Det är ännu natt i skrivande stund. Vaknade av att ena kökslådan for ut med ett brak (hade glömt säkra den). Hela båten skallrar av en ovädersfront, här utanför ligger ju Biscaya och hela Atlanten, som med full kraft kan angripa kustremsan med hårda vindar och höga vågor. Vi ligger tryggt i hamn, skyddade, men ändå ruskar och kränger båten i sina förtöjningar när kastvindarna sätter i. Det är långt ifrån alla dagar som är lämpliga dagar för segling. Och det märks här i hamnen, det har börjat dyka upp allt fler utländska segelbåtar, vi har såväl en engelsman som en tysk intill oss just nu. De väntar på väder att gå över Biscaya.

Den tyska killen kom förbi oss. Vi hjälpte honom häromdagen med att hissa upp honom i masten för han skulle fixa till sin Windex. Ja det finns fler klätterapor än Helena till synes. Tjoppe och Norrmannen fick vara motvikt nere på däck så att inte tysken skulle bli en flygande projektil, ett fall från 17 meter är inte att leka med.

Nu kom iallafall tysken förbi oss. Helena hade tursamt avslutat disken och köksbänken var ren och fin. Annars tenderar alltid oväntade besök inträffa högst olämpligt. Antingen när köksbänken full med disk, halva båten i röra efter att man sökt efter något långt ner i ett fack, eller ve och fasa mitt i kärleksakten.

Tyskens ärende var gott. Han berättade att han är på väg till Grekland, där hans boj väntar. Boj undrade vi. Jo i en välskyddad vik i Grekland så finns det en plats som liksom ingen har reglerat upp på något sätt. Man gör sin egen boj, han hade gjort sin i betong, och så slänger man i den. Och på bojen så hänger man upp sin båt. Och där ligger man skyddad alla tider på året – GRATIS. Han pekade ut platsen. Och vi memorerade. Låter ju fantastiskt, som ljuv musik för oss som i det närmaste försöker leva på luft.

Det här med att bli störd för övrigt. Det är klart trevligt när någon kommer och knackar på. Vi pratar gärna med folk, och står vi inte i skorna på väg ut för egen del, så bjuder vi gärna främlingar och nyvunna vänner på kaffe. Men vi råkar ideligen ut för ett fenomen vi tror vi är ensamma om.

När man vill någon båtgranne något så knackar man på skrovet eller på relingen. Det hör till god ton att inte kliva ombord på någon annans båt utan tillåtelse. Och det händer åtminstone en gång i månaden att någon knackar på Wilmas skrov utan att de söker oss ägare. Så vi reser oss upp ur soffan, eller vart vi nu råkar befinna oss. Vi sticker upp huvudet och säger –Hello! Varpå personen/personerna som knackat ser alldeles vettskrämda ut. Folk knackar på Wilmas skrov för de undrar så intensivt vad det kan vara för material hon är byggd i. Till slut när de inte kläckt koden så tar nyfikenheten över och de knackar. Och tänker då inte alls på att det kanske finns någon ombord. Ibland mynnar detta misstag ut i ett trevligt snack. Ibland inte. För inte sällan så sker detta på natten när några förfriskade personer stått på bryggan och haft huvudbry över Wilmas förskaffenhet. Vi är inte sociala klockan två på natten. Men vi blir inte arga, vi svarar dock lite kortare –It´s concrete! (=det är betong) Och så går vi och lägger oss igen.

Så som ni förstår så är det inte bara oväder som kan väcka en om natten. Dock så är alltid stormnätter knackfria…båtromantiken är för de flesta borta då. Och det är något man skulle kunna skriva mer om. Bakom de azurblåa vatten, simmande delfiner och vackra solnedgångar så finns en annan verklighet. Som härom kvällen då vi höll på att få lilljollen översköljd av höga vågor i hamnen. Den låg i vattnet bak i aktern på Wilma och Tjoppe hoppade i och startade motorn och fick loss förtöjningarna kvickt. För varje våg så kom en halv hink med nytt vatten över relingen. Vi var förvisso inte så rädda för en badande Kapten, det brukar han göra som ni vet, bada. Och han hade plockat av sig mobilen medvetet innan aktionen därav. Vi var inte heller så rädda för att sänka båten, den försvinner inte för oss,  utan blir om inte annat liggande i marvatten om den fylls tillräckligt med hav. Däremot motorn…den vill man inte ha badad. Så i ovädret så lyckades vi förflytta jollen innan kapten, motor och båt blev till offer för ovädret. Vi drog upp jollen på bryggan på lämpligt ställe, och kunde pusta ut. Ja det är inte alltid båtromantik som sagt.

Trots att man ibland får nattsömnen störd, trots oväder och obekvämligheter, så är det värt det. Faktum är att Wilma är den bästa sovplatsen vi någonsin haft. Så stör oss inget bara, så sover vi som två små barn.  Och har man väl blivit väckt, så kan det kan till och med vara mysigt att tända lampan och skriva ett blogginlägg medan regnet piskar mot ventilerna och vinden sliter i riggen. Och när man åter blir trött, så släcker man lampan och somnar om. Som nu. Godnatt.