Kära begravningsgäster. Både långväga och nära kommande. Dagen närmar sig för ett farväl. Vill på förhand tacka er som kommer till begravningen. Jag vet att det är ett viktigt farväl för var och en. Men er närvaro blir samtidigt ett stöd för mig. Att ni deltar och kommer med till minnesstunden efteråt, kommer hjälpa mig och min stackars själ när jag efter avskedet ska försöka hitta vidare i livet på egen hand. Tack!

Så hur mår jag (jag hade ju lovat Tjoppe att inte sluta skriva). Veckan har varit tung. Jag går konstant runt med ett gigantiskt hål i bröstet. Där bor smärtan, saknaden och värken. Symtomen är inte bara själslig, mental. Utan även fysisk. Har behövt söka sjukvård. En dag var jag till begravningsbyrån och med mig hade jag de saker jag ville lägga ner i kistan. En tavla, teckningar och en bok bland annat. ”Vill du göra det själv?” Jag blev först lite ställd. Men då jag vid tillfället kämpade med känslan av att Tjoppe bara gått ut genom dörren, för att snart komma hem igen, tänkte jag att det kanske hjälper. Det skulle säkert bidra till att lättare förstå – att det som hänt, verkligen har hänt. Jag kände även, att jag ville säga allt det där jag inte riktigt hunnit med. Denna gång lite mer ensam. Så jag tackade ja.

Uppe vid kapellet fick jag först vänta på att kistan skulle göras i ordning. Sen fick jag kliva in. Tjoppe såg ut som han senast gjorde när jag såg honom, hemma i sin vårdsäng. Han var klädd i de kläder vi satt på honom strax efter han släppt taget om livet. I arbetsbyxor, T-shirt och huvtröja. Och blommorna han hade i sina händer, den bukett hans dotter plockat åt honom strax efter han dött, låg ännu fina kvar i hans händer. Över ansiktet vilade ett leende, Tjoppe såg nöjd ut.

Det kändes bra – fast stora tårar rullade utefter mina kinder. Det var fint att få pyssla om lite. Tavlan jag haft med mig la jag på kudden bredvid Tjoppe. För att han inte ska glömma. För att inte jag ska glömma. Sen, när jag kände mig klar, gick jag ut.

Jag tycker jag ser så ledsen ut, men tröstar mig med att jag bara ser det när jag går förbi en spegel…

Jag har fram till nu inte lagt upp något foto på mig själv. Inte sedan den 11 mars då vi fick diagnosen. Inga nytagna foton. Efter den ödesdigra dagen har mitt ansikte varit märkt av chock och sorg. Jag ser mig ibland i spegeln och kan tycka lite synd om andra. Ingen rolig uppsyn, jag ser så ledsen ut. Men nu vill jag ändå publicera en bild för att ha möjligheten att gå tillbaka en vacker dag. Vad jag då hoppas på, är att upptäcka att den ledsna Helena bytts ut mot en mer levnadsglad Helena. En Helena som inte bara ler med munnen, utan även med ögonen.

Här följer lite praktisk information inför begravningen.

Begravningen börjar 12:30 den 17 maj, Sankta Katarina Kapell i Halmstad. Var gärna på plats tio minuter före. Insläppet sker strax innan ceremonin börjar. Vi har inför denna viktiga dag beställt en stor sol över Halmstad. Men det verkar som vädergudarna har svårt att leverera den. Så gardera med ett paraply och en jacka.

Kommer ni med bil: Kör via Rotorp, som området heter på den södra sidan av begravningsplatsen. På Richardsonsgatan, intill Kapellet, finner du parkering. Från parkeringen är det sen skyltat till Sankta Katarina Kapell (inte alls långt).

Kommer du till fots från stan: Välj Karlrosvägen, som löper utmed begravningsplatsens norra del. Först passerar du en blomsteraffär och fortsätt följ kyrkogårdsmuren utmed Karlrosvägen, tills du kommer mitt för Sankta Katarina kapell. Vik in på begravningsplatsen och gå kyrkogårdsgången fram. Det går inte att missa.

Efter begravningsceremonin.

För att ta sig till Svarta Örnhuset efter ceremonin kan man antingen köra bil eller promenera. Med bil tar det 5 minuter och en rask promenad gör man på 10-15 minuter. Det finns några parkeringar vid Svarta Örnhuset, men tar de slut får man leta upp en parkering på gatan. Adressen är Erik Dahlbergsgatan 2. Behöver någon skjuts och saknar bil, kan vi säkert samåka då de flesta av oss ska åt samma håll. Vi hjälps åt.

Skulle något krångla, så är mitt telefonnummer 070 404 69 56. Denna dag kommer det inte vara jag som avviker från mina planer, men jag har folk omkring mig jag kan delegera till.

Ni är varmt välkomna. Jag ser fram emot att få träffa er alla och jag vet att Tjoppe ler från sin himmel när han ser hur många vi blir som samlas för hans skull. Ett avsked som blir till ett fint minne och det kommer även hjälpa oss att gå vidare i livet.

//Helena