Efter ett dygn med klass-2 varning på vattennivån så kan vi konstatera att det var rätt så lugnt för vår del. Många förtöjningar där vi surrat för storm och med uppbyggd kajsida så sov vi gott medan ovädret drog över. Och när vi vaknade så hade isen knäckts på sina ställen. Tjoppe ville hjälpa våren lite på traven och fick bort ett LITET isflak. Närmare hundra meter långt isflak som legat intill kajen och hållit vår båt bom fast på aktersidan blev nu befriat och fick glida iväg i riktning mot Danmark. Och i händelse av nya vinterdopp så kommer man numera åt räddningsstegarna som sitter på sidorna av kajen.

 

Ju mer man fyller sin vardag med intryck och händelser – ju långsammare går tiden. Jo det är sant. Inte initialt dock, för en fullspäckad dag rusar fort i realtid..men minnet i efterhand känns som perioden varat längre. Det samma åt andra hållet, lever du alla dina dagar lika dant så vid en återspegling så känns det som tiden gått mycket fortare. Kanske är det därför som sommarloven kändes oändliga när man var barn..nya upptåg varje dag, kanske semestrar där man åkte iväg, och grannens kusin som kom från avlägsen plats och pratade med dialekt som gav intryck. Och vise versa så säger ofta äldre människor som ju över lag lever ett mer inrutat och strukturerat liv, att varje år känns som det går fortare. Detta faktum har vi känt till länge och det beror på att hjärnans tolkning av tid är kopplat till antalet händelser, händelser som inte sker rutinmässigt. 

 

Så mot båtbygget kopplat så kan vi konstatera att vi tycker inte det händer så mycket i realtid. Men med allt som vi redan byggt klart, ja det känns som vi haft det i flera år. Vid en återblick i bloggen så studsar man högt sen när man inser att vi bara haft tinget ett par månader. Som trappräcket till exempel..det känns som vi haft det i ett par år redan men det snickrade vi ihop i augusti för knappa halvåret sedan. Eller att det bara har gått 10 månader sedan vi tog av övertäckningen. Och förra sommarens semester när vi var ute med båten under tio dagar..känns som en betydligt längre resa idag.

 

Vi tror att människan mår bra av att flytta sina positioner och att fortsätta sin utveckling, även när man börjar bli till åren. Konsten är väl att inte bara göra saker, utan även ha lusten att göra saker. Men då får man gärna plocka inspiration från andra människor i sin omgivning. Helena känner en dam som passerat 90 som hon brukar språka med. De blev kompisar i bastun på badhuset, och denna dam far fram i livet som om hon glömt bort sin faktiska ålder. Och med en underbar humor. I bastun är man ju naken..och när Helena en dag mötte henne på sin arbetsplats, så slår den gamla damen ut sina armar i en stor gest och utbrister högt -Herre Gud, jag kände inte igen dig med kläderna på!! Ett stort gemensamt skratt och med andra kunder runt om som såg undrande ut, så lät vi den något udda kommentaren klinga ut i ingenting. Och damen är på väg, något som ska firas, något som ska fixas. Det lyser i hennes ögon och varje gång när de skiljts så tänker Helena; -Sån vill jag också vara när jag är 90. Kan man inte lyfta sig själv så får man ta hjälp av andra, genom att omge sig med positiva och kreativa människor. Den energin man får är gratis.

 

Likt en ketchupflaska så har det släppt lite i byggnationen..när vi inte tyckte det hände så mycket så rasslade det till. Nu har vi ett par veckors arbete där det kommer förändra utseendet och funktionen rejält ombord. Våra bordsskivor har kommit och baren håller på att ta form och i köket så har vi sparkat igång bollen så bänkar är på gång. Skönt att snart få ett bord att ställa tekoppen på.

 

Nu har det gått några dagar sedan Tjoppes olyckshändelse..många tankar har passerat kring vad som hade hänt om inte Tjoppes räddare hade uppmärksammat hans rop. Vi känner stark ödmjukhet inför livet och en enorm tacksamhet till de fyra som bidrog till det lyckliga resultatet. Vi har fått tag på samtliga, och tackat dem med ett handslag. Men nu håller vi även på att klura på ett mer formellt sätt att tacka dem. Men det är svårt, som Tjoppe säger: -hur tackar man någon som räddat livet på en?? Och alla dessa fyra är alla enormt ödmjuka och är bara glada av vetskapen att de räddat en människa i nöd. Vi har även haft lite dialog med räddningstjänsten..som ju tillkallades och när Tjoppe tog sina steg upp för stegen så hörde han sirenerna. Vi har tackat dem för att de var så snabba..och hade Tjoppe nu inte lyckats ta sig upp för stegen av egen kraft, armar och ben var så gott som bortdomnade, så hade det enda hoppet stått till brandkår och ambulans.

 

I övrigt så mår vi bra..inte särskilt oroade för att det ska hända igen, trots att vi ju vistas vid båten dagligen och isen och kylan fortfarande blänger mot oss så fort vi tittar ut. Men med full rätt så önskar vi oss faktiskt isfritt och lite plusgrader nu – säkerheten går före ett vackert gnistrande vinterland.

 

Vi vill samtidigt passa på att tacka familj, vänner, bekanta och obekanta som hört av sig och frågat hur vi mår och som visat sin omtanke. Inte bara i Sverige utan även långväga ifrån. Tusen tack!

 

Själva tror vi att Tjoppes egna lugn även bidrog till att allt gick bra, helt beroende av andras hjälp, men aldrig panikslagen. När han landade i vattnet så sansade han sig först och funderade på vilka möjligheter han hade och han hängde sig i tampen för att hålla sig så stilla som möjligt för att hindra avkylningen så gott det gick. Och därefter ropade han på hjälp. Att han var väl orienterad kring kajen, är också viktigt, han var den som talade om för andra på vilket sätt han skulle räddas. Så kan vi bidra till något så skulle det nog vara att man alltid tittar lite extra kring i sin omgivning, nödutgångar, brandsläckare, räddningsstegar. Vet man sådant innan olyckan är framme så har man vunnit mycket.

 

 

 

 

En liten kort filmsekvens som togs samma morgon som Tjoppe senare på kvällen tog ett dopp i. Rätt kallt, Nissan strömmar rejält, förrädiskt att bada i men vackert om man står inne på båten och tittar ut. Vi hade änglavakt..och kajen på andra sidan är rätt så långt bort inser man när man ligger i vattnet intill kajkanten i beckmörkret och ropar.

Nu har vi fått tag på Tjoppes livräddare. Vi kan nog säga att en risifrutti bidrog till det lyckliga slutet. De två unga killarna som fortfarande gick på gymnasiet, hade tagit bilen ner till hamnen för att äta en risifrutti. Och när de satt i bilen så hörde de Tjoppes rop på hjälp. Killarna berättade att det bara var en slump att de valde hamnen att förtära sitt mellanmål på. En jäkla historia, men ett lyckligt slut. Vi tog Hallandsposten till hjälp att hitta Tjoppes räddare.

 

http://hallandsposten.se/nyheter/halmstad/1.1909276–jag-vill-tacka-de-som-hjalpte-mig–

 

Vi återkommer, ett par lugna dagar väntar. Konstruktören är på plats och vi planerar en stege som vi ska ha på båten, ifall olyckan skulle vara framme igen. Men nu ska vi hålla oss lugna. Inköp av nya arbetskläder och en ny mobil är ungefär allt som Tjoppe ägnat dagen åt, och åt nära och kära.

 

Tack återigen alla, Johan och Fredrik på Kattegattgymnasiet,  Jonas på AF Bygg och Nicolas Hassbjer för att ni räddade livet på Tjoppe!

 

Tjoppe och Helena

En liten uppdatering. Tjoppe mår efter omständigheterna bra. Lite avsaknad av känsel på sina ställen, ett skadat finger och ett sår på foten men med hela livet i behåll. Rösten har spruckit efter allt skrikande på hjälp. Vi hade tur att det fanns någon som hörde honom. Som sagt, idag tar vi det lugnt.

 

Tjoppe och Helena

Vi har ofta skojat om att en dag kommer någon av oss att ramla i Nissan. Och nu hände det. Ett rejält försök i att göra Helena till änka så bokstavligen dök Tjoppe i det iskalla vattnet mitt i isen med en lufttemperatur på minus 11 grader. Fruktansvärt skrämmande men såhär i efterhand så kan man ju skratta åt det.

 

Nog trodde man att fallet skulle ske när man ska på eller av båten. Men Tjoppe snubblar på kajen rätt så långt från kanten. Och han faller på näsan och glider mot kanten och försöker få stopp i diverse ting men det gick inte. Utan han gled ner fortfarande med huvudet först, ner i vattnet och genom isen.

 

Han kommer upp och inser att han inte kan nå stegen pga isen och avståndet. Utan en dränkbar länspump som vi har hängandes i aktern för att hålla vattnet öppet når han och där kan han hänga och skrika.

 

I närmare tio minuter medan orken börjar sina. En båtkompis hör honom på andra sidan Nissan och cyklar runt vilket är en bra bit och ett gäng killar uppmärksammar honom. Innan orken tog slut så fick de upp Tjoppe med hjälp av en räddningsstege på kajen.

 

Det blev även ett fullt pådrag av Räddningstjänst, brandkåren och ambulansen. Men nu fick de upp Tjoppe precís innan de dök upp och de kunde kontrollera att allt stod bra till med Tjoppe innan de vände åter. Helena var på jobbet när detta hände men åkte ner direkt när hon blev varskodd.

 

Nu försöker vi värma upp Tjoppe. Han fryser vansinnigt och han har slagit sig lite men inget farligt. Och rösten har spruckit en aning.

 

Tack Nicolas Hassbjer och tack ni unga killar som uppmärksammade Tjoppes skrik. Enligt räddningstjänsten så klarar en otränad man 10 minuter i det kalla vattnet och en vältränad man klarar 15 min. Enligt Nicolas så hade Tjoppe en rejäl röst för han skrek jäkla anåda så det hördes. Men som sagt, kylan i vattnet räknar ner tiden rätt så fort. Ni unga killar som plockade upp Tjoppe, hör av er så vi får tacka er.

 

Vi hör av oss via bloggen närmare, nu ska vi vårda varandra och försöka få Tjoppe varm. Länkar ett inlägg från Hallandsposten.

 

Tjoppes summering efteråt var följande;  -man ska inte vara i detta landet under vintern. Nä kanske är det så, det är inte i en helt ofarlig miljö vintetid.

 

Skepp och Hoj – Inte skoj!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

Jo med risk för en sprucken vänskap så berättar vi nu the full story om de tre musketörerna ombord på M/S Sunshine. I skuggan av Tjoppe och Helena så figurerar Konstruktören. Och vi har faktiskt hunnit med en hel bravader ihop, ibland har vi kiknat av skratt av allt galenskap. Och vi har fått våra myntade namn..som har kommit till på olika sätt.

 

Våra trevliga båtgrannar El-båts-Thomas med fru Kristina hjälpte nog till på traven avseende att bunta ihop oss i en triad som kännetecknar våra sidor..som förvisso inte alls behöver vara sanna utom då på punkten att Tjoppe har jävligt bleka ben.

 

I somras hände följande:

 

1. Vi sliter som galningar med att måla båten från flotten. Det blåser och flotten kränger och Helena får hålla i den för att Tjoppe ska kunna få på färgen på skrovet. Faktum är att en färgpensel är betydligt lättare att hålla i än en flotte som vill följa med i Nissans framfart med vinden påhejande. Fast man ser ju kanske flitigare ut när man håller i en pensel. Förbi kommer en knappt bekant och språkar några minuter och så slänger han ur sig till Helena -Och du, ska inte du jobba då? Helena morrar inombords men ler artigt mot mannen. Och när han gått så svär Helena ur sig sin ilska. Lat?? Var det det han tyckte jag var? (Vid tidpunkten hade vi byggt i 4,5 år och lagt ner uppskattningsvis 15.000 timmar). Strax efteråt kommer Konstruktören förbi och Helena hasplar förklarande ur sig att -jag är lat, bara så du vet! Andra vet iallafall!!! Helena berättar om incidenten och alla skrattar även om Helena känner sig fortfarande lite påhoppad.

 

2. Vi är på Anholt..Tjoppe, Helena och Kontruktören. Och vi promenerar till världens underbaraste strand tillsammans med elbåts-Thomas och hans Kristina. Helt plötsligt så utbrister Kristina väldigt öppenhjärtligt och ärligt men samtidigt lite överraskat chockad att -Tjoppe, vilka bleka ben du har!! Alla började skratta efter att tittat ner på Tjoppes smalben som stack fram under shortsen Dessa smalben har inte många gånger utsatts för sol då snickarbyxor är ett åretruntplagg för bäste båtbyggar-Tjoppe. Man skulle kunna tro att Tjoppe möjligtvis solat sina smalben i Vitabergsparken. Var nu kanske inte påståendet helt sant att Helena var lat där på flotten, så är det iallafall en total sanning att Tjoppes smalben tillhör de vitaste man sätt, kanske inte så han slår en albino..men nästan!

 

3. På Anholt så umgås vi och äter och dricker gott. Tjoppe och Helena och Konstruktören. Och en kväll när vi är tillsammans med El-båts-Thomas med fru Kristina så har Konstruktören inget val. Han blir beordrad att stå vid grillen och grilla våra vitlökssmörade havskräftor. Vi äter och dricker och pratar alla – utom Kontstruktören. För han har fullt sjå att hinna med vid grillen och hinken är helt full med havskräftor. När han väl kommer till bords så inser han att han missat halva middagen men inte ledsen för det är han. Nä då får man äta och dricka lite i kapp. Och med en häftig vätskebrist vid grillen och den stadiga middagen som skaldjur ger en så drar Konstruktören några glas vin på ganska kort tid. Några är fler än..tja det vet vi inte. Men så när vi ska gå hem och Konstruktören reser sig. Ja då är han rätt så rund under fötterna. Väldigt glad. Väldigt skötsam. Men vägen tillbaka till båten blir också väldigt vinglig. VÄLDIGT VINGLIG. Han är också väldigt glömsk..för avslutningsvis så står han inne i sin hytt och rotar bland sina saker i mörkret..länge länge..och han tittar upp och vänder sig om och frågar Helena som står bakom: -Vad letar jag efter?? Helena svarar torrt; Din mobilladdare!! (Han hade tjatat om den där mobilladdaren i minst fem minuter) Konstruktören bäddas ner i kojen i sin hytt. Var det inte helt sant att Helena var lat, men sant det där om Tjoppes bleka ben, så var det iallafall sant att just denna kvällen så blev Konstruktörens väg hem från grillfesten dubbelt så lång mot för oss andra.

 

Vid senare tillfälle när vi pratas vid alla fem så myntas då uttrycket; Den Late, Den Bleke och Den Fulle. Som de tre musketörerna, eller Knatte Fnatte och Tjatte eller nåt. (Tjatte måste vara Tjoppe!) Under hösten så har vi alla skrattat mycket åt våra smeknamn..som trots dess negativa klang ändå minner om en stor vänskap. Här håller vi ihop trots våra brister. Den Late, Den Bleke och Den Fulle! I vått och torrt!

 

Senast vi fick anledning att nämna våra smeknamn var på Nyårsafton. Vi åt och drack gott och Konstruktören som skulle cykla hem efter tolvslaget riskerade återigen att få en dubbelt så lång hemfärd. -Din hytt står redo, klargjorde Helena för Konstruktören och menade att det var ju bara att krypa ner.  Bör tilläggas att Konstruktören inte alls var lika tankad denna gång..men likväl inte alls nykter och då är det ju dumt att cykla runt mitt i natten. Och Konstruktören tar tacksamt emot erbjudandet och innan han går in i sin hytt så funderar han lite och utbrister sen. -Detta måste vara Fyllecellen, Den Fulles hytt!! Och vi börjar skratta. Klart att det är Fyllecellen. Och som lagen säger så har faktiskt kapten ombord på fartyg rätt att sätta folk i arrest om nöden kräver. Så risk för att vår underbara vänskap spricker nu så kan vi berätta att vi namnat alla hytterna nu – på riktigt!

 

 

 

Vi har alltid för vana att spexa och ha lite roligt ihop. Men ibland glömmer man av det en aning..vintern och mörkret och lite för tight schema i livet gör att leklusten försvinner en aning. Nu tyckte Helena att det gått lite för lång tid utan ett roligt inslag. Tjoppe var hos sin äldste son så Helena drar på ett SMS till Tjoppe, från datorn.

 

– Tack för senast. Rosorna står än! Kram Wera.

 

Och så håller Helena tummarna för att Tjoppe inte ska känna igen datorns mobilnummer. Senare kommer Tjoppe hem..men han säger inget och så gör inte Helena. Tjoppe är av den naturen att han lätt glömmer att berätta en del roligt, om det hänt annat roligt efter det roliga. Med andra ord så får man först höra det senaste som hänt och resten kan nog falla i glömska eller inte te sig så viktigt längre.

 

Dagen därpå så passerar Helena blomsteraffären och köper ett vackert fång med mörkröda rosor. Och så skriver hon på kortet:

 

– Kram Wera

 

Och så lämnar Helena över buketten till Tjoppe hemma. Han öppnar och läser kortet och det går någon sekund så börjar han att gapskratta. Jodå, han hade fått SMS:et och han hade även visat sin son det. Och så hade han tänkt svara denna Wera, att det nog var någon annan som skulle ha tacket. Nu föll det ifrån och nu fick historien sitt svar. Och nu går vi båda och luktar och tittar på de vackra rosorna som Wera försett oss med. Ibland behövs inte så mycket för att förgylla vardagen.

 

Vi har passerat över till ett nytt oskrivet år, alltid en lika skön känsla. Förra året var ett mycket bra år och vi siktar mot att fortsätta med en härlig motivation och energi för att närma oss färdigställande av renoveringen. Nyårskvällen firades tillsammans med konstruktören där vi avnjöt hummer och chablisvin till förrätt. Grillad lammfilé som legat i en ört- och vitlöksmarinad i över ett dygn och till detta rostade rotsaker med mejram, feta, rivet citronskal, vitlök, och honung. Till detta så slank det ner en trevlig Bourgogne, ett pinot noir-vin sådär trevligt kryddig men mjuk på samma gång. Natten blev lång, och vid tolvslaget så gick vi upp och såg fyrverkerierna på första parkett. Att bo mitt i Nissan måste vara Halmstads bästa plats för spektaklet.  Efter tolvslaget så gick vi ner i salongen igen och pratade om livet och framtiden, och Tjoppe och Konstruktören hjälptes flitigt åt att bygga på den kommande baksmällan. Och när vi väl bröt upp så baxades de stora männen ner i varsin binge, Tjoppe i sin säng och Kontruktören i den andra hytten som vi numera har döpt till ”fyllecellen”. Tjoppe hade tagit med sig hela världens vedträn i bingen så Helena la sig i soffan för att få en god natts sömn. Men vad gör man inte för en bättre nyårsfest ombord på M/S Sunshine!?