Ubåtsbasen i Lorient

Nu har vi hunnit varva lite båtreparationer med glatt umgänge och utforskande av staden Lorient. Vi är fortfarande i Bretagne i Frankrike, men nu i departimentet Morbihan. I Lorient stad bor 60.000 personer men med hela storstadsområdet medräknat så uppgår befolkningsmängden till närmare 200.000.

Här, liksom på andra ställen vi passerat utmed Atlant- och Engelska Kanalkusten så syns tydliga spår från andra världskriget. Under andra världskriget byggde tyskarna upp en stor ubåtsbas här i Lorient. Rätt tidigt efter krigets utbrott (juni 1940) gav Grossadmiral Karl Dönitz order om att bygga upp en ubåtsbas på halvön Keroman strax söder om Lorient. Femtontusen man behövdes för att bygga de tre anläggningarna KI, KII och KIII. Flertalet fransmän blev tvingade att delta i uppbyggnaden och det säger väl en hel del om hur komplicerade krig är, inte minst för civilbefolkningen. För sin egen överlevnads skull så tvingas man bygga upp något som används i kriget mot dem själva.

 Vi tog cyklarna till Keromanhalvön och tittade på den föredetta ubåtsbasen. Den ligger bara ett stenkast från vår båt men landvägen måste man cykla runt hela hamnen…

Totalt byggdes åtta tyska ubåtsflottiljer i franska hamnar vid Biscayabukten; Lorient, Brest, La Pallice, Sant-Nazaire och Bordeaux. Syftet var att kunna bekämpa den allierade sjöfarten i Atlanten, inte minst den civila handelstrafiken som försåg Europa med varor.

Mellan 1941 och 1943 befann sig minst 3000 handelsfartyg till sjöss, vilka var i behov av skydd från stridsfartyg. De brittiska sjökrigsresurserna pressades rejält då tyskarna började fälla minor utanför den brittiska kusten. Varje natt fällde tyska flygplan minor i farvattnen och 20.000 man på runt 1000 brittiska fartyg arbetade med att bekämpa mineringarna. Allt för att skydda den kustnära sjötrafiken och inte minst det livsviktiga fisket.

Ofta så passerade handelsfartygen i konvojer och det stora problemet för de tyska utåtsbesättningarna var att skaffa kunskap om var och när konvojerna skulle passera vid en viss tidpunkt.

Totalt sänktes fartyg motsvarande 23 miljoner ton av de tyska ubåtarna och tiotusentals sjömän fann sin grav i Atlanten. Inklusive en stor del av de tretusen svenska sjömän som försökte ta hem livsviktiga varor till det avspärrade Sverige.

Men sjökriget fick sitt slut så småningom.  En av de viktigaste faktorerna bakom den allierade segern i slaget om Atlanten var att det brittiska försvaret lyckades knäcka den tyska marinens hemliga koder. Först på senare år, när hemligstämplade arkiv öppnats, har betydelsen av detta arbete framstått i sin fulla vidd.

Enigma kallades en krypteringsmaskin som tyskarna använde och som kodade all tysk militär radiotrafik för att ingen obehörig skulle kunna läsa de hemliga meddelandena. Redan 1932 hade polackerna lyckats knäcka Enigma, men under andra värlskriget så byttes koderna varje dag vilket gav 150 miljoner möjliga kombinationer. Så i juli 1939 lämnade polackerna över all sin kunskap till britterna som övertog arbetet.

Tack vare den brittiske schackmästaren Hugh Alexander så kunde britterna läsa radiotrafiken mellan de tyska ubåtarna till sjöss och ledningscentralerna iland och då först kunde de allierade med stor framgång börja jaga de tyska ubåtarna.

Ja, minst sagt en mäktig och tragisk stycke historia. Vi läser ju en hel del historia och inte minst militärhistoria. Kanske att intresset finns då Helenas pappa var militär inom svenska marinen och Helena själv är uppvuxen på ett kustartelleriregemente. Och det är med lite olust vi konstaterar att många länder idag har börjat rusta upp sitt försvar på nytt, efter många års nedrustning. Tiderna känns mer oroliga igen.

Vi fick häromkvällen förmånen att umgås med ägarna på engelska segelbåten Escapade. Kaptenens far hade varit med på landstigningen i Normandie, D-day. Och det var en faschinerande berättelse Richard berättade för oss. Hans pappa hade blivit oerhört sjösjuk på överresan och den skräcken de unga pojkarna kände när de rusade i land var obeskrivlig. Richards pappa överlevde, vilket många av hans kamrater inte gjorde. USA, Canada, England, Frankrike och faktiskt även Norge deltog med manskap i landstigningen vid de olika stränderna längs med Normandies kust som blev skådespelet för denna dramatiska händelse. När vi var i Normandie så kunde vi inte besöka dessa stränder vilket vi väldigt gärna hade velat. Vi seglade ju ett långt ben mellan Honfleur och Cherbourg för vindarna bar oss dit och det stämde bättre med tidsplanen. Men någon dag ska vi ju segla tillbaka och då kommer vi gå in i Caen och ta oss tid att djupdyka i ett stycke viktig historia.

Nu till något mer muntert. Våra vänner med den trasiga franska segelbåten har åkt hem till Nantes och till vardagen. Ja det kanske inte är så roligt, för vi saknar dem redan. Men mycket trevligt är att vi har fått en gruppbild skickad till oss.

 Våra underbara vänner! Tyvärr saknas blivande fru Merceron på bilden, för det är hon som står bakom kameran. Detta är en underbar familj, gott folk. Våra vägar möttes på grund av två trasiga båtar. Vi hoppas kunna träffa dem snart igen. Och definitivt så kommer vi hålla fortsatt kontakt. Vi gillar varandra, hur underbart är inte det.
 
Ja godnatt gott folk…nu ska vi sova lite här ombord på Wilma. Hamnens internet är starkast på natten så då kan det bli så här. Ett litterärt nattsudd. God natt!
 
Och Skepp o Hoj såklart!

 

2 reaktioner på ”Ubåtsbasen i Lorient

    • En del kan hon sedan tidigare, en del lär vi oss på plats och det sista tar vi reda på via internet. Då kan det blir rätt bra. Och så sant, kunskap och kärlek är vapnet mot krig. Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s