

Ett långseglarliv kan bjuda på lite andra överraskningar än dem man vanligtvis finner i ett mer normalt liv. I vart fall vill vi gärna tro det efter att vi funnit en musselodling ombord.
Det hela började med att vi skulle byta ut vår avloppsslang som går mellan köksvasken och gråvattentanken. Den som suttit där innan var inte diffusionstät. Det vill säga att den har släppt igenom diverse oönskade odörer som naturligt kan förekomma.
Men att byta slangen krävdes att ta lite sats. Från att ha haft ordning och reda ombord så blev hela båtens inredning uppbruten inom loppet av några få minuter.
Se bara:
Alla verktygslådor i verkstaden hamnade inne på toaletten.
Durkarna i verkstaden hamnade i salongen.
Madrassen i soffan på babordssidan hamnade i soffan på styrbordssidan.
Allt bakom ryggstödet på styrbordssidan (och det vill inte säga lite) hamnade i soffan på styrbordssidan.
Allt som låg i facken under styrbordssoffan hamnade på soffan på styrbordssidan
Klädskåpet på babordssidan tömdes och hyllplanen plockades bort. De fick bo på soffan och på golvet på styrbordssidan (jo nu började soffan bli full – upp till tak)…
Sängkläderna hamnade på toaletten.
Golvet (eller durk som anmärkande båtmänniskor säger) i byssan hamnade i sovhytten.
Luckan till köksskåpet hamnade också i sovhytten.
Hela båten var ett kaos. Men nu kunde vi komma åt att lossa på den gamla slangen och trä ur den ur sitt bo. Och mata på med den nya fina slangen och montera den. Jubel blev det ombord när vi konstaterade att vi INTE köpt för kort slang. Jo jo, vi hade hela 3 dm slang över (Oooops…farligt nära att den blev för kort då slangen var ett litet impulsköp då vi stod i båttillbehörsaffären inne i Lissabon. Vi hade inte mätt hur lång bit vi behövde utan uppskattade bara. Puh!)
När vi hade gjort detta så passade vi på att byta den sista genomföringen, vilket är den som går till gråvattentanken. Nu är alla genomföringar bytta på senare tid, hälften byttes för ett par år sedan. Och resten här i Amora. Nu är alla genomföringar i kompositmaterial som sörjer för att de inte korroderar eller rostar.
Ja och med det gjort så passade vi på att titta på filtret intill sjövattenintaget som går till kylen och frysen. Det är inte luft som kyler dessa som i våra vanliga hem, utan sjövatten, vilket har sina fördelar när man seglar på varmare breddgrader. Filtret gjordes rent men så såg Kapten att slangen mellan genomföringen och filtret var alldeles igentäppt.
Slangbiten plockades bort. Och vid rensning av denna så fick vi ut hundratals små musslor. Jajamänsan…här låg en liten extraportion av Moule Marinière (fast utan vin då). Vi har inte haft påhälsning av några musslor i de andra sjövattenintagen. Vi gissar att det litet mer porlande vattenflödet genom systemet varit angenämt för musslorna, då det inte är någon stor pump som arbetar i anslutning till kylen och frysen. Musslorna har dock inte kunnat husera längre fram än till första filtret dock…
Nu kände vi oss inte alls sugna på att äta musslor. Och hela båten var upp och nervänd. Så med tre goda ting fixade i ett och samma sjöslag så kunde vi till slut få tillbaka ordningen ombord. Klockan var väl bortåt nio på kvällen när vi äntligen kunde slå oss till ro och sätta oss ner för en bit mat.
På menyn stod inga musslor dock. Utan en klassisk svensk laxpudding.
Som inte legat i en slang bör tilläggas…
Vi fångade en del av dagen på film…vi har bara använt vår mobil att filma med…så kvaliteten är därefter…Så var så goda…filmtajm!
(…eller hur olika man ser på begreppet långsegling, det finns definitivt veteraner…och så alla vi andra…)
Julen blev en lugn historia hos oss. De flesta båtägare på varvet har gett sig av för att fira jul hos nära och kära. Vi gick en promenad runt på varvet och vi räknade ut att det fanns kvarbliven strandad besättning på sex av båtarna. Tre tyska båtar, två nyzeeländska båtar och så vi. Så här på varvet gick vi runt inlåsta och sparkade i sanden allt medan det drog över en ljum vind som var lite för varm för att uppbringa några vidare julkänslor.
Men så fort vi gick in på Wilma så höjdes julstämningen rejält. För där hade det lagats Janssons frestelse, köttbullar och det fanns lax, sill och potäter. Och glögg, godis, julpynt och minigran. Julaftons höjdpunkt var alla de samtal och inte minst videosamtal vi hade med nära och kära. Det här med att kunna koppla upp sig och se varandra live är ju fantastiskt. Vi har ju en hel klan av barn och barnbarn där hemma…
Juldagen bestod sedvanligt av rester från gårdagen julbord och ännu en promenad på varvsområdet (jo vi har nyckel så vi kommer ut om vi vill, vi är inte fängslade härinne fast det kanske låter så). På kvällen var vi och vår vän Hamish bjudna över till Peter, uppfinnaren av Rocna-ankaret som vi skrivit om tidigare. Vi fick en rundvisning på hans båt, en båt som han byggt själv. Och jisses vilken långseglarbåt. Männen försvann in i mansgömman som de uttryckte sig (fritt översatt från engelskans man-cave). Vi syftar här på maskinrummet dit Peter flyr sin sambo emellanåt. Jo vi har sedan Peter dök upp, hört så mycket om den riviga kvinnan ombord. En argbigga med hett humör, bördig från Schweiz.
Medan männen kollade in hästkrafterna så blev Pimpsten ståendes kvar i salongen med den kvinnliga delen av besättningen, sambon som likt en vulkan får utbrott titt som tätt. Men tvärtom så var argbiggan inte alls så arg, lite rivig kanske. Trevlig, hon föll Pimpsten i smak. Dock blev Pimpsten lite lätt överraskad när denna dam, snart nog i ålder för sin första rollator, började uttrycka sin passion för storm på havet. Jo det är sant, hon beskrev att de bästa seglingarna var där vågorna går höga och båten kastar sig fram mellan toppar och dalar. En gång föll båten av en hög vågkam, de höll på att slå runt men båten vände tillbaka när masten slog i vattenytan. Hon hade gått ut på däck efteråt och kollat så riggen stod kvar och ordnat lite med seglen. Sen plockat ihop en låda som kommit farande genom båten. Bara sådär liksom… Peter hade legat och sovit men han vaknade såklart till när båten höll på att hamna upp och ner. Hon berättade om incidenten med stor inlevelse och entusiasm. Likt ett barn beskriver en underbar dag på Gröna Lund…
Pimpsten tänkte att, kanske är det bara ett vildsint hav som kan tygla denna vulkaniska kvinna och få henne lugn… (Peter hade dock blivit livrädd!)
Vi blev bjudna på whisky med tilltugg. Och timmarna gick för vi hade alla fantastiska berättelser att dela med oss av. Men en sak står sig dock klar. Vi själva tycker vi är rätt tuffa som gett oss iväg på denna segling…men i sällskap av detta gäng så låg vi definitivt i lä. Vi berättade att vi har planer på att segla in i Medelhavet i sommar. Och Peters kommentar på det hela var;
-Vad ska ni in i den ankdammen och göra?
-Värme??? Han log och fortsatte;
-Man värmer just inte upp båten, utan den fryser också liksom allt runtomkring. Och så har man varma kläder på sig bara, många bomullslager. Det går fint, det blåser ju inte inne ombord iallafall…
Och sen pep han iväg till en garderob och kom tillbaka med lite plagg och visade. Peter höll entusiastiskt upp ett par galonbyxor av modell som vi sätter på våra dagisbarn hemma i Sverige och han berättar att de är toppen att ha utanpå kläderna för att undvika väta inpå kroppen när man är utomhus. Svårigheten dock låg i att inte förfrysa fingrarna…
Så här satt han och pratade om det underbara med att isolerat ligga infrusen i ett is-landskap utan vidare värme ombord… ja, själva har vi inte kommit dithän än, vi flyr kylan och seglar därför där det är varmt. Ja vi har alla våra olika drömmar och mål. Dock tvivlar vi inte på att naturen är makalös i dessa kalla områden. Även vi har vinterseglat hemma i Sverige och det är så underbart att ha skärgården för sig själv, stilla och orörd. Men nog fasen har vi haft värme på! Iallafall på kvällen efter vi lagt till…Brrr…
I sommar planerar Peter och hans sambo att gå nordväst-passagen uppe i Arktis…så medan vi tar sats och seglar bort mot Grekland nästa sommar, en distans på 1500-2000 sjömil beroende på vilken väg vi tar…så klipper Peter mångfalt den distansen under samma tid. För den oinvigde så kan vi berätta att Nordvästpassagen är en farled som går norr om amerikanska kontinenten mellan Atlanten och Stilla Havet genom Norra Ishavets packis och Kanadas arktiska skärgård. Sedan två rekordvarma somrar i dessa trakter år 2007-2008 så har nordväst-passagen återigen en isfri passage.
-Alla som seglar som har en tidpunkt de behöver vara tillbaka i ekorrhjulet, är i mina ögon inga riktiga långseglare. De lever inte med seglingen som livsstil…
Ja och på den frågan så platsade ju vi faktiskt in. Vi kunde pusta ut…kanske att vi är äkta långseglare ändå. Fast vi önskar segla i en ankdamm. Kvack kvack!
Skepp o Hoj!
(…ja var är patén?…jo, den är ombord på Wilma…det kom ett paket till Amora…)
Var är patén?
Jo det blev vår gemensamma kod i somras. Vi mötte Annie och Jean Mi på ön Ile de Groix i Frankrike. Deras båt var trasig…vår båt var trasig…men vi hade olika slags problem… Så vi bogserade ut deras båt från ön och som tack så blev vi senare bjudna hem till Annie och Jean Mi.
Vi törs nog påstå att det uppstod kärlek. Inte bara för Annies paté. Nej, utan det uppstod en djup och fin vänskap oss emellan. En vänskap som inte såg några hinder i att vi hade språkliga barriärer. Så mycket skratt och glädje.
Vi hade fantastiska dagar tillsammans och det var med sorg i hjärtat vi senare lämnade dem…
Men så kom det ett paket till Amora…vi öppnade det…och vi fann…en…paté!!!
Annies paté.
Glädje, glädje, glädje!
Tack så mycket Annie och Jean Mi. God Jul och tack för era stora generösa hjärtan
(Désolé pour notre manque de connaissance en français…)
Où est le Pâté?
Oui, c’était notre code l’été dernier. Nous avons rencontré Annie et Jean Mi sur l’île de Groix. Leur bateau était cassé … notre bateau était cassé … mais nous avons eu des problèmes différents. Nous avons enlevé leur bateau de l’île et comme merci plus tard nous avons été invités à Annie et Jean Mi.
Nous osons dire que c’était l’amour. Pas seulement pour le paté d’Annie. Sans cela s’est installée une profonde amitié. Une amitié qui n’a pas vu d’obstacles aux barrières linguistiques. Tant de rires et de joie. Nous avons eu de grands jours ensemble et c’était triste dans le coeur que nous les avons laissés …
Mais alors c’est arrivé un paquet … on l’a ouvert … et on a trouvé … un … paté!
Le pâté d’Annie
Joie, Joie, Joie!
Merci beaucoup Annie et Jean Mi. Joyeux Noël et merci pour vos grands cœurs généreux
Where is the paté?
Yes, it became our common code last summer. We met Annie and Jean Mi on the island of Ile de Groix. Their boat was broken … our boat was broken … but we had different kind of problems. We towed their boat out of the island and afterwards we were invited to Annie and Jean Mi.
We dare to say that there was love. Not just for Annie’s paté. No, we became good friends. A friendship that saw no obstacle that we had language barriers. So much laughter and joy.
We had wonderful days together and It was with sorrow we left them …
But then came a package to Amora … we opened it … and we found a …pâté !!!
Annie’s paté.
Joy, Joy, Joy!
Thank you very much Annie and Jean Mi. Happy Christmas and thanks for your big generous hearts.
Så här glada var vi i somras tillsammans med Annie och Jean Mi…ett fantastiskt foto taget av Annie…vi var i Nantes…
Wilmas är av båttypen Colin Archer. Hon har alltså fått namn efter sin konstruktör. Och den där Colin var ingen dumskalle precis…
Han föddes 1832 i Larvik i Norge av skotska föräldrar, därav hans engelskklingande namn. Han var en begåvad liten gutt, duktig i matematik. Och han fick efter sin skolgång arbete som snickare på ett skeppsvarv. Senare for han till Australien där han kom att stanna i flera år. Men år 1861 så återvände han till Norge på grund av sin faders sviktande hälsa. Då var han ekonomiskt tryggad och han ville göra karriär som konstruktör för mindre båtar. Så han läste in den saknade kunskapen och så började hans bana som båtkonstruktör och båtbyggare.
Colin Archer var känd för att rita och bygga mycket sjödugliga båtar. Och en dag så var den norske läkaren Oscar Tybring ute och gick i stormigt väder vid havet. Han blev då vittne till en båt som förolyckades ute på havet. I sin förtvivlan över att inte kunna göra något så startade han föreningen Norsk selskab till de skibrudnes redning, det som senare kom att bli Sjöräddningssällskapet. Och man bad Colin Archer konstruera en båt grundad på hans sjövärdiga lotsbåtar, som kunde bistå fiskeflottan när de hamnade i nöd.
Och år 1893 så sjösattes den första båten och den fick namn efter sin konstruktör. Colin Archer (RS1) blev känd år 1894 då skutan räddade 36 människor från att förolyckas utanför Varangerhalvön. Efter detta så följde beställningar på fler räddningsbåtar och dessa blev stationerade runt den norska kusten.
Wilma är en säker och sjöduglig båt. Hon tål mycket och klarar riktigt tuffa förhållanden ute på havet. Wilma är till viss del lite omritad i aktern, för att få ett bättre släpp och därmed bättre seglingsegenskaper.
Så detta är orsaken till varför skrovformen på Wilma ser ut som den gör. Och de gamla räddningsbåtarna var vita i skrovet, inte sällan hade de en röd dekorlinje under relingen. Och det är till bakgrund av detta som flera av våra följare har röstat på att Wilmas skrov även fortsättningsvis ska vara målad vit. Och då hennes brädgång är röd, så liknar hon ju originalbåtarna även färgmässigt.
Vi fick ett youtubeklipp länkat till oss av vår engelska vän John, där man får se en Colin Archer in action segla i hårt väder. Vi lägger upp länken här (i slutet av blogginlägget)…se och njut. Således kan säkert alla förstå att Wilma varken är eller någonsin kommer att bli någon snabbseglarbåt. Vi är som regel alltid sist till hamn…men i gengäld tar hon oss säkert igenom alla oroliga vatten och väder. Wilma tål det mesta!
Så sett utifrån denna bakgrund, så väger valet av vitt skrov lite tyngre än rött. För vi är stolta över hennes historia och för sin fina sjöduglighet. För är vädret riktigt illa, storm och piskade sjö, så är sannolikt Wilma som en Colin Archer-båt den båten av alla som klarar sig bäst. Då kan snabbseglarbåtarnas ägare stå där med sina långa näsor och kanske havererade båtar.
Det viktigaste är att komma fram till nästa hamn säkert, inte nödvändigtvis att vara först. Tycker vi.
Se gärna filmen och kanske kan ni precis som vi, se likheten mellan Wilma och denna båt såväl konstruktions- som färgmässigt. Vi känner igen oss i hur Wilma rör sig i vattnet när vi har grov sjö…Varsågoda: