Den ständiga frågan snurrar i mitt huvud, hur går jag vidare? På något förunderligt vis så verkar det vara livet självt som fört mig en bit fram. Tiden har gjort sitt. Men även att jag haft möjligheten att få ventilera mina känslor och tankar med kloka människor jag har runtomkring mig. De har gett mig den vägledning jag behöver för att kunna sätta kurs. Min egen motor är inte stark, men behöver kanske inte heller vara. Dock tror jag nu jag vet, i vilken riktning jag ska börja röra mig…

Så här i efterhand har jag reflekterat över vad som (trots allt) varit bra mitt i bedrövelsen. Min farhåga låg i att känslomässigt falla ner i ett bråddjupt svart hål av sorg och saknad direkt efter begravningen. Att det skulle ske när begravningsgästerna vinkats av och jag stängt dörren om mina tjugosex kvadrat. Men det hände inte riktigt. Några gäster stannade ytterligare några dagar i Halmstad. Det gav mig en mjukare övergång. Vi träffades för fika, en bit mat och titt på staden. Vi fick goda samtal.

Där var mina danska vänner som jag lärt känna genom seglingen samt Tjoppes och min bästa kompis ”Konstruktören”. En dag smög vi fyra in i den stora kyrkan vid Stora Torg, Sankt Nikolai. Där hade 300 körsångare samlats för att repetera inför en konsert. Vi satte oss lite obemärkt längst bak för att lyssna. När körstämmorna fyllde hela det enorma kyrkorummet kunde jag inte hålla inne den stora klump av sorg som fastnat i bröstet. Stora tårar rullade utmed mina kinder och vidare över min väninnas tröjbeklädda axel. Hon höll min hand. Gråten var nödvändig och förlösande. Efteråt var jag helt slut. När vi efteråt kom ut i solen kändes något lite annorlunda. Insikten om att livet trots allt går vidare, oavsett.

När vi vinkat av de danska vännerna, blev det bara jag och Konstruktören kvar. Han skulle också ha åkt, till sin syster. Men nu föll jag igen. Inte på dagen. Utan reaktionen kom till kvällen när jag skulle sova och den varade en bit in på natten. Gråten var hulkande, kraftfull och intensiv. Så pass att jag funderade över om jag väckte människorna i huset. I gråten ville jag bara skrika ut ett enda stort förlåt till Tjoppe. För att jag inte hade makt att hjälpa honom bättre. För att jag borde förstått de där gångerna han visade lite bristande ork, innan vi själva visste. För att jag inte kunde rädda honom från döden. Konstruktören störde mig inte, men vakade över mig och han ringde sin syster. ”Jag kan inte lämna Helena nu”. Ett par dagar senare ville han fortfarande inte lämna mig ensam, utan bad mig att följa med till systern. ”Du behöver komma ut på landet”.

Det blev en tågfärd med två bussbyten genom ett landskap fyllt av blommande rapsfält och knallblå himmel. Sista biten bestod av en längre promenad. Den smala vägen kantades av åkermarker och hagar. Efter att ha varit instängd i en liten lägenhet i väntan på döden, slog nu försommarens grönska emot mig med full kraft. Jag hade inte upplevt ett Sverige i maj månad på sju år. Jag drog ett djupt andetag och insåg att jag inte andats på flera veckor, utan bara kippat. Det gjorde nästan ont. Och jag fick en ingivelse och frågade ”väntar din syster oss vid någon särskild tid?”. När svaret blev nej, släppte jag väskorna och klev ut i grönskan vid sidan av vägen. Jag la mig på rygg i havet av maskrosor och fyllde lungorna på nytt, och tömde dem. Konstruktören stod tålmodigt kvar och väntade.

Dagarna som följde på systerns gård gjorde en otrolig skillnad för mitt mående. Att ha kacklande höns runt fötterna och får intill som kommer när man kallar på dem, gjorde gott för själen. Att få ströva mellan växthus, kryddgård och fruktträd och ha en sjö intill att vila tankarna vid, gav verkligen perspektiv. På livet. Efter ett par dagar hade tårarna sinat och det utan att en ny gråtattack låg och lurade runt hörnet. Kalops på middagsbordet och precis så jordnära och familjärt man bara kan föreställa sig. Inget tillgjort, inget konstlat. Finare människor finns inte.

Vår utflykt från Halmstad avslutades med en vandring i Åkulla bokskogar, det är ett stort naturområde i det inre av Halland. I sällskap av två spänstiga och energiska män, Konstruktören och hans barndomskompis, försökte jag hinna med i deras takt. Jag med betydligt mindre ork efter att ha tappat såväl kondition som muskelmassa. I den kuperade terrängen fick jag kämpa lite. Emellanåt stannade vi upp för att njuta av omgivningarna. Och samtalen var coachande och kloka. Det var nog en rätt trött Helena som efter några timmar klev ut ur skogen. Jag var trött men kände samtidigt att jag hade verktyg för att ta mig vidare på egen hand. Med mål och önskningar om framtiden.

I ljust minne kommer Tjoppe alltid finnas där. Liksom sorgen, förlusten och saknaden. Och för mitt inre hör jag ännu hans sista uppmaning ”sluta inte skriv”. Därför har jag bestämt mig för att bloggen under en period inte kommer att handla om något solskensprojekt, för där finns inget. Seglingen i dess nuvarande form är över. Den tog slut när döden kom emellan. Däremot kommer bloggen (i väntan på nytt projekt) få tillägget ”searching for sunshine”. Mer specifikt vad det handlar om vill jag inte avslöja än, för jag vet inte själv riktigt. Det kan förändras. Men jag vill ge mig lite tid att på egen hand söka efter ”solsken i livet” utan att för den sakens skull kasta mig in i något nytt. Eller behöva ta några avgörande beslut. En testperiod skulle man kunna säga, med innehåll av varierat slag. För det blev ju så – att jag för egen del inte fick välja att avbryta det liv jag kände till. Tvärt tog seglingen slut och min vardag och mitt hem togs ifrån mig. Förutom den enorma förlusten av Tjoppe.

Så vad tänker jag då? Först och främst kommer jag bara ta det lugnt. Få tid att lösa allt det byråkratiska som följer en livskamrats bortgång. Jag har mycket att lösa, inte minst kring Wilma som står på varvet i Lissabon och tickar pengar. Men sen och kanske lite parallellt med det som kommer härnäst, börjar jag utforska bland de drömmar och önskemål jag har om framtiden. Nej, jag kommer inte mönstra på någon båt det första jag gör, om du trodde det. Det är annat jag har i tankarna. Om du vill får du gärna följa med. För som vanligt bjuder jag in till läsning…

Fina Christina och jag…

Knockad av den svenska försommaren…

Nyfikna tjejer…

På landet…

Vid vattnet…

Åkulla bokskogar…

Ingen prins om ni undrar…

//Helena