Nu har vi korsat pölen Biscaya. Kanske inte på den sedvanliga ledden som de flesta andra långseglare. De flesta korsar Biscaya mellan Brest och A Coruna på utkanten av bukten. Men då missar man tyvärr några av västeuropas finaste segelvatten.

Vi hörde redan tidigt när vi var i Frankrike att det finns en aspekt att ta hänsyn till när man går över längre in i bukten. Allt Atlantvatten genom dess vind, vågor och ström vill ideligen trycka in segelbåtarna i hörnet av Biscaya. Har man gått för långt in i bukten när man tar överresan så kan man i vissa väderlekar få det riktigt svårt, ja det kan till och med  vara omöjligt att segla för man driver in i det nedre hörnet mot Bayonne hur du än försöker tackla havet.

Så att det skulle vara en fördel att slippa något dygn eller så för att få kortare väg, är nog hugget som stucket. Ute på kanten så är det dessutom mer trafikerat, om något skulle hända. Och det finns andra för och nackdelar men dem lämnar vi därhän för nu vill vi berätta om vår överfart.

Vi hade ju bara några timmar före avgång sett att vårt väderfönster hade ändrat på sig. Jo fortfarande ett högtryck, men dess centrum hade flyttat sig mer söderut. Och våra fina nordliga vindar skulle nu bli västliga och till och med sydvästliga. Men vi hade inte lust att vänta längre med överfarten så vi gjorde oss inställda på det faktum att vi inte bara skulle få glida med vindarna.

Vi sov faktiskt bra natten före avfärd, ingen resfeber eller konstiga tankar som höll oss vakna. Och så upp på morgonen och dra en kopp te medan vi surrade det sista. Allt var noga förberett i övrigt, mat och stuvning. Och båten hade vi gjort seglingsklar kvällen innan och fått dit den nu reparerade Lazy Jacken.

Helena la ut Wilma vid sjutiden på morgonen och vi  gick bort till tankbryggan och fyllde på så mycket diesel som vi kunde. Våra lager var inte alls tomma men vi ville vara toppade. Därefter så gick vi och lämnade in våra passerkort och fick vår deposition tillbaka. Vi tackade så mycket och därefter så kramade vi om vår norske vän och så gav vi oss av. Hans mål var att gå till Bilbao medan vi siktade på Gijon. Det regnade lite denna morgonen och temperaturen var svalare.

Vi gick ut ur hamn och stävade ut från floden och in i Biscaya. På vägen ut så möttes vi av oroligt vatten, vi hade gått ut i högvatten och detta höll nu på att tömmas. Och med den starka flodströmmen när den mötte Biscayas vatten strax utanför flodmynningen så blev vattnet upprört. Vågorna och vinden mötte det motgående strömvatten med gropiga två-tremetersvågor till följd. Nu känner vi ju till fenomenet och vi var trygga med att det skulle upphöra så småningom. Men det tog sina timmar och ett tag tänkte Helena att ”suck så tröttsamt om det ska hålla på så här i flera dygn”. Men så kom vi ut på lite djupare vatten och då plattade vattnet till sig. Och så hade det slutat regna.

Vi fick på en fin kurs och segling, vi satsade på att gå högt i vind så nordligt som vi bara förmådde. För vi var varse om den vridande vinden och strömmen som skulle vilja trycka oss tillbaka. Och vi kunde gå på kursen halva dygnet. Vi åt pannkaka och rabarbersylt till lunch, en typisk seglarlunch numera ombord på Wilma.

Sen vred sig vinden och vi fick stäva ner mot Spanska kusten. Vi var dock glada att vi hunnit förbi det franska militärövningsområdet som det är aja baja att segla i. De har dagliga övningar och de skjuter av en massa farliga saker i området titt som tätt. Man vill ju inte ha en missil i baken precis. Och sen kan det bli rysligt dyrt att segla fel. Vi hade bara dygnet innan läst om en familj som klivit iland på en militär ö i Stockholms Skärgård för ett par år sedan, och fått böta 75.000 svenska riksdaler. Så man ska hålla sig ifrån sådana områden och hålla sig väl informerad om dess regler och aktiviteter.

Dagen gick till kväll och vi kunde fortsätta vår segling men nu med en sydligare kurs än vad vi hoppats på. Vi tänkte att bättre att segla skönt under nattens mörka timmar och att vi får till vår sömn bra. Så kunde vi attackera kursen bättre efter morgonljuset åter lyst upp vår tillvaro. Natten flöt på bra, vi turades om att hålla vakt medan den andre knöt sig i Helenas binge, då vi seglade på babords bog (I Tjoppes binge trillar man ur då).

Tjoppe sover som en stock vartsom medan Helena har lite svårare med sömnen. Men hon fick ihop ett par fina timmar sammanlagt ändå.

Det här med att sova när man seglar beror ju mycket på vilka vågor man har. Och med en motvind där man går på en hård kryssbog gör att båten stånkar och har sig i vattnet. Och att då försöka ligga i sängen och bli medvetslös ett tag är en konst. Alla inälvor åker runt i kroppen i sin egen takt och inte alls i samma takt som kroppen. Tjoppe finner detta sövande. Helena finner detta störande. Men men…det är bara genom övning som man blir van.

Så det blev mest Tjoppe som fick sova och det med besked. När han varit nere i bingen ett par timmar och sen åter tittade upp så såg han ut som en yrvaken uggla där han satt och klippte med ögonen och frågade Helena om hur seglingen fortskred.

-Det går mycket bra, svarade Helena med tillägget. –Men vi seglar inte dit vi ska, vi har en avdrift och vind som trycker oss ner mot Bilbao.

På morgonen så vred sig vinden ännu mer och den blev svag så fick fick starta motorn för att lyckas hålla upp mer. Och vi slog och lyckades ligga på den andra bogen utan att alltför mycket vara på väg upp mot Frankrike. Vi ville fortfarande ha hjälp av vinden och segel, och när det blåste upp lite så kunde vi stänga av motorn. Dagen flöt på och vi lyssnade på ljudbok. Timmarna bara rann iväg.

Vi fick uppleva ett blått hav. Delfiner och åter delfiner. Vi njöt av tillvaron. Solen sken från en klarblå himmel. Vi satt i timmar och lyssnade till Robert Gustavssons bok och vi skrattade gott. Att segla över Biscaya är ju lätt som en plätt konstaterade vi.

Tjoppe fick fick och napp på något stort. Vi återkommer till detta äventyr för det var en häftig upplevelse som slutade fisklöst efter en halvtimmes kamp med besten.

Så kom natten och det hade börjat blåsa lite bättre, men vindriktningen var sämsta tänkbara. Vi försökte ligga parallellt med den Spanska kusten för att inte hamna för långt norrut. Vi hade som mål att nå Gijon. Tjoppe gick och la sig och fick sina inälvor åter masserade medan Helena styrde på. När Tjoppe fått ihop några timmar så fick han rapport. –Jo det går bra, men nu driver vi för långt norröver.

Vi bestämde oss för att slå mitt i natten, klockan var vid två och i det becksvart ute. Natten innan hade vi haft månsken men nu var det bara mörkt med en massa ljud från det skvalpande vattnet runt båten. Vi slog ändå och kom åter på babord bog. Men med sydvästlig vind så gick vi snett bakåt och inte framåt. Vi stävade åter mot Bilbao.

-Men det var väl självaste ¤”#%&*? att vi ska hamna i Bilbao, skrattade Tjoppe. Vi slog på motorn och drog in förseglen och styrde upp mot vind. Åter mot Gijon. Nu var hon en motorbåt och vi sket i att segla. Helena gick och la sig och fick ihop ett par timmars sömn och sen byttes vi av. Det hade börjat blåsa upp lite mer och vi hade fått en bättre vindriktning så vi stävade mot Santander istället och fick god hjälp av storen som nu hade vind i seglen. Tjoppes tur att sova men det hann bara gå någon timme.

Nu brallade det i ordentligt ute på havet. Vågorna gick höga och de var krabba och Helena funderade över den plötsliga vändningen av vädret. Det skulle visserligen blåsa längre norrut enligt väderprognosen, men inte här. Men å andra sidan hade vi inte kunnat uppdatera oss på något väder på två dygn. Så där for Wilma fram och dök ner i vågdalarna och upp på vågkammarna. Det yrde skum kring båten och vinden slet i oss. När autopiloten inte orkade hålla emot vind och vågor längre utan började ”rappa över” och dess motor vilt protesterade så bankade Helena i sittbrunnen. Ja vi sover precis under så det är lätt att väcka vederbörande som ligger där under. Yrvaket tittade en sömndrucken Tjoppe upp. –Hur går det? –Jo bra, vi seglar i över sju knop nu men autopiloten protesterar, vi måste handstyra (att handstyra i vild sjö är rätt ansträngande, men Tjoppe är en fena på det. Och sju knop i motsjö är rätt snabbt för att vara tung Wilma).

Tjoppe klädde på sig rejält och kom ut. För övrigt så är det en konst att klä på sig när durken mer liknar en vägg där hon lutar. Men Tjoppe kom upp så småningom och tittade ut över vågor och vind och frågade sig högt;

 –Men vart kommer detta oväder ifrån???

Detta fanns inte med i prognosen. Biscayas långa svall hade upphört och nu så for vi upp och ner på arga vågkammar. Vi mötte en fiskebåt som ideligen försvann i vågdalarna så vi inte längre såg honom, trots att vi var nära. Men här måste vi ändå ge Wilma ett högsta betyg, för hon tar vågorna så himla fint. Hon rundar av de hårda vågkammarna och glider lätt ner på andra sidan och har man bara segel uppe så kränger hon inte ideligen från sida till sida, utan håller sig hyggligt upprätt. Vi är vansinnigt trygga med henne.

Vi fick några timmar med stökig sjö och hård vind och så lugnade det sig på förmiddagen. Vinden var mer rent västlig och nu kunde vi med fulla segel styra mot Santander. Vi gav upp Gijon då vi främst inte visste hur vädret skulle bli, för detta blåsande fanns inte med i prognosen alls, så det stämde uppenbarligen inte.

Natten hade inte gett oss så många timmars sömn, men vi tog små tupplurar och vi hade en fin segling med såväl rätt kurs och utan stöttning av motor. Jippie! Och när vi började inseglingen mot Santander så la sig havet, delfiner kom skuttande i vattnet för att hälsa på oss och seglingen var den absolut bästa på hela turen. Vi gick för segel ända in i floden som ligger bakom kustenlinjen och där drog vi ner seglena och gick in i hamn. Och fick hicka. 57 Euro för en natt. Spanjorerna måste skämta med oss.

Men om det berättar vi mer i nästa inlägg.

Summa summarum.

Allt har gått fint. Biscaya levde upp till sitt rykte och vi fick såväl kav lugnt hav och ett stökigt sådant. Vi har seglat med 3900 meter vatten under kölen, häfigt. Vi har varit glada och trygga. Aldrig rädda men efter den blåsiga och stökiga natten så blev vi lite trötta. Så vi hade absolut kunnat fortsätta längre om vi hade kunnat kolla väder för fortsatta dagar. Vår radiotelex sa fortfarande vackert uppgav fortfarande samma prognos som tidigare och vi har bara tillgång till en vädersajt när vi är ute och seglar. (vi tog det säkra före det osäkra). Vi har sett delfiner och vi fick vara med om en månuppgång utan dess like. Vi har aldrig sett en måne gå upp över horisonten likt en sol, den var stor, mörkröd och full. Hänförda så stirrade med förundran över detta fenomen. Var det verkligen månen??? Men ja, solen gick ju nyss ner på andra sidan. Vi har haft en fiskekamp utan dess like, med den stora kroken beredd att hala upp besten med. Men bytet gick förlorat. Och framför allt, så är det ett faktum när du går inne i bukten, att det kan vara en konst att segla utan att hela tiden tryckas in i hörnet av Biscaya. Man ska med facit i hand ta överfarten tidigare än Royan. Eller välja att gå för motor hela vägen, vilket är både tråkigt och dyrt. Nu hade vi såväl vind, vågor och ström emot oss. Men nu har vi gjort det, och två dygn och åtta timmar efter vi lämnat Frankrike så nådde vi Spanien. Och här i Spanien verkar alla så otroligt trevliga. Vi får utforska detta senare för nu behöver vi so…v…aaaa…zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Skepp o Hoj!

vi har nu kommit fram till Santander i Spanien. Allt har gått bra även om vi fick stånka motvind. Nu ska vi ge oss en stor skopa sömn så återkommer vi. 

 

Skepp o Hoj 

Vår plan står fast att kasta loss idag. Tyvärr har vindarna vänt, högtrycket har placerat sig lite mer söderut vilket gör att vi missar mycket av de nordliga vindarna och tyvärr få en hel del västliga vindar. Likaså uteblir de fina ostliga vindarna längs med spanska kusten.

 

Men vi ger oss av ändå, för vädret lovar ju fint. Däremot så får vi se hur långt ut/bort vi kan lyckas segla. Nu blir det sannolikt någon spansk stad närmare Biscaya-hörnet än ute vid udden mot La Coruna till. Men vi siktar så långt ut det går. Vi vill ju gärna segla och inte behöva gå för motor vilket vi måste om vi har vinden rakt emot oss.

 

Samtidigt ska man veta att en väderprognos bara är en prognos, så vi får se vart vinden bär oss. Så det kan ändras igen…

 

Vi känner oss pigga och manade att ge oss i kast med att ta oss till Spanien. Det ska bli spännande såväl med överresan och att möta ett nytt land. Vi längtar!

 

Vi kommer strax utanför kusten tappa kontakten med omvärlden. Men om AIS sänder som den ska så kommer ni kunna följa oss på marinetraffic.com. Klicka på länken på vår sida så kommer ni direkt in på Wilmas sida. Annars kan man rent allmänt gå in på marinetraffic.com och söka på Wilma. Sök på hennes MMSI-nummer 265630800 eller leta upp Biscaya på kartan och sätt markören på de ”rosa” båtarna så talar den om vilket fartyg det är.

En sista koll på vädret så sticker vi när Capitanerie har öppnat, så vi får lämna tillbaka passerkorten och få vår deposition om 30 euro tillbaka. Lämpligt nog så inträffar högvatten då också så vi kommer ut från hamnen. Det är ju i det närmaste en gräsmatta utanför hamnpirarna, så lite vatten är det i lågvatten.

 

Tar ni hand om er så lovar vi göra det samma. Vi hörs på nytt ifrån Spanien.

 

Skepp o Hoj!

 

Två inlägg för dagen. Här bjuder vi på film från några av upplevelserna de senaste dagarna…

 

 

Skepp o Hoj!

Vi är inne på sista dygnet före avfärd som det ser ut. Vår första plan var att lämna Royan idag söndag, på eftermiddagen. Men det gamla blåsvädret ute i havet har dröjt sig kvar. Det kanske i sig inte är så farligt, det ska i området blåsa en 10-12 sekundmeter i byarna. Men detta skulle komma under den första natten, och det har vi inte lust med. På natten vill vi sova och vila. Och om den prognosen dessutom inte skulle stämma och det istället blåser fem sekundmeter mer, uppemot 17 m/s, så blir ju resan inte alls så behaglig som vi hoppas på. Vi behöver ju inte söka bekymmer….

Istället är målet inriktat på att vi sticker i morgon bitti, måndag morgon. Hela överfarten ser ut att bli bra, fast på tisdagen blir det ingen riktig ordning på vinden. Den blir lite svag och vridande så vi får vinden rakt emot oss, nästan en rent västlig. Men i sådana fall så viker vi av lite ner mot Spanska kusten, och så får vi återgå till vår tänkta kurs när vinden åter kommer från nordligt håll.

När vi närmar oss den spanska kusten så kommer vi att få tacknämliga vindar som stryker längs med Biscaya-kusten. Och dessa får vi från aktern och då tror vi att vi får en synnerligen trevlig segling. Det ska just inte vara några vågor då heller.

Över hela området, i Biscaya och även utanför ute i Atlanten så ligger det inget som oroar. Inget lågtryck och det ska inte ens vara några vågor ute på Atlanten att tala om, högst två meter. Och det bådar gott, så vi ser att det inte kan byggas något olustigt fenomen, som vi inte räknat med. Snarare så kommer vi ibland behöva stötta med motor. För vindarna ska vara lite för svaga i perioder. Men kanske hellre det än det motsatta så här på vår jungfrufärd över Biscaya.

Ja så idag råder sista fixet, och så ska vi gå och lägga oss tidigt ikväll för att ha få en lång och skön sömn i bagaget.

Vi har sett oss lite mer om här i Royan. Detta är en stad med närmare 20.000 invånare, en bad- och turistort som ligger längs med flodestuariumet som bildats mellan floderna Dordogne och Garonne. Dessa går samman nere vid Bordeaux.

Ett estuarium är en flodmynningsvik, där vattenområdet delvis är omgivet av land. Och där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten, så blir vattnet i varierande grad bräckt. Vattendraget måste vara tillräckligt stort för att sötvattenflödet ska ge någon märkbar påverkan på salthalten i estuariet.

Girondeestuariet, där Royan ligger, är ett segelbart estuarium som inte sällan felaktigt beskrivs som en flod. Girondeestuariet är cirka 65 km långt och mellan 3 och 11 km brett.

Vi var förbi den vackra kyrkan Notre Dame de Royan. Från hamnen har vi sett den vackra formen och siluetten av detta stora verk. Men innan vi hann stega dit så sprang vi på en ung trevlig fransman som berättade att kyrkan, ja den är ett litet sorgligt kapitel. Den är byggd på 50-talet av Fuillaume Gillet. Likt många andra franska städer längs med Atlantkusten så blev även denna stad rejält sönderbombad under Andra Världskriget. Och Royan är likt Le Havre en så kallad betongstad, där den nya stadsbebyggelsen och arkitekturen är gjord av materialet som självaste Wilma, betong.

Vad det gäller kyrkan, så har man fått problem med det saltet som finns i betongen. Kanske använde man havsvatten när man blandade betongen, vad vet vi. Idag så vittrar den unga kyrkan sönder. Och ständig renovering pågår. Vår unge informative fransman himlade lätt med ögonen och vi tycktes ana en trött och avmätt känsla inför kyrkans ständiga behov av restaurering.

Vid närmare kontroll av fenomenet kring söndervittrande betongkonstruktioner så fann vi att även i Sverige så har vi problem med betong. I synnerhet de badhus som byggdes mellan 1950 och 1970 vittrar sönder. Salt samt bristande kvalitet på betongen är orsaken, där ballastenen i betongen reagerar på fukt, salt och andra kemiska ämnen. En del svenska badhus byggda under denna period började vittra sönder redan efter åtta år. Ofta ser simhallarna fräscha ut från ovansidan men undertill så faller konstruktionen samman. För Wilmas del kan alla vara lugna, hon är inte fuskbyggd och hon kommer inte vittra sönder när vi går över Biscaya. Tvärt om så är betong ett av de säkraste material som finns, det är hållfast och långlivat. Det är därför man använder materialet till kärnkraftverk. Slut passus.

Vi har nu turistat klart i Royan och Frankrike. Vi har klämt den sista croissanten. Nu vill vi lämna för att finna ett nytt land, språk och kultur. Och vi vill tacka Frankrike för en högst varierad och lärorik tid. Vi har upplevt så mycket fantastiskt. Men även mött ett ibland komplicerat folk. Maten har varit gudomlig. Vinet likaså. Vi kom att tillbringa fem månader i Frankrike med ett avbrott för de Engelska Kanalöarna mitt i tidsperioden. Vi har lärt känna många trevliga fransmän. Inte minst våra vänner Annie och Jean Mi med deras familjer. Vilken vänskap, ja kärlek vill vi påstå. Och vi kommer säkert tillbaka till detta land. Och då vill vi med bestämdhet säga att Bretagne och vidare den norra kusten av Biscaya fram till Royan har varit den allra bästa. Fantastiska seglingar inte minst.

Merci France. Merci pour la grande expérience. Merci à de nouveaux amis. Merci pour tous les bons aliments. Merci.

(Tack Frankrike. Tack för fina upplevelser. Tack för nya vänner. Tack för all god mat. Tack.)

Vi kollar väder och räknar ner timmarna. Vi har sol och över trettio grader om dagarna, vi svettas och söker skugga men njuter givetvis av att ha sommar. En liten rest från ett gammalt blåsväder dröjer sig kvar utanför kusten, men detta är på väg att lösas upp under söndagen. Sen ser det faktiskt ut som perfekt läge för att kapa förtöjningarna.

Biscaya bär ju med sig sina historier vilket bidragit till dess myter om ett nyckfullt och förrädiskt hav. Berättelserna är nog kryddade en aning, men de är även sprungna ur en tid där vi inte kunde tolka väder så långt i förväg. Och det är samtidigt sant, Biscaya är inte att leka med.

Biscaya är inte som andra vatten. Havet kan visa sig otroligt förrädiskt då havsbotten stupar från 150 meter till 3000 meters djup på bara några få distans. Och utanför bukten ligger världens näst största hav. Tänk er då att när hela Atlantens vattenmassa byggs upp och sätts i rörelse och drämmer rakt in i den branta bergväggen. Så blir det en jäkla undervattenssmäll och vattenmassorna måste ju då ta vägen någonstans. Och då börjar det skvimpa en jäkla massa i den lilla Biscaya-bukten. Detta kan göra livet surt för stackars sjöfarare som försöker njuta av semestern.

Maxdjupet i bukten är 4974 meter. Och det är just skillnaden som uppstår i havsdjupet mellan de kontinentala plattorna Armorikanska shelfen och Akvitanska shelfen som ligger bakom de stormiga vatten som området är känt för.

Vi kommer att segla med 4000 meter av vatten under vår köl och vi hoppas på hyggligt lugnt väder utan allför höga vågor. Känslan av att ha så långt ner till botten kommer nog vara lite speciell, tror vi.

Vi ligger nu och väntar in rätt tillfälle att lämna Frankrike för den långa överfarten och den spanska nordkusten. Vi utför lite småjobb på våra två båtar. Igår var Helena uppe i norrmannens mast igen, och vi byggde om Lazy Jacks-snörena. Nu går de genom en trissa så vår vän kan sänka tygsidorna på Lazy Jacken för att kunna reva och låsa storseglet runt bommen. Tidigare så var snörena fasta i masttoppen och gick inte att sänka.

Själva syr vi också i vår Lazy Jack men det är för lite nötskador som blivit. Och så ska vi upp i masten och kolla antennen som vickar lite retsamt när vi seglar. Den vill vi inte tappa ute på Biscaya. Kapten lär inte dyka efter den iallafall. Helena har fortsatt laga mat och kvar är bara att steka på lite köttfärsbiffar. Att stå vid spisen när kvicksilvret i byssan visar 40 grader, kräver lite ansats. Så förberedelserna har dragit ut lite på tiden.

Igår kväll var vi på restaurang. Vår vän ville bjuda oss och visa sin uppskattning för all den hjälp som han fått med tankar, motor, elsystem medmera. Men främst för att fira en mycket trevlig vänskap oss emellan. Vi blev rekommenderade en restaurang här i hamnen och vi åt en fem-rätters middag. Fantastiskt gott och vi drack fina och goda viner till. Fyrkantiga i magarna med lätt vaggande gång. Mest på grund av mättnaden och inte alkoholen, styrde vi stegen tillbaka till våra båtar efter den fantastiska måltiden. Den tropiska natten lovade en svettig historia, där man vrider sig i blöta lakan och slåss mot envisa knott och mygg.

Ja timmarna räknas ner och tankarna ligger mest på den stundande överseglingen. Vi är varken den första eller sista segelbåten som kommer korsa Biscaya. Men för var man är det en stor upplevelse. Vi funderar mycket kring hur just vår resa kommer att bli… Och det finns inga svar att finna nu innan.

Skepp o Hoj!

Lite om gårdagens segling innan vi släpper det som varit. Vi stack vid halv åtta på morgonen och vi skrämde upp våra båtgrannar som fick lov att flytta sin båt för att vi skulle kunna komma ut. Ja skrämma och skrämma, vi hade dagen innan kommit överens. Och då de trevliga båtgrannarna var ägare till en katamaran så kunde vi helt enkelt inte komma ut, utan att eventuellt skrapa i deras båt. Tilläggas bör att katamaranen var i prisklassen mellan 15-20 miljoner kronor. Så det kändes lite dyrt och onödigt att chansa. Bättre att be dem backa ut så vi kunde få fri passage.

Vi blev även avvinkade av våra engelska vänner som liksom vi äger en ferrocement-båt. Vi hade dagen innan varit över till dem på en fika och lite trevligt snack. Vi är inte bortskämda med att kunna dryfta och ventilera frågor som enkom rör betongbåtar.

Ja och så satte vi av. Vi och vår norske vän som vi ju gjort sällskap med sedan Holland, även om vi inte blint följt varandra hela vägen. Dagen lovade fint väder även om morgonen var lite grådisig.

Efter ett par timmar kom vi fram till Fort Boyard, där Fångarna på fortet spelats in. Det programmet finns ju i många andra länder, inte bara i Sverige. Och det pågick aktivitet på fortet när vi var där, en kamera hängde i en kran ovanför själva borggården. Och den åkte fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så det pågick sannolikt någon form av inspelning.

Vi såg varken till Gunde eller några tigrar. Men det var verkligen häftigt att se Fort Boyard på riktigt. Och vi förundrades över att fortet inte alls var så stort. Även att vi trott att fortet är placerat mycket mer utanför i stora havet. Men den ligger emellan fastlandet och en ö utanför La Rochelle i Biscaya-bukten. Där du har rätt nära till land på båda sidor om fortet. Ja vad kan man inte göra med kameravinklar.

Denna lilla omväg för att se Fort Boyard kostade oss sammanlagt fyra timmars segling. Men som ostressade långsamseglare så är ju tid något som vi har gott om. Vi rundade ön Ile d´Oléron så småningom. Vi fick vind i seglen och kunde stänga av motorn. Skönt. Men det underbara varade bara i en timme. Sen dog vinden och vred sig totalt åt fel håll.

Vi tröskade på med motorn och styrde ner mot Royan som ligger vid flodmynningen in mot Bordeaux. När vi kom närmare så fick vi strömmen emot oss. Det gick inte fortare än ett par-tre knop under några timmar. Men vi fick slackt vatten lagom till vi kom fram till Royan. Och av någon konstig anledning så har vi blivit experter på att komma fram till hamnar i lågvatten. För Royans del så kan det vara rätt avgörande, då inseglingen endast tillåter 0,1 meters djup. Djup som en vattenpöl med andra ord.

Men vi hade koll på månen som vid detta dygn inte hade så stor dragningskraft. Så den lämnade hela två meter tillgodo i det lägsta vattnet. Så när vi gled in i hamnen så gjorde vi det långsamt och varligt. Det hade mörknat och klockan var bortåt elva på kvällen. Vi tog oss in i hamnen och vågade knappt titta på djupangivelsen på ekolodet, för vi visste att vi inte hade mycket mer än 10-20 centimeter tillgodo under kölen.

Vi la till i mörkret, vilket gick mycket bra. Mörker stör oss inte så mycket, hamnarna är ju som regel rätt lugna och utan trafik så dags. Så det finns fördelar också. Men vi la oss på en ”hammerhead”, kortsida på en pontoon tills vi pratat med Capitanerie efter gryningen.

Bums i säng och så nu på dagen idag har vi flyttat våra båtar till en annan brygga, där vi ligger mycket gott och längs med. Vi har varit uppe och inspekterat Royan. En stad med 20.000 invånare. Trevlig, små affärer, många och långa stränder, flertalet marknadsstånd och till synes en populär semesterort.

Vi har lämnat en del sevärdheter till de närmaste dagarna och vi återkommer till dessa. För fokus för dagen har ändå legat på vår planerade överfart till spanska nordkusten. Vi kollar väder, väder och åter väder. Utanför kusten söder om Royan så ligger ett enormt stort militärt övningsområde som man inte får passera annat än under helgerna. Så vi har tittat ut vilken kurs och trolig spansk hamn som vi kommer att gå till.

Vi vet i dagsläget inte exakt och hur länge vi kommer segla på denna överfarten. Det beror helt på väder, vind och vågor. Men det håller på att stabilisera sig ett fint högtryck över vårt område till nästa vecka så vi står startklara på söndag. Får vi riktigt fint väder med oss så kan det tänkas att vi går rätt långt ut mot La Coruna, och då kan seglingen ta uppemot fyra dygn. Ser läget ett annat ut så kan vi välja kortare rutt, knappt två dygn. Vi kommer att vara noga med att inte uppge för någon nära eller onära hur vår plan ser ut. För om vi spikar en plan och vi ändrar på denna under färd, så kommer sannolikt många börja bli oroliga. Och det är inte vår mening. För det finns ingen telefon- eller internetkommunikation att tillgå ute på havet. Och skulle vår AIS inte vilja uppdatera sig så vet ni inte vart vi befinner oss. Så för att ingen ska behöva efterlysa oss så vill vi bara säga att vi sticker rätt var det är och kommer till Spanien rätt var det är. Tiden emellan får ta den tid det tar. Vi har gott om mat, vatten och diesel så vi klarar oss säkert en månad. Men så lång tid ska det inte ta…för i så fall har vi missat Spanien och är på väg till Amerika.

Vi känner oss mycket trygga med den kommande överfarten. Väl rustade såväl fysiskt som mentalt. Wilma har aldrig mått bättre, sen kan ju allt hända. Och så har vi ju säkerhetsutrusning och rutiner, så läget är lugnt. Sjösjuka brukar ingen bli av oss. Så vi hoppas det uteblir denna gången också. Det är ju alltid lite svall från Atlanten som rullar in, två metersvågor är inte ovanligt. Men kommer de bara glest så är läget lugnt. Vi får återkomma med fakta när vi väl har facit. När vi vet hur det blev.

Ja nu är vi klara med Frankrike och vi längtar efter ett nytt land. Spanien. Men ännu har vi ett par dygn kvar här i grodätarlandet…

 

Skepp o Hoj!

Efter närmare sexton timmar nådde vi hamnen i Royan. Vi hade en underbar dag på havet där vi först gick förbi Fort Boyard. En märklig känsla att se detta fort som man beskådat så många gånger på tv. Och här såg vi det livs levande. Vi slogs utav att fortet var mycket mindre i verkligheten än vad vi uppfattat på tv.

 

Efter vår lilla omväg förbi fortet som kostade oss en fyra timmar i runda slängar. Så fick vi en fin segling. Men den varade bara i en timme. Därefter dog vinden och den lilla som var hade vi rakt i näbben. Så vi gick för motor och stöttade med segel. Lite kryss men i övrigt en hel perfekt dag på havet. Vi hade närmare trettio grader i luften vilket gjorde havsluften sval och skön även om man fick se till att skydda sig från solens värsta strålar.

 

När vi kom in i floden som leder ner till Bordeaux, där staden Royan ligger så fick vi motström med dryga två knop. Så sista timmarna blev lite sega. Vi la till i mörker då solen trillat nedanför horisonten. Men vilken solnedgång. Man kan inget annat än bli totalt hänförd inför naturens vackra skådespel.

Det skulle kunnas beskrivas och berättas så mycket om en dag på havet som varat så många timmar. Men vi ber att få återkomma. För nu är klockan mitt i natten och vi är rätt trötta. Men lyckliga.

 

Tack underbara värld för allt du bjuder oss på. Och godnatt, nu ska vi sova ut efter all frisk luft och sol som vi fått.

 

Skepp o Hoj!