Ena grannen, hon med den finaste balkongen utav alla och som vi inte pratat med tidigare, stod ute i bara en blus. Vi höll på att mecka med vårt ankarspel.

-Hi, are you leaving now?

-Nej, förklarade vi, vi bara ser över funktionerna på båten och så drar vi vidare efter nyår när ljuset är på väg tillbaka och våren i antågande. Trevligt tyckte hon.

Hon hade hört från sin granne ”politikern” om oss. Och vi stod och pratade en stund. Vi var tvungna att berömma hennes balkong. Den måste vara Dordrechts mest pittoreska balkong, så där lite franskt romantisk med ett par dubbeldörrar som man öppnar upp och så kliver man direkt ut till det lilla möblemanget. Diverse krukor med blommor pryder balkongen, ett litet vindspel klingar vackert i vinden och nedanför räcket så rinner kanalens vatten sakta förbi. Hennes balkong måste vara en av Dordrecht mest fotograferade balkonger. När man ser hennes balkong så vill man bara äga den, man vill sitta där med en stor kopp te och en god bok och njuta.

Jo hon avgudade sin lägenhet och sin balkong. Men hon hann tyvärr inte njuta av den så mycket som hon önskade. Dels arbetade hon väldigt mycket, hon var advokat till yrket. Och så hade hon en sjuk mor som hon stöttade så mycket hon kunde. Men idag var hon hemma, hon slog ut armarna i solskenet och sa; -but today it´s perfect!

Hon presenterade sig som Maria och hon lämnade sitt telefonnummer. Ifall vi behövde hjälp eller råd med något. Jo nog är människor här helt underbara mot oss.

Kapten börjar plocka isär ankarspelet för att söka efter felet.

No stress…

Vi fortsatte därefter vårt micklande med ankarspelet. Av en händelse hade Tjoppe upptäckt att det  ena ankarspelet inte fungerar optimalt. Vi har två ankarspel. Två ankare. Och när vi köpte Wilma så passade inte kättingarna i spelen. Alltså, det gick inte att dra upp ankaret med hjälp av något av spelen. Vi bytte plats på kättingarna och så passade dessa. Varför någon ens bemödat sig att slänga ihop något som inte går att använda ens, ställer lite frågor hos oss. Att det ser fint ut kvittar ju om sakerna inte går att använda.

 I somras när vi ankrade så använde vi ankaret som är placerat på babords sida. Det fungerade bra, vi hade ner det i bottensanden utanför Edam och där låg vi och njöt ett par dygn. Därefter så drog vi upp ankaret och seglade vidare mot Amsterdam.

Men styrbordsankaret testade vi aldrig. Och nu såg vi att ankarspelet inte alls spelar som det ska. Kedjan matas inte på utan spelet går hela tiden fram och tillbaka med den följden att när kuggarna ska hjälpa till för ett nytt tag så låser den inte, utan ankaret går tillbaka ner i vattnet. Vi hade aldrig orkat få upp ankaret med handkraft om vi släppt i detta, kan vi konstatera.  

När vi in på nya året kommer segla vidare så vill vi ha ett väl fungerande  ankare och ankarspel. Tanken är att vi ska ankra så mycket som möjligt när vi väl är nere i Portugal. Och nu med ankarbox uppe på däck fast spelet vi har är avsett för ankarbox under däck där kättingen leds neråt istället för bakåt, är lite att tigga om bekymmer. Vi är rädda att kättingen ska rappa över och ligger då en massa kätting på däck för man håller på att dra upp ankaret, så kan man ge sig sjutton på att man trasslar in sig i skiten  ifall allt släpper. För det är ju inte i vackert väder som man får bekymmer av olika slag, utan när det blåser och jävlas och man inte alls har några marginaler att räkna med. Så därför har vi klurat i några dagar dels på ny ankarbox men såklart även på ankarspel, kätting och så ett bra ankare. Nu är ju vår dam Wilma rätt tung. 18 ton. Så det gäller att se till att grejjerna fungerar, har rätt dimensioner och klarar påfrestningarna.

För att kunna få ner kättingen i en ankarbox så måste vi flytta fram ankarspelet och göra ett hål ner i däck där kättingen kan löpa. Vi behöver betydligt längre kätting, nu har vi bara fem meter och resten ankarlina. Och vi vill ha en annan typ av ankare och ett något tyngre. Det vänstra ankaret på babords sida är av rätt typ men för lätt. Men det högra ankarets modell har en liten högre risk att släppa taget om vindriktningen och båten vrider sig.

Vi har klurat och klurat. Och det innebär ju en investering oavsett. Säkerhet mot kostnad. Men besparing blir det ju varje dygn vi ligger för ankare istället för i hamn. Vi tror vi vet hur vi vill ha det nu, ena ankarspelet skiter vi i. Vi flyttar det som fungerar och bygger ankarbox till denna. Investerar i ny kedja och nytt ankare. Det mindre ankaret på babords sida får sitta kvar. Som reservankare. Men utan ankarspel. Det väger inte mer än att stark kapten kan få upp det med handkraft.

Man kan ha hur mycket saker som hest på däck om man önskar. Men då är det lätt att snava och snubbla. Vi vill ha så få saker som möjligt, men rätt saker. Ett trasigt ankarspel kommer inte göra någon lycklig. Och de flesta båtar har bara ett ankarspel. Däremot så kan fler ankare vara bra, så man har reserv. Så tänker vi.

Vi bröt upp så småningom för vi hade sedan tidigare bestämt att denna söndag så skulle vi gå ut på lokal och dricka cappuccino och äta något litet sött till. Vi hänger (läs hän-ger, inte hänger)  ju oss väldigt sällan åt söta saker. Vi undviker att handla hem godis och bakverk. Men någongång går vi istället ut och njuter av förföriska bakverk. Efter ett par timmar var vi tillbaka.

Vi fann något.

I en plastpåse på däck så stod en kastrull med lock på. Och på sidan satt en post-it lapp.

 Ä-R-T-U-R   M-E-D   F-L-Ä-S-K, stod det på lappen.

 

Ser inte riktigt ut som ärtsoppa. Men god och med tillsättning av timjan och senap så blev den ”svensk” i smaken.

Vi tittade ner i kastrullen. Jo nog verkade det vara ärtsoppa men inte alls så som vi är vana att den ska se ut. Vi misstänkte att det inte var någon svensk bondmora som knåpat ihop denna. Vi fann ingen avsändare någonstans. Men vi tog ombord kastrullen. Smakade av. Jo den var jättegod. Men kryddningen stämde inte riktigt, vi saknade den typiska smaken av timjan och mejram. Men i övrigt. Hur underbart är det inte att komma hem till båten och upptäcka att någon lagat middag åt oss. Och vem kan det vara som vurmar så för oss. Någon i båtklubben, då man måste ha nyckel för att komma genom grinden ner till bryggan. Mr Kees? Ordföranden? Gluggen eller Gångarn? Den äldre herren med båten på utsidan om oss? I denna stund så vet vi fortfarande inte vem som gett sig på att laga Sveriges nationalrätt Ärtsoppa med fläsk till oss. Så spännande. Men vi gissar att vederbörande hör av sig. För kastrullen vill denne säkert ha tillbaka.

Vi hoppas vi löser bekymret med ankarspelet.

Och vi hoppas vi löser mysteriet med ärturna.

Vi hoppas.