Äntligen är vännerna här

Så idag kom våra vänner Sanna och Svante som vi väntat på så länge. Vi har seglat ungefär samma sträcka men de har legat lite hack i häl hela tiden…
 
Vi har ju legat här i Camaret i flera veckor och väntat på detta trevliga tillfälle. Och idag så dök de äntligen upp. Vi mötte dem med lilljollen och vi höll en bra plats i innerhamnen till dem. Så härligt med två svenska flaggor svajandes i hamnen.
Ute i bukten så mötte vi upp dem…en riktigt stilfull segelbåt så säg.
Ombord på deras skuta där vi skålade för deras ankomst och att vi äntligen fick träffas efter ett halvår av tät dialog över internet. Champagnen har vi seglat med i månader i väntan på detta tillfälle.
 
Vi måste även passa på att säga att vi gillar Camaret. Vilka trevliga människor vi har omkring oss. På styrbords sida så har vi båten som ”familjen utan namn” äger. Supertrevliga. Närmast på babords sida så har vi en engelsk båt, trevliga ägare från Plymouth, som vi umgåtts en del med. Två båtar bort om babord så har vi våra nyanlända svenska vänner. Ytterligare någon båt bort så finns en annan engelsk båt, goda vänner med de andra engelsmännen. Även de är med på vår umgängeslista. Och så har vi den trevliga glada fransmannen som inte pratar mycket engelska men som vi ändå på något vis lyckas prata med… Ja ni hör ju…trevlig, trevlig, trevlig, trevlig, trevlig…
 
Vem sa att långsegling är ensamt? Just nu trivs vi som fisken. Och vi alla har planer på att segla vidare i mitten på nästa vecka (alla utom familjen utan namn). Och åt samma håll.
 
Allt gött. Förbaskat gött.
 
Skepp o Hoj!

Havets Fia med Knuff

Vi tittar lite på nästa segelben. Nu seglar vi i vatten utan alltför mycket ström och tidvatten. Men där det blir trånga passager, som i flogmynningar tillexempel, så kan det vara starka strömmar även här. Allt vatten ska ju helt plötsligt samsas på liten yta…och då rusar vattnet…
 
Nästa hamn har vi tänkt ska bli Audierne. Eventuellt med lite ankring i anslutning till denna. På vägen dit så passerar man ett sund med en liten ögrupp utanför en udde, som heter Raz du Sein. Och i det sundet så är det stökig sjö och det kan bli höga vågor även vid vackert väder. Utom under cirka 30 minuter precis när strömmen vänder då vattnet blir slackt. Det gäller att tajma in dessa 30 minuter. Och dit har vi ungefär 17 distans. Kommer vi igenom för tidigt eller för sent så kan det bli som vid Alderney, där vi fick fyra meters vågor och fendrar som flög som popcorn i mantågen.
 
Nu har vi planerat rutten och vi går med en halvtimmes extra marginal och räknar på en fart 4 knop för att inte vara för optimistiska. Och kommer vi dit lite innan, så får vi segla lite på tvärsen och dricka kaffe till slack-vattnet kommer.
 
Ja det är minst sagt spännande…det är inte bara att hoppa ombord och kapa förtöjningar. Det är en hel del taktik och planering. Lite som Fia med knuff. Gör man fel så straffar det sig.
 

Innanför Ile de Sein ligger sundet Raz du Sein (vid krysset).
 
Skepp o Hoj!

Filmtajm – Kapten dyker

Åh tack för fina återkopplingar om vårt filmande. Här kommer en ytterligare film. Och den är i vårt tycke inte alls så bra. Men till faktum så var det ett test att prova vår nya undervattenskamera. Ljudet skrapade olustigt så vi har lagt musik till den mesta filmen för att dölja. När vi filmar i vatten så plockar vi nog bort ljudet fortsättningsvis.
 
Vi har fått önskemål att få Claes musik tillbaka. Och till nästa film så kommer vår musikaliska vän Classe tillbaka. Visst är han bra. Bäst typ.
 
På filmen så är Kapten ner och dyker på Wilma för att skrubba skrov, roder och propeller. Ja ni får se hur filmen blev. Men som sagt…mycket var ett test. Vår förhoppning är att i framtiden kanske inte filma så mycket Kapten i vattnet. Även om vi gillar honom på film. Utan kanske lite mer delfiner och färgglada fiskar som vi kan fånga på film när vi båda dyker och snorklar.
 
Ha en god stund.
 
Skepp o Hoj!
 

Vi förbereder

 

Nu har vi röjt ombord. Städat undan lite vinterkläder mot lite mer sommarbetonade plagg. När man ska få fram det som ligger undanstuvat så blir det ett mindre världskrig ombord. Saker överallt. Men så till slut så har man fått pinalerna på sin plats och trivseln ombord infinner sig på nytt.

Kapten är färdig med målandet inne i det aktre helveteshålet. Och i det främre, där ankarkättingen bor, har det tvättats och gjorts rent.

Innan vi seglar vidare ska vi byta ett av förseglen, från genuan till klyvaren. Och så ska vi dyka på båten med borste i högsta hugg. Vi ska skrubba skrovet och propellern. Det är inte så rysligt varmt här i vattnet, men med våtdräkt så funkar det nog bra.

Vi börjar snart kunna runda av för att ta oss vidare. Det finns en hel del fina ankringsplatser längs med denna kust, såväl kring öar som i floderna. Tyvärr ligger ett lågtryck och hindrar ett stabilt och fint väder. Och inte ser vi något högtryck på ingång heller. Men med enstaka fina dagar kan vi snart gå vidare. Vi väntar dock på våra svenska vänner…men de är väl lite förhindrade att segla vidare på grund av samma fronter som oss gissningsvis.

Men nu börjar det kännas att vi kan Camaret. Vi tittar i sjökorten och planerar. Vi har fått lite goda tips på lämpliga ankringsplatser. En ligger bara ett stenkast runt hörnet härifrån. Och det kan vara trevligt att byta miljö och gunga skönt i en vik för ett par dar. Ja vi får se…men nu blåser det åt fel håll så hur som helst.

Så länge så fortsätter vi städa, förbereda, bunkra och läsa sjökort.

Gött så.

Skepp o Hoj!

Familjen vi inte kan namnet på

Hej hej på er alla vårglada människor. Här kommer ännu en film (den ligger nedanför det textade inlägget. Filmen är delvis textad, men har ni lite svårt att höra vad vi säger så kan vi tipsa om att man hör jättebra med ett par hörlurar)

Det här med film är ju roligt. Tycker vi. Men helt lätt är det inte heller. Vi menar…något manus har vi ju inte och vi står nästan helt utan vettig teknisk utrustning. Och innehållet…ja det beror på hur vi vinklat det (vi saknar ju nästan helt respons på våra filmer, vi hör aldrig från någon om de uppskattas eller inte. Om de är roande för er följare. Så vi saknar feedback här)

 I denna film så framstår Helena som mycket blond med låg intelligensnivå. Och genast kommer tanken… ”tror nu de läsare som inte känner henne så väl att hon är så där korkad på riktigt..??”. Men men, vi bjuder på det. Som lite motvikt kan nämnas att hon är den som skrivit varende ord på bloggen och det är hon som redigerar och producerar filmerna. Så smartare än en apa är hon troligtvis…men kanske inte smartare än en femteklassare.

Ett annat litet konstaterande är att vi båda tenderar att vara barnsliga. Men här innehåller inte undran någon oro. Tvärtom. Vuxna leker för lite. Så ut och lek mer gott folk!

Men ett litet förklarande vill vi också ha med. På ett ställe i filmen så berättar vi att Helena haft ett kaffe-och-alkoholuppehåll. Likt på vanligt svenskt manér så kommer gärna spekulationer och undran. Varför då??? Har hon problem??? Är hon sjuk???

Ja hon är varken sjukare eller friskare än någon annan typ. Och problem med kaffe och alkohol…knappast, så låga nivåer som hon intar så är det knappt lönt att dricka ens. Den hårt betyngda kaffekonsumtionen när hon kör för fullt består kanske av fem koppar i veckan. Och alkohol…jo gärna lite vin till maten även en tisdagkväll…men sällan mer än ett glas vid ett och samma dryckestillfälle. (Ja så knasigt det blir lite att gå i försvar, man gör ju så sjutton som man själv vill. Men ändå..nån kanske undrar)

Jo den egentliga anledningen för att göra uppehåll av kaffe och alkohol är att det är skönt att bryta sina ”beroenden” och låta kroppen vila och se vad kroppen säger till dig. Om du övergår till att bara dricka vatten som dryck under en hel vecka så kommer du få svaret om vart dina beroenden ligger i. Du får kanske ont i huvudet om du avstår kaffe, kanske till och med abstinensbesvär. Kanske blir du på dåligt humör för att du inte får i dig socker genom den coca-cola eller söt juice som du frekvent intar. Och alkohol, kanske livet känns helt plötsligt mer tråkigt när du inte längre får ditt efterlängtade glas vin, öl eller drink.

Fördelen är att när man är fri från sina kroppskemiska ”måsten” så mår man väldigt bra. De flesta vuxna människor provar inte ens på… Sömn och humör hamnar på fantastiska nivåer. Och kroppen kan lättare ta hand om sig själv på cellnivå, det vill säga att hålla sig ung och frisk. Att ta hand om sig själv är roligt. Att må bra är den bästa present du kan ge dig själv. Och belöningen är, om man har tur, är ett långt och friskt liv. Men det finns ju inga garantier…och ett visst lotteri är det ju. Tanten på filmen är ändå till faktum inne på sitt femtioandra levnadsår och inte sällan så kommenterar folk att hon ser ut att åldras långsamt. Kanske gener…kanske sund livsstil…kanske Peter Pan eller ren skär tur. Eller så inte…

På filmen så berättar vi en del om familjen vi inte kan namnet på (fast nu vet vi vad mamman och sonen heter. Pappan och dotterns namn var lite franskt kluriga att fånga i farten, vi behöver nog se deras namn i skrift).

Denna familj lever ett otroligt rikt liv, men på ett annat sätt väldigt enkelt. De bor landet, med några höns och en fantastisk trädgård som ger dem mat. Persikoträd, kiwiträd, fikonträd, fläder, äpplen, päron och plommon. Allt tar de vara på. De odlar grönsaker och i trädgården så såg vi kronärtskockor som såg fantastiska ut (kronärtskockor är vår favorit).

Vi blev bjudna på Christines (mammans) hemmagjorda fläderdricka. Dra oss baklänges så gott. Lätt kolsyrad. Inga tillsatser i övrigt (Helena har gjort mycket flädersaft i sina dagar men aldrig kolsyrat den). Vi blev bjudna på naturvin. Helt utan tillsatser…och det smakar vindruvor på ett annat vis. Grannen hade tillverkat vinet. Och vi fick smaka deras äppelcider…helt utan tillsatser. Den kom från äpplena ute i trädgården. Maten var enastående god, pocherad fisk i äppelcider, ris och grönsaker. Grönsakerna bestod i morötter från trädgården och sjö-spenat som Christine plockar själv i omgivningarna.

Liten verkstad ute på tomten finns där de gör lite träarbeten och tjänar pengar som finsnickare. Och hemmet var högst spartanskt.

De lever på en otroligt liten kassa och så seglar de och reser så mycket de bara kan. Hela familjen andas livskvalitet…

Här måste vi nämna familjens tvättmaskin…pappan har tagit en utrangerad tvättmaskin med trasigt programverk och kopplat i hop maskinen med en slaktad cykel. Och så tvättar han kläderna genom att trampa på cykeln i en tio minuter med tvätt i trumman tillsammans med vatten och tvättmedel. Sen får tvätten ligga ett tag och så fortsätter han senare igen. När han tömt och sköljt tvätten ett par gånger så lägger han i en annan växel på cykeln. Och då ”centrifugerar” han tvätten. Trumman går då i högfart medan han trampar på. Tvättmaskinen står inte inne i huset så den drivs med mankraft helt utan elektricitet. Och pappan (eller om någon annan cyklar) får motion på kuppen.

Så visst finns det andra sätt och alternativ att leva på.

Ja håll tillgodo…en liten film om några dagar i Camaret. Om familjen vi inte kan namnet på. Och en massa annat trams.

Filmtajm!

 
 

Tittut i Camaret-sur-Mer

Nu har vi skojsat till det lite med en film. En hel del trams, men bättre blir det inte när två halvgamla personer försöker leva om tonåren en andra gång.
 
Ljudkvaliteten är inte den bästa. Men om ni inte är nöjda, så swisha gärna över en slant så vi kan finansiera bättre kamera och mikrofon (skratt). Men för att vara en vanlig mobiltelefon av 2013 års modell, så måste vi väl medge att kvaliteten är god nog.
 
Varsågoda. Här kommer filmen; TITTUT I CAMARET-SUR-MER.
 
 
Skepp o Hoj!

Det kom ett brev

Ombord så skrivs det lite på annat, så bloggen har intagit viloläge ett tag. Men nu ska det börja hända lite igen.
 
Vi springer runt här i Camaret, och gör väl det vi brukar. Vi upptäcker omgivningarna, vi sköter praktiska saker såsom bunkring av mat och vatten. Och vi meckar och förbättrar. Vi börjar så sakteliga titta på att segla vidare. Vädret vill vi har lite mer stabilt och våra svenska seglarvänner vi inväntar tuffar på och de är nu bara ett par hamnar efter oss. Heja heja =).
 
Det är verkligen roligt när vi får brev och saker skickade till oss. Helenas vän och föredetta kollega skickade tomatfrön. Sorten bär det lämpliga namnet Vilma-tomat. Eller Wilma-tomat som vi säger här ombord på skutan.
 
Tack underbara Susanne för fröna. Puss puss!
 
Nu kan man inte bara skicka något till oss sådär utan vidare. Man måste ju veta vart vi befinner oss, och få en adress. Och så gäller det att vi ligger i aktuell hamn tillräckligt länge för att vi ska hinna få posten.
 
Helenas chili, här ska det bli chilifrukt vad det lider.
Till höger i bild så har vi petunia på tillväxt.
 
Helena plockade frön från den petuniaampeln som vi fick av vännen Stellan innan vi lämnade Halmstad för snart ett år sedan. Den blommade så fint och till slut när hösten och kylan kom så räddade hon frön från den.
 
Till detta så pågår projekt St Paulia ombord, där vi fått blad av vännen och tillika varvsnissan Christina. De håller nu på att växa till sig i en kruka. Det har tagit sin tid innan den ville rota sig och St Paulian är inte alltför stor ännu. Men det kommer. Tyvärr har vi ingen bild på den men det slänger vi upp vid tillfälle.
 
Ja men vad hände nu, vår båtblogg blev temporärt en blomsterblogg. Men vi kastar in något annat marint;
På en husvägg här i Camaret-sur-Mer. Ser inte båten ut lite som Wilma så säg??
 På en annan vägg pryds denna konst. Det är loggan till La biscuiterie de Camaret. Kakfabriken där det finns förutom kakor en massa annat trevligt såsom porslin, inhemsk öl och cider, choklad och tvålar. Medmera bör tilläggas.
Vi köpte två flaskor öl av lokal sort. Den ska vi prova med stor andakt vid tillfälle.
Vattentornet här i Camaret.
 
Väggkonst är rätt vanligt i Frankrike som ni märker…och landet är ju kända för att ha många konstnärer. Inte sällan ser man ett gäng personer sitta på kajkanten eller bryggan med ett block i handen och teckna. Det ser så trevligt ut. 
 
Ja. Som plåster på såren för två dagar med uteblivet blogginlägg så kommer vi kompensera er med en film inom kort. Så håll utkik…när den är redigerad så slänger vi upp den.
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 
 
 

Walk

Vi gick en promenad rakt söderut så vi kom till kusten som vätter mot det hållet där vi planerar segla vidare. Efter nattens oväder så hade det klarnat upp. Hela det här området är ett naturreservat, vilket man kan förstå. Naturen är bedårande och utsikten går inte av för hackor.
 
Efter en och en halv timme så var vi tillbaka ner på Wilma, lagom till fikat.
 
Dagens promenad blev en positiv och oväntad överraskning…vi som bara tänkt gå en sväng mellan husen men hamnade i klorofyllen. Vi blickade ut över havet och insåg att snart kommer vi segla förbi här utanför. Snart.
 
Skepp o Hoj!

It´s concrete!!!

Det är ännu natt i skrivande stund. Vaknade av att ena kökslådan for ut med ett brak (hade glömt säkra den). Hela båten skallrar av en ovädersfront, här utanför ligger ju Biscaya och hela Atlanten, som med full kraft kan angripa kustremsan med hårda vindar och höga vågor. Vi ligger tryggt i hamn, skyddade, men ändå ruskar och kränger båten i sina förtöjningar när kastvindarna sätter i. Det är långt ifrån alla dagar som är lämpliga dagar för segling. Och det märks här i hamnen, det har börjat dyka upp allt fler utländska segelbåtar, vi har såväl en engelsman som en tysk intill oss just nu. De väntar på väder att gå över Biscaya.

Den tyska killen kom förbi oss. Vi hjälpte honom häromdagen med att hissa upp honom i masten för han skulle fixa till sin Windex. Ja det finns fler klätterapor än Helena till synes. Tjoppe och Norrmannen fick vara motvikt nere på däck så att inte tysken skulle bli en flygande projektil, ett fall från 17 meter är inte att leka med.

Nu kom iallafall tysken förbi oss. Helena hade tursamt avslutat disken och köksbänken var ren och fin. Annars tenderar alltid oväntade besök inträffa högst olämpligt. Antingen när köksbänken full med disk, halva båten i röra efter att man sökt efter något långt ner i ett fack, eller ve och fasa mitt i kärleksakten.

Tyskens ärende var gott. Han berättade att han är på väg till Grekland, där hans boj väntar. Boj undrade vi. Jo i en välskyddad vik i Grekland så finns det en plats som liksom ingen har reglerat upp på något sätt. Man gör sin egen boj, han hade gjort sin i betong, och så slänger man i den. Och på bojen så hänger man upp sin båt. Och där ligger man skyddad alla tider på året – GRATIS. Han pekade ut platsen. Och vi memorerade. Låter ju fantastiskt, som ljuv musik för oss som i det närmaste försöker leva på luft.

Det här med att bli störd för övrigt. Det är klart trevligt när någon kommer och knackar på. Vi pratar gärna med folk, och står vi inte i skorna på väg ut för egen del, så bjuder vi gärna främlingar och nyvunna vänner på kaffe. Men vi råkar ideligen ut för ett fenomen vi tror vi är ensamma om.

När man vill någon båtgranne något så knackar man på skrovet eller på relingen. Det hör till god ton att inte kliva ombord på någon annans båt utan tillåtelse. Och det händer åtminstone en gång i månaden att någon knackar på Wilmas skrov utan att de söker oss ägare. Så vi reser oss upp ur soffan, eller vart vi nu råkar befinna oss. Vi sticker upp huvudet och säger –Hello! Varpå personen/personerna som knackat ser alldeles vettskrämda ut. Folk knackar på Wilmas skrov för de undrar så intensivt vad det kan vara för material hon är byggd i. Till slut när de inte kläckt koden så tar nyfikenheten över och de knackar. Och tänker då inte alls på att det kanske finns någon ombord. Ibland mynnar detta misstag ut i ett trevligt snack. Ibland inte. För inte sällan så sker detta på natten när några förfriskade personer stått på bryggan och haft huvudbry över Wilmas förskaffenhet. Vi är inte sociala klockan två på natten. Men vi blir inte arga, vi svarar dock lite kortare –It´s concrete! (=det är betong) Och så går vi och lägger oss igen.

Så som ni förstår så är det inte bara oväder som kan väcka en om natten. Dock så är alltid stormnätter knackfria…båtromantiken är för de flesta borta då. Och det är något man skulle kunna skriva mer om. Bakom de azurblåa vatten, simmande delfiner och vackra solnedgångar så finns en annan verklighet. Som härom kvällen då vi höll på att få lilljollen översköljd av höga vågor i hamnen. Den låg i vattnet bak i aktern på Wilma och Tjoppe hoppade i och startade motorn och fick loss förtöjningarna kvickt. För varje våg så kom en halv hink med nytt vatten över relingen. Vi var förvisso inte så rädda för en badande Kapten, det brukar han göra som ni vet, bada. Och han hade plockat av sig mobilen medvetet innan aktionen därav. Vi var inte heller så rädda för att sänka båten, den försvinner inte för oss,  utan blir om inte annat liggande i marvatten om den fylls tillräckligt med hav. Däremot motorn…den vill man inte ha badad. Så i ovädret så lyckades vi förflytta jollen innan kapten, motor och båt blev till offer för ovädret. Vi drog upp jollen på bryggan på lämpligt ställe, och kunde pusta ut. Ja det är inte alltid båtromantik som sagt.

Trots att man ibland får nattsömnen störd, trots oväder och obekvämligheter, så är det värt det. Faktum är att Wilma är den bästa sovplatsen vi någonsin haft. Så stör oss inget bara, så sover vi som två små barn.  Och har man väl blivit väckt, så kan det kan till och med vara mysigt att tända lampan och skriva ett blogginlägg medan regnet piskar mot ventilerna och vinden sliter i riggen. Och när man åter blir trött, så släcker man lampan och somnar om. Som nu. Godnatt.