(…och så lite flodäventyr däremellan)

 Lagos, Portugal

Vid lunchtid på söndagen så lyfte vi upp ankaret i Sines, gick in till tankbryggan för att fylla vatten. Sen så bar det av. Vi drog upp seglen och direkt utanför pir-armarna kunde vi sätta korrekt kurs. Vi kopplade på den nya autopiloten och så bar det iväg.

Vi blev alldeles exalterade över att vi seglade 6-7 knop då de inte utlovat så starka vindar. Och vi som räknat på en seglingsfart om 4,5 knop. I den här takten så skulle vi ju runda Cabo De San Vincente mycket tidigare. Vi började fundera…skulle vi kanske lägga oss på ankaret en natt i någon av de hamnlösa vikarna som ligger direkt efter hornet, den mest sydvästliga punkten på det Europeiska fastlandet. Och därifrån fortsätta segla vidare dagen därpå. Jo även om vi inte skyr mörkret på något sätt så är det alltid skönast att angöra i ny hamn eller ankarvik under dygnets ljusa timmar. Och då slutmålet var att gå in i en liten trixig flod, Rio Alvor, så ville vi inte att detta skulle ske i mörker.

 Men som vanligt med båt så gäller devisen ”en sjöman kommer när han kan”. För snart la sig vindarna lite och så var vi nere på en fart om 3,5 till 4,5 knop. Ja och då stämde ju inte längre vår nya plan. Vi bestämde oss för att ta beslut först när vi rundade udden.

 Seglingen var fantastisk. Inte alls så höga svall som vi annars erfar att Atlanten bjuder på och ombord så levde vi som vi annars brukar göra. Vi åt, sov och spelade Yatzy. Vi hade sällskap av delfiner ett tag. Men mest satt vi och njöt av naturens skådespel. När mörkret fallit så visade sig en fantastisk stjärnklar himmel. Vi kan inte minnas när vi senast såg stjärnorna så tydligt och starkt lysande. Det var magiskt. Och så många de är, stjärnorna, när inga mänskliga ljus stör. Jo ”lilla björn” var i gott sällskap där uppe på himlavalvet av tusentals kompisar.

När man seglar i mörkret så ser man ju inte nämnvärt något utanför båten (om det inte är månsken, men det hade vi inte…månens skära var så minimal som den bara kunde). Så egentligen vet man inte alls vart man är på väg om det inte vore för plotter och kompass. Det kan ge en liten olustig känsla. Tänk er att köra en bil och ni bara har instrumenten att förlita er på. Ingen väg som ni ser, för där är det bara svart. Ungefär så…

 Och helt plötsligt när vi seglar i mörkret, så uppenbarar det sig en stor vit fågel bara några meter från oss där den lyses upp i styrbordslanternans sken. Vi hoppade till av förskräckelse. Men vi förstod snart vad det var vi hade sett. Denna havsfågel valde av någon anledning att flaxa mitt framför det gröna skenet i flera sekunder, innan den försökte dyka ner i det svarta vattnet…men så avbröt han sitt anfall. Så fågeln flög i en stor cirkel och kom in likadant på nytt. I höjd med styrbordslanternans gröna sken så stannade han upp och flaxade i skenet som en grön pippi-vålnad. Och så dök han, men avbröt och flög runt. Om och om igen… Nu räknade vi inte antalet gånger men vi hade helt enkelt att göra med en mycket korkad sjöfågel. I en och en halv timme (!) cirkulerade den i och ur vårt gröna sken, som han tydligen hade fått pippi på. Ett mycket märkligt beteende. Vi funderade på om han kanske tyckte sig se fiskar i vattnet som han ville komma åt. Men att det var en synvilla så när han dök ner, så var där ingen fisk. Han behövde uppskattningsvis 50 gånger på sig att förstå att där inte fanns något i vattnet…annat än vatten. Ja detta uppehöll oss medan Wilma klöv Atlantvågor på väg ner mot Algarvekusten.

 När vi rundade udden så bestämde vi oss att gå mot vårt mål. Den lilla floden Rio Alvor. Det är en liten flod som är lite grund och snirklig. Men har man väl tagit sig in så finns där en otroligt vacker ankringsplats. Vi har sett på bilder och drömt om platsen i flera år. Och sagt oss att när vi kommer till Algarve, så ska vi dit. Vi räknade ut att vi skulle komma dit lagom till soluppgången.

Och så började morgonen äntligen gry och vi kom perfekt i tid bort till flodmynningen. Lågvattnet hade just passerat och nu skulle det vara stigande vatten i sex timmar. Perfekt.

 Vi hade från god vän fått rådet att gå in i floden i lågvattnet för då kunde man se alla sandbankarna. Och att det viktigaste var att gå in på stigande vatten så kan kunde komma loss ifall man körde fast. Den körbara flodfåran var alldeles snirklig visste vi och att där helt saknas bojar (annat än två helt random bojar som inte säger dig så mycket, en röd och en grön som man ska passera på samma sida minsann). Råd nummer två vi hade fått var att ”ta följe” av en fiskebåt då de vet vägen in.

 Ja så med seglen nere och bara motorgång och dagsljus så gjorde vi ett allvarligt försök att ta oss in. Och inte tog det lång tid förrän vi satt fast på en sandbank. Och det gick inte att komma loss. En lokal fiskare kom i sin båt och pratade med oss. Hans engelska var klanderfri.

 -You are standing on a sandbank.You can continue in about 45 minutes! Var hans svar.

Ja ha…bådade inte gott. Men den snälle fiskegubben höll sig i närheten och fiskade på lite medan det rann in liten mer vatten i floden. Och när vi kom loss så kom han och visade vägen. Jippie! Vi skulle helt enkelt få lots in. Gubben pekade att ”följ mig” och så pekade han ”lite mer styrbord” och vi for glada fram tills vi i tre knops fart körde rakt upp på en stenhård sandbank. En snabb inbromsning som inte kan ha betytt något annat än att Wilmas bottenfärg under kölen led svåra kval. Vår puls höjdes något…för vi var nog inte beredda på att lotsas fel. Vår luttrade fiskare kom fram till oss och så berättade han att det inte hade muddrats i floden på 30 år. Och att kring där vi stod på grund, så är det idag jättesvårt att hitta exakt rätt. För det var fortfarande lågvatten och det är lättare såklart att komma i half-tide i stigande menade mannen, för då har man bättre djup om man kommer med segelbåt. Och man måste köra i en ”serpentin” där det inte finns något utmärkt utan man måste helt enkelt känna till vägen. Det finns inga sjökort som idag stämmer (vilket vi själva noterade då vi hade två varianter, var av det ena sjökortet inte stämde alls). Sandbankarna förflyttar sig långsamt hela tiden, så idag måste man passera precis intill den röda bojen på fel sida om den lustigt nog.

Ja så med denna informationen så började vi tveka. Ska vi avbryta och välja att gå till en hamn istället? Men vattnet steg och vi kom loss och vår snälle fiskegubbe stannade vid oss för fortsatt lots. Ja och vi kom loss…vi fastnade lite lättare två gånger till men sen så kunde vi passera den röda bojen och fortsätta in med rådet att ”hålla oss i mitten” så skulle det gå bra. Men nu hade vi såpass mycket vatten också så det var inga problem.

 I våra drömmar hade vi sett denna ankarvik framför oss. Att vi i februari månad sannolikt skulle ligga och guppa där ensam eller i vart fall med ett fåtal båtar bredvid. Men döm om vår förvåning när vi till slut kom fram. Då var hela ankarviken fylld med båtar. Det låg båtar ankrade mitt i farleden till och med. Och hur många katamaraner som helst (ja de är ju inte så djupgående och det är ju gratis att ligga i viken och här ligger man tryggt hela vintern). Vi puttrade runt ett tag efter span efter en plats att droppa vårt ankare. Det fanns ett par lediga bojar men vi vågade helt enkelt inte ta någons, för de såg privata ut då de var namnade. Men vi gjorde ändå ett försök att droppa ankaret på det stället det kändes minst trångt och vi tänkte att vi använder minimal längd på kättingen så går det nog. Ankaret tog inte fäste direkt i den hårda sandbanksbotten. Och Wilma låg inte alls särskilt bra kontaterade vi. Vi hade ett par bojar väldigt nära oss. Och skulle någon av dess ägare dyka upp så skulle vi bli bortkörda…och risken fanns att vi skulle kunna driva in någon av grannbåtarna om vinden vände där vi låg (för att grannarna låg på boj).

 Vi hade en snabb diskussion om hur vi skulle göra. Och vi bestämde oss för att försöka nästla oss ut igen. Och gå till Lagos hamn istället. Först och främst så var ju detta ställe inte det paradis som vi hade trott. Utan här låg båtarna ankrade extremt tätt och det fanns ingen direkt frihetskänsla kvar. Ja ibland lovar fotografier och kartor mer än verkligheten.

 

Vilken natur…

Det gick smidigt att ta oss ut. Vi visste nu vägen och vi hade gott vatten under kölen. Och vi gick de knappa två distansen bort till Lagos hamn. Där anmälde vi oss och vi blev hänvisade en bra plats. På en brygga med utländska båtar så vi ligger granne med en norsk båt och en tysk. Och så har vi ett par danskar två båtar bort. Vi har förstått att här ligger man för hela vintern…men så länge blir vi inte kvar. Vi drar vidare när vi sovit ut och utforskat Lagos.

 I Lagos hamn efter ett dygns äventyr…

 

Ja så inte blev det som vi tänkt riktigt. En helt underbar segling förvisso. Men inte hade vi räknat med fyra grundstötningar och att vår lilla paradis-vik skulle vara full av båtar så här års. Men vi tycker nog vi ändå är lite modiga som går in och försöker ta oss fram trots Wilmas djupgående om nästan två meter. Och goda råd ska man ta med en nypa salt har vi än en gång fått erfara. Vi ville ju själva gå in i half-tide under stigande och inte som rådet löd att gå in i lågvatten. Men vi hade rätt skoj ändå. Och vi fick ju med oss några fina bilder från Rio Alvor. Alltid nåt.

Skepp o Hoj!

(…och Kapten skiter väl i Vasco da Gamas födelsestad…)

Längs med den Portugisiska kusten söder om Lissabon så finns inte många hamnar. Det är som en lång kal kust precis som norr om Halmstad (där finns det bara ett par stopp innan Göteborgs Skärgård tar vid) Skillnaden här är att vi har en längre distans mellan Sines och sedan till nästa hamn, vilket är Lagos nere på Algarve. Atlantkusten bjuder just inte på några ankringsplatser heller då Atlanten svallar och det inte går att finna skydd. Utan det blir en nattsegling där man får se upp med alla fiskebestyr som ligger i vattnet utefter kusten (vi kommer nog hålla ut rejält från land). Avståndet är cirka 120 distans (1 – 1 ½ dygn beroende på fart).

I dagsläget vet vi inte när vi kastar loss…vi ska preppa lite mat och upptäcka Sines först, men framför allt så behöver vi ha rätt väder. Svallen går lite höga där ute just nu…

 Ja så var vi nu då i Sines. Vasco da Gamas födelsestad. Mannen som fann sjövägen till Indien och som levde åren 1460-1524, vilket var ett tag sedan. Han står staty här i Sines och gatorna är namnade efter honom och man kan lära sig mer om denne stora man på det museum som inhyses i huvudtornet av det gamla slottet.

Efter en promenad i den lilla staden så slog vi oss ner för en bit mat. Ja vi håller ju i plånboken och håller därför ner antalet restaurangbesök. Men nu när vi ligger på svaj, för ankare, så tar vi oss inte lika enkelt i land. Det kräver att vi tar oss ner och upp ur jollen (efter att vi sjösatt jollen såklart) och sen kör upp på stranden… Det känns lite som att bo uppe på berget hos Bamses Farmor…man ser berget alldeles intill. Men att ta sig dit sker inte i en handvändning.

Nu hade vi inte packat vår ryggsäck med någon lunch, så då fick det bli mat på stan.

Just som vi skulle hoppa i jollen så såg vi Kaptens duntäcke fara över bord och ner i vattnet. Ooops! Vi hade sängkläderna på vädring och vind-guden höll just på att ge bort Kaptens täcke till havsguden. Vi greppade snabbt båtshaken (vilken tur att den var lagad med ny krok) och så kunde fiska upp täcket. Vi skrattade gott…och det fanns god tid för att täcket skulle hinna bli torrt innan kvällningen. Så ingen större fara skedd!

Ja och så ner i jollen och så puttrade vi bort mot stranden, där vi drog upp jollen för att skydda den från tidvattnet. Sines har en enorm oljehamn åt ena hållet, men vi valde att gå mot centrum och de smala gatorna och kvarteren. Rätt trivsam stad men den kändes lite tom och ödslig på något vis…kanske berodde det på att vi dök upp lagom till siestan, vad vet vi. 

Vi har ankringsviken för oss själva…Wilma väntar snällt på oss…

 Rätt snygg och städad stad jämfört med Amora…

 Den portugisiska våren…

 I slottsmuren hittade Kapten en väldigt liiiten dörr…

 

Vi tog efter en promenad tillflykten till en enklare restaurang, eller om det var ett café. Skillnaden är hårfin ibland. Och så beställde vi en Dagens Soppa till Styrman Pimpsten (1,60 euro) och en Hamburgare med tillbehör till Kapten Betong (3,90 euro).

Ja soppan kom in men då ingen burgare till Kapten. Soppan åts upp och Kapten väntade ännu. Tiden gick. Vi tänkte att de kanske var tvungna att slakta kossan först innan de kunde mala färsen. Kanske även springa bort till mjölnaren för att kunna baka brödet. Men det gick å andra sidan ingen nöd på oss. Men det hör ju lite till god ton att hela sällskapet får sin mat serverad samtidigt…och inte med 45 minuters mellanrum.

 Vi undrade lite försiktigt vid något tillfälle om hamburgaren hade blivit bortglömd. Kanske kossan hade självdött… Men icke så. Den var på gång fick vi glatt veta.

 Ja och så till slut så kom då hamburgaren in. En vacker hamburgare med riktigt kött, inget industriproducerat. Utan mer som en pannbiff. Allt serverat på en skifferplatta med lite pommes vid sidan om. Ja och döm om vår förvåning när det kom in ytterligare en tallrik med hamburgare. Det hade helt enkelt blivit ett missförstånd vid beställningen så de trodde att Styrman Pimpsten var en hungrig rackare som krävde såväl soppa som burgare för att klara de nästkommande timmarna utan svält. Vi skrattade gott och vi åt med god förnöjsamhet. Det smakade riktigt gott.

Nöjda och mätta betalade vi senare och restaurangägaren önskade oss välkomna tillbaka där han absolut tyckte vi skulle prova deras räkor i kokos. I en kokosnöt fylld med kokosdipp doppar man räkor och sköljer ner detta med Vinho Verde. Passar en fredag- eller lördagkväll. Det lät ju riktigt gott. Jo kanske… Så vi tackade och traskade därifrån.

När vi hunnit en sisådär 500 meter så blev kapten alldeles grön i ansiktet och magen började protestera vilt. Illamåendet sköljde över och han behövde hitta en toalett BUMS MEDDETSAMMA!!! Vi insåg att han blivit matförgiftad…oh no..not good! Och han behövde (ursäkta det rättframma språket) helt enkelt få skita!!!

 Men med lilljollen på stranden 200 meter bort. Ingen offentlig toalett i närheten så kände Kapten sig lite lätt trängd. Inte fann vi heller något lämpligt att gömma sig bakom för att kunna uträtta naturbehovet ute i klorofyllen…området kring strandpromenaden är rätt öppet…

Kapten led och kved och han insåg att det skulle bli ett omöjligt projekt att ta sig ända bort till Wilma och hennes toalett.

Kapten på jakt efter WC…(bilden är faktiskt tagen vid ett annat onödigt tillfälle)

Efter en kort överläggning och ett evigt spanande runt omkring efter lämpligt buskage så såg vi den höga branten. Där stod en jätteruske av något slag som såg tät och fin ut. Och den låg nedanför ett promenadstråk som avgränsades av en hög mur. Å så bra…där fanns ingen risk för att någon skulle kunna passera eller ens se.

Kapten for som en avlöning upp för slänten och trasslade in sig i buskaget mellan kvistar och blad. Pimpsten stod kvar nere på andra sidan gatan och studerade intresserat en vildkatt (ja ingen tiger utan mer en ägarlös portugisisk bondkatt) Den hade börjat visa jaktintresse. Det rasslade ju i buskaget och kissen smög sig framåt och ville gå till anfall (kisse hade nog ingen aning om att hans eventuella byte var en stor sjöman i skitnöd). Halvvägs ut i gatan så ställde sig katten i anfallsposition…men då kom en bil körandes. Katten blev avbruten och sprang åt ett helt annat håll. Puh! Jo det hade just varit en just skojig syn och inte minst en spännande överraskning för Kapten om det kommit en katt anfallande…

Efter några minuter så kom Kapten tillbaka ner på gatan. Med lättad min. Han förkunnade lite (utan att gå in på några närmare detaljer) att hamburgaren redan hade passerat kroppen och kommit ut. Jo det var nog något som inte var ok med maten. Men så sa Kapten;

 -Det var såå nära att jag sket på mig. Jag hade inte mycket mer tid tillgodo. Men jag klarade kalsongerna!

 Och så tillade han…

 -Däremot så halkade jag i slänten efter uträttat behov så jag föll och fick skjortan full med skit i stället!!!

Vi vek oss av skratt! Så dråpligt. Här har Kapten kämpat och kämpat att inte skita i kallingarna. Och så halkar han till och landar så att säga i sitt eget revir med ryggen. Att vi lever ett högst intressant och händelserikt liv kan väl ingen undgå att tycka.

 Vi tog oss tillbaka till Wilma och vårt trygga hem. Och lagom ombord så började Pimpstens mage att protestera. Inte så akut som för Kapten. Och nu på trygga hemmaplan tack och lov.

Vi blev mycket fort bra i magarna igen. Och vi tänkte två saker när dagen hade passerat.

Att; 

1. Vi går inte tillbaka till samma restaurang för att uppleva deras räkor i kokos. (vi låter faktiskt nyfikenheten bero av vissa naturliga skäl).

 2. Och att Kapten bokstavligen skiter i Vasco da Gamas födelsestad (få turister gör nog så, bajsar i busken i den store mannens stad).

 Dagen hade med facit i hand varit mycket bra, trots ett par missöden. Det gav oss samtalsämnen. Och Pimpstens regel om att hon inte vill äta på restaurang dagen före avsegling fick sitt tydliga bevis. Matförgiftning är inte helt ovanligt. Så för oss gäller det även fortsättningsvis, att det blir Pimpstens hemlagade mat dygnet innan vi kastar loss… Det känns tryggast så!

Skepp o Hoj!

(…eller konsten i hur man går vilse i de Portugisiska bergen…)

På grund av internetbekymmer så blev aldrig förra inlägget länkat via Facebook. Så brukar du in via den vägen så kanske du missade det. Men du kan läsa förra inlägget HÄR.

Sesimbra, Portugal

Kontrasten är påtaglig mellan Lissabon och Sesimbra, fast vi endast befinner oss en 3-4 landmil från den Portugisiska huvudstaden. Sesimbra ligger inklämt nedanför och emellan de berg och kullar som omsluter Naturreservatet Parque Natural da Arrabida. Och hela kustremsan och ett par sjömil ut från land mellan Setúbal och den ytterstra udden vid Cabo Espichel så går naturreservatet över i Parque Marinho Porf. Luiz Saldanha där man i denna marinpark skyddar havet och havsbotten från exploatering.

Kapten i Sesimbra…

Och visst hade vi rätt, att detta är ett Mekka för dykare och andra allehanda vattensporter. Men det slutar inte där. Hit söker sig även människor som är ute efter andra äventyr. Här erbjuds perfekta platser för vindsurfing, hanggliding, paragliding, bergsklättring, segling, kajakpaddling och dykning (här finns intressanta vrak och grottor).

Hit kommer folk för att nakenbada (fast den badstranden är rätt öde så här i februari) och så erbjuds såklart bad för de som äger en bikini och badbyxa (fast på en annan strand). Vandringslederna är många och långa. Och här finns möjligheter att cykla mountainbike eller om man föredrar att upptäcka omgivningarna från en hästrygg.

Ja hela området andas ju friskvårdsbidrag. Och inte tar det slut där, för fågelskådarna finner även sitt Mekka strax norr om den plats som faktiskt heter Meco, vid våtmarken Lagoa de albufeira. Och så finns det kulturminnen också. Fotavtryck av dinosaurier som gick här på jorden för 155 miljoner år sedan. Och det finns fossiler i klippväggarna vid Costa de Caparica. Samt det gamla slottet från 1200-talet Castelo de Sesimbra som lär vara värt ett besök.

För den mindre aktive så erbjuds en mängd fina små mysiga restauranger längs med Sesimbras strand och man kan gå på marknad eller titta i butikerna. Damen som arbetar på turistbyrån bad lite om ursäkt för att Sesimbra inte var så stor stad och inte hade så mycket att erbjuda. Men Pimpsten bedyrade henne att detta föll mycket bättre i smak än Lissabons alla shoppingkvarter. Vi kan H&M och Starbucks. Tillsammans med omgivningarna runt Sesimbra så finns allt man kan önska sig. Och mer därtill! VILKEN UTSIKT. Så man baxnar…

Vi fick för oss att leta upp någon av de platser där man kunde finna fotavtryck efter dinosaurierna. Vi tog cyklarna och så gav vi oss iväg med kaffetermos i ryggsäcken. Vi följde turistbyrå-tantens vägbeskrivning. Men det tog inte lång tid förrän vi insåg att vi tagit av på fel väg. Och vad du än ska besöka här (som inte ligger inne i själva Sesimbra) så bär det upp UPP…U P P! Långa sträckor orkade vi inte cykla för lutningen var så stark och de små vägarna övergick i serpentinform. Vi fick stanna och pusta titt som tätt!

       Här har vi kommit halvvägs upp för berget…

Och när vi kommit upp på högsta toppen så såg vi slottet Castelo de Sesimbra. Många kilometer och kullar bort. Ja det var ju strax där intill vi skulle finna Dinos fotavtryck. Och det låg ju jättelångt bort från där vi nu stod…galet långt bort. Vi var ju by west så att säga (ja vi var väster om!) Så vi slog oss ner på en sten (eller en betongklump som någon slängt ut i naturen, här finns faktiskt en betongfabrik och hur oromantiskt låter inte det så här mitt i ett naturreservat). Kokta ägg med majonäs, kaffe och banan blev vår lite udda lunch. Men vilken bedårande utsikt…vi blickade ut över Atlantens blå vatten och vi såg ända bort till Sines. Dit vi ska segla om ett par dagar.

 …medan det såg ut så här åt andra hållet…hela Atlanten utanför…

 

 Att fika i klorofyllen slår de flesta restauranger och konditorier…

 

Efter att vi fyllt oss med energi så cyklade vi vidare. Vi var på hög höjd så vägarna hade planat ut. Och så tog vi av på en väg med en skylt vi tyckte stämde med vår karta. Och plötsligt gick det utför, lätt och ledigt. Vi for ner för backarna på andra sidan berget. Och plötsligt såg vi hela Lissabon framför oss. Vackert det med. Men vi började ana oråd. För någon plats för fotavtryck såg vi inte till, annat än någon modernare variant intill en busshållsplats. Fotavtrycket var gjutet i betong efter varelsen Homo Sapiens, en vänstersko uppskattningsvis i storlek 41. Det såg modernare ut än att vara 155 miljoner år gammal tyckte vi.

Så vi fick vända cyklarna på nytt och cykla tillbaka. Upp UPP UPP igen. Puh! Det var andra gången vi cyklade fel.

Vi bestämde oss för att cykla tillbaka till Sesimbra men att ta en annan väg. Och tro det eller ej. Efter fyra timmar ute i klorofyllen på jakt efter dinosauriespår så såg vi skylten och vi var säkra. Än en gång tog vi av från landsvägen och så fann vi äntligen vårt mål.

 I ett stenblock så såg vi promenadresterna från olika Dinos från tidsperioden Late Jurassic. På den tiden så var landskapet platt och där dessa vandrade fram så bestod marken av lera då detta låg intill en lagun. Vattnet kom inte åt att skölja bort avtrycken och med tiden så reste sig jordskorpan och skapade Arrabida Mountains och fotavtrycken följde med.

 

Undrar om vår Dinosaurie såg ut såhär…som Dino i The Flintstones?! (På tal om att Wilma är namnad efter samma tecknade serie…)

Vi betraktade förundrat spåren av Dinos fossingar en stund. Sen upp på cyklarna igen för att ta oss tillbaka. Och nu bar det utför. I säkert en kvart rullade vi oavbrutet utför utan att behöva trampa en enda gång. När vi närmade oss Sesimbra så möttes vi av samba-takter. Eller om det var rumba. Vi vet inte riktigt skillnaden. Och plötsligt så stod vi mitt i en karneval av lättklädda damer. Långa tåg av dansanta kvinnor (och män och barn) ringlade sig genom stadens gator. Och vi beskådade paraden med stor förnöjsamhet. Kontrasten från de urtida fotavtrycken var gigantisk. De stilettklackade damerna lär inte lämna några avtryck för de nästkommande 155 miljoner år var vi rätt övertygade om.

 Kallt om rumpan månne?

Väl tillbaka till båten så hade dagen gått över till kväll. Och vi hade varit ute och cyklat i dryga fem timmar…den mesta av tiden vilse så att säga. Så det blev någon liter vatten att dricka och därefter en lugn afton med mat och Yatzy och tidig sänggång.

Vi rekommenderar starkt denna underbara plats, i vart fall för dig som tillhör en äventyrssjäl och inte tar dig fram med krycka eller käpp. Ett bra lokalsinne kan också vara på sin plats. För det är inte säkert att man kommer åt internet och kan ta hjälp av internetkartorna för att veta vart man är. Nä, på sina platser hade vi inte ens täckning för kunna ringa… Så det var ett smått äventyr i sig att tekniskt kastas tillbaka i tiden en si så där 25-30 år. Till tidsperioden då vi inte kunde ringa på hjälp från egen telefon i fickan…ja förvisso inte så långt tillbaka i tiden som Late Jurassic. Även om det stundom kändes så!

 Vi bjuder avslutningsvis på en film. Ha överensseende med bristande kvalitet på ljudet. Förslagsvis så använd hörlurar eller högtalare till datorn så hör ni bättre…Varsågoda FILMTAJM!

(…bjöd på en broschyrsegling av bästa kvalisort!)

Sesimbra, Portugal

Vi fick en så kallad broschyrsegling (ni vet de där bästa seglingarna där bilderna från denna är de man lägger ut i reklambroschyrerna). Och väderleksprognosen stämde till hundra procent. Fina böljande Atlantvågor. Vinden dog förvisso av lite under ett par timmar (jo, ja…en seglare blir ju då aldrig helt nöjd så säg) vilket inte gav oss mer än två knops framfart. Men vi visste att det skulle blåsa upp framåt eftermiddagen, så vi höll ut. Och visst gjorde´re det. Vindarna tilltog i styrka och vid inseglingen in till Sesimbra så flög vi fram i fina sju knop. Motorn använde vi bara in och ut ur hamn. Vi fick tyvärr inte något sällskap av delfiner denna gång. Något vi nästan alltid brukar få på dessa breddgrader…. Men HADE vi sett delfiner så hade vi kallat denna segling för ”bryschyrsegling i fyrfärgstryck” minsann! Då hade det varit full pott så att säga.

Vi brukar annars säga att våra seglingar har så många ansikten. Att vi får så växlande väder under en och samma etapp. Med såväl sol som regn, dis och dimma där vi både hinner svettas och frysa under resans gång, och där vi upplever både platt vatten och hög sjö, stiltje och hård vind. Men inte denna segling, utan allt var helt perfekt. Och det kändes så gott att äntligen vara på väg igen.

Vår nya autopilot fick vi tillfälle att använda och vi är enastående nöjda med resultatet. Tänk att hemmabyggen kan bli så bra. Och att helt plocka bort ratten medan autopiloten arbetar med rodret gav en tystare och rakare färd (styrningen på rodret är mer direkt och den andra autopiloten är kopplat till ratten där motorn till denna hela tiden ger ifrån sig ett brummande ljud när den korrigerar kursen med jämna mellanrum…brrruuum…brrruuum…brrruuum…). Men inte nu. Här for vi fram utan några onaturliga ljud från varesig motorer eller datorer…bara naturens egna ljud fyllde våra öron. Vågornas brus och sköna svaga kluckanden runt Wilmas skrov.

Tilläggningen var odramatisk. En hamn rätt öde på gästbåtar där vi fritt kunde välja parkeringsficka. Däremot fick vi sällskap av 50 små seglar-jollar som var på väg in efter en lördagssegling ute i bukten. Vi kände oss som jättar i en myrstack! När vi traskade upp mot hamnkontoret för att skriva in oss så fick vi gå sicksack mellan alla och barn och ungdomar som glatt stod och sköljde av sina små båtskrov innan dessa skulle lämnas för natten. Är Sesimbra en liten by bortglömd av de stora turistskarorna, så verkar då lokalbefolkningen vara desto mer aktiv. Sannolikt så är det kring båtklubben det mesta verkar hända. Och de turister som hittar hit verkar också söka sig till vattenaktiviteter. Vid inseglingen så följde långa rader av grottor längs med bergets kant. Och vattnet är klart och fint. Kanske inte så konstigt att vi såg fem dykcenter på rad här i hamnområdet. Vi har hamnat i ett seglar-o-dykar-Mekka vad vi tror.

Ja men nu så här i februari månad så kryllade det inte av några turister till synes…vi såg faktiskt inte till en enda flagg av utländsk härkomst. Nä endast portugisiska flaggor såg vi vaja. Så att det dök upp en svensk långseglare så här års i Sesimbra hör nog inte till vanligheterna.

Här blir vi några dagar då det kommer att blåsa upp på nytt. Så vi ska gå på upptäcktsfärd är tanken…men först ska vi vila oss lite efter den trevliga seglingen. Så mycket syre som vi fått…så man blir alldeles knockad!

Skepp o Hoj

(…efter en natt på boj så tog vi tillflykten till storstan…)

Första natten efter sjösättningen på svaj bjöd oss på lite ojämn sömn…varje nytt och ovant ljud fick oss att vakna till och en gång var vi upp på däck och kollade. Men allt var lugnt. När strömmen vände i floden så ville vår boj vi fäst oss i, dunka emot skrovsidan. Ja vi har ju bott på land i månader så vi var väl ringrostiga helt enkelt…

 Vi somnade till slut om och nästa gång vi vaknade så rådde lågvatten och vi hade människor vadandes i vattenbrynet alldeles intill Wilma. Människorna var på jakt efter musslor gissningsvis. Och vi tänkte stilla för oss själva, att dessa musslor vill ju vi i vart fall inte äta. Även om strömmen kommer och går här, så finns här många industrier och båthamnar som släpper ut både det ena och det andra.

 Förutom musselplockare så bjöds denna nya dag även på rejäl med blåst…15-20 meter per sekund i byarna. Jo det kändes gott att byta plats på båten och finna oss en mer välskyddad hamn.

 Så vi släppte vår boj och gick för motor ut på den stora floden Tejo för att korsa densamma. De snabbgående färjorna mötte vi en efter en och de drog upp en duktig sjö. Men Wilma var ordentligt stuvad så inget flyttade plats ombord trots att det gungade rejält stundom. Här ute piskade vinden rejält och vid ett tillfälle slog en våg emot Wilmas skrov som vi var helt oförberedda på, och den slog upp över däck som gav oss en välriktad kaskad av salta droppar. Ja hinner man inte med att ducka så hinner man inte…onekligen vaknar man till ordentligt när man får en dusch av Atlanten rätt i ansiktet som efterlämnar en smak av salt på läpparna.

Vi gick in till hamnen där vi legat tidigare, ropade upp på radion att vi önskade broöppning. Och snart kunde vi lägga till i trygga hamn. Tilläggningen gick bra trots blåsten, hamnen låg väl skyddad i den nordliga vinden. Vi gick upp till hamnkontoret och skrev in oss.

Efter lunch så gick vi en lång promenad. Vi behövde uppsöka en båttillbehörsaffär. Vi hade när vi skulle fånga bojen i Seixal förlorat kroken på båtshaken. Plötsligt så gick kroken av, som är av plast. Nu var den gammal och spröd av all sol så det kom ju inte som någon överraskning precis (annat än i ögonblicket då det hände och Kapten stod med en snopen min och vi missade bojen vi skulle fånga). Ja det var vårt ena ärende i affären. Den andra bestod i att vi behövde en ny handske till vår elkontakt. Vi har allt oftare stött på enfashandskar som är stora som ”trefasare” (fast de är blå och enfas) här i södra Europa. Tidigare har vi inte brytt oss om att koppla upp oss på landström då vi sprungit på dessa konstiga eluttag…men nu kände vi att vi ville slita på den ström som ju trots allt är inkluderad i hamnpriset. Vi misstänker att det inte är sista gången vi springer på denna typ av kontakt…så lika bra att uppgradera sig.

Kapten gungade med inlevelse så att säga…

Det blev en lång promenad och resten av dagen bjöds väl inte på något värt att skriva om. Annat än att vi ska försöka segla vidare på lördag om vädret fortfarande blir vad de lovat. Vi vill försöka gå till Sesimbra som ligger strax söder om Lissabon/Cascais. Hamnen där kostar en bråkdel mot hamnarna här i Lissabon. För vi lär bli inblåsta i någon vecka som det ser ut. Var och varannan dag så kommer det in blåsväder med byvindar uppemot tjugo sekundmeter. Havet utanför piskas upp och till onsdag nästa vecka har de hotat med fyra meter höga vågor ute på Atlanten. Vi vill gärna hinna med och nyttja det korta väderfönster som blir på lördag.

Ja det är inte direkt någon högsäsong för att segla här nu. Vi har förvisso så gott som sol varje dag och eftermiddagarna bjuder på försiktiga sommartemperaturer. Men havet är oroligt och luften mer turbulent. Februari lär vara den stökigaste månaden har vi fått höra. Därför har vi lite svårt att planera för de kommande seglingarna. Väderprognoserna ändras lika fort som aktier byter ägare på börsen, så det är ingen idé att ligga för långt fram i tanken.

 Ja så här är vi nu. I Lissabon. Vår motor har nu totalt gått 4 timmar. Och vi njuter av att vara tillbaka i vattnet. Och att vara i rörelse igen…såväl på vattenytan som förflyttandes. För vatten är vårt element. Vatten!

Skepp o Hoj!