var med och tyck till. Skicka en kommentar genom att trycka på kommentarsknappen (glöm inte godkänna ”jag är ingen robot-knapp”). Det går bra att vara anonym. Men var medvetna om att ert svar inte syns förrän vi godkänt kommentaren, det vill säga när Pimpsten varit inloggad och hunnit behandla de svar som kommit in.
 
Hjälp oss i vårt ambivalenta tillstånd…men oavsett resultat så borde ju alla våra danska vänner vara mycket glada för ett vitt skrov…för rött och vitt är ju Danmarks färger. Och vi tycker vi gör klokt i att ta andra till hjälp när vi hamnade i detta lilla delikata bekymmer…
 
Så tyck till…VITT SKROV eller RÖTT SKROV är frågan. Wilmas segel är röda, samma nyans som brädgången…
 
Skepp och Hoj!
 
 
 

Zero Waste

projektsunshine6 kommentarer
(…nja…så duktiga är vi inte…men på god väg i vart fall…)
 
 
Amora, Portugal
 
Det finns en växande rörelse, där människor går in för att minska sitt avfall. Vi har ju flertalet gånger här på bloggen skrivit om bekymret med all plast som hamnar i haven. Och som vittnen till allt skräp, så har det fått oss att fundera över vår egen nedskräpning. Här i Portugal så finns det inte bara en massa skräp i vattnet, utan vägrenar och diken är också fulla med skräp. En sorglig syn…
 
Allt detta skräp hamnar ju tillbaka på oss själva förr eller senare. Forskare har bland annat funnit valar med så många plastpåsar i magen, att det tillslut inte fått plats någon mat. I mars månad 2017 strandade en val utanför norska Sotra och man fann 30 plastpåsar i valens mage. Så ska vi ha några fiskar i haven och på vårt matbord i framtiden så måste haven få hjälp. Och det enda sättet är att minska den totala användningen av plast.
 
Några saker som en zero-wastare gör är att alltid ha med sig tygkasse till affären när man handlar…
 
Man försöker handla så mycket lösvikt som möjligt istället för färdigförpackat, så man kan ta med sig sin egen fruktpåse (finns tygpåsar att köpa till detta).
 
Eller om du går till bagaren, så har du med dig ett örngott (perfekt brödpåse) att få ditt bröd i.
 

Praktisk och snygg fruktpåse att ha med sig till mataffären…
 
Ofta får vi plast när vi kanske inte ens tänker på det…som exempel när du blir serverad dryck med ett sugrör på restaurangen. En zero-wastare ber alltid om att få bli serverad utan sugröret.
 
Och sen…alla dessa take-away muggar och annat emballage…vi blir så trötta…de finns överallt i naturen. 
 
För vår del så lever vi ju betydligt mer miljövänligt sedan vi började långsegla. Vi är inga galet nördiga miljönissar, utan vi har väl varit så som de flesta av oss är mest. Men nu i en kombination av att se skräpet med egna ögon samt att det för oss ligger en ekonomisk vinning i att hålla nere våra kostnader, så blir vi ju på kuppen miljöhjältar, woop woop!
 
Således så är det mycket större sannolikt att vi fyller en kaffetermos om vi ska cykla på utflykt, än att vi köper en take-away-kaffe i engångsmugg. Och när vi går ut och fikar, så väljer vi ställen som serverar kaffe ur porslin eller glas…
 
Vi tar alltid med egna bärkassar till mataffären, återanvändingsbara…faktum är att på många ställen ute i Europa så finns det inte längre bärkassar att köpa i kassan. Jo, det finns nog…men du får betala ett hutlöst högt pris (har sett pris på såväl 5 och 10 kr för en vanlig plastpåse) och du får samtidigt onda ögat av kassörskan. Vilket gjort att människor på dessa ställen lärt sig ta med sig egen kasse att bära hem sin mat i.
 
Bakom denna radikala förändring ligger ett EU-beslut om att alla dess medlemsländer måste minska plastanvändningen av bärkassar…men i Sverige har det varit svårt att få genomslag, då svenskarnas köpmönster mycket bygger på en slit-o-släng-mentalitet. Vi rycker en plastpåse i farten av gammal vana när vi kommer fram till kassan…vi hinner inte…vi kom inte ihåg att ta med egen…vi bryr oss inte… Ursäkterna är många till varför det tar sådan lång tid att ställa om i Sverige.
 
Haven är fulla av plast och inte minst plastpåsar från matbutikerna…bild härifrån
 
Själva så lägger vi bara ibland frukt och grönsaker i fruktpåsarna som erbjuds…och har vi gjort, så väl hemma så återanvänder vi påsarna både en och två gånger innan de slängs. Man måste inte ha en påse till tre apelsiner…
 
Och så köper vi så gott som aldrig petflaskor…vi dricker inte läsk och vatten håller så hög kvalitet i Europa att vi använder kranvatten. Ska vi på utflykt så tar vi med oss en vattenflaska hemifrån…
 
Vårt senast miljösteg är att vi ombord numera bara använder disktrasa av tyg…vi fann ett fantastiskt material från en föredetta morgonrock av kräppat bomullstyg, fantastisk uppsugningsförmåga. Så det blev tygtrasor till kaptens verkstad samt några disktrasor till ruffhäxan. Disktrasorna tvättas och återanvänds såklart…
 
Och vi tar ju som regel aldrig hem mat på take-away…så det blir inga pizzakartonger eller kebablådor i vårt kölvatten…
 
Så har du inte hört talats om Zero Waste-rörelsen så lär du så säkert göra inom kort. Och vill du veta mer så är det bara att googla på namnet zero waste, så kommer det upp många intressanta sidor…inte minst från andra bloggare som ger förslag på hur man kan minska sin plastanvändning. Det är inga flummiga människor som väljer att plastbanta, utan ofta unga och välutbildade personer som vill bidra till en bättre framtid för våra kommande generationer. Det har till och med börjat dyka upp förpackningsfria matbutiker…
 
Vi återkommer i temat och då ska vi redovisa för vår CO2 förbrukning för år 2017, som vi lovat tidigare att göra. Vi flög ju hem en gång under året, vilket är den stora plumpen i protokollet. Men vi valde i vart fall att ta tåget mellan La Rochelle och Zurich i somras…vilket var bra. Synd bara att tåg är så dyrt…det stör oss lite…
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 
 

Barndomens dofter och smaker…

projektsunshine2 kommentarer
(…och en fundering på om man kan äta bondkakor ute till sjöss…)
 
Favoriten…sen 50 år tillbaka…vissa ränder går aldrig ur…
 
Amora, Portugal
 
Ja då var det bara en vecka kvar till jul. Det var minsann ett år till att gå snabbt… Och allt är ju väldigt nytt för oss att så här inte längre träffa familj och vänner på julen. Det är säkert som många förstår mest stress, dyrt och krångligt att försöka ta sig iväg någon längre sträcka när det är jul. För alla andra har ju också samma mål…att söka upp sina nära och kära för att fira jul ihop. Det är lite galet kring juldagarna…
 
Så i år så ska vi fira jul här i sandtaget (i blästersanden) i Amora. Vilken tur då att det kom en låda hitskickat ända från Sverige, fylld med barndomens dofter och smaker. Det var Styrmans Pimpstens omtänksamma syster som stått hemma i Nyköping och bakat…och i paketet så fanns förutom kakor och lussekatter även sill, anjovis, kryddor, julknäcke, glögg, nubbe, aladdinask medmera…
 
Vi hann knappt få upp lådan förrän vi värmde på lite glögg, kokade kaffe och åtnjöt lussebullarna. För de hade lagts i frysta för att klara transporten ner till Portugal. De var förvånandsvärt saftiga trots sin långa färd genom Europa…och det kan vi säga…att i syrrans bullar så snålas det inte med saffran. Dofterna spred sig i Wilma bara vi öppnade påsen…Gaaah! Så GOTT!
 
Sen måste vi ju komma till kakorna…det är så att Styrman älskade bondkakor som barn…ja även som vuxen också men hon har inte fört traditionen vidare att baka just dessa bondkakor. Men vår mammas kokbok finns nu i systerns ägo…och i den kokboken så bor alla barndomens recept. Och kanske att man blir lite mer nostalgisk med åren, för under många år så har dessa recept inte alls ägnats någon större tanke.. Däremot nu…
 
Bara att förnimma smakerna från mormors äppelris eller mammas krusbärskräm…och för all del kakorna och då speciellt bondkakor…får ju nackhåren att resa på en…  Så att kunna fiska upp godsaker ur en hitskickad låda fylld med barndomens minnen är inte alls som att kunna gå och handla dessa i affären. Nä detta är äkta vara!
 
Och här i Amora kan vi ju inte ens gå och handla den sedvanliga julmaten…julknäcke…här vet de ju knappt vad knäckebröd är över huvudtaget. Och Aladdinask kan ju bara en svensk förstå…ingen här skulle förstå varför det är så viktigt med just en Aladdinask – för chokladaskar finns det ju av andra varianter här. Ja det här förstår ni säkert alla…men helt klart så blir dofter, smaker och minnen allt viktigare med åren…i vart fall för oss.
 
I mammas gamla kokbok finns….
 …receptet på bondkakor! (och nu ligger bilden på bloggen så Styrman kan komma åt det framöver ifall hon någon gång skulle bli med ugn igen…)
 
Ja och så kan man väl undra varför det heter bondkakor…dessa hade ju bättre passat styrmans tidigare liv, då hon traskade omkring på en lagårdsbacke dagarna i ända… Men å andra sidan så lagade hon sjömansbiff redan på den tiden. Så det är nog helt ok att äta bondkakor ute på havet. Och äta sjömansbiff på landbacken… 
En låda fylld med godsaker…
 
Så ett stort fantastiskt tack till systern för alla godsaker…Tack tack! Och till er andra som också har skickat oss gosaker hit till Amora… Vi finner knappt ord… En sak är nog klar dock… Att nu kan julen få komma…så vi kan åtnjuta alla godsaker och vi får krafter för att segla vidare under 2018. Och inte blev det sämre av att vi gick in och kollade vädret för kommande vecka…kanske inte så varmt om dagarna men definitivt målarväder…
Så nu ska vi måla på så vi snart kommer i vattnet och vi kan fortsätta rapportera från andra platser än från sandhögen i Amora i Portugal…
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 

Ett tänkbart mål!

projektsunshine4 kommentarer

(…vi funderar på att segla till Gammalsvenskby…och glida upp i vackra floden Dnepr och säga hej!)

 Vi kommer snart segla förbi här på vår väg in i Medelhavet…
 
Amora, Portugal

Många långseglare har stakat ut sin resväg redan innan de kastade loss. För vår del har vi aldrig haft något hugget i sten. Vi tar det lite som det kommer, men visst, några tankar kring vart vi vill styra vår kosa har vi ju haft.

 Första målet var att komma till Portugal. Sen exakt vilka hamnar eller väg för att ta oss dit har inte varit så noga, ofta blir det små avgöranden på slutet som får oss att välja antingen den ena eller den andra vägen. Som till exempel att man kan välja att gå engelska kanalen ner mot Portugal antingen längs med den engelska sydkusten och sen ett ben över mot Bretagne eller norra Spanien. Eller så kan man välja att gå hela vägen längs med den franska sidan.

 Vi valde att gå längs med den franska sidan kanske för att vi varit i England så många gånger att varken fingrar eller tår räcker till för att räkna gångerna. Och för att hamnarna är betydligt dyrare på den engelska sidan än den franska. Till det så lockade den franska maten, och alla osedda historiska platser vi gärna ville uppleva…

 Nu när vi ligger i Lissabon och börjar blicka framåt så känner vi att här i Portugal så står man vid ett vägskäl på nytt. Man kan välja att gå över till Karibien eller så kan man sladda in i Medelhavet.

 Karibien är på flera sätt lockande, men samtidigt har vi förstått att många platser är exploaterade idag och inte alls så exotiskt som vi vill tro. Men vi har kanske fel… Och därtill så kommer man ju väldigt långt bort från Sverige om man tar sig dit. Allt blir dyrare, särskilt om man måste hem…men även en sak som försäkringar (det är många gånger så dyrt så många seglar oförsäkrade) samt att om det händer något med båten och vi behöver köpa utrustning så är den sjukt mycket dyrare där borta, än hemma i EU.

 Så för vår del så siktar vi mot Medelhavet med målet (fast det är inte hugget i sten) att nå Grekland till nästa höst. Fördelarna med att segla inom EU är påtagliga. Detta erfar vi inte minst när vi träffar engelsmän som långseglar, och som nu darrar på läppen inför stundande Brexit.

 Vi trivs med att segla i Europa… (tack Blackpearl of Sweden för bilden)

 Och att lätt kunna hoppa på ett flyg och ta oss hem inom några timmar är för oss viktigt. Det kan vara för egen hälsa eller något som berör vår familj. Vi har ju som de flesta vet en stor härlig skara av barn och barnbarn. Och även om de lever självständiga liv och vi inte finns i deras vardag, så känns det gott att kunna släppa allt utifall något händer.

 Sen så har vi helt klart ett annat skydd som EU-medborgare, vi har rätt till akutvård framför allt, och det är enklare att skicka paket då det inte är några tullar inom EU-Land. Och därtill så finns det ju en massa trevligt att upptäcka på ”hemmaplan” innan man eventuellt tar sig ut i resten av världen…

 Men nog om det, för det vi ville komma till är att förutom Grekland som mål, så sneglar vi ju lite på olika alternativ på vad vi vill upptäcka därefter. Vi har ju (som vi berättat tidigare) tittat på att besöka Ryssland…men efter lite närmare kontroll så är byråkratin kring seglande besökare inte kanske omöjlig…utan snarare obefintlig. Att kort besöka St Petersburg (vid Östersjön) med sin segelbåt är rätt enkelt…men att ta sig upp från Svarta Havet och befinna sig en längre tid på rysk mark (eller flod) verkar vara mycket svårt att få tillstånd för… Så vi har väl lite släppt den tanken…

 Däremot i vårt reserch-arbete så sprang vi på en annan sak som vi nästan gör i byxorna för av glädje…

 Familjen Norberg i Gammalsvenskby (bilden lånad från repotage i tidningen Senioren, länk finns nedan)

 Vi funderar nu på om vi ska hälsa på familjen Norberg i Gammalsvenskby i Ukraina. Ja det är precis vad det låter, en svenskby bestående av ättlingar från Sverige som bodde på den estländska ön Dagö (som på den tiden tillhörde Sverige). År 1781 så påbörjade omkring 1000 svenskar sin 9-månaders långa vandring till Svarta Havet där endast 135 svenskar kom fram levande. Och där fann de inte alls de utlovade husen och den bördiga jorden… Men de byggde upp sin svenskby där intill stranden av floden Dnepf.

 Välkommen till Gammalsvenskby…tack tack…vi kommer, men det tar sin tid att åka dit…(Gammalsvenskbyn är idag en del av staden Zmiivka)

 I över hundra år så hade ingen där kontakt med Sverige men de höll ändå hårt på sina svenska traditioner. Men i slutet på 1800-talet så etablerades kontakt och det har sedan dess skett en del in och utvandring mellan Sverige och Gammalsvenskby, främst med Gotland. Och svenska talas det ännu, fast inte av så många längre. För 30-40 år sedan fanns det människor som prenumererade på svenska tidningar. Idag har Gammalsvenskby 150-200 personer med svensk ursprung. Och en av familjerna heter Norberg och besöktes av Staffan Heimersson år 2014. Han skrev då ett repotage (länk till denna) i tidningen Senioren (ja nu får ni inte tro vi har blivit så gamla att vi läser den dagligen)…och onekligen så blir vi sugna på att segla upp i floden Dnepf och besöka denna plats. Och då vi är Norbergare själva så skulle det vara fantastiskt kul att besöka Gammalsvenskbyns Norbergare och skaka hand med dem.

 Rent seglingsbart så är resan inga bekymmer alls…inte ens särskilt långt från Grekland (Från Istanbul är det ca 400 sjömil).

 Gammelsvenskby som ingår i staden Zmiivka befinner sig vid den röda droppen på bilden…en lagom semestertur från Grekland under en sommar…
 Här intill den norra stranden av floden Dnepr finns Gammelsvenskbyn…

 Så nästa steg är att ta reda på om dessa Norbergare på något sätt är släkt med oss…det behöver de ju inte vara fast vi delar samma efternamn. Och därför hoppas vi på att Kaptens farbror Peter kan ge oss en hint om han i sin släktforskning har funnit några Norbergare som bott på Gotland alternativt Dagö… För visst vore det en häftig känsla om de dessutom skulle vara släkt med oss.

 

Klart vi ska dit!

 

Men den som lever får se!

(mer läsning om Gammelsvenskbyn finns på wikipedia) 

Skepp o Hoj!

 

 

 

-Are you ready?

projektsunshineLämna en kommentar
(…det var inte tuppen som väckte oss, dock vår gode vän John…)
 
Observera, det är två inlägg för dagen!
Ja så här ser man ut nyvaken…
 
Amora, Portugal
 
Ja klockan var gott och väl nio på morgonen, så vår vän var inte ute oförskämt tidigt. Men han knackade på och undrade när vi var klara för att åka till Jotuns stora färglager här i Lissabon. Nyvaken Styrman tittade ut och han fångade henne på bild. 
 
Vi är mycket glada och tacksamma för vår vän John, inte bara för att han skjutsar oss till färgaffären. Utan för att han är en trevlig och lättsam man som vi gärna spenderar tid med. När man är med John så skrattar man ofta…den bästa medicin mot alla åkommor i världen.
 
Vi var strax i våra kläder och iväg. Efteråt stannade vi sedvanligt och bjöd på en toast o kaffe… Så nu har vi mer Jotamastic att måla upp. Och för den som klarar av att hålla ögonen från annat än snygga Pimpsten på bild, så ser man att Wilma fått ett nytt lager färg på sig ovan vattenlinjen. Jo det går framåt…
 
Skepp o Hoj!

Slipa och måla…

projektsunshineLämna en kommentar
(…ny fas inledd…och vi börjar kunna se slutet på denna ökenvistelse…)
 
Kapten slipar Wilmas skrov ovanför vattenlinjen…
 
Amora, Portugal
 
Känslan är onekligen god så här med motorn teststartad och körd. Skönt att lägga det betinget åt sidan för att istället fortsätta med målningen där vi senast lämnade den. Det kanske inte verkar vara så mycket kvar, men det är en hel del lager att lägga. Först har Kapten slipat sidorna ovanför vattenlinjen. Men därefter ska vi på med rätt många lager Jotamastic (ja vi lovordar denna färg nästan lika mycket som Rocna-ankaret). Nu när vi står på land så vill vi passa på att göra ett gediget jobb, så vi slipper att plocka upp henne för underhåll på några år…
 
Det som gör det lite trixigt är att vi har halva däcket kvar att göra också, och vi måste leka ”inte-nudda-mark” när vi ska in och ut ur båten. Vi får kliva på sittbrunnsramen så det blir att klänga som en apa från stegen till ramen och därefter ta elefantklivet till nedgångsluckan (våra barnbarn hade sannolikt älskat att var på båten nu).
 
Vi pratade med Rafael, varvsägaren, igår. Vi pratade om när vi kan tänkas göra ett andra lyft. När vi lagt bottenfärg så vill vi ha Wilma ompallad så vi kan spackla upp och måla de ytor där pallningen stått. Rafael kom med en mycket klok synpunkt.
 
-När ni har målat bottenfärg och ni har sidorna ovan vattenlinjen klar…så måste ni låta färgen sätta sig ordentligt…nu på vintern så torkar det inte så fort…
 
Och så pekar han på båten bredvid som bär det lustiga namnet Dad´s Mistress. Och på sidorna av den båten så ser man tydliga avtryck från banden från subliften. Rafael fyllde i;
 
-Er båt är så tung så det kommer bli märken i skrovet om ni inte väntar tillräckligt länge…så ha inte bråttom… låt färgen härda först…
 
Och med tanke på hur grannbåten ser ut, så har då ju inte vi alls någon lust att få Wilma ful och full med märken direkt efter att vi målat henne fin. Ja ja…man får väl vara tacksam att man ändå är på en breddgrad där man kan måla  och arbeta utomhus hela året om. Men fukten och daggen lägger sig tidigt och målningsfönstret är därför litet. Så det får det ta den tid det tar. Vi ligger i vart fall inte på latsidan utan arbetar på så mycket som fukt och dagg tillåter…
 
Så det blir en jul här på varvet och sannolikt ett nyår också. Och sen nya tag inpå nya året. Detta året liknar i mångt och mycket förra året då vi låg och tryckte i Holland länge. Vi bytte propeller och byggde ankarbox och var hem en sväng till Sverige. Sen lämnade vi Holland någon vecka in i januari. Detta år ser det ut att bli likadant, fast uppehållet blev i Portugal. Den största skillnaden är nog vädret. För i Holland kunde vi inte gå runt i t-shirt om dagarna som vi kan här. Nä där hade vi till och med lite snö och is i kanalerna.
 
Så vi har det nog bortskämt bra ändå…
 
Skepp o Hoj!
 
 

Del 6 Motorbyte

projektsunshine6 kommentarer
(…vi provstartar nya motorn för första gången…)
 
Vi provstartar nya motorn…se hur det gick!!!
 
Amora. Portugal
 
Ja så äntligen så kunde vi provstarta den nya motorn…vi var så klart mycket spända på om det hela skulle fungera smärtfritt från första försök. Se filmen hur det gick… (eller läs nedan filmlänken)
 
(OBS…vi har fått något fel på vår mikrofon så kamerasurret slår igenom…en inställningssak tror vi, vi har bara inte hittat rätt knapp än…ber om ursäkt för taskig ljudkvalitet…)
 
Ja efter diverse storm och strömavbrott och redigering av film så kan vi nu erbjuda den sjätte delen i vårt tema kring motorbytet på Wilma.
 
Allt fungerade perfekt, hon startade snällt och fint på första försök. Det enda vi har egentligen är att skaffa ny avgasslang, då den gamla flirpat upp sig (kaptens uttryck…vet inte om det är ett riktigt ord…). En ny är beställd men nu kunde vi med hjälp av den gamla ändå provköra. 
 
Och den stora frågan var…VAR AXELN RAK????
 
Ja ja män…visst var den rak (fast vi var rätt säkra på saken efter förra testet). Så nu kan vi pusta ut och ägna vår tid till att måla klart båten utvändigt. Och lämpligt nog så har blåsten dragit norröver och åter har vi fina 18 grader och sol på dagarna… Det blir fika och lunch utomhus om dagarna…(om någon undrar så är svaret NEJ. Vi längtar inte hem).
 
Skepp o Hoj!

Betagna av kändis…

projektsunshine4 kommentarer
(…jo lite starstruck-varning var det nog när vi mötte nutidens Peter den Store…)
 
 
Vem minns inte den här bilden av Kapten när han håller upp sitt nyinköpta Rocna-ankare…Lyckan går inte att ta miste på hos Kapten…

Amora, Portugal

En storm drog in över Portugal vilket fick Wilma att ruska och skaka. Lite konstiga tankar dök upp på vad effekten hade blivit om pallningen gett vika. Vi var nog överens om att det är mer obehagligt att stå uppe på land än ligga i vatten i oväder. Även om det kan vara nog så kämpigt med att båten guppar och det slits och dras i förtöjningar intill bryggan. Men att slå ihjäl sig inne i en båt på landbacken som kantrar i vinden, hade ju varit smått tragikomiskt. Ja här har man seglat och korsat vatten och klarat hög sjö och tuffa seglingar. Så tog det slut i en sandhög i Amora, ihjälslagen av sin egen båt. Nu gick ju allt bra…Wilma stod säkert genom hela ovädret…(men Pimpsten sa att hon funderade på att sätta på sig sin hjälm när det skakade som värst).

 

Som grädde på moset så slocknade strömmen och det tog ett dygn innan den var tillbaka. Vi fick en släng av det oväder som ligger norr om oss och som är på väg upp mot er i norra Europa. Så vi var rätt förskonade ändå, det drog snabbt förbi.

 

När strömmen hade gått så kom Peter förbi, en Nyzeeländare här på varvet. En jäkligt trevlig kille, rutinerad långseglare som till och med seglat till Antarktis. Vår bedrift Lysekil-Lissabon står sig blek mot hans erfarenhet som offshore-seglare. Peter undrade om vi hade ström. Nej svarade vi, men vi konstaterade samtidigt att felet var av större karaktär och att vi fick invänta första bästa vardag. För på helgen så händer det inte mycket här om något går sönder. Nä i Portugal fryser man inte ihjäl om det blir strömlöst, inte ens i december månad.

 

På köksbänken inne på Wilma hade en liten gåva i beredskap till Peter. Detta visste han inget om. Nu fick vi tillfälle att lämna över den. För vi ville tacka Peter, inte för att han kom förbi och frågade om vi hade ström ombord. Inte för att han berömt Wilma för att hon är en fin och robust båt (jo det har han sagt). Utan för att Peter har del i att vi kan sova gott om nätterna, alla de nätter vi ligger på ankare.

 

 En gåva till Peter den Store…

Peter Smith som hans fullständiga namn är, är mannen bakom Rocna-ankaret (klicka på länken för att komma till hans hemsida). Det är han som designat Rocna. Denna nya generations ankare ger optimal säkerhet för båten och besättningen. Bättre huvudkudde går inte att finna som långseglare. Bakom ankarets utformning så ligger en hel del vetenskap. Bygeln gör att den hjälper ankaret att lägga sig rätt i vattnet. Och Rocna-ankaret gräver ned sig snabbare än alla andra märken, i alla typer av bottnar. När strömmar och vind får båten att vrida sig i nya riktningar så kantrar inte ankaret utan gräver snällt ner sig på nytt om det ruckats ur sin position.

 

Alla er som följt vår blogg ett tag, har väl inte kunnat undgå hur mycket vi uppskattar vårt ankare. Innan inköpet så stod det högt på Kaptens önskelista, han dreglade över varje båt han såg hade ett Rocna i fören. Och tittar man på långseglarbåtar så har de flesta ett Rocna-ankare. Man kanske inte hade ett när man lämnade sin hemmahamn, men man har uppgraderat sig längs med vägen. För att sova gott om natten med minimal risk för draggning är så mycket värt.

 

Så för oss var det lite som att träffa Gud. Som att ni andra skulle hamna i samma tågkupé som Zlatan, Bill Gates eller Dalai Lama eller vem ni nu ser upp till. Det lite roliga var att det tog ett tag innan vi hade fått kläm på att vår trevlige Peter på varvet var densamme som Peter Smith, Rocna-designern. Vi har ju flertalet gånger under åren varit in på Peters hemsida och vi har ju sett bilder på hur han ser ut. Men att det var samma man som vår båtgranne tog det ett tag att lista ut… Lustigt. Men så är han ju Nyzeeländare också. Och då tror man inte att han ska dyka upp här i sanden på Tagus Yacht Center i Lissabon…

 

 -Hej har ni ström ombord, undrade Peter Smith… Nej svarade vi, däremot en flaska vin…

Ja lyckan var stor. Vi lämnade över vår flaska vin med ett svenskt julkort hängt om halsen. Och på kortet så tackade vi honom för hans bidrag till vår goda sömn. Han log brett och tackade så mycket. Och han berättade att han har människor över hela världen som hör av sig med beröm. Inte undra på det, vi har då aldrig hört talas om någon besviken ägare av ett Rocna. Det finns bara inte. Så det var självklart att Peter skulle ha en flaska vin som tack!

 

Skepp o Hoj!

 (Detta är ingen reklam, vi tjänar inte en krona på vår blogg. Utan det är bara något vi uppskattar väldigt mycket för vår personliga del)

 

 

Med skorna på Lissabons gator…

projektsunshine2 kommentarer
(…i jakten på avgasslang så fann vi bäraren av korsdragsfrisyren…)
 
 Vi flydde till andra sidan floden Tejo med vår gode vän…

Lissabon, Portugal

Lyckliga som få behöver vi sällan ställa väckarklockan. Men så var nu fallet. Vi skulle åka in till Lissabon tillsammans med vår gode vän från Norge. Redan klockan åtta på morgonen ringde klockan och vi yrvaket fick masa oss upp. Halv tio på förmiddagen lämnade vi varvet för en dag på andra sidan floden Tejo. Jo Lissabon delas av denna flod, där centrum och de mer fashionabla kvarteren finns på den motsatta sidan. Båttillbehörsaffären var primära målet för vår utflykt.

Vi hade i förväg beställt zinkanoder till vännens båt. Zinkanoder för er som inte är bevandrade i båtvärlden, är en klump av zink, även kallad offeranod. Den sätter man i anslutning till metall på skrovet, för att inte galvaniska strömmar ska ”äta” på båtens metaller, utan på zinket istället. Vännen har en rätt stöddig båt och vi skulle därför behöva kånka på över tjugo kilo efter vårt besök i båtbutiken. Vi valde att dela på en billig kärra (taxi på formell svenska) i båda riktningarna.

 En gata i någonstans i Lissabon…
 En balkong någonstans i Lissabon…

När vi klev in i butiken så kändes det som vi hade hamnat på Nordpolen. Utomhus var det sol och sköna 18-19 grader. Men då nätterna är kalla och husen här är byggda av tegel, sten eller betong. Så blir det kallt och ruggigt inomhus, så även på dagen. Gissningsvis så saknar många hus uppvärmning. Och nu klev vi in i en alldeles dunkel och mörk lokal. Kunde detta verkligen vara en av Lissabons största båttillbehörsaffärer? En golvfläkt stod och surrade och ut från lagret kom en trött farbror som var fullt påpälsad så man trodde han löst en flygbiljett till kalla Sverige samma eftermiddag.

Ingen charmkurs i hela världen hade kunnat få denna man att dra på munlädret. Snarare såg han sjuklig ut, som att han sjöng på sista versen. Och när vi nämnde vårt ärende så försvann han mitt i samtalet ut på lagret…vi stod tålmodigt kvar tills han plötsligt dök upp igen. Innan hade han knappt sagt ett ord, han kanske bara pratade portugisiska tänkte vi. Men nu när han kom tillbaka, exakt samma man, så pratade han faktiskt engelska. Han hade kanske en knapp ute på lagret som han behövde slå på, för att koppla på engelskan. Mycket märkligt beteende.

 Och minst lika märkligt var det att de nästan inte hade något i sin butik att sälja. Zinkanoderna tack och lov, dessa hade vi ju beställt i förväg. Men i övrigt så blev det nästan ingenting handlat från vår långa inköpslista. Vårt viktigaste ärende var att köpa en ny avgasslang så vi skulle kunna provstarta nya motorn inom kort. Men någon sådan fanns inte. Däremot fanns nipplarna till att koppla vattenberedaren. Alltid nåt.

 Vi betalade och letade oss ut ur den mörka butikslokalen. Och väl ute på gatan så gick vi ner mot floden. Där fann vi ännu en båttillbehörsbutik. En större. En upplyst. Och med en skicklig kvinnlig säljare som råkade vara gift med en man från Västerås av alla platser på jorden. De var betydligt mer välsorterade. Men någon avgasslang hade de inte. Dock så beställdes det en bums, och skulle komma inom ett par dagar. Så vi lämnade butik nummer två och fortsatte promenera runt med våra tunga zinkanoder utmed Lissabons gator.

Vi var hungriga. Och vi såg fina restauranger utmed kajpromenaden. Sådana där restauranger som spräcker matbudgeten på bara förrätten. Vita dukar, vinglas som bländade i solen och färska blommor dekorerade på varje bord, talade lockande till oss. Men vi var för dagen rustade med en karaktär och envishet som till och med hade imponerat på en finne. Vi vandrade vidare med vår tunga packning till de lite mer skabbiga kvarteren. Och där i en håla i väggen så fann vi vad vi sökte. Ett enkelt hak. Första bordet stod nästan i dörröppningen så vår entré gick inte obemärkt förbi. Detta var gissningsvis inget ställe dit några turister hittar. Men vi blev mycket väl bemötta och tilldelade ett bord. Ägaren (jo vi tror det var ägaren själv) frågade kort om vi ville ha fisk eller kött. (Menyer har man nog inte uppfunnit här. Således har man ingen aning om priset. Vi hade ännu inte glömt fadäsen med 25euros-kycklingen).

 Enklaste haket…
 Vi har just slagit oss ner och vi väntar på maten…

 Vår norske vän satsade på fisken, fattades bara annat. Och vi svenskjävlar slog till på varsin köttbit. Man behöver verkligen inte undra över kostcirkeln i detta land. För här serveras allt på din tallrik. Kött, ris, pommes, stekt ägg, sallad och sås. En salig blandning. Korsningen mellan ris och pommes känns väldigt exotiskt. Som att äta en omelett fylld med hårdkokta ägg ungefär.

 Hmmm…ris och pommes…minst sagt en exotisk kombo i våra ögon…Men gott!
 Ägaren kom ut med sin söta ettåriga dotter, så hon fick hälsa på oss skandinaver…Och den stolte pappan var även bärare av den så kallade korsdragsfrisyren…

 Men det smakade gott och vår aptit var det inget fel på. Vi satt länge och pratade och skrattade. Efter snart ett år av vänskap så har vi ju kommit varandra inpå skinnet rätt så bra, vi och vår vän norrmannen.

 Ägaren kom ut och frågade vår vän om fisken var god. Jo, den var mycket god…(vilket den sanningsenligt var också).

 

 -Vill du ha en bit fisk till? Undrade vår värd.

 -Jo, tack. Det vore gott (vår norske vän som älskar god mat log lika brett som Sverige är långt)

 

Medan vi väntade på påfyllningen så sa vi till varandra att gissningsvis så får man betala för detta. Och snart kom en ny tallrik ut. Inte bara med fisk. Utan även med potatis, grönsaker och sås. En portion nummer två med andra ord.

 När vi hade ätit upp maten och vår vän var mättare än julgrisen, så bad vi om notan. Skulle vi få betala en chocknota som förra gången, var frågan?! Vi väntade spänt och när notan dök upp höll vi på att falla baklänges alla tre.

 Vi hade sammanlagt inmundigat:

 4 stora portioner mat

5 öl

1 cappuccino

3 glas portvin (dessa beställde vi inte, utan de dök snällt upp ändå)

 

Notan landade på 22 euro (galet billigt ju).

 Vår vän beställde in en kaffe på maten…den ser farligt god ut…

 Ja vad säger man??? Inte mer än att vi mätta och nöjda tog en bulle hem (ja taxi då) för att väl på varvet lämna varandra för att söka upp våra respektive båtar. Vår norske vän på sitt håll. Och vi på vårt håll. Och gissningsvis så blev det ett ryggläge för samtliga. Utom för Kapten Betong då, som flitigt och envist tog sig an att koppla varmvattenberedaren.

 Ja det är tur att någon av oss arbetar iallafall…

 

Skepp o Hoj!