Vi tackade för oss i hamnen i Camaret och slängde fram VISA-kortet. 290 Euro för trettiosexdagar och en sista dusch innan det bar av. I snitt kostade hamnen i Camaret 8 Euro per dag inklusive elektricitet, wifi och duschar. Ett pangpris för att vara maj månad.

Allt var stuvat ombord och det fanns inget annat att göra än att starta motorn och sakta puttra ut ur hamn. Klockan var 11 på förmiddagen. Solen sken och känslan var oslagbar. Som vi längtat ut på havet. Äntligen.

 Franska kusten tornar upp med dess klippor…

Våra svenska vänner seglade till en början bredvid oss tills de gick om och före…

Vi gjorde sällskap med den svenska segelbåten Blackpearl och vi fick en fin västlig vind som fyllde allas våra segel. Wilma gjorde stundtals sex knop och havet var snällt mot oss. Och när vi närmade oss ”Lilla Razzet” där vågorna kan gå höga på grund av strömmarna, så såg allt fint ut. Vind och vågor åt ett och samma håll gjorde att vi gick igenom razzet en timme före slackt vatten.

Kapten fiskade i vanlig ordning under vår färd. Och dra på trissor. Han fick napp. Tre fina makrillar. Vi dansade av lycka…ÄNTLIGEN!

Vid sextiden på kvällen kunde vi ta ner seglen och puttra in i viken. Blackpearl som seglar snabbare än vi, ja de har ju ingen betongbåt som ni förstår, hade kommit en stund före oss. Och de hade mutat in sin plats där de låg tillsammans med ett gäng andra segelbåtar. Och vi fann oss en ledig boj och Kapten gjorde fast oss medan Pimpsten styrde. Väl förtröjda så kunde vi slå av motorn och konstatera att seglingen var en av de finaste sedan vi lämnade Sverige. Glittrande vatten, sol, gott om vind och varm årstid. Och att vi dessutom inte hade behövt använda oss av någon motorgång annat än i och ur hamn, känns gott i finanserna. Likaså att hänga på en boj utanför hamnen och guppa i total frihet bidrar till allt det positiva. Gratis är gott. Visserligen ingen el eller wifi här. Men vad gör det, solpaneler och vindgenerator ger oss ström. Och att bli avskuren från den digitala världen för ett tag lär knappast vara skadligt för kropp och själ.

Vi slängde i lillbåten i kvällsolen och paddlade över till Blackpearl. Vi blev bjudna på middag vilket smakade underbart efter en dag på havet. Lyxigt att inte behöva brassa käk och bara sätta sig vid dukat bord. Ja duk och duk…på båtar används just inga dukar. Men ni förstår. Någon som sörjer för att man blir omhändertagen och mätt i magen. Men kvällen hos vännerna blev inte allt för lång. Vi var trötta och paddlade tillbaka och dök i bingen. Nöjda, mätta och lyckliga.

Ja och vart är vi nu då? Jo vi är i Audierne. En dagssegling söder om Camaret sur Mer. Här finns en hamn uppe i floden mitt inne i byn. Men den når man bara vid högvatten. Och därför finns dessa bojar utanför i viken, väl skyddad från alla väderstreck utom vid sydostlig vind. Vi planerar att ligga kvar på vår boj ytterligare ett dygn då vinden ska fortsätta i västlig stil. Och vi får tar lillbåtarna in i stället för att upptäcka byn. Det ska bli spännande att upptäcka en ny plats. Men lika grundligt utforskad blir nog inte Audierne. Det är skillnad på 36 dagar och 36 timmar.

Vi sticker nog vidare redan lördag för att ta oss vidare. Vart är inte hugget i sten än. Och det är ju det som är så underbart. Måste man veta allt. Måste man bestämma sig. Nej. På alla platser i vokabulären där man använder ordet MÅSTE kan vi byta ut. Mot ordet VILL.

Vill man veta allt? Vill man bestämma sig? Tja…kanske…men det vi gör, gör vi för att vi VILL.

Skepp o Hoj!