Trots min förtvivlan och sorg innehåller livet paradoxalt nog positiva inslag också, mitt i det mörka. Att åter få se många kära ansikten på begravningen och vid minnesstunden efteråt, var fint. Jag hade velat hinna få mer tid med er alla. Men det var en ekvation som blev stört omöjlig, cirka 90 personer dök upp på begravningen och nästan alla följde med bort till minnesstunden efteråt. Jag försökte mingla runt så gott det gick…

Men jag tror inte att jag missade någon helt, utan att det i vart fall blev några minuter vid varje sällskap. Jag hoppas kunna träffa er mer framöver, det får kanske bli en roadtrip. En sak jag sätter stort värde på, är att det var så många gamla klasskompisar som dök upp. Trots att det i år gått 50 år sedan vi med skrubbsår på knäna och snor under näsorna, började första klass. Det kändes så naturligt, fast det gått många år sedan vi senast sågs. Vi har i vart fall inte träffats sedan vi hissade segel.

När Tjoppe blev sjuk gjorde han en slags inre minnesresa. Han gick från nutid och tillbaka till barndomen. Först var det våra egna minnen. Sen var det barnen och barnbarnen och den dåvarande sambon – följt av seglarkompisar och arbetskamrater han haft genom åren. När reflektionerna rörde huset i Havstenshult där han under många år bott, behövde han stanna upp lite längre i tankarna. Han renoverade och byggde ut huset till den växande familjen. En solig dag tog våra vänner med oss dit, så Tjoppe fick titta på huset en sista gång och minnas tillbaka. Det blev den sista egentliga utflykten, därefter blev han fort sämre. På slutet var Tjoppes tankar helt uppslukade av den första tiden av hans liv. Barndomen. Gamla kompisar och mamma, pappa och bröderna. Älskade bröderna. Han frågade efter dem och han höll ut. Och båda bröderna hann hit i tid. En timme efter de varit här hemma och tagit farväl, somnade Tjoppe in. Jag tror han kände sig klar då.

På begravningen visade vi ett bildspel från Tjoppes liv, på fotot syns en ung Tjoppe med sina bröder…

När vi växte upp i Vaxholm, Tjoppe och jag, umgicks vi intensivt i tonåren. Han var dödligt förälskad i mig och han gjorde flera tappra försök att vinna mitt hjärta. Jag var svårflörtad. Men vi hängde ihop och det tillsammans med tre andra killar i klassen. Det var Jojo, Måns, Erik och Tjoppe och jag. Efter skolan gjorde vi alltid sällskap ner på stan. Som ett mänskligt tåg dumpade vi först av Jojo på vägen, därefter var det Måns tur. De bodde båda på Vaxön. Sen blev det Erik som skulle hem till Skarpö och så jag som också tog färjan över till Rindö. Allra sist var det Tjoppe som inte alls hade lika frekvent med båtturer som kunde ta honom ut till ön Stegesund. Ibland tog han egen båt till skolan. Men oftast var det att vänta på Vaxholmsbåten.

På konfirmationsfotot tittar alla in i kameran utom Tjoppe, han tittar på mig. Han var dödligt förälskad…

Jag själv brukade hoppa över ett par färjeturer för att göra Tjoppe sällskap ett par timmar. Och det var nog här grunden lades för det som skulle bli den titan-starka kärleken mellan oss. Minnen poppar upp i mitt huvud, dels hur jag en gång satt på Tjoppes ben för att han skulle kunna fiska upp sin jacka med en pinne. Jackan hade han lyckats svinga runt i luften så den föll ner i vattnet på utsidan av kajen. Vi kunde också söka upp en gräsplätt och lägga oss på rygg, hand i hand och titta upp på molnen. Vi berättade för varandra vad vi tyckte de föreställde. Tjoppe hade alltid så konstiga saker han såg, inte sällan föreställde molnen något som hans pappa hade i sin verkstad.

Under en period spenderade min mamma mycket tid på sjukhus. Då diskuterades det om jag skulle flytta hem till familjen Norberg på ön Stegesund. Det var mamma Kerstie som tog initiativet. Hon öppnade dörren till deras hem och erbjöd mig trygghet. Jag är evigt tacksam för att Tjoppe och hans föräldrar såg mig. Det var andra tider då och jag hade inte mycket stöd. Nu blev det förvisso inte så att jag flyttade hem till dem. Vilket kanske var bra – för då hade Tjoppe och jag blivit mer som syskon.

Så var det då det där killgänget jag tillhörde. På begravningen kom Erik och Måns. Jojo kunde inte då han för dagen låg på operationsbordet. Men han hade velat komma, om han kunnat. Även om vi inte träffades så många gånger som vuxna så känns det sorgligt att vårt gäng inte är komplett längre. Men förhoppningsvis kan jag sammanstråla med Jojo, Måns och Erik vid tillfälle. Vi kanske kan besöka minneslunden i Vaxholm där Tjoppe kommer bli strödd. Och efteråt kan vi gå och äta en lunch ihop.

Tack Måns och Erik för att ni kom på begravningen. Nu är tyvärr inte vårt gäng komplett längre. Men jag hoppas kunna träffa er igen och då med Jojo…

Det finns många anekdoter och fina minnen som jag och Tjoppe haft med alla er andra också. Jag bär dem nära mitt hjärta och jag får nu försöka minnas för oss båda. Jag vårdar även kontakten med Tjoppes barn och deras mamma, det känns viktigt. För trots allt så kommer vi alla behöva väga in hela vår livsresa den dagen vi närmar oss slutet. De goda relationerna har man igen tusenfalt. Därför kändes det även värdefullt att mina före detta män kom till begravningen. Tjoppe ville inte sätta skiljelinjer mellan människor. Och inte jag heller…

//Helena