Status med Wilma är att hon är tät nu, frostpluggen sitter på plats och vi har provkört motorn. Och därmed börjar vi känna oss klara för avfärd. Vi planerar att lämna ”Bortre Lorienten” i morgon torsdag, för att ta oss till en liten ö som heter Houat. Där tänkte vi slänga i vårt ankare och ligga och guppa en natt i det fria.

 

Därefter, på fredag så har vi planen att gå till en hamn i höjd med Nantes, men utanför vid kusten, som heter Pornichet.

 

Så nu håller vi på att fylla vatten, bunkra lite mer mat, fylla det nu hela kylsystemet med glykol, tvätta en tvätt (som vi gör för hand ombord), stuva, och betala för oss i hamnen.

 

Ikväll är vi bortbjudna på en afrikansk afton så vi behöver inte tänka på att laga mat. Det ska bli trevligt och spännande.

 

Norrmannens båt är också fixad. Han har en ny laddare och i stort sätt nytt laddsystem från både motor, generator och landström. Väldigt sinnrikt gjort enligt kkonstruktören Kapten Betong.

 

Ja allt löser sig och idag skiner även solen och vi har en si så där en tjugofem grader. Kan knappast vara bättre.

 

Nu har vi hunnit varva lite båtreparationer med glatt umgänge och utforskande av staden Lorient. Vi är fortfarande i Bretagne i Frankrike, men nu i departimentet Morbihan. I Lorient stad bor 60.000 personer men med hela storstadsområdet medräknat så uppgår befolkningsmängden till närmare 200.000.

Här, liksom på andra ställen vi passerat utmed Atlant- och Engelska Kanalkusten så syns tydliga spår från andra världskriget. Under andra världskriget byggde tyskarna upp en stor ubåtsbas här i Lorient. Rätt tidigt efter krigets utbrott (juni 1940) gav Grossadmiral Karl Dönitz order om att bygga upp en ubåtsbas på halvön Keroman strax söder om Lorient. Femtontusen man behövdes för att bygga de tre anläggningarna KI, KII och KIII. Flertalet fransmän blev tvingade att delta i uppbyggnaden och det säger väl en hel del om hur komplicerade krig är, inte minst för civilbefolkningen. För sin egen överlevnads skull så tvingas man bygga upp något som används i kriget mot dem själva.

Totalt byggdes åtta tyska ubåtsflottiljer i franska hamnar vid Biscayabukten; Lorient, Brest, La Pallice, Sant-Nazaire och Bordeaux. Syftet var att kunna bekämpa den allierade sjöfarten i Atlanten, inte minst den civila handelstrafiken som försåg Europa med varor.

Mellan 1941 och 1943 befann sig minst 3000 handelsfartyg till sjöss, vilka var i behov av skydd från stridsfartyg. De brittiska sjökrigsresurserna pressades rejält då tyskarna började fälla minor utanför den brittiska kusten. Varje natt fällde tyska flygplan minor i farvattnen och 20.000 man på runt 1000 brittiska fartyg arbetade med att bekämpa mineringarna. Allt för att skydda den kustnära sjötrafiken och inte minst det livsviktiga fisket.

Ofta så passerade handelsfartygen i konvojer och det stora problemet för de tyska utåtsbesättningarna var att skaffa kunskap om var och när konvojerna skulle passera vid en viss tidpunkt.

Totalt sänktes fartyg motsvarande 23 miljoner ton av de tyska ubåtarna och tiotusentals sjömän fann sin grav i Atlanten. Inklusive en stor del av de tretusen svenska sjömän som försökte ta hem livsviktiga varor till det avspärrade Sverige.

Men sjökriget fick sitt slut så småningom.  En av de viktigaste faktorerna bakom den allierade segern i slaget om Atlanten var att det brittiska försvaret lyckades knäcka den tyska marinens hemliga koder. Först på senare år, när hemligstämplade arkiv öppnats, har betydelsen av detta arbete framstått i sin fulla vidd.

Enigma kallades en krypteringsmaskin som tyskarna använde och som kodade all tysk militär radiotrafik för att ingen obehörig skulle kunna läsa de hemliga meddelandena. Redan 1932 hade polackerna lyckats knäcka Enigma, men under andra värlskriget så byttes koderna varje dag vilket gav 150 miljoner möjliga kombinationer. Så i juli 1939 lämnade polackerna över all sin kunskap till britterna som övertog arbetet.

Tack vare den brittiske schackmästaren Hugh Alexander så kunde britterna läsa radiotrafiken mellan de tyska ubåtarna till sjöss och ledningscentralerna iland och då först kunde de allierade med stor framgång börja jaga de tyska ubåtarna.

Ja, minst sagt en mäktig och tragisk stycke historia. Vi läser ju en hel del historia och inte minst militärhistoria. Kanske att intresset finns då Helenas pappa var militär inom svenska marinen och Helena själv är uppvuxen på ett kustartelleriregemente. Och det är med lite olust vi konstaterar att många länder idag har börjat rusta upp sitt försvar på nytt, efter många års nedrustning. Tiderna känns mer oroliga igen.

Vi fick häromkvällen förmånen att umgås med ägarna på engelska segelbåten Escapade. Kaptenens far hade varit med på landstigningen i Normandie, D-day. Och det var en faschinerande berättelse Richard berättade för oss. Hans pappa hade blivit oerhört sjösjuk på överresan och den skräcken de unga pojkarna kände när de rusade i land var obeskrivlig. Richards pappa överlevde, vilket många av hans kamrater inte gjorde. USA, Canada, England, Frankrike och faktiskt även Norge deltog med manskap i landstigningen vid de olika stränderna längs med Normandies kust som blev skådespelet för denna dramatiska händelse. När vi var i Normandie så kunde vi inte besöka dessa stränder vilket vi väldigt gärna hade velat. Vi seglade ju ett långt ben mellan Honfleur och Cherbourg för vindarna bar oss dit och det stämde bättre med tidsplanen. Men någon dag ska vi ju segla tillbaka och då kommer vi gå in i Caen och ta oss tid att djupdyka i ett stycke viktig historia.

Nu till något mer muntert. Våra vänner med den trasiga franska segelbåten har åkt hem till Nantes och till vardagen. Ja det kanske inte är så roligt, för vi saknar dem redan. Men mycket trevligt är att vi har fått en gruppbild skickad till oss.

 

Asså, slå klackarna i taket till två på natten är inget som vi två trötta normalt ägnar oss åt. Men nu hände det. Vår norrmansvän har hunnit knyta nya bekantskaper här medan vi seglade på annat håll. Och nu hade vi blivit inviterade av detta gäng. Vi blev hämtade med bil i hamnen och därefter kördes vi till en flott villa intill havet. Där satt vi ett stort gäng och vi blev introducerade för varandra. Många nationaliteter blandades, vi har inte kolla på alla men vad sägs som ett axplock såsom Sverige (vi), Norge (vår norske vän), Belgien, Frankrike (såklart), Senegal, Elfenbenskusten och Kongo. Vi skålade alla tillsammans för en alternativ fredskonferens som vi räknade ut att det ju faktiskt var. Det var fantastiskt intressant att prata med alla nya vänner och särskilt en del gav nya insikter och kunskaper.

 

Vi två hamnade framför allt i samtal med en kille från Kongo, en hjärtkirurg. Vi pratade om Afrika och Kongo och vi var rätt nyfikna. Vi pratade skillnader mellan Afrika och Europa och han gav oss några kloka ord att fundera över.

 

Han sa; -Huruvida ni skulle gilla Afrika om ni reste dit, beror mycket på er själva. Man måste förstå afrikaners mentalitet och att ingen stressar eller tycker det är så viktigt att passa en tid. Kan man förstå och gilla detta förhållningssätt så är den afrikanska kontinenten och dess människor en skatt att ösa ur…”

 

När vi kom in på Europa så diskuterade vi kring den stress som vi i västvärlden lider av och den enorma effektivitet som ständigt måste råda för att få samhället och vardagen att gå ihop för människor.  Kirurgen beskrev det hela mycket klokt;

 

-Européerna äger klockan…..MEN afrikanerna äger tiden!

 

Så fantastiskt klokt och väl beskrivet.

 

Efter minglet så drog vi vidare till en restaurang. God mat och nu hamnade vi bredvid nya personer i sällskapet. Det blev mycket franska och såklart engelska. Vi hann givetvis inte prata med alla då vi var arton till antalet. Men de vi fick närmast oss fick vi rätt bra kläm på och vi diskuterade allt mellan himmel och jord bara språket mäktade med. Helena åt torsk och Tjoppe slog till på en entrecote. Det hör ju inte till vanligheterna att vi går ut och äter så det kändes väldigt lyxigt. Klockan rann iväg och halv tolv bröt vi upp.

 

Då åkte nästan hela gänget med ner till hamnen där vi hade nattsudd på normannens båt. Han hade dukat upp norsk rökt och gravad lax, såser, kex och champagne, vin och vatten. Alla var såklart nyfikna på våra nomadliv som kringseglande ledighetsutövare. Våra allas världar var rätt olika minst sagt. Och det är fantastikt hur många människor man kan knö in i en båt, vi satt 14 personer i norrmanvännens salong. Först klockan två på natten bröt vi alla upp och vi var sannerligen glada för att ha nära hem. Vi klev över normanvännens reling och över Wilmas mantåg så var vi hemma och nära sängen.

 

Innan vi somnade så summerade vi kvällen lite grann. Vilka nya inputs och så annorlunda en del var oss själva. Men med öppna sinnen så är det ju fantastiskt. Dels konstaterade Helena att när vi satt på förminglet innan middagen så kände hon sig malplacerad bland de övriga damerna. Jo visst var Helena finfixad och så, men på fötterna hade hon ett par schyssta (men väl användna) ecco-gympadojjor. Ni vet, praktiska skor för långseglar-livet. De övriga tjejerna i sällskapet hade högklackat, stilettklackat och enormt påkostade modekläder. Smink och hår låg felfritt kring huvudknopparna. Hela deras skapelser doftade taxfree-parfym från någon internationell flygplats. Helena försökte göra sina skor mindre synliga när vi satt och förminglade. Vilket inte var det lättaste då de i trädgården hade ett glasbord så man såg allas skor oavsett vart man gjorde av sina fötter.

 

MEN…

 

Efter restaurangbesöket när alla drog till hamnen och ner till normannans båt. Ja då kom damerna trippandes på kajen i sina klack- och stilettskor. Promenaden är rätt lång på bryggan och det var lite bekymmersamt för modefolket att trippa bekvämt bort till båten. Men då kände sig Helena desto mer hemma och rätt klädd för ändamålet. Helt plötsligt var hon tacksam för sitt val av skor. Att vara snygg är inte alltid det primära, nä tacka vet vi praktiska skor och kläder.

 

Ja det var många världar som möttes denna kväll och våra huvudet alldeles trassliga av allehanda språk. Så när vi fick lägga våra huvuden på kudden så konstaterade vi att såna här utekvällar får det inte blir för många av på ett år. Nä tacka vet vi tidig sänggång. Men kul vara det.

 

Skepp o Hoj!

 

Vi har det oförskämt bra här i Lorient. Alla är fantastiskt trevliga och tillmötesgående och nya och gamla bekantskaper sammanstrålar.

Läget för de tre trasiga båtarna, den franska och den norska och så vår är följande.

Den franska båten kan inte lösa sin trasiga propelleraxel nu i helgen, projektet blir större än så. Men besättningen är inte ledsna. Istället har vi haft förmånen att umgås med dem en hel del. Vilken fantastisk familj, trots att vi språkligt har våra hinder så landar vi i en fantastiskt vänskap.

Andra kvällen så var den franska familjen över på vår båt. Med sig hade pappan i familjen vår frostplugg, som han fick av oss kvällen innan. Han stod på sig och ville hjälpa oss täta hålet i frostpluggen. Och nu fick vi tillbaka den lagade pluggen, mycket snyggt lagat med kemisk metall som han putsat till fint.

Pappan visade sig vara lite av en tjoppe-personlighet som lagar, bygger och renoverar där hemma i Nantes. I garaget bygger han båtar med imponerande resultat. Han blev även intresserad och imponerad av vårt byggprojekt med M/S Sunshine. Vi visade bilder från vår blogg på det stora byggprojektet (är du en ny följare på vår blogg så finns hela bygget att läsa om du går in under arkiv).

Mamman fiskade glatt upp sin paté och gav Helena. Ahhh…vilken fröjd. Mat mat mat mat mat. Och denna paté bjuder vi ingen på. Den ska vi slicka i oss av själva. Och NJUUUUTA. Så generöst.

Och givetvis så blev det en hel del prat om vin och den vingården som dotterns man driver. Dottern själv arbetar som ambulansförare. Men mannan producerar viner som vi vill lova sitter härligt mjuka i gommen en varm sommardag. Unga parets son som var med och som är i sjuårsåldern, satt mycket tålmodigt med trots att det språkligt måste ha varit rena rama rapakaljan stundtals. Då vi som svenskar troligtvis pratar deras språk med en hel del felaktigheter. Och i övrigt en salig mix på engelska och franska, inte sällan halva meningar på vardera språk. Men den lille grabben tackade artigt på engelska efter att han druckit ett glas svensk flädersaft.

Nu hoppas vi få möjlighet att hälsa på dem hemma i Nantes när vi seglar ditåt. Vi fortsätter hålla kontakt med varandra även efter de lämnat Lorient i morgon, då de ska hem till vardagen med arbete och skola.

På den norska trasiga båten så går det framåt. Vår norske vän kom tillbaka från Norge i går natt. Och det blev en gemensam frukost på hans skuta där vi la upp planerna. Strax därpå så tog Tjoppe tag i fixandet av det trasiga elsystemet.

Dels är felet lokaliserat, det är generatorn på hans motor som gått sönder och som ger backström. Och landströmskabeln var det ett brott på, mitt i själva kabeln, osynligt. Och därtill så var det en trasig givare på hans elverk. Nu är allt det fixat utom generatorn. Men den är iallafall bortplockad och drar inte en massa tjuvström. På agendan så ska en ny laddare monteras och en splitter. Löser vi inte generator-frågan i Lorient så gör vi det i någon större hamn längre fram. Han klarar sig provisoriskt bara vi får laddaren på plats.

Med vår båt, den trasiga svenska båten. Så ska vi sätta tillbaka frostpluggen och testköra motorn. Läcker inget kylvatten ut, så är problemet löst. Läcker det ut så har vi fortfarande problem. Som säkerhetsåtgärd och inför framtida bekymmer så kommer vi beställa ett par frostpluggar från Sverige som Helenas bror fraktar med sig till Schweiz i sommar. Där vi ses på ett bröllop. Brodern ska även leverera ett par nya vattenfilter till vår kran ombord. Så han är just nu vår huvudleverantör så att säga. Ja och så är ju livet som långseglare…man får ta vänner och familj till hjälp för att lösa en rad saker. Så vet ni läsare med er att ni ska resa någonstans i närheten av där vi är, så hör gärna av er. Det finns en konstant önskelista.

Som ni säkert förstår så meckar vi inte bara här i Lorient. Vi njuter också. Vi har haft riktigt varmt i några dagar med trettio grader och strålande sol. Men inatt kom ett svalkande regn och idag blir det vackert väder igen men med lite mer moderata temperaturer, 23-24 grader. Känns skönt när skinnet svider lite grann. Och ikväll ska vi ha mingel ombord på norske vännens båt, dit hans vänner kommer också. Och så ska vi dra till en restaurang och äta som en annan av hans vänner äger. Ja som ni märker så blir man snabbt bekant med lokalbefolkningen, man umgås och har skoj tillsammans. Det går enligt någon princip som att ”mina vänner är dina vänner”. Och det blir snabbt ett gäng på en 8-10 pers.

Vi upplevde det inte alls lika enkelt när vi var i norra Frankrike. Men här bara älskar vi människorna och omgivningarna (OCH MATEN FÖR GUDS SKULL!). Här hade vi kunnat bli kvar om det inte vore för att vi är på väg till än varmare breddgrader.

Så avslutningsvis så konstaterar vi att trasiga båtar är bra! Utan norrmannens trasiga båt så hade vi inte kommit till Lorient. Vi hade ju lovat komma förbi här och hjälpa honom. Och utan vår trasiga båt och den trasiga franska båten så hade inte våra vägar möts på detta fantastiska sätt. Där vi hjälper varandra och på kuppen bli så goda vänner.

Problem är bra, det för människor samman. Tänk på det nästa gång din bil börjar hosta till oroväckande när du är ute och kör. Får du motorstopp så kanske du får ta hjälp av en främling. Och denna någon kan bli den framtida vän, kanske till och med din framtida livspartner eller någon som du bara kommer att minnas som en hjälpsam person. Och har du själv blivit hjälpt av någon främling så ligger det nära till hands att hjälpa någon i din tur som du ser har fått bekymmer. Vi betalar gärna tillbaka, men det behöver inte vara tillbaka till samma person. Som en stafettpinne, som man ger vidare till någon ny.

Främlingar är vänner man ännu inte känner.

Och.

Människor är goda.

Skepp o Hoj!

 

Tre dagar med äventyr…vi höll på att fastna i en vik. Motorn sprang läck. Och vi lyckades ta oss till Lorient utan fungerande kylsystem och på kuppen även bogsera en annan trasig segelbåt…

TISDAG

Under en strålande sol så lämnade vi Lesconil strax före lunchtid och tog sikte på ön Ile de Groix. Något svaga vindar gav oss inte mycket mer fart än tre knop. Men vem har bråttom när dagen bara är underbar och båten glider fint genom vattnet. Med andra ord så tog det sina timmar att komma fram till ön Groix.

Vi tänkte ankra och hade sett ut i sjökortet att det skulle finnas tre platser för ändamålet som stämde utifrån våra vindar. Man vill ju när man ankrar, att ön läar så man slipper för mycket vågor.

Första stället för ankring såg mycket litet ut när vi närmade oss. Det hade börjat blåsa upp lite mer. Ju närmare vi kom desto mer tveksamma blev vi. Det var knappt plats för en båt att vända på och det var på väg att bli lågvatten. Men vi gjorde ett försök, vi tänkte att är det lungt så kan vi lägga fast kring något på land så inte båter vrider sig under natten. Men när vi väl kom nära så försvann djupangivelserna på plottern och svallen tryckte oss rätt raskt in genom den smala passagen. Vi vågade inte fortsätta för rädsla att bli fast i lågvattnet. Vi kunde inte vända runt i den lilla viken, vinden låg på åt fel håll och då vill inte Wilma samarbeta. Obönhörligen ville hon lägga arslet till vinden, och man kommer inte runt om man inte har tillräckligt med fart och kan använda den kraften att vända runt på. Det blev till att backa ut. –HÅLL I DIG, ropade Tjoppe som var beredd på en grundstötning. Fortfarande inget utslag på plottern och djupmått, endast error. Vi kom ut ur viken tack och lov, backandes, motorn fick jobba rätt hårt i vågorna.

Vi pustade ut men tyckte väl att vårt vågade tilltag var lärorikt om inte annat. Vi skrattade gott och tänkte att vi kollar in nästa ankringsställe.

Väl där så tvekade vi på djupet inne i den bukten. Den var stor nog men de båtarna som låg där var mindre motorbåtar samt segelbåtar med centerbord eller tvillingkölar gissningsvis.Och dessa sticker inte alls lika djupt som Wilma. Skulle vi behöva gå in i hamnen på Ile de Groix, i Port Tudy…

Det sista alternativet var på östsidan av ön, och inte alls inne i en vik som de tidigare, utan mer en bukt som inte läar lika bra. Då vinden skulle vrida sig från ostligt till västligt under natten så tyckte vi inte att idén var så lysande. Men när vi kom fram till ankarplatsen så såg vi att det fanns bojar utlagda i viken och att det låg två andra segelbåtar och guppade på varsin boj. Klockan var halv tio på kvällen vid det här laget och solen skulle snart börja gå ner. Vi diskuterade fram och tillbaka men till slut så girade vi dikt babord och styrde in oss mot viken och hängde upp oss på en boj. Djupet på plottern sa att det var 3,30 meter under kölen och då skulle vi klara lågvattnet som inföll klockan 22.30.

Vi fick en makalös vacker solnedgång. Och en rätt sen middag. Vilken plats vi hade funnit. Gratis är gott och när omgivningen påminner om Karibien så klagar man inte. Vi sov gott hela natten och trots den vridande vinden så kom aldrig Biscayas svall åt oss.

ONSDAG

Morgonen därpå vaknade vi till ett underbart solsken. Någon mer segelbåt hade tydligen dykt upp under natten. Det blev frukost i sittbrunnen och därefter så badade vi från båten. Rätt kallt i vattnet men vad gjorde det när luften var stekhet. Varmaste dagen hittills i år, 30 grader. Vi kände oss fria som fåglar i vår ankarvik.

På eftermiddagen så gick vi för motor runt ön och gick in i hamnen, Port Tudy och hängde upp oss på en boj. Anledningen till att vi lämnade vår underbara ankarvik var att det skulle blåsa upp till natten. När vi stängt av motorn så upptäckte vi ett läckage från motorn. Tjoppe undersökte och fann att frostpluggen sprungit läck och kylvattnet rann ut. MEN vilken tur att vi klarat oss ända in i hamn. Motorn hade inte hunnit gå helt torr.

Vi tog lilljollen in till byn och letade upp en båttillbehörsaffär, som visades inte finnas. Upplysningsvis fick vi veta att vi kunde få hjälp i Lorient. Vi funderade…det var mycket tveksamt om vi kunde använda motorn alls och att segla in i hamn med Wilma är ett nästintill omöjligt uppdrag, tung som hon är.

Vi tog oss tillbaka till Wilma och njöt av en god middag i sittbrunnen. Då kom en annan segelbåt och la sig utanpå oss. Men den gjorde en lite annorlunda entré. Segelbåten bogserades in och så blev de släppte nära Wilma och med gemensamma krafter så lyckades vi tillsammans få deras segelbåt på plats intill Wilma och så var de tryggt förtöjda bredvid oss. Två trasiga båtar! De saknade framdrift på deras båt och hade nödgats ropa på hjälp. Vi skrattade gott åt bådas våra problem.

TORSDAG

Vi hade bestämt oss för att gå in till Lorient. Och att bara använda motorn minimalt när vi gick ut ur hamn samt vid tilläggningen. Däremellen skulle vi segla. Vindriktningen var på vår sida. Och medan vi gick för motor så skulle Tjoppe fylla motorn med vatten, för att fortsätta kyla systemet så motorn inte skulle gå varm.

Och våra båtgrannars problem visade sig vara för stort för att lösa på plats. De hade anlitat en dykare som kollat propellern, men det var något bekymmer med själva axeln. De behövde bogsering ut ur hamn.

Vi erbjöd dem bogseringshjälp och de tackade glatt ja trots att de visste om Wilmas problem med kylvattnet.

Sagt och gjort. Vi släppte vår gemensamma boj. Wilma pinkade kylvatten och en stråle stod rätt upp från motorn. Tjoppe fyllde vatten och Helena tog rodret. Och vi tog en tamp från dem till oss och vi drog dem ut ur Groix´s hamn. Väl utanför så drog vi båda segel. Och snart kunde vi stänga av vår motor. Och så seglade de tu båtarna ”kaputski” mot Lorient. Inte ett ledset öga.

Vi hade återigen en dag med trettio grader, vilken fin dag på havet. Och när vi närmade oss Lorient så tog vi ner storseglet och med bara förseglena så fortsatte vi upp i floden mot hamnen. Vi hade som plan att starta motorn så sent som det bara gick. Och till slut så kom vi till punkten då vinden blev för svag. Vi startade motorn och återigen fick Tjoppe fylla kylvatten medan Helena styrde. Och precis innan vi gick in genom pirarmarna till hamnen så fyllde vi vatten en sista gång. Tog sikte på vår norske väns båt och gjorde en extremt snabb tilläggning. Så fort vi hade två tampar på hans båt så sprang vi ner och stängde av motorn och kunde pusta ut.

Ja så där ligger vi nu. Utanpå vår norske vän. Och här är tanken att vi ska mecka med hans båt, han har råkat ut för elproblem ombord. Nu har vi således två båtar att laga.

Senare på kvällen ropade våra franska bogservänner till oss. -Kom över till vår båt!!! Sagt och gjort, vi blev tackade för vår insats med vin och hemmagjord paté. De (ett äldre par) pratade knapphändig engelska men vid det här laget så var det inga bekymmer. Helenas franska rullar på hyggligt och så deras knapphändiga engelska på det så kan det inte bli annat än succé. Deras dotters man pratade hygglig engelska. De bjöd på rosévin som dotterns man tillverkar på sin vingård i Loire-dalen. Ja ja mänsan. Här hade vi hamnat bredvid en vinproducent.

Det hela slutade inte sämre än att innan vi gick tillbaka till Wilma, det var närmare midnatt, så hade vi blivit inbjudna till vingården. Från La Rochelle så är det ett par timmars bilkörning. Gissa om vi är sugna…vinintresserade som vi är. Fantastiskt trevliga människor. En kväll vi sent kommer att glömma. Nya vänner.

Så här ligger vi nu. Med en trasig svensk båt. En trasig norsk båt och en trasig fransk båt. Men vad gör väl det. Solen fortsätter att skina och alla är glada. Problem är till för att lösas. Men det tar vi i morgon….

 

Vi passade på att promenera en hel del i Lesconil. Och så hann vi med invigningen på den veckolånga festivalen som går av stapeln här. Vi har väl inte hängt med för fullt kring detta event, men det verkar som alla fiskebyarna slår sig ihop i en gemensam festival. Underhållning och marknadsstånd överallt. Lokala produkter och en hel del bjudmat. Vad sägs om gratis pinfärska ostron med fransk äppelcider till…helt gratis! (ostron här är väl som potatis hemma, en basvara)

Vi har även passat på att fixa ett nytt fall på Wilma. Inte det som kalvade av trissan senast, då kapten blev tvungen att klättra upp. Utan vi har fixat ett nytt där vi fäst ett block som går från masten i höjd med det inre förstaget. (läses för-staget…inte första-get, även om Tjoppes barn brukar kalla honom för det ibland…get). Nu kommer vi använda detta fall när vi ska hissa och sänka lilljollen i och ur vattnet. Och samtidigt så fick vi till en egen hissanordning för en eventuell MOB-situation (MOB=Man över bord). Skulle kapten trilla i havet så är han rätt tung för Helena att lyckas få upp. Men med detta fall så blir hon stark och kan dessutom ta hjälp av ankarvinschen ifall det skulle behövas. Vi kommer vid tillfälle att träna lite mer man-över-bord-situationer. Men vi vill ha lite varmare i vattnet först. Men nu har vi inte tänkt att trilla i havet. Vi bär alltid flytväst och vi hakar i säkerhetslinor så fort havet är lite småstökigt. Allt för att livet ska vara tryggt såväl för oss som för er.

Som sagt, snart kastar vi loss. Men vi bjuder på några vackra bilder från Lesconil. Ett mysigt ställe som vi varmt kan rekommendera. Det är otroligt vackert här. Och människor är mycket vänliga.

Skepp o Hoj!

 

 

Vi hann att utforska Audierne under en dag innan vi seglade vidare. Vi tog oss in till byn med lilljollen. Ett litet äventyr i sig då seglarvännerna på Blackpearl fick motorproblem. Så vi tog dem på släp. Galet skoj!

Audierne var vackert, men det var väl i vårt tycke inte det vackraste stället. Nä inte alls dåligt men i våra ögon inte så bedårande som vi hört från andra att det skulle vara. Kanske uppskruvade förväntningar eller så var tillfället kanske fel. Varje onsdagkväll förvandlas de små gatorna i Audierne till en festlig stämning tack vare kvällsmarknaden för hantverk. Och det ska finnas ett sjöfartsmuseum värt namnet. Men allt detta missade vi. Däremot så gick vi en promenad gata upp och gata ner. Och slog oss ner för en kopp kaffe på eftermiddagen. Vi hade en fantastisk trevlig dag.

Väl tillbaka på segelbåten i viken så bestämde vi oss för att ta upp jollen direkt, dagen efter skulle vi ju segla vidare. När vi hissar upp jollen, tar vi hjälp utav storseglets fall. Men denna gången så hände något, fallet hade kalvat av trissan och gick inte att använda. Med andra ord så skulle vi inte heller kunna hissa storseglet. Aj aj aj. Inte bra.

Vi lyckades baxa upp lilljollen på däck utan lyfthjälp från fallet (att segla kräver sin man o kvinna) Och sen fick vi klura på en lösning. Om problemet sitter 15 meter upp. Och vi använder fallet som säkerhetslina när vi klättrar i masten. Men att det är själva fallet som är trasigt. Ja då är det inte mycket annat att göra än att klättra upp ändå. Utan säkerhetslinor. Nu kan vi vara glada att vi har steg i masten, så det finns något att hålla sig i. Att stamklättra likt en koala, utan att ha något att hålla i sig i, hade varit betydligt svårare. Men lite olustigt är det ju att klättra upp i vetskap om att ifall man tappar taget så ramlar man ner på båtens däck.  

Tjoppe klättrade fort upp men väl uppe i masttoppen så säkrade han sig med en säkerhetssele, så han satt iallafall fast medan han meckade. Han fick på fallet i trissan igen och konstaterade att trissan ska vi byta vid tillfälle. Den har suttit på båten i 35 år och blivit rätt så sliten. Operationen gick bra och vi kunde pusta ut (ja det vill säga när kapten var nere på däck och i säkerhet igen). Nu skulle vi kunna segla vidare igen.

Det blev en hyggligt tidig sänggång och på morgonen vaknade Tjoppe av att Helena stod och brassade käk. När vi seglar har vi en grab-bag med oss uppe på däck där allt finns i form av mat, färsk frukt, fikatermos och vatten att dricka. Nu stod Helena och fixade ihop köttbullar och rörde ihop en ratatouille. Vi försöker, om möjligt, att laga mat från grunden även de dagar vi är ute till havs. Det är inte för att slå något hurtighetsrekord eller så. Men mat ligger rätt högt på Helenas intresselista och för oss är god och vällagad mat kopplat till så mycket positivt.

Så med maten klar och båten fixad så kunde vi vid 11-tiden puttra ut ur vår vik. Solen sken och vi hade en 6-7 sekundmeter vind vilket gav oss en fantastisk segling.

Vid halvfem på eftermiddagen  kunde vi glida in i den lilla hamnen i Lesconil. Ett fantastiskt mysigt litet ställe. Och på bryggan stod våra svenska vänner och hamnkaptenen och tog emot oss. Vilket mottagande. Och uppe på muren intill hamnen stod människor som vinkade glatt åt oss två svenska båtar. Vi kanske är ett extra exotiskt inslag här i den lilla fiskebyn. Men oavsett, we like it! Människor är trevliga och här skiner solen varm. För så är det, nu har vi passerat udden på Point de Penmarc´h och därmed har vi kommit in i en ny klimatzon som ger oss ett torrare, varmare och soligare klimat.

En kvällspromenad och grillning på kajen hann vi med innan vi bommade igen båten för natten. En rackarns bra dag minst sagt. Kan nästan inte bli bättre.

 

Skepp o Hoj!

 

Vi tackade för oss i hamnen i Camaret och slängde fram VISA-kortet. 290 Euro för trettiosexdagar och en sista dusch innan det bar av. I snitt kostade hamnen i Camaret 8 Euro per dag inklusive elektricitet, wifi och duschar. Ett pangpris för att vara maj månad.

Allt var stuvat ombord och det fanns inget annat att göra än att starta motorn och sakta puttra ut ur hamn. Klockan var 11 på förmiddagen. Solen sken och känslan var oslagbar. Som vi längtat ut på havet. Äntligen.

Vi gjorde sällskap med den svenska segelbåten Blackpearl och vi fick en fin västlig vind som fyllde allas våra segel. Wilma gjorde stundtals sex knop och havet var snällt mot oss. Och när vi närmade oss ”Lilla Razzet” där vågorna kan gå höga på grund av strömmarna, så såg allt fint ut. Vind och vågor åt ett och samma håll gjorde att vi gick igenom razzet en timme före slackt vatten.

Kapten fiskade i vanlig ordning under vår färd. Och dra på trissor. Han fick napp. Tre fina makrillar. Vi dansade av lycka…ÄNTLIGEN!

Vid sextiden på kvällen kunde vi ta ner seglen och puttra in i viken. Blackpearl som seglar snabbare än vi, ja de har ju ingen betongbåt som ni förstår, hade kommit en stund före oss. Och de hade mutat in sin plats där de låg tillsammans med ett gäng andra segelbåtar. Och vi fann oss en ledig boj och Kapten gjorde fast oss medan Pimpsten styrde. Väl förtröjda så kunde vi slå av motorn och konstatera att seglingen var en av de finaste sedan vi lämnade Sverige. Glittrande vatten, sol, gott om vind och varm årstid. Och att vi dessutom inte hade behövt använda oss av någon motorgång annat än i och ur hamn, känns gott i finanserna. Likaså att hänga på en boj utanför hamnen och guppa i total frihet bidrar till allt det positiva. Gratis är gott. Visserligen ingen el eller wifi här. Men vad gör det, solpaneler och vindgenerator ger oss ström. Och att bli avskuren från den digitala världen för ett tag lär knappast vara skadligt för kropp och själ.

Vi slängde i lillbåten i kvällsolen och paddlade över till Blackpearl. Vi blev bjudna på middag vilket smakade underbart efter en dag på havet. Lyxigt att inte behöva brassa käk och bara sätta sig vid dukat bord. Ja duk och duk…på båtar används just inga dukar. Men ni förstår. Någon som sörjer för att man blir omhändertagen och mätt i magen. Men kvällen hos vännerna blev inte allt för lång. Vi var trötta och paddlade tillbaka och dök i bingen. Nöjda, mätta och lyckliga.

Ja och vart är vi nu då? Jo vi är i Audierne. En dagssegling söder om Camaret sur Mer. Här finns en hamn uppe i floden mitt inne i byn. Men den når man bara vid högvatten. Och därför finns dessa bojar utanför i viken, väl skyddad från alla väderstreck utom vid sydostlig vind. Vi planerar att ligga kvar på vår boj ytterligare ett dygn då vinden ska fortsätta i västlig stil. Och vi får tar lillbåtarna in i stället för att upptäcka byn. Det ska bli spännande att upptäcka en ny plats. Men lika grundligt utforskad blir nog inte Audierne. Det är skillnad på 36 dagar och 36 timmar.

Vi sticker nog vidare redan lördag för att ta oss vidare. Vart är inte hugget i sten än. Och det är ju det som är så underbart. Måste man veta allt. Måste man bestämma sig. Nej. På alla platser i vokabulären där man använder ordet MÅSTE kan vi byta ut. Mot ordet VILL.

Vill man veta allt? Vill man bestämma sig? Tja…kanske…men det vi gör, gör vi för att vi VILL.

Skepp o Hoj!

 

 

(You find the text in english further down the page)

Sista dagen i Camaret sur Mer. I morgon sticker vi vidare. Känslan är god. Ja förbaskat bra.

 

I dagarna två har vi umgåtts med våra svenska vänner. Ätit middagar ihop och stöttat och blöttat liv och segling ihop, pratat till sent på kvällarna – PÅ SVENSKA. Känns lyxigt. Något grötigt är det nog i hjärnan ändå trots allt. Upptäckte att i förra inlägget att vi (läs Helena) inte lyckats skriva ordet rekommendera, utan det blev visst rekommende. Som någon slags försvenskning av det franska ordet recommende. Blev full i skratt men bestämmer att felet får stå kvar.

För att runda av detta ställe, Camaret sur Mer, så kan vi säga: -Vi gillar dig Camaret! Litet och charmigt, det mesta man behöver dagligdags finns här. Människorna är fantastiskt trevliga. Promenaderna erbjuder vidunderliga utsikter, historiska minnen och bra flås. Camaret ligger nere vid havet och vid en längre promenad så möts man av backe upp. Det är rätt kuperat och detta borgar för starka muskler och skoskav  vältränat hjärta.

Vi brukar ju i våra inlägg skildra platser även med kulturella inslag. Och här går sista chansen att nämna något mer om Camaret. Nere i hamnen står en fyrkantig byggnad, en gammal fästning som kallas för ”det gyllene tornet”. Fästningen ingår i arkitekten Vaubans fästningsverk som finns på 12 platser runt om i Frankrike. Och dessa fästningar finns med på UNESCOS världsarvslista. Det gyllene tornet är på nattetid upplyst, som ett landmärke, och kastar sina historiska skuggor över byn och hamnen. Vackert.

Men vi är SÅÅÅ klara med detta ställe. Vi längtar vidare. Som en slags hunger. Nu har vi gått från Camarets torftiga skiva formfranska och gett den pålägg av alla dess slag. Mackan har smakat gott. Men nu suktar vi efter nya mackor, vi tror att vi kan lägga nya pålägg på andra platsers torftiga brödskiva. Det finns nog smarriga räkmackor längs med vår fortsatta väg. Och då kan man inte stanna här längre. Vi vill ha mer. Vi vill se mer. Vi vill upptäcka och förundras.

Och vi undrar lite om det kanske är först nu vi känner att vi har kunnat kasta oss fria från det inrutade livets handbojor. Vi börjar känna oss fria i våra sinnen. Leklusta och evigt långa dagar utan några måsten. Som att vara barn på nytt. Vi har kastat klockan och slängt ekorrhjulet i sjön. Och kvar står vi med lätta axlar och säger till varandra;

-Nu går vi och leker!

Vi har blivit barn på nytt. I två halvgamla kroppar. Fria.

Skepp o Hoj!

 

Last day in Camaret sur Mer. Tomorrow we will continue. The feeling is good. Yes, damn good.

In last two days we have been hanging out with our Swedish friends. Eating dinners together and discussed life and sailing, talked til late night – IN SWEDISH. Feels luxurious.  

To say something before we leave Camaret sur Mer, we can say: -We like you Camaret! Small and charming, most of the things you need everyday you find here. The people are wonderfully nice. The promenades offer wonderful views, historical places and good exercise. Camaret is located in low terrain and when you go for walks you go uphills. It guarantees strong muscles, blisters on toes and a well-trained heart.

In our posts, we usually portray places with cultural elements. And here’s the last chance to mention something more about Camaret. Down in the harbor there is a square building, an old fortress called ”the golden tower”. The fortress is part of the Vauban fortress architect, located in 12 locations around France. And these fortresses are on UNESCO’s World Heritage List. The golden tower is lit at night, like a landmark, and throws its historical shadows over the village and the harbor. Beautiful.

The great thing about our sailing is all the places we can visit. Visiting all ports, villages, cities, countries without looking for a little more knowledge about the place, is like eating a slice of french bread without butter. By walking around and look at the architecture, culture and nature, is like putting some topping on the bread. Salad, cheese, sausage, ham, tomatoes …. Yes, we adorn our senses with impressions, and our brains with knowledge. And how much we get out of each place depends on how much toppings we decorate the bread plate. So much we learned since we left Sweden. And some of this, we will be able to return to by reading our blog the day we are old and unable to physically explore new places. What a bank of experiences, what a treasure.

But we are soooo ready with this place now. We long for more. We want to see more places. Like a kind of hunger. Now we have gone from Camaret’s slice of french bread with no butter, given it all kinds of toppings. The sandwich has tasted good. But now we are longing for new flavours, we think we can put new toppings on other bread slices. There are probably “räkmackor” (prawns on bread) to find at other places. So we can´t stay here anylonger. We want more. We want to see more. We want to discover and marvel.

And we wonder a bit if it´s now first that we feel that we have been able to throw ourselves free from the handcuffs of a stressed life. We begin to feel free in our minds. We want to play the childrens game with long days and no obligations. Like being children once again. We have thrown the watches into the lake. And here we walk with easy steps saying to each other;

-Let´s go and play!

We have become children again. In two half-old bodies. Free.

Ja likt anropet från Apollo 13 år 1970 så anropar vi detsamma. Houston – WE HAVE A PROBLEM. Eller i vårt fall;

 

 

Ja inget gigantiskt och världsligt, skrovet är helt och riggen står upp. Men vår underbara internet-rörelsefrihet är från och med nu över. Vi fann ett fantastiskt mobilabonnemang när vi var hemma i Sverige i höstas. För en rimlig månadskostnad så fick vi fria samtal, sms och 50 GB surf.

 

Men nu har det blivit en ny EU-lag som ska göra det billigare för alla EU-medborgare att röra sig inom Europa och då kunna surfa utan extra kostnad. I grunden bra, för det gör det förmånligt för alla svenskar som ska på några veckors semester. Samtidigt är reglerna ändrade för HUR mobilerna används. Det nya kravet innebär att man måste koppla upp sig mot en svensk mast minst halva tiden (det vill säga vi måste vara i Sverige med mobilen rätt frekvent..mer än vi är nu. Annars gäller inte vårt avtal, utan det tickar minuttaxa istället).

 

Då detta är en lag och vår leverantör ändrar förutsättningarna i avtalet, så har vi därför haft rätt att kunna säga upp abonnemanget, vilket vi gjort. Och istället går vi över på ett kontantkort som tidigare (samma nummer 0709-400 415).

 

Det kommer fortfarande vara billigt för oss att ringa och sms:a, så där blir det ingen skillnad. Men tyvärr blir vår uppkoppling mot nätet lidande. Så nu är vi återigen hänvisade till hamnarnas internet, till caféers internet, till köpcentrans internet…you name it. Så kontentan blir att vi inte alltid kommer att kunna lägga upp ett inlägg lätt och smidigt när vi så önskar. Vi har känt att det varit en trygghet att kunna lägga in en brasklapp om att vi kommit fram till hamn efter en lång segling, så ingen behöver fundera eller vara orolig. Nu kommer vi inte kunna göra detta lika enkelt, vi behöver leta upp ett internet först.

 

Vi kommer inte att köpa något internet lokalt på plats förrän vi är i Portugal, då vi inom snar framtid kommer lämna Frankrike för att segla till Spanien. Och däriftån förflytta oss hyggligt snabbt (för att vara oss) till Portugal.

 

Det sorgligaste med denna förändring är att vi inte kommer att vara lika bortskämda vad det gäller att streama tv. Med ett svenskt abonnemang har vi kunnat titta på tv och lyssna på radio, precis på samma program som ni där hemma. Och i realtid om vi önskat. Att kunna se nyheter och nöjesprogram har känts lyxigt. Tyvärr är internetuppkopplingen i hamnarna oftast väldigt svajiga så att just titta på tv brukar inte gå så lätt.

 

Men men, vi misströstar inte. Utan vi är tacksamma att vi haft en underbar vinter med möjlighet att följa allt där hemma. Det var inget vi räknade med före avfärden från Sverige. Så nu är vi tillbaka till det vi från början räknade med.

 

Japp det var lite om det. När vi går över Biscaya så kommer vi nog ringa någon i närmaste familjen och meddela att vi kommit fram. Så det finns någon där hemma som vet att allt gått bra. De flesta av er kommer inte märka någon skillnad alls.

 

På torsdag drar vi vidare om det blir som vi tänkt. Vi sticker vid lunchtid för att vara vid slackt vatten klockan 16 vid det lilla Razzet. Och utanför Audierne så lägger vi oss för ankare ett dygn. Vi blir två båtar som går, vi och Blackpearl. Dagen därpå går vi nog in i hamn och tittar närmare på detta fina ställe vi blivit rekommende.

 

Men vi återkommer innan avfärd, så håll utkik!

 

Skepp o Hoj!