Det har inte varit någon bra dag. Begravningen är över och det var fantastiskt fint att se att så många slöt upp. Jag vill tacka, vet inte om jag hann göra det. Ceremonin blev vacker och originell. Tjoppe hade varit helnöjd, till gränsen exalterad. Han önskade mycket men kunde såklart inte veta om det skulle bli så. Det blev bättre. Det gick åt många timmar och det krävdes ett stort samarbete mellan oss som var engagerade. Nu kan vi nöjda pusta ut…

Efter begravningen blev jag enormt trött. Och ledsen. Jag vet faktiskt inte hur man gör för att överleva. Jag är så ledsen för att han dog. För att allt som var ”vårt liv” nu är borta. För att mina drömmar försvann. Allt jag kände till, det som var min vardag, togs ifrån mig i samma sekund vi fick sjukdomsbeskedet. Jag kastades ut i ett stormande hav av chock och oreda. Sen…en hisnade färd mot den oundvikliga döden. Jag hann aldrig andas.

Jag minns några seglingar Tjoppe och jag haft, där det känts som om man aldrig kommer att komma fram. Där seglingen blivit en mer olustig utmaning – för att vädret bytt skepnad och hälsan inte varit på topp. Och uppå det går något ombord sönder. Varje sjömil har i ett sådant läge känts oändlig. Tiden går långsamt. Men man vet ändå, att det bara är att härda ut. För fram kommer vi. Även om det tar tid, går det att räkna ner sjömilen, de som återstår. Tills man når en skyddande hamn eller ankarvik.

Den förlust jag upplever nu är som bottenlös. Det känns som jag kastats ut på ett oändligt hav. Och jag saknar kompass. Jag vet inte vart land finns och sjökortet är ett annat. Jag finns utanför. Jag har ingen aning om vilken kurs jag håller eller min fart. Jag saknar position. VHF-radion är död. Och nödsändaren som jag aktiverat, svarar ingen på. Jag vet inte när jag kommer att komma fram. Eller vart. Eller om. Jag vet inte. Vet inte. Och tårarna bara strömmar som virvlarna bakom Wilma, likt mareld i kölvatten. Jag saknar honom. Och jag saknar mitt liv. Jag försvann också på något vis.

Inga muntra ord från mig, det smärtar. Men sån är sorgen. Och kloka vänner säger att jag kommer klara det. Att jag är stark. Att bättre dagar är att vänta. Men det är tungt att famla i mörkret efter ett sjökort som stämmer. Jag hittar det inte. Jag har seglat vilse.

Vi som gjorde begravningsceremonin till något utöver det vanliga, tack för fint samarbete.

Jag vet att Tjoppe ler från sin himmel och många har hört av sig efteråt, med lovord.

Ett foto taget före ceremonin…(och jag undrar när dagen kommer då mina ögon åter kan skratta).

//Helena