En god vän sa; ”sorgen är som havet, den kommer i vågor”. Och så känns det. Vissa vågor är större än andra och i dessa tunga stunder saknar jag honom så oerhört mycket. Men än värre är den känsla av ensamhet jag bär. Då kan jag bottenlöst förlora mig själv – och jag vill ingenting, orkar ingenting. Fortfarande upplever jag en overklig känsla och det känns som Tjoppe bara gått utanför dörren för ett ärende. Jag väntar ännu på att han ska komma hem, öppna dörren och ropa ”hej”…
Det kommer såklart inte hända, det förstår jag med. Jag förstår även att sorgen måste få ta sin tid. Tacksam är jag över att ha familj och några goda vänner som hjälper mig. För det behöver jag nu, någon som tar min hand och leder mig en bit på vägen. I perioder när de mörkaste tankarna skingrats och tårarna sinat, fungerar jag rätt så normalt. Då kan jag företa mig saker och faktiskt (lite försiktigt) blicka in i framtiden. Mycket av min tid nu går åt till att planera inför begravningen. Det håller mig sysselsatt. MEN…
Det finns något jag bävar inför. Och det är när begravningen är över och lite tid gått. Den dagen då andra börjar ta sig vidare i livet. När vardagen träder in. Då är jag rädd att jag på sikt kommer ”förlora mig själv”. Att mitt mående blir destruktivt. Jag tror ärligt talat inte att min svåraste tid är nu, den har jag framför mig. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Men som vi levt, på havet där umgänge med andra seglare kommit och gått (efter som vi förflyttat oss) så saknar jag idag ett sammanhang. Mitt liv har dominerats av tvåsamheten med Tjoppe. Det har varit han och jag, punkt. Och vår kära segelbåt Wilma. I sju år levde vi så. Vilket medför att jag samtidigt som vi seglat, inte kunnat trampa upp någon stig, någon annanstans. Idag saknar jag min sociala kontext i Halmstad. Den finns just ingen annanstans heller. De nära vänner jag har på hemmaplan är mycket få (men otroligt viktiga). Mina grannar är nya och när jag går på stan, hälsar ingen. Jag är inte längre ett välkänt ansikte hos allmänheten. Jag har inget jobb och därav saknar jag arbetskamrater. Jag bor själv och det egentliga enda intresset jag har, är att skriva. Vilket jag gör i min ensamhet.
Så hur jag kommer må när denna första kaotiska perioden är över, vet jag inte. Det oroar mig. Det känns som det står ett gigantiskt berg framför mig. Och att jag saknar klätterutrustning. Jag är orkeslös och märkt att sorg. Därför är jag rädd för att sorgen ska övergå i ett destruktivt mående. Jag intalar mig att min ängslan är sund, ett tecken på friskhet. För att genom att vittra faran, kan jag kanske undvika den. Men jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Detta gnager i mig…
Varje gång jag gått ärende på stan sedan Tjoppe dog, har jag gråtit. Ute bland folk känner jag mig dubbelt så ensam mot inne i min halvmöblerade lägenhet på 26 kvadrat. Som seglare mötte Tjoppe och jag ständigt andra umgängestörstande likasinnade. Tjoppe var en mästare på att knyta band, på att bygga sociala kontakter. Jag har inte alls lika lätt för det. Bland seglare är det ett fullt normalt beteende att bjuda in någon okänd på en kvällsdrink, en så kallad sundowner. Eller föreslå att man ska göra en utflykt tillsammans nästkommande dag, fast man aldrig tidigare mötts. Över en dag förändrades mitt liv. Och nu står jag här och vet inte ens vad jag vill. Det blir nog min största uppgift, att ta reda på. Vad jag vill.
Det har nu gått lite mer än en vecka sedan min älskade tog sitt sista andetag. Ett par dagar sedan den dagen har varit riktigt mörka. Jag har varit ensam. Jag unnar dem ingen. Men en liten tröst har jag funnit i litteraturen. Jag hittade några tänkvärda ord av författaren Wilhelm Moberg. I boken ”Din stund på jorden” beskriver han hur Albert, som lever sina sista dagar vid Laguna Beach i Kalifornien vid Stilla havets kust, hinner fundera över livet. Han tänker tillbaka på sin älskade bror Sigfrid, som i unga år tog värvning och dog. I boken finns ett av Wilhelm Mobergs mest tidlösa och älskade citat.
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan inte komma hit igen. Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden.”
Jag lägger upp en bild på dödsannonsen. Ifall någon missat. Men mest för min egen skull, så jag vet att den finns sparad. Mitt hjärta värms av att det är en bild på Wilma i dödsannonsen, det har jag Tjoppes bror att tacka för.
Jag skriver säkerligen igen före begravningen ägt rum. Men om inte, hoppas jag få möjlighet att krama om familj och vänner den dagen det blir dags att ta avsked. Vill återigen nämna att Tjoppe hann planera en hel del inför sin begravning. Hans påhittighet och spjuverlika sätt kommer på olika sätt att märkas även här. Det kommer finnas utrymme för både skratt och tårar. Glöm inte anmäla, om du inte gjort det än.
//Helena
projektsunshine.se 
Åh Helena mina tårar rinner när jag läser. Du kommer inte bli ensam jag lovar. Du har visst en stor social förmåga. När vi jobbade på Skavsta såg jag det. Såg hur många som tyckte om dig. Såg hur du knöt band till många bl.A mig. Du kommer klara det här men det kommer ta tid och du ska låta det ta den tid som behövs för dig. Du kommer förmodligen få höra åsikter om när det är dags att gå vidare men blunda med öronen. Varje sorg är unik o bara du kan bearbeta din sorg. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig o lotsa dig genom sorgen men i den resan är man ensam tyvärr. Kram Susanne
GillaGilla
du är fantastik, som orkar hålla ihop det mesta trots allt. Stor kram till dig❤️
GillaGilla
Tack för omtanken…
GillaGilla
Hej! Vi känner inte varandra men jag tror att vi träffats en gång hos Claes och Yvonne. Jag beklagar din sorg. Du beskriver så bra, med din text, hur det känns. Texten griper verkligen tag i en. Du är mycket duktig på att skriva! Jag önskar dig allt gott! Mvh Tina Stierna
GillaGilla
Hej Tina, kan vi ha träffats på adventsfika hos Claes och Yvonne? Tack för din fina återkoppling. Tack snälla.
GillaGilla
Helena, våra tankar går ofta till dig och ert grymma öde.
Du skriver att en vän sagt att sorgen går i vågor. Kring sorg kan man också säga att man ska prata om den, att prata med sina vänner och som vän får man rådet att bara lyssna. I den situation du befinner dig i, med många vänner på avstånd, men som läser vad du skriver och berörs så är kanske skrivandet lite som dessa samtal.
Det är lite svårt att i text ge alla små tecken på inkännande som ett samtal ger men du skall veta att det är gripande att läsa det du skriver och våra tankar går som sagt ofta till er. Skriver ”er” för på flera sätt är ju inte Tjoffe borta, han finns kvar i tanke och gärning. Hans installation av solceller på denna båt ger ström till denna dator.
Med hälsningar och deltagande i din sorg, från oss på Spearhead just nu i marinan Club Nautic Arenys de Mar (Costa Brava)
/Kapten Spjutspets och matros Phil (Sture & Pia)
GillaGilla
Tack snälla seglarvänner. Jo jag vill tro att skrivandet läker. Att veta att ni läsare ”lyssnar”. Att få sätta ord på det svåra och obegripliga. Tack för att ni finns där, på Spearhead långt bort geografiskt – men nära i hjärtat. Kram
GillaGilla
Åh, Helena. Precis så som du känner är det. Du beskriver så bra känslorna. Så är det. Just ensamhetskänslan blir så påtaglig hur många som än finns runt en. Men prata, prata om o om igen med någon eller några som lyssnar. Tänk inte på att du upprepar dina tankar. Jag vet inte hur många gånger jag pratade om samma saker om o om igen. Dessutom med en kollega jag egentligen inte kände så väl, men hon lyssnade tålmodigt. Fortsätt skriva ner dina känslor o tankar, positiva som negativa, särskilt ilskan över livets orättvisa.
Kram Birgitta o Johan
GillaGilla
Hej Seglarvänner, tack för att ni delar med er, det ger förtröstan. Kram
GillaGilla
Det kan det ha varit!
GillaGilla
❤
GillaGilla
Dina ord,allt du beskriver och känner /tänker. De får mig att slungas tillbaka i tiden.
Du har ett fantastiskt skriv sätt,som så många andra redan skrivit . Du berör !!
”Sorgen är ett kvitto på den kärlek man känner ” fick jag till mig en gång . Tycker de va en fin beskrivning.
GillaGilla
Tack Leila, kloka ord! Kram
GillaGilla
Förändring beroende på sorg är vad det är. Det blir ett nytt annat slags liv att bära. Jag önskar dig ännu ett bra sådant, men gråter med dig i stunden ❤️
Varma varma kramar
GillaGilla
Ja, det blir ett nytt slags liv… Tack för omtanken.
GillaGilla
Kjære Helena! Jeg kjenner deg ikke, men er en av Øivinds gode venner fra hans hjemby. Gjennom han har jeg i løpet av de senere årene fått bli kjent med Tjoppe og deg. Det har vært så fint å lese om det gode vennskapet deres, og derfor var det med en ektefølt sorg jeg leste om at Tjoppe ble sjuk og døde så altfor fort. Du gir så godt uttrykk for det tomrommet han har etterlatt seg i ditt liv, og sikkert i mange andres. Slik dere har levd de siste 6-7 årene, så tett og med så mange nye og spennende opplevelser, må det være en ufattelig overgang til et ensomt liv et sted man ikke helt kjenner igjen. Jeg kan ikke annet enn å ønske deg all mulig styrke til å komme gjennom dette marerittet som du nå opplever. Jeg håper at familie og venner følger deg opp i visshet om at sorgen ikke slipper taket så lett og at hverdagene framover vil være fulle av motbakker. Jeg jeg synes det du skriver i bloggen din er så vakkert og samtidig så sårt. Men jeg tror du har helt rett i at skriving er en veldig god terapi for å holde seg mentalt flytende i en tilværelse der det er lett å drukne i kaoset av tanker som trenger seg på. Jeg håper at du litt etter litt klarer å la de gode minnene få en større plass over saknaden, men at du gir det den tid det må ta. Først og fremst håper jeg at du kan finne et nytt ankerfeste tilbake i Sverige. Så akkurat som det har vært fint gjennom Øivind å følge deres opplevelser med Wilma, håper jeg at du kan dele av dine opplevelser og føle støtten og samhørigheten fra fjern og nær i livet videre. Nå ønsker jeg deg all mulig styrke til å komme gjennom disse tunge dagene før og under begravelsen, og alt godt for livsseilasen videre! En god klem til deg fra Arne med takk for hva jeg har fått være med på gjennom de årene dere har vært underveis❤️❤️
GillaGilla
Så fina och stärkande ord. Tack!
GillaGilla