Trots min förtvivlan och sorg innehåller livet paradoxalt nog positiva inslag också, mitt i det mörka. Att åter få se många kära ansikten på begravningen och vid minnesstunden efteråt, var fint. Jag hade velat hinna få mer tid med er alla. Men det var en ekvation som blev stört omöjlig, cirka 90 personer dök upp på begravningen och nästan alla följde med bort till minnesstunden efteråt. Jag försökte mingla runt så gott det gick…
Läs mer »
Det har inte varit någon bra dag. Begravningen är över och det var fantastiskt fint att se att så många slöt upp. Jag vill tacka, vet inte om jag hann göra det. Ceremonin blev vacker och originell. Tjoppe hade varit helnöjd, till gränsen exalterad. Han önskade mycket men kunde såklart inte veta om det skulle bli så. Det blev bättre. Det gick åt många timmar och det krävdes ett stort samarbete mellan oss som var engagerade. Nu kan vi nöjda pusta ut…
Läs mer »
Kära begravningsgäster. Både långväga och nära kommande. Dagen närmar sig för ett farväl. Vill på förhand tacka er som kommer till begravningen. Jag vet att det är ett viktigt farväl för var och en. Men er närvaro blir samtidigt ett stöd för mig. Att ni deltar och kommer med till minnesstunden efteråt, kommer hjälpa mig och min stackars själ när jag efter avskedet ska försöka hitta vidare i livet på egen hand. Tack!
Läs mer »
En god vän sa; ”sorgen är som havet, den kommer i vågor”. Och så känns det. Vissa vågor är större än andra och i dessa tunga stunder saknar jag honom så oerhört mycket. Men än värre är den känsla av ensamhet jag bär. Då kan jag bottenlöst förlora mig själv – och jag vill ingenting, orkar ingenting. Fortfarande upplever jag en overklig känsla och det känns som Tjoppe bara gått utanför dörren för ett ärende. Jag väntar ännu på att han ska komma hem, öppna dörren och ropa ”hej”…
Läs mer »
Till slut kom då den oundvikliga dagen, dagen då cancern framskridit så långt att livet inte längre kunde upprätthållas. Det gick fort, rasande fort och vi hann aldrig riktigt landa i några rutiner. I hemmet, precis som han önskat, släppte han taget om livet i fredags. Saknaden är obeskrivlig. Vi är många som sörjer. Och för egen del har jag den enorma uppgiften att försöka vänja mig vid att inte längre ha honom vid min sida…
Läs mer »
Än har vi varandra. Men dagarna går på något sätt i varandra – som om vi befann oss i ett gränslöst land, utan tid. Timmarna jag i min ensamhet spenderar medan Tjoppe sover, känns emellanåt oändliga. Och även om jag kan få avlastning, vill jag inte missa en sekund av den tid vi har kvar…
Läs mer »
Det är med något kluvna känslor jag (Styrman) väljer att skriva ändå. Avvägningen mellan det privata och offentliga, i kombination med vårt annars så transparenta förhållningssätt till er läsare (och även det faktum att skrivandet i sig är en vana och en rutin – ja, kanske till och med ett behov) gör att jag snabbt skiftar i känslan om jag ska skriva något, eller inte. Och i sådana fall, om vad? Jag tänkte dock göra ett försök…
Läs mer »
Det känns lite overkligt att det är påsk. Våra dagar ser så otroligt annorlunda ut nu, än vad de gjort på flera år. Fortsatt kämpar vi med att försöka anpassa oss efter vår nya livssituation. På något vis lyckas vi lösa saker vart eftersom. Mest tack vare familj och vänner…
Läs mer »
Plats: Halmstad, Sverige.
Först och främst måste vi få tacka er alla som på olika sätt hört av sig. Det värmer våra hjärtan i en svår tid. Här kommer en liten rapport och uppdatering om läget…
Läs mer »
Hej och tack till alla som hört av sig…
Läs mer »
projektsunshine.se 