It´s concrete!!!

Det är ännu natt i skrivande stund. Vaknade av att ena kökslådan for ut med ett brak (hade glömt säkra den). Hela båten skallrar av en ovädersfront, här utanför ligger ju Biscaya och hela Atlanten, som med full kraft kan angripa kustremsan med hårda vindar och höga vågor. Vi ligger tryggt i hamn, skyddade, men ändå ruskar och kränger båten i sina förtöjningar när kastvindarna sätter i. Det är långt ifrån alla dagar som är lämpliga dagar för segling. Och det märks här i hamnen, det har börjat dyka upp allt fler utländska segelbåtar, vi har såväl en engelsman som en tysk intill oss just nu. De väntar på väder att gå över Biscaya.

Den tyska killen kom förbi oss. Vi hjälpte honom häromdagen med att hissa upp honom i masten för han skulle fixa till sin Windex. Ja det finns fler klätterapor än Helena till synes. Tjoppe och Norrmannen fick vara motvikt nere på däck så att inte tysken skulle bli en flygande projektil, ett fall från 17 meter är inte att leka med.

Nu kom iallafall tysken förbi oss. Helena hade tursamt avslutat disken och köksbänken var ren och fin. Annars tenderar alltid oväntade besök inträffa högst olämpligt. Antingen när köksbänken full med disk, halva båten i röra efter att man sökt efter något långt ner i ett fack, eller ve och fasa mitt i kärleksakten.

Tyskens ärende var gott. Han berättade att han är på väg till Grekland, där hans boj väntar. Boj undrade vi. Jo i en välskyddad vik i Grekland så finns det en plats som liksom ingen har reglerat upp på något sätt. Man gör sin egen boj, han hade gjort sin i betong, och så slänger man i den. Och på bojen så hänger man upp sin båt. Och där ligger man skyddad alla tider på året – GRATIS. Han pekade ut platsen. Och vi memorerade. Låter ju fantastiskt, som ljuv musik för oss som i det närmaste försöker leva på luft.

Det här med att bli störd för övrigt. Det är klart trevligt när någon kommer och knackar på. Vi pratar gärna med folk, och står vi inte i skorna på väg ut för egen del, så bjuder vi gärna främlingar och nyvunna vänner på kaffe. Men vi råkar ideligen ut för ett fenomen vi tror vi är ensamma om.

När man vill någon båtgranne något så knackar man på skrovet eller på relingen. Det hör till god ton att inte kliva ombord på någon annans båt utan tillåtelse. Och det händer åtminstone en gång i månaden att någon knackar på Wilmas skrov utan att de söker oss ägare. Så vi reser oss upp ur soffan, eller vart vi nu råkar befinna oss. Vi sticker upp huvudet och säger –Hello! Varpå personen/personerna som knackat ser alldeles vettskrämda ut. Folk knackar på Wilmas skrov för de undrar så intensivt vad det kan vara för material hon är byggd i. Till slut när de inte kläckt koden så tar nyfikenheten över och de knackar. Och tänker då inte alls på att det kanske finns någon ombord. Ibland mynnar detta misstag ut i ett trevligt snack. Ibland inte. För inte sällan så sker detta på natten när några förfriskade personer stått på bryggan och haft huvudbry över Wilmas förskaffenhet. Vi är inte sociala klockan två på natten. Men vi blir inte arga, vi svarar dock lite kortare –It´s concrete! (=det är betong) Och så går vi och lägger oss igen.

Så som ni förstår så är det inte bara oväder som kan väcka en om natten. Dock så är alltid stormnätter knackfria…båtromantiken är för de flesta borta då. Och det är något man skulle kunna skriva mer om. Bakom de azurblåa vatten, simmande delfiner och vackra solnedgångar så finns en annan verklighet. Som härom kvällen då vi höll på att få lilljollen översköljd av höga vågor i hamnen. Den låg i vattnet bak i aktern på Wilma och Tjoppe hoppade i och startade motorn och fick loss förtöjningarna kvickt. För varje våg så kom en halv hink med nytt vatten över relingen. Vi var förvisso inte så rädda för en badande Kapten, det brukar han göra som ni vet, bada. Och han hade plockat av sig mobilen medvetet innan aktionen därav. Vi var inte heller så rädda för att sänka båten, den försvinner inte för oss,  utan blir om inte annat liggande i marvatten om den fylls tillräckligt med hav. Däremot motorn…den vill man inte ha badad. Så i ovädret så lyckades vi förflytta jollen innan kapten, motor och båt blev till offer för ovädret. Vi drog upp jollen på bryggan på lämpligt ställe, och kunde pusta ut. Ja det är inte alltid båtromantik som sagt.

Trots att man ibland får nattsömnen störd, trots oväder och obekvämligheter, så är det värt det. Faktum är att Wilma är den bästa sovplatsen vi någonsin haft. Så stör oss inget bara, så sover vi som två små barn.  Och har man väl blivit väckt, så kan det kan till och med vara mysigt att tända lampan och skriva ett blogginlägg medan regnet piskar mot ventilerna och vinden sliter i riggen. Och när man åter blir trött, så släcker man lampan och somnar om. Som nu. Godnatt.

Plagg för långseglarlivet

Besättningen ombord på s/y Wilma är inte kända som några som springer och shoppar kläder sådär i parti och minut. Men nu har det ändå investerats, häromsistens så fick Kapten sin fina Vagabond-hatt och praktiska röda slitstarka tröja. Helena har saknat något bra för mellandagsväder, vår och höst samt kyliga sommarkvällar. Eller ute på havet om det blir lite ruggigt, inte sällan kyler havet.. (Seglaroverallen blir lite mastig att släpa runt på såhär års… och bikini är inte att tänka på så här års).
 
Ska man ha något riktigt bra anpassat plagg för långseglarlivet, så kostar det tyvärr. Men ibland får man förbise prislappen och tänka att på det praktiska.
Jackan är otroligt funktionell för vårt typ av liv. Men vit jacka??? Nu var den klart snyggast på Pimpsten, så det blev vit. Och så får vi arbeta på att hålla den vit och fin. Men tid har vi ju, så det går säkert bra. När det ska meckas ombord så blir det annan klädsel. Såna kläder har hon gott om!
 
Vi gick en promenad och fann för oss en ny gata. Sprang på detta foto som satt på en mur intill en liten bassäng. Fotot visade hur det såg ut på platsen år 1925. Detta var platsen där kvinnorna i Camaret tvättade sina kläder.
 

Hårt arbete 1925 (ovan). Idag ser platsen ut såhär (nedan)
Inga kvinnor syns till med kläder som ska tvättas. Vardagslivet är sannerligen enklare idag.
 
Skepp o Hoj!
 
 

Det stora testet

Nu har vi ätit ostron. Vi upplever att denna lilla delikatess antingen hatas eller älskas. Med handen på hjärtat så har ostron varit lite som en mörk fläck på vår kulinariska karta, på det viset att vi är högst novisa. Helena har ätit ostron på restaurang för länge sedan, då i hop med en skaldjursbuffé vilket gjorde minnet lite oklart. Hon har burit med sig att det smakade hav… Tjoppe kan inte riktigt minnas att han ätit ostron, han har ätit en massa konstiga saker i sitt liv…så han var osäker. Så med andra ord så sällade vi oss till gruppen som kallar sig nybörjare.
 
Vi hade köpt en liten ostronkniv för att underlätta öppnandet. Här köper man en liten ostronkniv för några kronor bara, även om det finns lite lyxigare varianter. Ostron här är lite som potäter hemma, det finns överallt och det är billigt, lite som basföda.
 
Vi hade kollat upp lite vad en nybörjare med fördel kan tänka på. Vi tror inte på att köra hardcore som de tuffa grabbarna, som bara sväljer ostron på ostron utan att ha några tillbehör till. Vi hade blivit rekommenderade att pressa lime över ostronet och skölja ner detta med champagne. Vi har nog alltid tyckt att det låter gott och vackert när man läser menyraden; Ostron med Champagne.
 
Men därifrån till att verkligen äta och tycka om ostron så är det ju en bit. Och nu ville vi ta vårt kulinariska ansvar. Att passera Bretagne utan att prova äta deras nationalrätt är inte att ta ansvar. Det tillhör en god uppfostran och allmänbildning tycker vi. Tänk er bara att höra om en fransman som varit i Sverige i flera månader och aldrig smakat på inlagd sill. Ja ni hör ju. 
 
Vi funderade lite…står vi upp och äter, sitter vi ner och äter…? Tänk om vi behöver spotta ut? Ska vi äta dem på sekunden efter att vi öppnat skalen? Vi bestämde oss att förrätten skulle intas i byssan. Lite vardagsromantik att skölja ner ostron ståendes vid diskbänken. Tjoppe öppnade den hård inneslutna delikatessen, det var inte alls så svårt. För säkerhetsskull så googlade vi på hur hantverket ska utföras. Därefter så laddade vi med lime. Skumpan (som i detta fallet var en fuskvariant av schysst kvalitet, då dropparna inte kom från rätt område för att kvala in under namnet Champagne), var redan i glasen och smuttade på sedan någon halvtimme. Kanske för att vi ville stärka oss inför detta mandomsprov. Eller så var det bara gott…
 
På med lime och så åt vi tre ostron var. Tjoppe var väldigt positiv även om han tyckte det var lite ovant. Nackdelen menade han efteråt var att han har nog svårt att bli mätt. Han behöver ju dra 50 ostron för att hans hungrande mage ska kunna överleva till nästa måltid. Men som förrätt, absolut. (Kapten ombord är lite som ett barn, han behöver mat frekvent och gärna skrovmål av tyngre dignitet).
 
Helena kände direkt igen smaken från förra gången hon testade. Och det smakade just…hav. Ett friskt hav, lite samma som doften man kan känna i skärgården på västkusten. Doft av tång och saltvatten. Som en kallsup smakar ungefär (fast utan drunkningstillbudet). Eftersmaken var riktigt god, den som lämnades kvar i gommen när ostronen var uppätna (eller om det var champagnen). Inte var ostron äckligt…men Helena kände nog att detta måste tillvänjas precis som många av hennes andra favoriträtter krävt. Musslor var inte heller en hit första gången, men idag är det ju underbart gott. Likaså med havskräftor, räkor, sniglar, krabba, lax, sill, rom…det kräver sin inskolningstid.
Bara de vackra skalen kvar…
 
Så visst kommer vi äta ostron fler gånger. Inte backar vi om vi blir bjudna. Däremot kommer Helena ha kravet på att ha citron eller lime till, vin eller champagne likaså.
 
Och då vi har lite koll på näringslära så har vi länge vetat att ostron är rena rama dunderkuren för en rad vitaminer och mineraler. Speciellt sådana vi har svårt att få i oss tillräckligt av. Vad sägs om att man får i sig 900 procent av rekommenderat dagligt intag (RDI)  av vitamin B12 per hundra gram ostron. Och Zink, som Helena äter tillskott av för att slippa herpesblåsorna. Där får man i sig 333 procent zink av RDI per 100 g ostron. Selen ligger på 140 % RDI per 100 g.
____________________________________________________________________
_____________________________________________________________________
 
Så ur den aspekten skulle vi alla må bra av ett litet ostron då och då.
 
För säkerhetsskull så fortsatte vi vår kulinariska kväll med att äta räkor (räkor med skal inköpta på IKEA, de räkorna som finns här är inte riktigt densamma som vi är vana med). Till det hade vi köpt en baguette i brödbutiken och så lite kokt ägg och aioli.
 
Det här med bröd är värt att nämna…brödet som vi köper här i hamnen i Camaret är så vansinnigt gott. Vi äter normalt inte bröd, det hör eventuellt till helglyx. Och sötebröd likaså. Men denna fredag åt vi en varsin croissant till eftermiddagsfikat. Hur gott kan det vara??? Det skiljer sig från hemma…det man tycker är gott hemma är bara en bråkdel av hur fransmannen får till sitt bröd. Det borde nästan vara förbjudet med brödlig storproduktion och bake-off-bröd. Leve småbagerier!!! Vi har hittat vår favoritbagare här i staden. Inte konstigt att var och varannan fransos springer runt med en baguette under armen (och det är sant..!)
 
Japp nog om mat…man blir ju nästan hungrig igen när man skriver….
 
Skepp o Hoj
 
 
 
 
 
 
 

Stryka flagg

I krigstider så förekommer uttrycket ”stryka flagg”. Vilket betyder att man halar ner sin flagga som tecken till undergivenhet. Eldgivning mot fartyg som strukit flagg är inte tillåten.
 
Här ombord har vi nu strukit flagg, utan att något krig förekommer oss veterligen. Vi har strukit den spanska och portugisiska flaggan för att få färgen att bli vattentålig.
 
 
Medan Helena strök flagg så var norrmans-vännen och Tjoppe iväg till båttillbehörsaffären.
Vår vän köpte en lika dan hatt och tröja som Tjoppe har. Visst blev det käckt! Nu måste Helena memorera att hennes kapten är röd, så hon inte tar fel!!!
 
Ikväll ska vi äta några ostron till förrätt. Här kostar 6 st ostron två euro, dvs ca 3 kronor stycket. Nu är vi inga proffsiga ostronätare såsom Helenas bror, men man kan ju alltid träna på att bli om inte annat.
 
Hårt liv! Stackars oss.
 
 
Skepp o Hoj!
 
 

En tvättäkta Vagabond

Pyssliga dagar råder i Camaret. Vädret har varit lite mer ostadigt, lite moln och en 14-15 grader bara. Ja..man blir fort bortskämd med sol och över tjugo plusgrader. Förutom vårt eget pyssel på Wilma så har vi hjälpt vår norska vän. Idag bytte vi Windexen i masttoppen hans. Och Tjoppe har kollat upp lite kring elektroniken ombord på hans skuta. I ett vanligt liv så är det svårt att hinna vara behjälplig för sin omgivning. Men med all tid i världen så är det självklart att man stöttar varandra i mån av tid och möjlighet. Tillsammans är man starkare. 
Först måste vi visa Kaptens lösning gällande hatten hans. När det blåser så vill den gärna fara iväg i vinden, vindfånget blir rätt så rejält då brättet är generöst tilltaget. Så kapten fixade till ett litet snyggt snöre som han kan dra åt. Och nu ser Kapten ut som en tvättäkta Vagabond. Och kapten är förälskad i sin hatt…undrar hur den ser ut om tjugo år eller så. Den kan bara bli snyggare av tidens tand.
 
En vagabond är en person med en vandrande livsstil…vi tror kapten kvalar in under begreppet.
 
Även Helena har löst lite vardagsbekymmer med snöre, men betydligt osexigare än Kaptens Vagabond-hatt. Hennes lösning bestod i ett inköp av senilsnören till glasögonen. Så medan Kapten uppfattas som yngre så är det pensionärsvarning på Helena. Men skönt är det att inte tappa brillorna i havet…
Helena med senilsnöre. Vi fixar med norrmannens nya Windex som ska bytas ut. En Windex är en vindpil så man ser från vilken riktning det blåser när man är ute och seglar.
En apa i masttoppen. Gubbarna hissade lätt upp Helena så hon kunde byta ut vindpilen.
Norrmannen på bryggan, Tjoppe på däckstaket och hunden på skarndäck. Så små de ser ut. Helena tog några foton däruppifrån.
 
 
Med uppdraget avklarat så gick vi tillbaka till Wilma och fortsatte med våra egna beting. Lycka är att få gå och strosa runt ombord och plocka och göra förbättringar. Vi blir aldrig sysslolösa och det tar tid att inte stressa. Vi måste ju hinna fika mellan varven. Knappt hinner vi börja dagen förrän den är slut.
 
Skepp o Hoj!
 

Utflykt till Brest

Det är lite med skam som man berättar att det var rätt kämpigt att kliva upp till den ställda väckarklockan på tisdagsmorgonen…vi hade ju hyrt bil och skulle hämta den klockan nio. Så klockan sju ringde klockan och vi tänkte ”oooj” (vilket kanske inte var helt sant, för det var snarare en svordom som flög förbi i det halvt omedvetna tillståndet). Men hur som helst, ett långseglarliv innefattar att man sover när man är trött och är vaken när man inte sover. Typ. Och för oss har det inneburit 10-12 sköna timmar i sängen varje dygn. GÄÄÄÄRNA klockan 7 på morgonen är det skönt att sova, när klockan nu ringde.
 
Japp..en kopp te och sen iväg. Vi fick vår bil efter många lappar och underskrifter. Vi körde bort till den yttre hamnen där vår norske vän och hans fyrbenta vän stod och väntade.
 
Vi hoppade in i bilen och satte av mot vårt första mål Crozon, där vi skulle hämta upp Helenas nya glasögon. Direkt när vi lämnat Camaret sur Mer så kräktes den norska hunden. Han var fylld med en rejäl laddning frukost som nu kom rakt i knät på Helena. Japp…i något inlägg tidigare berättade hon om vår heroiska insats då vi räddade en stackars katt. Men det finns väl gränser för hur gulligt det är med ett halvt kilo hundspya på byxorna.
 
Men vi skrattade gott, husse till hunden var kanske inte jättenöjd, vid det här laget känner vi ju varandra rätt så väl, så han kunde svälja skammen rätt så fort tack och lov. Vi vände bilen tillbaka till Camaret och hamnen. Helena bytte byxor, vi tvättade av sätet lite granna och så bar det av igen. Denna gång utan några spyor.
 
Glasögonen hämtades upp i Crozon. Samma fina service och hur underbart är det inte att äntligen kunna se som folk tyckte Helena. Med nya brillorna på så studerade hon sin man…och jo, ja…han hade inte åldrats allt för mycket sedan innan glasögonhaveriet. Så han fick godkänt och fick följa med i livet ett tag till. (Hmmm…här kan man tro att Helena är halvt blind, det är inte sant…men det KÄNNS så när glasögonen ligger på sex meters djup).
 
Ja ha så där kom vi åkandes i 70 blås på de franska vägarna mot Brest. Tjoppe vid ratten och han är ju en lysande chaufför måste vi tillstå. Och det var bra skyltat därtill. Norrmannen var kartläsare medan Helena fäktades med lurvig hund i baksätet. Teamet var med andra ord brilliant.
 

Ikea i Brest
 
Andra stopp för dagen var IKEA. Viktigaste inköpet var en stekpanna. Den ombord har sjungit på sista versen länge och vi ville (vi i detta fallet är Helena, som är kocken ombord) ha en ny därav. Och gärna samma för den passar spisen med dess anti-kastrull-halk-system ovanpå. När stekpannan var räddad så blev det köttbullar och potatismos i restaurangen.
 
För den som följt oss på bloggen en längre tid minns kanske när vi berättade om vårt besök på IKEA när vi var i Dordrecht i Holland. Ja det besöket på IKEA innebar inte någon kulinarisk sensation i positiv mening. Det moset hade man framgångsrikt kunnat använda i krig, som bomber. Hårt och bränt mos och torra köttbullar var det den gången. Och det är inte ofta vår slasktratt Tjoppe lämnar mat på tallriken, men den gången fick faktiskt Ingvar Kemprad stå i skamvrån. Holländarna är fantastiska på mycket..men att lyckas förstöra köttbullar och mos som levereras så gott som färdigt till restaurangen är en bedrift. Japp…så då har ni lite historik kring det hela.
 
Så nu i Brest i Frankrike så beställde vi våra köttbullar med mos. Det stod en stolt fransman bakom disken och han la upp maten prydligt på tallriken. Det såg gott ut vid första anblick vilket bådade gott. Vi betalade därefter, billigare än i Holland och vi slog oss ner.
Den franska varianten av svenska köttbullar med mos
 
Ja mycket kan man säga om fransmän. Men det här med mat. Det kan de. Hur kan man få färdiga köttbullar och mos att smaka så förträffligt? Köttbullarna var underbart saftiga och hade perfekt stekyta. Och moset var tillpiffat, det fanns någon angenäm uns av färska kryddor i moset. Den bästa IKEA-tallriken någonsin…och vips så tog vi av skämshatten av Kemprad och placerade honom på piedistalen. Vi åt med stor förnöjdsamhet.
 
Mätta så släntrade vi igenom kassan och ut till ”the swedish foodmarket”. Lingonsylt, hjortronsylt, knäckebröd, inlagd sill, matjesill, snaps (jo det finns på Ikea i Frankrike) och frysta räkor fylldes i korgen. När vi kom bort till kassan så berättade tjejen bakom disken att… vlievieleuuelicldkajjhrlklakdlihglekgpervovivolalrlohlala…ja vi förstod helt inte vad hon sa. Det gick väldigt fort. Vi försökte på franska igen men vi hängde inte med, men det var något om den svenska sillen. Vi frågade på engelska istället. Tjejen längre bort bakom disken svarade oss då på engelska att ”priset är 3 för 2 på sillen, så ni kan gå bort och hämta en burk till utan extra kostnad…”. Och då händer något märkligt. Tjejen närmast vänder sig om till sin kollega och säger på franska vilket vi lyckas uppfatta klockrent att: ”du ska inte prata engelska med kunderna, du måste BARA prata franska”.
 
Vi låtsades glatt som ingenting, men vi såg att kollegan som pratat engelska inte alls tyckte tillsägningen var rolig att få. Och vi undrar lite stilla…vad är det för inställning egentligen? Det är liksom på pin tji som man gör dialogen mellan människor svårare än den behöver vara. Ingen var otrevlig mot oss, det var inte det, men nu fick vi lite svart på vitt att många till faktum pratar engelska men av något principskäl vägrar använda språket.
 
Undrar vad Ingvar Kemprad har för uppfattning i frågan…att hans personal har den inställningen att man inte ska prata engelska med sina utländska kunder/gäster även om kunskapen där finns??!
 
Vi betalade glatt och vi fick med oss två sillburkar extra utan tillägg på priset då vi ämnat köpa fyra från början. Därefter baxade vi in allt i bilen och hunden var glad att se oss, han hade väntat snällt i bilen och nu anföll han oss med pussar (vi bedyrar här att det för dagen var mulet och bara 12 plusgrader, så hunden hade det inte för varmt medan vi var borta).
 
Resten av vår Bresttur bestod i att vi åkte in till centrum. Vi konstaterade snabbt att vi gjort rätt val som valt Camaret sur Mer framför Brest. En synnerligen tråkig stad till synes, allt var sönderbombat efter kriget och man har byggt upp staden igen med betonghus. Precis som i Le Havre men här utan någon större finess och känsla. Stelt och tråkigt, till och med Vällingby Centrum känns pittoreskt i jämförelse, och det säger inte lite.
 
En rätt osexig stad, Brest. När vi var till turistbyrån i Camaret så frågade vi om det är något vi bör passa på att se när vi är i Brest. Tjejens kommentar blev; ”det finns inte mycket där att se…” Nu förstår vi vad hon menade. Men rätt fina spårvagnar fann vi iallafall. Camaret sur Mer dock, är fantastiskt trevligt i vårt tycke.
 Drickapaus för gycken…
 
Vi gick en promenad och sen drog vi ner till hamnen till en båttillbehörsaffär. Vi köpte några saker vi hade på vår lista…dels ett sjökort, ett översiktkort, för Biscaya. Man kan ju undra vad man ska med ett överseglingskort till när det egentligen bara är en massa vatten som visas. Men det är för att kunna lägga ut positionerna vart efter vi seglar. Skulle vi tappa elektroniken ombord så har vi vår rutt noterad fortlöpande och vi vet vart vi är. Och då kan man fortsätta med ”död räkning”, vilket betyder att om man vet hur länge, hur fort och åt vilket håll man förflyttat sig från en viss punkt, så vet man också vart man befinner sig. Så det är en säkerhetsåtgärd helt enkelt.
Nästan bara vatten…sjökort för Biscaya.
 
Ja och mer finns väl inte att berätta om dagen. Allt gick toppen, vi handlade det mesta vi hade på vår lista. Dock lyckades inte vår norske vän hitta något ställe som kan fylla hans gasflaskor på (som han behöver till spisen). Nu har han varit på jakt i många hamnar och städer och sökt efter någon som kan fylla dessa. Modellerna på flaskan stämmer inte och kopplingarna är olika överallt, varje land har sin modell. Så det är inte bara att byta ut dessa mot en ny. Så han får snällt köpa en helt ny fransk gasflaska, och hans lager av ”oanvändbara” gasbehållare bara växer och växer. Efter att ha åkt runt i halva Brest utan att lyckas lösa hans gasbekymmer, så känner vi oss än mer stärkta av det kloka valet att välja en dieselspis. Diesel finns överallt.
 
Skepp o Hoj!
 
 

Fishingboat Graveyard

Skeppsvraken i Camaret sur Mer.
 
En sevärdhet här i Camaret är de gamla fiskebåtarna som man bevarat genom att man lagt upp dem på stranden där de minner om de gamla goda fisketiderna här. På 50-talet så kulminerade en fiskekris här. Officiellt så hävdar man att det berodde på att det saknades köpare till de sardiner och havskräftor som man tog upp. Så fiskegubbarna kunde inte längre leva på sin inkomst.
 
Men här berättar lokalbefolkningen om den egentliga anledningen. Vilken var att fiskegubbarna ägnade sig åt utfiske. Först försvann havskräftor och annan fisk här närmast i Brestbukten. Fiskebåtarna fick börja ge sig ut än längre bort, för att finna sin fångst. Så småningom dog fisket ut även där. Och då åkte fiskebåtarna ännu längre ut för att finna sina skaldjur och fisk till att sälja. Och slutligen, på 50-talet, gick det inte längre att uppbringa någon fisk alls, avstånden hade blivit för långa och de hade tömt havet på sardiner och havskräftor. Det krävdes på slutet alldeles för långa resor och priset blev därför alldeles för högt. Så visst fanns det nog köpare allt…
 
Så resultatet blev utfiske, arbetslösa fiskare och fiskebåtarna blev därmed liggandes. Idag har man samlat fiskeflottan där de nu ligger på sin gravplats och påminner människor om de svunna tiderna då det fanns gott om fisk här. Men även om vad utfisket gjorde åt Camaret, som då det var den viktigaste näringen på orten. Fiskebåtarna är idag museeföremål där de lockar turister till orten.
 
När vi tittar i fiskaffären här så säljer de en massa fisk och skaldjur. Helt underbart. Bestånden har sannolikt återhämtat sig till viss del. Men fornstora dagar är förbi och kommer kanske aldrig tillbaka. Vi har reagerat på att deras Langostines, dvs havskräftor, är så små – så små. Hemma i nordiska vatten får vi inte ta upp fisk och skaldjur som är för små, de måste släppas tillbaka i vattnet för att säkra beståndet. Och till skillnad mot tex en skogsägare så måste han alltid ägna sig åt återplantering. Fiskegubbarna har bara åkt ut och hämtat sin fångst, gratis, utan krav på att ge något tillbaka till havet. Ingen annan bransch fungerar så. Så att utfiske är ett bekymmer idag på många platser är inte konstigt. Något att fundera över…
 
Ja men vackra är de, skutorna där de ligger på stranden. Man kan köpa fotografier och tavlor av dem. Så den enes död, den andres bröd kan man nog säga.
 
Skepp o Hoj!

Kisse-drama

Helena la ner tid på en lång text på att berätta om denna katt som vi räddat livet på ikväll. Men internet krånglade och hux flux så var all text borta. Nu är vi lite för trötta….
 
Här kommer en kortare version. På grannbåten bor en man med en katt och en hund. Han har sin båt på en annan brygga, så vi kan inte snabbt och enkelt springa över, det kräver tio minuters promenad.
 
Vi har hållit öga på båten och djuren för förra helgen lämnade husse sina djur ensamma på däck fastkopplade i mantåget. Han var borta i över 8 timmar. När vi gick och la oss så såg vi siluetterna av en väntande katt och hund. Det kändes inte bra…Helena var upp och tittade med jämna mellanrum. Men så vid midnatt dök han upp, ägaren.
 
Det var förra helgen.
 
Denna helgen (tidigare under lördagkvällen) får Tjoppe syn på hunden och katten. Men katten hänger strypt i sitt koppel på utsidan av relingen med halva kroppen i vattnet. Till synes livlös.
 
Vi drar igång en räddningsaktion…tutar först med vårt signalhorn och ropar till folk på andra sidan bryggan. Jean-Pauls fru försöker hjälpa men hon är rädd för hunden och kommer inte åt katten.
 
Vi slänger i jollen snabbt som satan och Tjoppe paddlar över, och får fatt i katten. Den lever. Tjoppel lossar kisse från sin snara. Vi paddlar tillbaka och tar med den ombord och den återhämtar sig så småningom. Vi tänker att någon veterinär kanske borde kolla till katten, den skakar och är chockad. Och vi tänker att kanske ägaren inte borde få ha djur i sin vård. Vi ringer lokala polisen. Han pratar ingen engelska alls. Men vi förklarar  med vissa språksvårigheter (och vi förvånas att inte polisen kan ett enda ord engelska)…till slut får vi ett par nummer till veterinären. Men bara telefonsvarare. Lördagkväll, alla har hällt upp sitt rödvin. Vi försöker till och med med några nummer till läkare på orten. Mest för att de kanske kan guida oss. Men bara telefonsvarare.
 
Till slut, efter att ha rådfrågat Jean-Paul, så paddlar vi tillbaka med katten. Sätter på kissen kopplet och sätter honom mjukt på däck. Hunden är gullig och hälsar på oss glatt, han är tacksam att få tillbaka sin vän. På däck ligger fullt med sopor och hundbajs, det luktar skunk och misär lång väg. Då kommer ägaren med barsk syn. Helena förklarar att vi räddat livet på hans katt. Han mjuknar lite och mumlar ett kort tack och plockar in sina djur ombord.
 
Vi paddlar tillbaka, äter vår mat kall, vi skulle precis sätta oss till bord då vi tidigaren upptäckte katten hängandes livlös. Det är lite svårt att få ner maten, vi känner vanmakt och olust. Tjoppe hade helst velat köra ner en paddel i halsen på djurägaren… Sverige har en av europas och världens strängaste djurskyddslagar. Man ser inte på saker fullt på samma sätt på andra platser som hemma. Här är det ingen big deal vad vi förstår.
 
Ingen mydighet gick att prata med. Ingen båtägare i hamnen vill bistå med hjälp, kanske för att ägaren av båten är en udda och utslagen typ. Vad vet vi.
 
Men vi tar ett snack med hamnkaptenen när kontoret har öppnat. De pratar engelska. Och mer kan vi inte göra.
 
Det var en högst obehaglig syn att se den lilla katten hängandes livlös i sitt koppel med halva kroppen ner i vattnet. Alla som hoppade ut på bryggorna av tumultet som uppstod var säkra på att kissen var död. Vi ville kolla. Och han levde.
 
Lilla kisse….hoppas du mår bra. Vem vakar över dig när vi inte längre finns här???
 
Skepp o Hoj!

Sommaren är här!

Åhhh…vi vill plocka hit alla vi känner. Det är så svårt att förmedla våra upplevelser över nätet. Man måste på något sätt uppleva. Vädret idag, 20 grader och idel sol sedan vi vaknade av solkatterna i hyttstaket. Vi har lapat sol på däck, gått en promenad. Kapten har pratat med en gammal barndomskamrat i telefon en lång stund vilket var hur skoj som helst. Många år att täcka då de inte setts på länge. Kapten har fernissat.
 
Camaret har visat sig från finaste sidan, så vackert väder och vi strosade mellan de gamla husen och vid ett av minitorgen så slog vi oss ner med ett glas vitt vin och njöt av den tidiga kvällen. Därefter hem för lite middag.
-Hallå Pappa! Tjoppe kollar läget där hemma.
 Mannen och kyrkan. Två gamla stötar…
 Det finns små gulliga torg var stans i Camaret, detta vackra hus stod i blom bokstavligen.
 Vid ett annat litet torg så fann vi under sena fredagseftermiddagen ett litet café/bar. Ett glas vitt vin fick fira in helgen. Nu är det länge sedan vi lämnade café/bar/restaurang Wilma för att testa något annat. Men nu när solen sken och vinden stod stilla så kändes det rätt. Vi njöt länge innan vi styrde stegen tillbaka..
 Kaptens projekt. Slipa och fernissa däckslådan…
 Och ramen runt sittbrunnen är färdigfernissad med fyra lager.
 
Trevlig helg allihopa. Glöm inte fånga det lilla vackra mitt i allt det stora. Glöm inte sätta saker i rätt prioritet, drunkna inte i arbete och försörjning och bilköer eller vad du nu har i ditt ekorrhjul. Titta lite ut på sidan och se blommor, sol, djur och andra människor. Bjud på ett leende. Ge tid till att lyssna och förstå andra. Det låter så lätt. Men sannerligen så är det rätt knepigt att i alla lägen räcka till. Vi behöver påminna oss. För vi är här en rätt kort tid och människan är enormt duktig på att njuta av stunden. I alla tider har vi dansat, älskat och njutit oavsett om det varit krig, död och elände runt omkring. Läget måste inte vara optimalt. Människan kan. Människan är fantastisk.  (nej vi har inte blivit djupt religösa, men känner en enorm tacksamhet för livet och det vi får uppleva)
 
Skepp o Hoj!