Vilket väder! Vi tog förmiddagsfikat i sittbrunnen då solen lyste varm från vindstilla skyar. Kapten satt i endast t-shirt. Som en sensommardag. Vi har förstått att det i holländska mått är väldigt fint väder här nu. Att ha strax under tjugo grader och sol nästan in i november är lyx delux. Snart är kyligare luft på väg in, men det ser ut att bli fortsatt högtrycksbetonat uppehållsväder iallafall.

Vi håller på med vårt ankarspel och planering av ankarbox. Däremellan har vi passat på att tvätta upp lite smutskläder då vi har perfekt torkväder ute på däck där vi hängt upp en tvättlina. Bara ett litet missöde. Sjöberg (som havet ibland kallas) har tagit ett par av Pimpstens trosor. Ett missat plagg kvar i hinken när vi hällde ut sista sköljvattnet i kanalen. Det får nog inte bli någon vana det där att underkläderna försvinner, för då får hon gå klädd som i Ankeborg till slut.

Vi tog våra cyklar iväg till båttillbehörsaffären. Konditionsmässigt så är vi i väldigt bra trim nu gissar vi. Orken finns och det känns så lätt att cykla, även långa sträckor. Vi måste nämna häromdagen, då vi såg en riktigt gammal kvinna komma cyklandes. Hon hade sin käpp fäst på sin cykel. Och samma dag såg vi någon komma cyklandes med ett par kryckor fästa bak på hojjen. Självklart så cyklar man, trots ålderdom och diverse handikapp. Förmågan att kunna använda kroppen, ha balans och vighet, är viktig för att kunna känna sig ung i kroppen länge och fungera tillfredsställande. På många ställen i Asien så har man toaletter i golvet och det är en normal ställning där att kunna sitta på huk. Således kan även gamla människor sitta på huk utan några bekymmer. Och inte sällan så kan man se 60-70-80-åringar stå på huvudet när de utför sin dagliga Yoga. Här hemma så börjar nog många få problem med huksittande redan i trettioårsåldern. Det är något att tänka på när vi bygger vårt bekväma liv. Att slutar vi cykla, balansera, stretcha och arbeta med kroppen som instrument. Ja då tappar vi förmågorna. Vi behöver kroppen hela livet. Vi är tacksamma att vi inte har någon bil. Vi måste ta oss fram med muskelkraft på ett sätt eller annat.

I tillbehörsaffären så diskuterade vi ankarkätting. De ska nu leta upp rätt storlek på vår kätting till vårt ankarspel. När vi stod där så sa kvinnan som har båttillbehörsaffären att det ligger en svensk båt i deras hamn nu. Vi gick runt och där, just upplockad på land, stod två killar bredvid en svenskflaggad båt med hemmahamn Göteborg.

–Hej, här står ni och jobbar! sa vi.

De vände sig om och sken upp.

 –Svenskar???!

Vi började prata. Killarna hade seglat just mest överallt, men framför allt i Medelhavet. Nu skulle de hem till Sverige med bil. Och ha deras båt på vinterförvaring här i Dordrecht fram till i vår. Då kommer de sjösätta och ta floden Donau ner till Svarta Havet och tillbaka till Medelhavet igen. Vi fick ett mycket trevligt snack, vi pratade nog en timme. Vi delade kontaktuppgifter för vi lovade att vi kunde cykla förbi deras båt emellanåt och kolla så vintertäckning och annat ser bra ut.

Därefter trampade vi hem i rask takt.

Vi summerade helgen som en perfekt sådan. På lördagen var vi ju på lokala puben i hamnen dit vi blivit inbjuda på säsongsavslutning med Wijnhavens Båtklubb. Vi blev introducerade för de medlemmar som vi ännu inte hunnit säga hej till. Men det hade nog inte undgått någon att det numera finns en svenskbåt i hamnen. Det här att umgås i pubmiljö är fantastiskt, i England upplever vi samma positiva kultur. Saken är den att det är rätt ointressant vad som är i glaset, det kan vara vatten. Utan det är ”minglet” där man går runt och pratar med så gott som alla. Man blir inte fast stående eller sittande, utan vitsen är den att man vill förstärka en gemenskap. Det kan vara i en båtklubb, eller sammanhållningen i byn…Helena har varit på föräldramöte i England på pub.

Vi inser att vi faktiskt känner rätt många i Dordrecht vid det här laget. Och ett ungt par med litet barn som står i planeringen inför en jordenrunt-segling har vi nu halvt bestämt att segla i väg med några dagar till en insjö en bit härifrån och ankra. Vi hoppas det kan bli av, de har ju säkert jobb att sköta och så. Men att sticka iväg två båtar och ta med sig grill eller nåt, känns jättelockande. Och Vicky som var hon som först tog emot oss när vi kom inseglandes i somras, hon som inte vill flytta ombord på sin båt för hon har ingen plats för sin flygel. Ja hon vill så gärna att vi kommer hem till henne och hennes man för en bit mat. Vi hann att prata med många fler, men inte alla. Och hux flux var tiden förbi. Det hör också till saken. Man bryter upp i tid och åker hem till sitt.

Vi traskade ner till Wilma och tog med oss en gå-bort-present så knatade vi över till Politikern med fru. Jo de har namn, de heter Hans och Esther, men vi har lite svårt att släppa vårt nick-name ”politikern”. Och där satt vi hela kvällen och vi åt ost och blev senare bjudna på en fantastiskt god indisk gryta med ris. Vi pratade om allt möjligt. Vi vet nu att den 12 november så kommer jultomten till Dordrecht. Om detta berättar vi mer vid senare tillfälle. Vid midnatt bröt vi upp och gick ner till Wilma och la oss.

I morgon väntar vi besök på Wilma. Det ska bli kul. Gästsängen är bäddad.

 

 

 

Skepp o Hoj!

Närmare fyra mils cykling för att komma till ett IKEA fram och tillbaka. En effektiv cykeltid på 3,5 timme. Det är andra gången i livet vi cyklar till IKEA, förra gången hände i Malmö. Men båda gångerna har inträffat år 2016. Nog lever vi ett annat typ av liv numera. Känns i röva om inte annat. Nej skämt å sido. Vi mår förträffligt bra.

Men hur gick det då?

Vi trampade iväg mot Barendrecht. Ut ur Dordrecht och ut på landsbygden förbi en enorm variation av bondens djur. Vi såg får, getter, åsnor, hästar, kor, höns, gäss, ankor… Vi cyklade förbi en åker med skördeklar brysselkål. Jäklar så fin brysselkål, hade vi sett till bonden himself så hade vi frågat om vi fick ta ett litet kålhuvud och smaka på. Men nu vågade vi bara fotografera.

Efter någon knapp timme cyklade vi igenom ett litet pittoreskt samhälle. Den smala vägen ringlade sig mellan husen, gamla små hus med vackra trädgårdar.

Vi gjorde några små strandhugg med jämna mellanrum, stannade och fotograferade eller tog en klunk vatten. Men framför allt så behövde vi titta i kartan (läs mobilen) för att hålla koll så vi inte cyklade vilse. Ofta följde vår väg en flod eller liten kanal och vi har nog aldrig skådat så många svanar på en och samma dag som denna.

Till slut kom vi fram till Barendrecht och IKEA. Det var första gången för oss som vi besökte ett IKEA utomlands. Och vi vet ju så väl, som svenskar, hur ett IKEA fungerar och är uppbyggt. Skulle vi möta samma bild här? Vi var nyfikna.

Det första som skilde var att utanför IKEA bredvid bilparkeringen så fanns ett STORT cykelgarage för de kunder som tagit cykeln till varuhuset. Ja nu är vi i Holland. Här är det inte alls konstigt att cykla till alla platser du ska till, inte ens till IKEA.

Väl inne på varuhuset så möter vi samma syn som på ett svenskt IKEA. Alla ”showrooms” och alla finurliga namn på IKEAs varor är samma som hemma. Lite roligt att se namnen med Å, Ä, Ö. Undrar om holländaren vet hur de ska uttala ett namn som ”PÅTÅR” Men något som vi märkte, i alla showrooms hade de som inredningsdetaljer rätt mycket böcker. Och alla böckerna var på svenska. Herr Kemprad har verkligen slagit ett slag för det svenska. Vi fick ett svenskt bibliotek på kuppen. Sköna fotöljer och svensk lektyr. Ja här gick det att tillbringa många timmar om man så ville.

Sortimentet i varuhuset var näst intill detsamma. Men när vi letade efter de billiga bra underlakanen som vi köper i Sverige så fann vi inte dessa. Här i Holland verkar de endast ha dra-på-lakan. Men vi vill bara ha ett precis vanligt enkelt lakan. Här använder de lakan med resår i. Det blev inga lakan inhandlade. Vi förstår att man måste anpassa sig en del efter det land man är i.

Vi handlade en matta som Kapten ska ha på sin arbetsbänk i verkstan. Den gamla fick sig diesel spilld på, och lukten går inte att få ur. Men för 40 kronor så skär vi ut en ny bit. Och till sovhytten så köpte vi en förvaringslåda som vi ska skruva upp på väggen som bokhylla. Några små billiga handdukar likaså. Och så det sedvanliga som de flesta svenskar säkert lägger i sin IKEA varukorg; servetter och värmeljus.

Vi ville absolut testa våra svenska köttbullar med potatismos i restaurangen. Men här blev vi grymt besvikna. Köttbullarna är väldigt populära här, men överlag kan man säga att holländaren föredrar att fika och köpa kaffe och bakverk framför mat. Och de som åt mat valde pommesfrites till allt, så även till köttbullarna med brunsås.

Asså. Är det någon kulinarisk hit att äta pommesfrites med svensk brunsås?????

Blä, som att äta en kaviarmacka med chokladpudding till.

Vi beställde vår mat. Bad om att få mos till våra köttbullar. Killen bakom kantinerna la omsorgsfullt upp köttbullarna. Hans handlag med tallriken signalerade om ovana. Tveksamt om han hade någon hotell- och restaurangutbildning med sig i bagaget. Och ingen stressar ju här. Vilket är bra. Men då borde det finnas tid för lite knorr på arbetet. Men upp kom köttbullarna på tallriken till slut. Därefter såsen. Och så pommesfrites på…. –Oh, sorry. We asked for mashed potatoes…. Killen tittade upp och kom på. Jo vi hade inte alls bett om pommes utan han hade glömt. Mänskligt.

Så killen skrapar bort pommesen som han lagt på tallriken tillbaka ner i kantinen. Trots att det låg brunsås på pommesen. Kanten på tallriken var sölig och så slängde han på ett par slevar med vad???

Ett hårdare potatismos fick man leta efter. Det hade återgått till sin ursprungliga konsistens av en potatis näst intill. Och här och där skymtade man bränt mos av att de emellanåt vänt på den stenhårda potatisblajjan. På med lingon och en liten svensk flagga och varsågod. Inget grönt gulligull på tallriken som hemma. Kladd på fingrarna blev resultatet av det såsiga bortskrapet. Hade suttit fint om han torkat av tallrikskanten med sin släng innan man fick sin tallrik.

Vi fick vår portion. Vi betalade. Det gick att använda vårt svenska IKEA-familykort. Fantastiskt så säg och därmed så ingick kaffe på maten gratis. Vi slog oss ner och smakade.

Jo köttbullarna var som i Sverige. Precis den typiska IKEA-köttbullen. Brunsåsen höll också måtten. Men potatisen hade inte ens kunnat passerat en skolbespisning. Kapten lämnade så gott som allt sitt mos. Oätligt för moset smakade bränt. Pimpstens portion var bättre.

Vi kände att det blev tummen ner för vårt restaurangbesök. Portionen kostade motsvarande 65 kronor. Så vi har det oförskämt bra hemma med prissättning samt serviceinriktad, kunnig restaurangpersonal på alla våra IKEA-varuhus. Det är iallafall vår upplevelse. Vi funderade lite varför köttbullarna och annan mat här var så mycket dyrare här än hemma. Matmomsen är ju dessutom lägre här, och arbetskraften likaså. Men kanske är det för att vi hemma har en ”dagens”-kultur med väldigt pressade priser. De flesta lunchhak i Sverige serverar en högklassig mat. Och fast det går fort på IKEA hemma så måste vi tillstå att personalen är fantastisk. Effektiv, vänlig och tallriken skäms inte för sig fast allt måste gå så snabbt. Här i holland såg det annorlunda ut. Vi tror att det hade gjort nytta ifall IKEA skickade ner lite folk från något varuhus och körde lite utbildning på plats. Man kanske inte vet hur ett svenskt potatismos ska vara helt enkelt. Och pommesfritesen ju så oförskämt fina ut. De kan sin pommes här.

Vi gav oss iväg mot kassorna. Och vi valde att gå igenom självscanningskassorna. Samma skyltar som i Sverige, att man kan gå där om man har max 15 artiklar i sin vagn. Vi klarade gränsen och gick dit. Det var ingen kö alls.

En tjej stoppade oss. –Denna kassa är bara för ett fåtal varor. Vi var ödmjuka och frågade om det gick bra att betala här om man inte överskridit antalet varor om femton stycken. Hon tittade kritiskt på vår vagn och sa. –jo upp till femton går bra men meningen är att det ska gå fort här. Pimpsten räknade varorna högt på engelska så tjejen såg att vi inte alls lurade henne med att råka slå in en vara mer än det tillåtna antalet. Vi klarade passagen och fick gå fram och scanna in våra varor och betala. Frågan är om det är en snabbkassa om det ska dubbelkollas. Vitsen verkade borta.

Vi råkade glömma att trycka på den engelska flaggan på kassan så vi fick all information på holländska. Tjejen kommenterade det hela med en känsla av att vi kommer att få bekymmer. Vi svarade glatt att vi reder oss nog fast det är på holländska. Och inte var det något problem. Det hade kunnat stå på kinesiska också för betalningsförfarandet är ju lika everywhere. En knapp med VISA-loggan klarar flera språk konstaterar vi.

Hon kunde ju inte veta att vi var IKEA-experter från självaste Sverige som passerat självscanningen mången gånger. Vi har ju liksom Billys bokhylla i blodet. Allt löste sig fint. Ingen var otrevlig. Men kanske att personalen var väldigt osäker. Och noga med att kolla så alla följde IKEA-lagarna. Vi frågade om varuhuset var nytt. Å nej, det hade funnits där i 15 år. Ja då borde nog inte personalen vara rookie.

Utanför kassalinjen så fanns ”The Swedish Food-market”. Och nu började den trevliga delen av vårt besök. Här var tjejen i kassan gudomligt serviceinriktad och hjälpsam. Och sortimentet. Ja här fanns allt för en utomlandssvensk. Till och med svensk julskinka och vinglögg med alkohol. Lussebullar. Pepparkakor. Kalles, sill, lax, knäcke, lingonsylt…och mycket mer. Till och med svenskt lösgodis. Vi berömde tjejen i kassan för det breda sortimentet. Det var nästan som en butik i butiken med alla svenska specialiteter. Och hon tackade så mycket men berättade att de får hela tiden in nya önskemål om typisk svensk mat. Hon vägde upp vårt besök.

När vi handlat klart så tittade vi ner i vår vagn. Rätt fullt. Skulle vi verkligen få med oss allt på cykeln? Men si det gick jättebra. Och ingen tittar ju konstigt här när man kommer med full cykel.

Cyklingen hem kändes fort. Även om det var samma sträcka. Men vi kände oftast igen oss och behövde inte plocka upp mobilen för att kolla vägen. Vi konstaterar att när man åker bil så är det svårare att minnas återvägen om det är en ny färdväg. Men på cykel så passerar omgivningarna långsammare och man hinner registrera och memorera betydligt mer.

Hemma så var det rätt skönt att kliva av stålhästarna. Träsmaken gjorde sig gällande. Klockan var halv sju på kvällen. Aldrig förut har väl ett glas vin en fredagkväll smakat bättre.

Vi summerade dagen.

Jo absolut kunde vi cykla den långa sträckan flera gånger. Absolut så skulle vi inte äta potatismos på detta varuhus igen. Absolut så skulle vi handla mera på ”The swedish food-market”. Och absolut så var vi överens om att Ingvar Kemprad behöver sin serviceinriktade och proffsiga personal på sina varuhus. Med bara varor så hjälper det inte. IKEA är så mycket mer än ett varuhus fyllt med möbler. IKEA-kulturen innefattar även upplevelse och en sysselsättning för många. Primärt behöver man inte alls ha behov av att handla möbler. Utan att det räcker gott med att värmeljus och servetter är slut hemma. Och så tillbringar man en halv dag på varuhuset, äter och fikar och låter sig inspireras av alla showrooms med smarta lösningar för hemmet. Alltid något nytt att se. You can hate it or love it. Men nog är det en kultur alltid. IKEA-kulturen. Och ingen kan väl den bättre än en svensk.

 

Skepp o Hoj!

Ahhh….mysteriet med ”ärturna” är löst. Pimpsten hade suttit på bibliotetet ett par timmar och kom ner till kapten på båten. Och vem satt i vår sittbrunn och drack kaffe med kapten. Jo vår hemlige kock. Eller Mr Kees som han egentligen heter. Vi hade ju misstänkt att det var han som viftat med träsleven i kastrullen.

Kapten och Kees hade suttit länge och haft trevligt i höstsolen över kaffekoppen. Diverse kartor och annat låg utspritt runtomkring dem. Vi hade frågat honom om lite praktiska saker och han verkar vara mannen som fixar och löser saker. Som med ärturna. Peas-a-cake (katjing…hängde ni med på ordvitsen där).

Vi hade dels frågat honom hur man tar buss eller tåg till IKEA i Breda. Men se…det finns tydligare ett IKEA närmare än så. Ett på cykelavstånd. Och därav så låg det kartor i sittbrunnen. Nu hittar vi dit, till IKEA. Mr Kees och hans fru kallar IKEA för ”Svenska Ambassaden” och IKEA-katalog för ”bibeln”. Jo jo…det tål att grunnas på. Men faktum är att IKEA-katalogen tillhör en av världens största upplagor. I tassemarken med Bibeln. Lite smått himmelskt och fantastiskt är det ju nog. Som ett litet småländskt paradis. 

Mr Kees kunde också hjälpa oss med att beställa ankarkätting. Vi påbörjar operation ”fixa ankarspel” medan vi ligger här. Och med ankarkättingen kan vi kolla att den gillar sin blivande ankarbox. Se, det är inte bara att ha en låda si så där. Utan en lång kedja eller kätting kan kalva över och krångla i sin box om det vill sig illa. Som regel innebär det inga bekymmer att lägga ner den, men när den ska upp, ja då kan den trassla helt enkelt. Det finns nog ingen riktig skola på detta. Det finns lite olika lösningar om det skulle visa sig vara problemet. Men nu tror vi att det kommer att fungera jättebra. Vi har pratat med Kapten Flyg o Fläng som ankrat mycket och som byggt egen ankarbox. Och stärkta av att han delar vår uppfattning så börjar vi nu ta tag i saken.

Efter ett par koppar kaffe så drog Kees vidare till sitt. Och vi cyklade iväg med ett par dieseldunkar till macken. Vi behövde bunkra lite diesel till kaminen så vi kan ha fortsatt varmt och gött ombord.  När vi trampade iväg så såg vi en stor svart pelare, en hemsk rök, resa sig bortifrån en dunge på andra sidan floden. Röken färgade hela himlen gråsvart, men som tur var så blåste det inte åt vårt håll. Efter en stund så ringde det på Kaptens telefon. Mr Kees var i andra ändan. Som en slags tankeläsare är han. Och han ville ringa och berätta att det brinner. I Albasserdam, ungefär på det förra stället vi låg innan vi kom till Dordrecht. En fabrik som sysslar med svetsgaser stod i fullan lågor och alla brandkårer var inkommenderade från grannkommunerna för att hjälpa till med släckningsarbetet. En stor nyhet i Holland och allmänheten varnades. Så därför ville Mr Kees ringa och informera oss. För han vet hur rysligt illa det står till med våra holländska språkkunskaper. De fick nog bukt på branden för röken avtog framåt kvällen.

Ena grannen, hon med den finaste balkongen utav alla och som vi inte pratat med tidigare, stod ute i bara en blus. Vi höll på att mecka med vårt ankarspel.

-Hi, are you leaving now?

-Nej, förklarade vi, vi bara ser över funktionerna på båten och så drar vi vidare efter nyår när ljuset är på väg tillbaka och våren i antågande. Trevligt tyckte hon.

Hon hade hört från sin granne ”politikern” om oss. Och vi stod och pratade en stund. Vi var tvungna att berömma hennes balkong. Den måste vara Dordrechts mest pittoreska balkong, så där lite franskt romantisk med ett par dubbeldörrar som man öppnar upp och så kliver man direkt ut till det lilla möblemanget. Diverse krukor med blommor pryder balkongen, ett litet vindspel klingar vackert i vinden och nedanför räcket så rinner kanalens vatten sakta förbi. Hennes balkong måste vara en av Dordrecht mest fotograferade balkonger. När man ser hennes balkong så vill man bara äga den, man vill sitta där med en stor kopp te och en god bok och njuta.

Jo hon avgudade sin lägenhet och sin balkong. Men hon hann tyvärr inte njuta av den så mycket som hon önskade. Dels arbetade hon väldigt mycket, hon var advokat till yrket. Och så hade hon en sjuk mor som hon stöttade så mycket hon kunde. Men idag var hon hemma, hon slog ut armarna i solskenet och sa; -but today it´s perfect!

Hon presenterade sig som Maria och hon lämnade sitt telefonnummer. Ifall vi behövde hjälp eller råd med något. Jo nog är människor här helt underbara mot oss.

Vi fortsatte därefter vårt micklande med ankarspelet. Av en händelse hade Tjoppe upptäckt att det  ena ankarspelet inte fungerar optimalt. Vi har två ankarspel. Två ankare. Och när vi köpte Wilma så passade inte kättingarna i spelen. Alltså, det gick inte att dra upp ankaret med hjälp av något av spelen. Vi bytte plats på kättingarna och så passade dessa. Varför någon ens bemödat sig att slänga ihop något som inte går att använda ens, ställer lite frågor hos oss. Att det ser fint ut kvittar ju om sakerna inte går att använda.

 I somras när vi ankrade så använde vi ankaret som är placerat på babords sida. Det fungerade bra, vi hade ner det i bottensanden utanför Edam och där låg vi och njöt ett par dygn. Därefter så drog vi upp ankaret och seglade vidare mot Amsterdam.

Men styrbordsankaret testade vi aldrig. Och nu såg vi att ankarspelet inte alls spelar som det ska. Kedjan matas inte på utan spelet går hela tiden fram och tillbaka med den följden att när kuggarna ska hjälpa till för ett nytt tag så låser den inte, utan ankaret går tillbaka ner i vattnet. Vi hade aldrig orkat få upp ankaret med handkraft om vi släppt i detta, kan vi konstatera.  

När vi in på nya året kommer segla vidare så vill vi ha ett väl fungerande  ankare och ankarspel. Tanken är att vi ska ankra så mycket som möjligt när vi väl är nere i Portugal. Och nu med ankarbox uppe på däck fast spelet vi har är avsett för ankarbox under däck där kättingen leds neråt istället för bakåt, är lite att tigga om bekymmer. Vi är rädda att kättingen ska rappa över och ligger då en massa kätting på däck för man håller på att dra upp ankaret, så kan man ge sig sjutton på att man trasslar in sig i skiten  ifall allt släpper. För det är ju inte i vackert väder som man får bekymmer av olika slag, utan när det blåser och jävlas och man inte alls har några marginaler att räkna med. Så därför har vi klurat i några dagar dels på ny ankarbox men såklart även på ankarspel, kätting och så ett bra ankare. Nu är ju vår dam Wilma rätt tung. 18 ton. Så det gäller att se till att grejjerna fungerar, har rätt dimensioner och klarar påfrestningarna.

För att kunna få ner kättingen i en ankarbox så måste vi flytta fram ankarspelet och göra ett hål ner i däck där kättingen kan löpa. Vi behöver betydligt längre kätting, nu har vi bara fem meter och resten ankarlina. Och vi vill ha en annan typ av ankare och ett något tyngre. Det vänstra ankaret på babords sida är av rätt typ men för lätt. Men det högra ankarets modell har en liten högre risk att släppa taget om vindriktningen och båten vrider sig.

Vi har klurat och klurat. Och det innebär ju en investering oavsett. Säkerhet mot kostnad. Men besparing blir det ju varje dygn vi ligger för ankare istället för i hamn. Vi tror vi vet hur vi vill ha det nu, ena ankarspelet skiter vi i. Vi flyttar det som fungerar och bygger ankarbox till denna. Investerar i ny kedja och nytt ankare. Det mindre ankaret på babords sida får sitta kvar. Som reservankare. Men utan ankarspel. Det väger inte mer än att stark kapten kan få upp det med handkraft.

Man kan ha hur mycket saker som hest på däck om man önskar. Men då är det lätt att snava och snubbla. Vi vill ha så få saker som möjligt, men rätt saker. Ett trasigt ankarspel kommer inte göra någon lycklig. Och de flesta båtar har bara ett ankarspel. Däremot så kan fler ankare vara bra, så man har reserv. Så tänker vi.

Vi bröt upp så småningom för vi hade sedan tidigare bestämt att denna söndag så skulle vi gå ut på lokal och dricka cappuccino och äta något litet sött till. Vi hänger (läs hän-ger, inte hänger)  ju oss väldigt sällan åt söta saker. Vi undviker att handla hem godis och bakverk. Men någongång går vi istället ut och njuter av förföriska bakverk. Efter ett par timmar var vi tillbaka.

Vi fann något.

I en plastpåse på däck så stod en kastrull med lock på. Och på sidan satt en post-it lapp.

 Ä-R-T-U-R   M-E-D   F-L-Ä-S-K, stod det på lappen.

Vi tittade ner i kastrullen. Jo nog verkade det vara ärtsoppa men inte alls så som vi är vana att den ska se ut. Vi misstänkte att det inte var någon svensk bondmora som knåpat ihop denna. Vi fann ingen avsändare någonstans. Men vi tog ombord kastrullen. Smakade av. Jo den var jättegod. Men kryddningen stämde inte riktigt, vi saknade den typiska smaken av timjan och mejram. Men i övrigt. Hur underbart är det inte att komma hem till båten och upptäcka att någon lagat middag åt oss. Och vem kan det vara som vurmar så för oss. Någon i båtklubben, då man måste ha nyckel för att komma genom grinden ner till bryggan. Mr Kees? Ordföranden? Gluggen eller Gångarn? Den äldre herren med båten på utsidan om oss? I denna stund så vet vi fortfarande inte vem som gett sig på att laga Sveriges nationalrätt Ärtsoppa med fläsk till oss. Så spännande. Men vi gissar att vederbörande hör av sig. För kastrullen vill denne säkert ha tillbaka.

Vi hoppas vi löser bekymret med ankarspelet.

Och vi hoppas vi löser mysteriet med ärturna.

Vi hoppas.

 

Vi spenderade en förmiddag tillsammans med Mr Kees. Vi fick följa med till ett hus byggt året 1700 och som aldrig ställts om till kontor eller lägenheter. Då trappan upp var minimalisk så har man smart gjort ett chackt från golv till tak genom huset. Och så har man en gallerbur som man ställer saker i och sen hissar man buren upp och ner mellan våningarna.

Men kanske vanligare sätt att få in och ut saker ur de gamla byggnaderna förr i tiden, var den krok som man ofta ser ute på husväggarna. En bjälke sticker ut under taket med en kraftig krok i. Och så tog man ett rep runt kroken och med block och talja hissade man upp sina prylar. Dock kan det inte varit några chesterfield-soffor man hissade upp för fönsterluckorna var rätt små. Kanske IKEA-möbler då dessa ofta levereras i platta paket. Hmm..jasså ni menar att IKEA inte fanns på 1600-talet. Tänkte inte på det. Oavsett så var Holländarnas kunnande inom konstruktion och byggnadsteknik imponerande.

Efteråt var vi med Mr Kees till hans verkstad. Och runt hörnet där fick Pimpsten syn på ett träd med till synes små Kiwifrukter hängades i klasar från grenarna. Helt otroligt, kunde det vara kiwi. Hon delade en frukt och ta me´ tusan. En liten näpen kiwi minsann. Pimpsten plockade med sig två stycken som nu ligger i fruktskålen ombord för att mogna.

Annars bjöd dagen på sedvanlig marknad då det var fredag. Vi tog en genväg genom en smal gränd till torget. Och där fann vi hela Dordrechts DNA-bank i form av tuggummin. Mycket intressant.  Vad sägs om denna vägg, där det blivit en sport att lämna sitt gamla uttjänta gummi. Sker ett mord i staden så skulle det vara intressant att veta om polisen letar ledtrådar här.

Här följer en liten film från vår förmiddag tillsammans med mr Kees. Kanske inte mycket att se. Men på slutet av filmen så visar vi en fantastisk utsikt från takvåningen där vi öppnade luckorna och blickade ut över omgivningen.

 

Pimpsten fortsätter sina matorgier ombord medan Kapten pysslar med Wilmas omvårdnad. Häromdagen tog Kapten ner lanternfästena. Ytterligare ett beting som vi hade tänkt göra innan avfärd. Fernissan har blivit tråkig och det börjar kosta på träet om ingen lägger sin vårdande hand över tinget. Tjoppe skrapade bort den lösa fernissan och slipade träet och upptäckte att de var gjorda i finaste mahogny. Så glad man kan bli och så roligt att få göra dem som nya igen. Kostar egentligen mest arbete. Och tid, ja det har vi gott om.

I byssan lagas det mat så pass frenetiskt att vi fick nojja ena kvällen. Vårt värmesystem som krånglat  både en och tusen gånger, men som fungerat bra sista veckan, började på nytt att strejka. Trodde vi iallafall. Elementen var kalla. Kapten kollade att trycket i värmesystemet fanns kvar. Jo fint tryck, inget vatten har läckt ut. Han kollade säkringarna. Brann kaminen fortfarande? Cirkulerade pumpen? Ja, ja, ja på alla frågor. Han kliade sig i huvudet. Sen slog det honom. Termostaten sitter i byssan inte långt ifrån Pimpstens grytor och kok. Och nu stod där en gryta och puttrade på för fullt så termostaten uppfattade värmen ombord som hög, si så där tjugosex grader eller nåt. Och så varmt var det också…nära kastrullerna förvisso. Men inte i resten av båten och hur skulle nu termostaten veta det. Att det pågick ett långkok. Vi skrattade gott och så fort spisen var avslagen så kom värmen tillbaka till elementen.

Nu borde ju termostaten kanske sitta på ett lämpligare ställe än intill köksregionen. Men med så mycket annat med båt så är det lite knepigt att dra kablar, man kan inte alltid välja. Någon annan har tidigare bestämt också, och allt har vi ju inte byggt om även om Wilma på många plan ser helt ny och fräsch ut invändigt. Men man vet aldrig, kanske så flyttar vi termostaten vad det lider. Men huvudsaken var att vi fann felet. Nu har vi skruvat upp vredet på termostaten att den ska slå ifrån först vid trettiograder. Så pimpsten kan brassa käk hur mycket som helst utan att tappa värmen i resten av båten.

I vårt längeseglarliv så är vi ju manade att hushålla med vår ekonomiska buffert. Iallafall om man, som vi,  har som mål att kunna vara ute och segla åravis utan någon deadline och utan att behöva vända hem för att jobba. Det kräver en hel del men det är ju alltid roligt att arbeta med gröna siffror. Att vara ekonomisk och leva på små resurser när det egentligen inte alls är tomt på kontot. Det blir lite av en sport. Med spenderarbyxorna på så kan man få göra sin seglats kort och snart vara hemma igen. Om vi valde ett lyxliv eller så. Men frågan är ju förstås, vad är ett lyxliv.

Vi åt en sjömansbiff häromdagen. Sååå gott. Kapten fyllde på sin portion flera gånger och till slut så fanns det inte mer mat…den var uppäten. Blicken sjönk på kapten och ansiktet blev långt. Han hade nog kunnat klämma i sig lite mer sjömansbiff ändå, fast magen redan stod i fyra hörn. Pimpsten frågade oroligt; -är du hungrig fortfarande??? -Nej nej nej, svarade Kapten. -Det var bara så gott. Jag är proppmätt.

Vi började diskutera kring mat och ekonomi i soffan. Vad äter vi för något. Vad kostar det. Och vi insåg att vi lever ett lyxliv ändå. Även om det inte innebär att vi inte kan gå på krogen och äta. Vi gjorde ett överslag på senaste veckans mat. Vi hade dels lagat mat på nötkött som vi inhandlat för 9 Euro. På den mängden fick vi ut tre måltider, kalops X 2 och sjömansbiff. Där vi kunnat ta om en andra portion med råge. Så under trettio kronor per måltid för köttet. Per person 15 kronor. Och då grytor mest innehåller lök, purjolök, potatis och morötter och sådana grönsaker så blir det ju inte mycket påslag därtill. Så säg att med råge så har dessa middagar kostat max 25 kronor per näsa. Sallad inkluderat. Det får man definitivt ingen pizza på avhämtning för. (Många gånger landar priset per portion betydligt lägre, för vi äter ju inte bara köttgrytor. Tillexempel en omelettlunch av något slag är ju bara några kronor. Frysen är helt klart en stor hjälp till att kunna hålla nere matkostnaderna).

Framför allt så är ju sjömansbiff en suveränt god och enkel anrättning. Lök, potatis, ev en morot, nötkött (det går inte åt så mycket kött och Helena gör den faktiskt på högrev vilket funkar jättefint, skär den tunt bara, bitarna blir mindre men köttet blir mört och har god(are) smak). Till det så går det åt vatten, en lättöl, en buljongtärning, salt o vitpeppar. Och hör sen till namnet:

 S-J-Ö-M-A-N-S-B-I-F-F. Så marint. Hjärtat sjunger. Billigt. Gott. Mättande. Enkelt och Lyxigt.

I vårt hushållande så skriver vi upp alla våra kostnader. Vi vill ha koll på varje krona…det glider lätt iväg om man inte för kassabok. Så vi skriver upp alla våra rörliga kostnader. Diesel, mat, frimärken, underhåll till båten eller vad det nu månne vara. Därför kan vi även se exakt hur mycket pengar varje post kostar. Här i Holland så ligger vår budet på 6000 kronor i månaden. Det är vår totala levnadskostnad (alla måltider, kajhyror, landström, diesel, nöjen, vin, restaurangbesök, transport, kemtekniskt såsom toapapper och hårshampo…). Och när vi är nere i Portugal och vi kan hänga för ankare mycket så kommer vår budget ligga på max 5000 kronor i månaden. Troligtvis lägre för klimatet är varmare och strömmässigt så klarar vi oss nog enkom på sol och vindkraft. Men visst. Det kräver sin envishet. För större investeringar i Wilma har vi en annan plånbok. Så vi behöver inte leva på vatten en månad ifall vi skulle behöva köpa en ny bit tross.

Vi läser ju en hel del långfärdsbloggar, men tyvärr är det få som redovisar kostnader mer i detalj. Vi kan sakna det. Ändå är det en central fråga för alla. Så vad priset för de olika kajhyrorna ligger på, vad maten kostar i varje land och hur man i praktiken gör för att hålla nere matkostnaderna är ingen självklar information som går att finna innan avresan. Och det finns ju massor av tips att dela med sig av. Nu har inte vi någon ugn. Men vi läste på en annan blogg om hur gamla torra kanelbullar kan bli bas till en äppelpaj. Kanske kan den göras i stekpannan =). Men helt klart är vårt bästa spartips: SLÄNG INGEN MAT, ta tillvara på ALLT.

Här i Holland så kostar en liter mjölk på lågprisbutik ca 6 kronor. Mycket är billigare än hemma men ost och potatis är nog nästan dyrare än hemma. Men en flaska vin går att finna för under tre euro. Vi upplevde att maten var billigare i Tyskland än här i Holland. Men i snitt så får vi ner matpriserna med en tredjedel mot vad det kostar hemma i Sverige, men lite beror det på vad man lägger i sin korg. Momsklasserna här ligger på 6 procent för mat och 21 procent för nonfood. Att vinet är billigare beror nog på att det inte finns någon punktskatt på alkohol. Däremot så ligger momsen på 21 procent på alkohol. Ett bra kvitto kan se ut så här:

 

 Vi fick en förfrågan av goda vänner om vi ville komma över till dem i England och fira jul där. Otroligt mysiga dagar där vi blir bortskämda med god mat och vin i deras stora hus beläget på de gröna böljande kullarna i West Sussex. Vi var där förra julen senast. Och då hittade vi billiga flygbiljetter. Drygt tusenlappen per näsa inklusive incheckat bagage. Nu började vi titta på flygbiljetter. Och det var inte alls på samma sätt längre. Mellan Amsterdam och Gatwick så flyger främst Brittish Airways. I god tid som nu är, så har ju inte flygbiljetterna stigit alltför mycket. Men flygresan tar bara en timme här emellan. Grundpriset var inte alltför högt. Men vi blev konfunderade. Det ingick inget bagage och man var tvungen att betala bagaget först efter att man betalat biljetten. Vi har flugit massor med British Airways tidigare men detta var något nytt. Vi försökte hitta priset för incheckat bagage. Men det stod ingenstans. Så vi ringde deras servicetelefon.

-Hej vi håller på att titta på flyg mellan Amsterdam och London Gatwick över jul. Det står när vi försöker boka att det inte ingår något incheckat bagage i grundpriset. Och man kommer direkt till betalningen. Vad kostar det att checka in bagage och var på hemsidan gör man detta?

Personen i andra änden var mycket trevlig. Och förklarade. –Du måste köpa biljetten först innan du kan välja bagage.

-Ok, vad kostar det att checka in ett bagage på 20 kilo?

-Det vet jag inte, det är olika. Men nu över julen så kostar det någonstans mellan 40 och 50 euro.

-Ja ha, kan jag se detta någonstans innan jag köpt min biljett?

-Nä det ser du först efter, svarade den vänliga rösten i andra änden. Du köper det tillägget efteråt.

-Ok. Om jag köper biljetten men tycker att det blev för dyrt pris totalt för resan, kan jag då cancellera min biljett?

-Ja men då gäller de vanliga avbeställningsreglerna.

-Du menar att ifall jag inte har avbeställningsskydd som jag betalar extra för, då kan jag inte ångra min biljett? Och ifall jag har avbeställningsskydd, då görs ett avdrag på ersättningen eftersom det skyddet inte täcker mina kostnader till hundra procent.

-Ja.

– Skojar ni??? Men det är ju lurendrejeri. Jag måste ju som konsument kunna få veta den totala kostnaden inklusive incheckat bagage, innan jag slänger fram mitt kontokort.

-Så ser våra regler ut. Men det kostar inget extra att resa med bara handbagage.

GAAAAH!!! Nu är det lite svårt att vara borta en vecka med bara handbagage. Kläder, klappar och för att inte tala om att man kan ju knappt resa med en nissesär (necessär) i handbagaget då där brukar finnas såväl nagelsax, pincett och vätska av olika slag. Tala om moment tjugotvå. Eller Catch-22 som det heter på engelska.

Det finns någon sketch som vi sett på tv. Där det är en resenär som ska köpa en biljett.

–Jag önskar resa till Långtbortistan.

-Ja ha ja….det finns ett flyg på torsdag, kostar 499 kronor.

-Ja det passar bra.

-Önskas avbeställningsskydd? Kostar 250 kr

-Neej..resan är redan på torsdag och biljetten billig. Jag hoppar det.

-Önskar du checka in något bagage?

–Jooo. Ja. Ett bagage.

-Det blir ett tillägg på 150 kronor. Önskar du sitta ombord?

…och så löper det på i sketchen med frågor som:

-Önskar du vingar på flygplanet? Önskar du en pilot i cockpit? Landningsställ?

Och avslutningsvis så slutar biljetten på 5000 kronor eller nåt.

Resenären säger då;

–Nej men då reser jag inte, det blir för dyrt. Kan jag ångra köpet och få mina pengar tillbaka?

-Nej det går inte, du bokade inget avbeställningsskydd. Så du får vänligen betala 5000 kronor i kassan där borta.

Ja och så känns det som flygbranchen har blivit. Vi har inte några höga krav. Flyget är billigt överlag ändå anser vi. Men att inte kunna säga det totala priset innan betalning är ju vansinnigt. Sedan flygbolaget tvingades lagmässigt ha flygskatten redovisat i grundpriset har man nu gått över på bagage och allehanda annan service. Wi-fi, assistans, välja sittplats, prioriterad ombordstigning…you name it. Klart flygbolaget ska ta betalt för sin resa. Men varför inte låta tilläggen ingå i priset från första början?? Som att gå på restaurang och köpa en schysst måltid för 250 spänn. Men så tillkommer porslinstillägg och diskning med 100 kronor.

Vi slog på skoj en annan destination och där fick vi fram bagagepriserna före betalning. Och då kostade incheckat bagage 450 kronor för julveckan (900 kronor totalt för varsin väska). Men i slutet på Januari så kostade samma bagage 150 kronor. Så bagagepriset är inte fast utan det är ett rörligt pris. Och varför vi inte kunde välja bagaget i vår bokning direkt för Amsterdam har vi ingen aning om. Vi tittade även på Norwegien för att resa till Gatwick. Jo det fanns flyg. Med mellanlandning i Gardermoen i Norge. Allt blev plötsligt väldigt krångligt. Och med tåg i ändarna till och från flygplatsen så skulle våra biljetter till England landa på drygt det dubbla mot för ett år sedan. Och då på en hälften så lång flygresa. Vi tappade sugen. Och faktum är, vi har en budget. Vi kan inte stå i slutet på pengarna och undra varför vi inte nådde vårt mål med att vara ute och segla åravis. Utan det gäller som med allt i livet. Man får välja och välja ifrån, försaka och prioritera för att nå dit man avsett. Det gäller även med pengar. Tyvärr så blir det nog inget England just nu som det ser ut. Innan vi är fram och tillbaka för några dagar hos goda vänner, så skulle vi kunna resa på en billig charter till solen för samma peng. Och det handlar inte om pengen i sig. Det handlar mer om vår budget, vi trodde att vi skulle kunna resa för ungefär samma summa som förra året och inte det dubbla priset. Och framför allt så har vi inte lust att ställa upp på flygbolagens fulknep. Det luktar sur gammal strömming. Det ligger en gravad hund här!

 

Ja så kan det gå. Men vi är rätt glada ändå. Att koka egen glögg ombord på Wilma och fixa en smarrig jansson är inte fel det heller. Och sitta och njuta i fotogenlampans ljus och klä vår lilla minigran  ombord och se på måbra-filmer. Äta choklad. Mums. Det finns för övrigt ett IKEA strax söder om Dordrecht. Kanske läge att dra dit och inhandla lite typisk svensk mat. Kanske har de laddat upp med pepparkakor i juldagarna. Det blir minst lika bra. Vi har då säkert även råd att gå på restaurang den dagen också…och äta Ingvars Kemprads berömda köttbullar för 29 kronor.

 

Skepp o Hoj!

 

Varmare luft har dragit in över Dordrecht och idagarna har vi haft tjugo grader och sol. Vi tackar ödmjukast för att vinterkylan håller stången ett litet tag till. Och minusgrader ska vi väl inte ens behöva bekymra oss för här i södra Holland.

Vi har lyckats skapa oss meningsfullhet i vår stillaliggande vardag. Faktum är att det tar sin tid att sköta en båt och allt runt i kring. Men samtidigt suger det något vansinnigt efter att få segla vidare. Vi försöker nog sticka vidare rätt tidigt nästa år. Vi vill komma till Brest rätt hyggligt tidigt på säsongen.

Ja fredagar och lördagar i Dordrecht innebär att vi går på marknad. Vi var på jakt efter levande mat. På fredagen handlade vi blåmusslor. Sen gick vi på jakt efter citrongräs men lyckades inte finna detta. Men i en asiatisk butik så fann vi limeblad som ersättning. Så på kvällen så knackade Helena musslor och kollade att de rackarna levde innan de for ner i en gryta. Måltiden blev en Halleluja moment. Varje gång vi äter detta så liksom baxnar vi av smakkombinationerna.

Därefter gick han över på att svetsa ett par rostfria rör mellan targabågen och röret under mantåget. Detta för att stadga upp targabågen ytterligare. Nu satt targabågen riktigt bra innan men vi har en fundersam tanke på att havets påfrestningar kanske nöter på fästen och annat och att det med tiden mattas ut. Och på targabågen har vi en hel del viktiga prylar som sitter. Inte minst livflotten. Och skulle fästet gå sönder till targabågen ute på havet så blir det ju olustigt. Att se solpaneler, antenner, livboj och livflotte flyta iväg på en egen seglats är inte vad vi har tänkt. Men nu är allt stadgat med ett par extrarör.

Vi går här ombord i godan ro på varsitt håll och fixar med diverse. Bara en sån sak att man hinner putsa skor. Musiken skvalar ur radion och vi stressar inte utan låter våra beting få ta sin tid. Vi njuter.

Förutom fixandet ombord så var vi upp till marknaden igen på lördagen. Vi var på jakt efter busfärsk krabba. I Sverige är det vanligast att köpa färdigkokt. Men så är det inte överallt i världen. Här gick det inte ens att hitta färdigkokt. Däremot så kunde man välja mellan dyrare krabbor som det var liv och rörelse i, eller billigare som hade hunnit halvdö. Ja ska vi koka dem själva så vill vi gärna att de ska se vitala och friska ut när de läggs i grytan. När man köper levande krabba i Sverige så har de alltid satt gummiband om klorna för att gardera att de inte nyper en. Men här…nä här fick de leka med sina klor hur mycket de ville. Det är liksom upp till den som hanterar den att hålla fingrarna borta.

Vi köpte tre stycken vildbattingar till krabbor. Till det en rugge med dill. Väl tillbaka på båten så gick Kapten över på att mecka båt igen medan Helena tog sig an krabbkoket.

Här på filmen så kan ni få säga hej till krabborna…

 

 Lagen kokas upp med vatten, öl, salt, två sockerbitar och rätt mycket dillfrö och färsk dill. Krabborna läggs i med klorna och huvudet först. Koktid 15 min och därefter svalnar krabbor och kokspad var för sig. Därefter läggs krabborna tillbaka i spadet och förvaras kallt då man med fördel äter krabborna dagen därpå.

Ja och då krabborna inte skulle ätas samma dag så fortsatte Pimpsten med matlagandet då det skulle ätas middag även denna lördagkväll. En generös sallad med en god köttbit med stekt vitlök. Mums.

Är det inte så med matlagning att är man road så är det en fröjd att få stå och laga en massa god mat. Den kostar ju mindre än pizza på avhämtning som regel. Men matlagning kan ofta också kännas jobbigt och kravfyllt om man inte alls tycker spisen är en rolig plats. Men många tycker nog det är kul fast det är brist på tid som gör att inspiration och glädjen kring matlagning försvinner. För nog är det väl gott att kunna veta exakt vad man stoppar i sin kropp när maten är lagad från råvaror och med största kärlek. En som inte klagar när Helena drar igång med sina matorgier ombord är Kapten, som kanske inte lagar mat så ofta, men som ÄLSKAR att äta GOD MAT. Han är en livsnjutare på den punkten. Och hur mycket han än står och fixar annat på dagarna – så har han alltid tid att släppa allt på kvällen för att NJUTA av maten och vinet.

Vi har njutit så fantastiskt utav det fina höstvädret. Att kunna gå i bara t-shirts på eftermiddagen är en lyx så här mitt i oktober. Det fina vädret ska fortsätta om än med lite svalare väder. Vem klagar? Inte vi.

Skepp o Hoj!

Nu är värmesystemet lagat och vi har fin värme från alla elementen. Först provade vi på elpatronen för att se att systemet höll tätt och att allt fungerade. Därefter startade vi vår kamin. Varmt och gott ombord och skönt att båten inte bara drivs med kärlek, även om det räcker långt.

 

Nu håller Kapten på att installerar vår nyinköpta NASA Weatherman Telex Radio, den går på långvåg och vi kan plocka ner väder rätt långt ut i havet. Vi klarar Biscaya men däremot inte hela Atlanten. Men vi vet ju inte ens om vi kommer att ha behov av att kunna plocka ner väderfiler för Atlanten. Så den frågan tar vi då om det skulle bli aktuellt. Annars är satellitradio populärt men nackdelen är att trafiken kostar rätt mycket. Utan egentligt behov så känns pengen inte motiverande i dagsläget. Däremot så är NASA Weatherman varken dyr i inköp eller dyr att använda.

 

Livet leker och vi mår bra, men idag ägnar vi en extra tanke åt Helenas pappa som skulle ha fyllt 81 år idag. Det har gått nio månader sedan han lämnade oss. Och minnena gör sig påminda lite extra när det inte har gått så lång tid sedan hans frånfälle. För ett år sedan var det ett stort 80-årskalas för honom. Känns konstigt att vi i år får fira utan honom. Vi åt lite äkta Italiensk glass och skänkte pappa en varm tanke idag. Han gillade glass och sol (men hatade curry).

 

 

När Kapten hade sett över alla fyra radiatorerna och skruvat dem tillbaka på plats ombord med splitter nya kopparbrickor så började han fylla systemet med vatten. Men så hörde han hur det ”pinka” lite var stans…han stängde av och konstaterade att det läckte på flertalet ställen trots nya brickor. Vi bestämde oss därför att gå på jakt här i Dordrecht, och det samma dag. Vi börjar få koll på företagen här och vi tänkte att gummistålbrickor funkar säkert bättre än kopparbrickorna.

 

Sagt och gjort. Upp på cyklarna och iväg till hamnen där pråmarna ligger, där det finns en hel del teknikföretag. Vi har varit där förut. Men de hade tyvärr inga sådana brickor på det stället, men killen som jobbar där är väldigt trevlig. Han hänvisade till en annan firma där vi också varit tidigare. Upp på cyklarna igen och så bar det av ut ur centrum och söderut.

 

Vi klev in där, på ställe nummer två. Även den killen kände igen oss. Tjoppe berättade;

 

 

Jo nog kan det vara bra att få igång värmesystemet då det lär bli lite kallare än så här även i Holland.

 

Men de hade bara kopparbrickor. Vi frågade då om det fanns någon firma i Dordrecht som sysslar med hydraulik.

 

Killen slog i sin dator och skrev ner på en post-it vart det fanns en firma. Inte alls långt. Vi hoppade upp på våra stålhästar och gav oss i väg i några få hästkrafter. Och tillslut så fann vi firman.

 

På detta ställe hade vi inte varit förut. Vi presenterade oss och berättade;

 

 

Killen sken upp och sa;

 

 

Sen drog han på världens största leende, skrattade och fortsatte;

 

-Of course I will help you. Killen var mycket hjälpsam och full med humor. (nä ingen hade ringt honom och berättat att två tokiga svenskar tillika långseglare var på väg till honom)

 

Och så visade vi honom våra små delar vi hade med och att vi behövde gummiförsedda brickor för att elementen skulle bli täta.

 

Han försvann bakom hyllorna och sen dök han upp med det vi efterfrågade. Och sen fixade vi betalningen, egentligen handlar de bara i grossistleden, som de flesta av dessa företagen, men han (liksom de andra) gör gärna undantag när man berättar att man långseglar och är långt hemifrån med ett bekymmer att lösa. Så vi fick handla trots att vi är privatpersoner och priset blev mycket humant. Innan vi sa hejdå så erbjöd han oss att dricka kaffe från deras kaffeautomat, nu eller någon annan gång, och vi var mycket välkomna tillbaka om vi behövde mer hjälp.

 

Så här har det varit överallt så gott som. Alla är väldigt hjälpsamma. Och här verkar allt finnas i Dordrecht om man bara är beredd att trampa cykel ett tag.

 

Vi for vidare och tog sikte på en adress till ett sportcentra där de har ett stort badhus. Det låg nästan i andra änden av stan så det tog sin tid att komma dit. Träsmaken började ge sig till känna. Väl framme så kollade vi lite öppettider och priser då vi har tänkt att kanske simma lite och framför allt att komma åt en dusch. Duschfrågan är ännu inte helt löst. Eventuellt kan båtklubben göra ett undantag och hålla klubblokalen uppvärmd för vår skull om vi betalar självkostnaden och städar efter oss. De hade styrelsemöte som igår så svar kommer. Annars blir det att cykla till badhuset. Båda lösningarna fungerar ju men det vore skönt att inte behöva cykla 3,5 kilometer enkel väg för en dusch. Men motion mår man ju bra av så det är egentligen kanske inte helt fel att ta den lite mer obekväma lösningen. Tiden får utvisa (nä vi är inte jättesmutsiga ännu, det fixar sig rätt långt med varmvatten i handfatet ombord och det har ju inte ens gått en vecka sen vi kom ner. Men till helgen behöver vi nog duscha för att inte få uttrar och bävrar ombord).

 

Vi kom tillslut hem till Wilma igen, det hade blivit kväll och vi konstaterade att vi hade trampat runt på cyklarna närmare två mil under eftermiddagen. Det blev ingen tid för mer meckande utan vi lagade pannbiff med lök och slog oss ner i soffan och åt och tittade på lite seglingsfilmer på youtube. Rätt snart började vi gäspa så vi gick och la oss. Och för säkerhetsskull så lyfte vi på täckena och tittade så det inte låg någon bäver i bingen. Oduschade som vi är. Men det var lugnt, det var fritt fram…zzzzzz.

 

Skepp o Hoj!