Vi är i Sines…

(…och Kapten skiter väl i Vasco da Gamas födelsestad…)

 

 Utanför muren breder Atlanten ut sig…
 
 
Sines, Portugal
 

Längs med den Portugisiska kusten söder om Lissabon så finns inte många hamnar. Det är som en lång kal kust precis som norr om Halmstad (där finns det bara ett par stopp innan Göteborgs Skärgård tar vid) Skillnaden här är att vi har en längre distans mellan Sines och sedan till nästa hamn, vilket är Lagos nere på Algarve. Atlantkusten bjuder just inte på några ankringsplatser heller då Atlanten svallar och det inte går att finna skydd. Utan det blir en nattsegling där man får se upp med alla fiskebestyr som ligger i vattnet utefter kusten (vi kommer nog hålla ut rejält från land). Avståndet är cirka 120 distans (1 – 1 ½ dygn beroende på fart).

 Wilma på svaj i Sines…
 

I dagsläget vet vi inte när vi kastar loss…vi ska preppa lite mat och upptäcka Sines först, men framför allt så behöver vi ha rätt väder. Svallen går lite höga där ute just nu…

 Ja så var vi nu då i Sines. Vasco da Gamas födelsestad. Mannen som fann sjövägen till Indien och som levde åren 1460-1524, vilket var ett tag sedan. Han står staty här i Sines och gatorna är namnade efter honom och man kan lära sig mer om denne stora man på det museum som inhyses i huvudtornet av det gamla slottet.

 Hela Sines andas av Vasco da Gama…
 

Efter en promenad i den lilla staden så slog vi oss ner för en bit mat. Ja vi håller ju i plånboken och håller därför ner antalet restaurangbesök. Men nu när vi ligger på svaj, för ankare, så tar vi oss inte lika enkelt i land. Det kräver att vi tar oss ner och upp ur jollen (efter att vi sjösatt jollen såklart) och sen kör upp på stranden… Det känns lite som att bo uppe på berget hos Bamses Farmor…man ser berget alldeles intill. Men att ta sig dit sker inte i en handvändning.

Nu hade vi inte packat vår ryggsäck med någon lunch, så då fick det bli mat på stan.

Just som vi skulle hoppa i jollen så såg vi Kaptens duntäcke fara över bord och ner i vattnet. Ooops! Vi hade sängkläderna på vädring och vind-guden höll just på att ge bort Kaptens täcke till havsguden. Vi greppade snabbt båtshaken (vilken tur att den var lagad med ny krok) och så kunde fiska upp täcket. Vi skrattade gott…och det fanns god tid för att täcket skulle hinna bli torrt innan kvällningen. Så ingen större fara skedd!

  Ja att ta sig i land kräver en jolle och lite ambition…
 

Ja och så ner i jollen och så puttrade vi bort mot stranden, där vi drog upp jollen för att skydda den från tidvattnet. Sines har en enorm oljehamn åt ena hållet, men vi valde att gå mot centrum och de smala gatorna och kvarteren. Rätt trivsam stad men den kändes lite tom och ödslig på något vis…kanske berodde det på att vi dök upp lagom till siestan, vad vet vi. 

Vi har ankringsviken för oss själva…Wilma väntar snällt på oss…
 Rätt snygg och städad stad jämfört med Amora…
 Den portugisiska våren…
 I slottsmuren hittade Kapten en väldigt liiiten dörr…
 

Vi tog efter en promenad tillflykten till en enklare restaurang, eller om det var ett café. Skillnaden är hårfin ibland. Och så beställde vi en Dagens Soppa till Styrman Pimpsten (1,60 euro) och en Hamburgare med tillbehör till Kapten Betong (3,90 euro).

Ja soppan kom in men då ingen burgare till Kapten. Soppan åts upp och Kapten väntade ännu. Tiden gick. Vi tänkte att de kanske var tvungna att slakta kossan först innan de kunde mala färsen. Kanske även springa bort till mjölnaren för att kunna baka brödet. Men det gick å andra sidan ingen nöd på oss. Men det hör ju lite till god ton att hela sällskapet får sin mat serverad samtidigt…och inte med 45 minuters mellanrum.

 Vi undrade lite försiktigt vid något tillfälle om hamburgaren hade blivit bortglömd. Kanske kossan hade självdött… Men icke så. Den var på gång fick vi glatt veta.

 Ja och så till slut så kom då hamburgaren in. En vacker hamburgare med riktigt kött, inget industriproducerat. Utan mer som en pannbiff. Allt serverat på en skifferplatta med lite pommes vid sidan om. Ja och döm om vår förvåning när det kom in ytterligare en tallrik med hamburgare. Det hade helt enkelt blivit ett missförstånd vid beställningen så de trodde att Styrman Pimpsten var en hungrig rackare som krävde såväl soppa som burgare för att klara de nästkommande timmarna utan svält. Vi skrattade gott och vi åt med god förnöjsamhet. Det smakade riktigt gott.

Nöjda och mätta betalade vi senare och restaurangägaren önskade oss välkomna tillbaka där han absolut tyckte vi skulle prova deras räkor i kokos. I en kokosnöt fylld med kokosdipp doppar man räkor och sköljer ner detta med Vinho Verde. Passar en fredag- eller lördagkväll. Det lät ju riktigt gott. Jo kanske… Så vi tackade och traskade därifrån.

 På väg tillbaka till Wilma…vi passerade blommiga trappräcken…
 

När vi hunnit en sisådär 500 meter så blev kapten alldeles grön i ansiktet och magen började protestera vilt. Illamåendet sköljde över och han behövde hitta en toalett BUMS MEDDETSAMMA!!! Vi insåg att han blivit matförgiftad…oh no..not good! Och han behövde (ursäkta det rättframma språket) helt enkelt få skita!!!

 Men med lilljollen på stranden 200 meter bort. Ingen offentlig toalett i närheten så kände Kapten sig lite lätt trängd. Inte fann vi heller något lämpligt att gömma sig bakom för att kunna uträtta naturbehovet ute i klorofyllen…området kring strandpromenaden är rätt öppet…

Kapten led och kved och han insåg att det skulle bli ett omöjligt projekt att ta sig ända bort till Wilma och hennes toalett.

Kapten på jakt efter WC…(bilden är faktiskt tagen vid ett annat onödigt tillfälle)
 

Efter en kort överläggning och ett evigt spanande runt omkring efter lämpligt buskage så såg vi den höga branten. Där stod en jätteruske av något slag som såg tät och fin ut. Och den låg nedanför ett promenadstråk som avgränsades av en hög mur. Å så bra…där fanns ingen risk för att någon skulle kunna passera eller ens se.

Kapten for som en avlöning upp för slänten och trasslade in sig i buskaget mellan kvistar och blad. Pimpsten stod kvar nere på andra sidan gatan och studerade intresserat en vildkatt (ja ingen tiger utan mer en ägarlös portugisisk bondkatt) Den hade börjat visa jaktintresse. Det rasslade ju i buskaget och kissen smög sig framåt och ville gå till anfall (kisse hade nog ingen aning om att hans eventuella byte var en stor sjöman i skitnöd). Halvvägs ut i gatan så ställde sig katten i anfallsposition…men då kom en bil körandes. Katten blev avbruten och sprang åt ett helt annat håll. Puh! Jo det hade just varit en just skojig syn och inte minst en spännande överraskning för Kapten om det kommit en katt anfallande…

 Rätt öppet område…inte lätt att hitta något att gömma sig bakom…men vi fann ett buskage uppe i slänten…
 

Efter några minuter så kom Kapten tillbaka ner på gatan. Med lättad min. Han förkunnade lite (utan att gå in på några närmare detaljer) att hamburgaren redan hade passerat kroppen och kommit ut. Jo det var nog något som inte var ok med maten. Men så sa Kapten;

 -Det var såå nära att jag sket på mig. Jag hade inte mycket mer tid tillgodo. Men jag klarade kalsongerna!

 Och så tillade han…

 -Däremot så halkade jag i slänten efter uträttat behov så jag föll och fick skjortan full med skit i stället!!!

 

Vi vek oss av skratt! Så dråpligt. Här har Kapten kämpat och kämpat att inte skita i kallingarna. Och så halkar han till och landar så att säga i sitt eget revir med ryggen. Att vi lever ett högst intressant och händelserikt liv kan väl ingen undgå att tycka.

 Vi tog oss tillbaka till Wilma och vårt trygga hem. Och lagom ombord så började Pimpstens mage att protestera. Inte så akut som för Kapten. Och nu på trygga hemmaplan tack och lov.

 

Vi blev mycket fort bra i magarna igen. Och vi tänkte två saker när dagen hade passerat.

Att; 

1. Vi går inte tillbaka till samma restaurang för att uppleva deras räkor i kokos. (vi låter faktiskt nyfikenheten bero av vissa naturliga skäl).

 2. Och att Kapten bokstavligen skiter i Vasco da Gamas födelsestad (få turister gör nog så, bajsar i busken i den store mannens stad).

 

 Dagen hade med facit i hand varit mycket bra, trots ett par missöden. Det gav oss samtalsämnen. Och Pimpstens regel om att hon inte vill äta på restaurang dagen före avsegling fick sitt tydliga bevis. Matförgiftning är inte helt ovanligt. Så för oss gäller det även fortsättningsvis, att det blir Pimpstens hemlagade mat dygnet innan vi kastar loss… Det känns tryggast så!

 

Skepp o Hoj!

4 reaktioner på ”Vi är i Sines…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s