Efter en natt på ankaret i Santander, så lämnade vi denna plats för att fortsätta västerut. Vi hade siktat in oss på en liten plats vid namn Llanes. En gammal fiskeby med små gator och språng med uteserveringar och marknadsstånd. Vi hade läst in oss på hamnen och den lovade inte mycket. Det lät spännande.

Först och främst så är havet ofta upprört utanför, vilket vi blev varse om. Vi hade en otroligt fin segling till Llanes. Men vågorna var krabba de sista timmarna, precis utanför så stupar Biscayas djup och detta får till sig att det blir som en gryta av bångstyrig sjö ända in till  kustlinjen och hamninloppet. Wilma krängde än från höger bog till vänster i de osymetriska vågorna. Vi valde att gå upp i vind för att dra ner storseglet så nära hamninloppet som möjligt. Vi ville hålla den skumpiga färden kort.

I Llanes kommer man bara in i gästhamnen vid högvatten och då genom ett smalt språng. Det är en syll (tröskel) som garanterar djupet inne i hamnen och denna måste passeras i högvatten, annars slår man i den.  Vandrande på vågorna så hade vi fendrat på ifall vi skulle stöta i någon sida, men det gick så bra så. Och gästhamn är väl att ta i. Det finns en kort brygga med plats för 2 gästbåtar som inte då får vara allt för stora. Möjlighet finns att ligga utanpå varandra så kanske fyra gästisar är max. Vi är den största båten i hela hamnen här med våra 10,7 meter så det säger ju lite.

Vi var väl medvetna om denna lite okända gästhamn, att det inte finns någon ström att tillgå. Ingen dusch eller liknande service men däremot vatten på bryggan. Och att man är totalt inlåst i hamnområdet tills det kommer någon, för här behöver man en nyckel för att kunna passera ut och in. Vi la till vid 21 tiden på kvällen och en stund senare kommer två trevliga gubbar som tar betalt och ger oss en passernycket. 20 euro natten och vi var nöjda och glada.

Sen gick vi på en nattlig promenad i Llanes. Och vi blev hänförda. Hela den lilla byn pulserade av människor och kommers. Gatorna och bebyggelsen var pittoreskt och historisk. Det kändes som vi klivit in i en annan tidsepok. Varenda uteservering var fullsatt och bord och stolar stod utmed gatorna så man fick snitsla sig emellan. Vi gapade och sög åt oss av alla nya intryck. Vilken plats.

Och det är vackert här i Llanes. Platsen ligger intill en bergskedja, i en skreva ner mot havet. Och ute på havet så är himlen som regel blå medan bergen bakom byn döljs av stackmoln där topparna på bergen inte syns för molntäcket. Hit kommer turister för att vandra i bergen och titta på vattenfall, paddla i floder eller testa på forsränning i området.

Och platsen präglas mycket av den lokala cidern som man ser på var mans bord på uteserveringarna. Enligt dem själva så var det här cidern först såg sina dagar, att cidern har sitt ursprung här. Men den är inte alls lika mycket kolsyrad som traditionell cider. Och därför så häller de upp cidern i ett glas med högt fall. Ja, kyparn håller alltså flaskan högt över huvudet och glaset nästan nere vid knäna. Och så prickar han den lilla strålen ner i glaset utan att missa. Ett konstverk i sig. Och anledningen till detta skådespel är inte för att roa gästerna främst, utan för att den lilla kolsyran ska aktiveras och slå upp små bubblor i glaset som får smakerna att explodera. Och glaset ser ut som ett stort vinglas och det delar man på, 3-4 personer. För man måste dricka upp cidern fort för att inte smakerna ska gå förlorade.

Under vår vistelse så lyckades vi pricka in en stadsfest, Fiesta de la Magdalena. Hela staden kryllar av stånd och en massa lokala varor säljs från hantverkare och bönder. Fårostar av alla dess slag. Honung och bröd. Konst, smycken och tyger. Ja allt finns att finna. Och det är ett skådespel med musikanter, en smed som står och smider och en gumma som spinner garn. Det var bara självaste Carl Michael Bellman som fattades så hade bilden varit komplett.

Vi är fantastiskt nöjda att vi trots den lite knepiga inseglingen och hamnen ändå valde att gå hit. Så vacker plats och så unikt. Och inte bara vi tycker att platsen och människorna är unika här. Utan det kommer spanjorer som ideligen tittar på den enda gästbåten i hamnen, den svenska segelbåten Wilma. Och när vi var i butiken med fisketillbehör så förstod vi på expediten att ingen undgått att det kommit en utländsk gästbåt.

Något värt att nämna är det häftiga konstverk som är skapat av den baskiska konstnären Agustin Ibarrola. Längs med kajpiren så ligger stora betongblock som är målade och konstverket heter The Cubes of Memory. Vi kan absolut säga att vi funderade mycket på vad det var vi såg när vi närmade oss hamnen. Ett eldorado av färger längs med hela kajpiren.

Det är inte alla gånger vi kommer till en plats där vi blir så hänförda och förstummade. Detta är dock en sådan. Och kommer vi hit någon mer gång, ja då ska vi absolut ta oss upp i bergen och beskåda vattenfall och makalös utsikt.

Summa summarum. Inte helt lätt att ta sig hit. Varesig med bil eller båt. Men definitivt värt det. Llanes – Värt en omväg!

Skepp o Hoj!

 

Fiskefighten

Efter att ha fångat en bar (fisken heter så) på förmiddagen så var kapten mycket nöjd. Fisken rensades och fick bosätta sig i Wilmas frys tills vidare. Och just som vi satte oss och åt en god middag så började rullen på spöt att skena något så vansinnigt. Kapten hade fullt sjå att få stopp på fiskens vansinnesfärd. Och med rullen och linan stoppad så böjde sig spöt oroväckande mycket istället.

-VAD I HELVETE HAR JAG FÅTT PÅ KROKEN? Skrek Kapten

Det var helt omöjligt att rulla in linan så Kapten ropade;

-Gå upp i vind, vi måste sänka farten!!

Och så höll han på att veva in linan, sakta och metodiskt. Men det pågick en kamp. Kapten som för stunden var klädd rätt rejält för den lite kylande vinden ute på havet började bli varm och svettig. Wilma ville fort få vind i seglet igen och fisken simmade sicksack bakom båten så  Styrman Pimpsten fick försöka gå upp i vinden ideligen så fort storen fått ny luft under vingarna. Allt för att försöka stå stilla och stoppa farten.

Kampen fortsatte och Kapten ropade igen;

-Ta fram den stora kroken!

Sen ropade han;

-Men vad ÄR det på kroken, han är ju vansinnigt stark den besten! Han måste väga en 15-20 kilo minst!

Och så höll vi på, vi höll på säkert uppemot en halvtimme. Och sakta, sakta så vann Tjoppe meter för meter. Så fort fisken simmade bortåt och åt sidan så var det bara att hålla emot för alla krafter. Och när fisken simmade lite närmre så kunde han snabbt veva på för att vinna några meter igen.

Svetten lackade och så plötsligt!

PANG!!!

Det var bara några meter kvar och då släppte allt.

-Gick linan av??? Skrek Kapten!

Och så kollade han var linan hade gått av.

Men icke, linan var hel. Däremot så hade fisken lyckats räta ut kroken.

Kapten sörjde faktumet att ha förlorat sin stora fångt utan att ens ha fått se vad det var för fisk, eller hur stor den var. Kanske en stor tonfisk går tankarna. Och efteråt så var Kapten alldeles darrig av ansträngningen och han var helt slut efter sin brottningsmatch. Så han fick trösta sig med en banan.

Så kunde Styrman Pimpsten lägga rätt kurs och vi kunde åter segla på mot Spanien efter att hon rattat än styrbord och än babord. Hade vi inte haft segel uppe så hade vi ju kunnat hantera situationen lättare. Men det hade kanske inte hjälpt, för att räta ut en rejäl krok kräver sin fisk och en stor stark karl i andra änden.

Så fisken blev en banan. Häpp!

 

Den stora hickan!

Vi angjorde Santander hamn efter två dygn och åtta timmar ute på Biscayas djupa hav. Vi längtade hett efter vila och en dusch. Och direkt på bryggan så stod en hjälpsam spanjor och vinkade till oss. Han pratade inte engelska men så vansinnigt hjälpsam var han och med spanska och gestikulation på sydeuropeiskt vis så förstod vi att han skulle visa oss en plats att lägga till vid.

När vi lagt till så tog vi med våra skeppsdokument och knatade upp till hamnkontoret. Ett vackert hus som står på pelare ute i floden. Man behövde använda sitt fingeravtryck för att komma in genom den stora porten. Var man inte registrerad som medlem så fick man ringa på ringklockan.

Vi blev insläppta och därinnanför mötte vi en man bakom disken. Fort klarade vi av läget att mannen inte pratade ett ord engelska. Mannen såg precis ut som spanjoren Emanuel i Fawlty Towers och han verkade väldigt tankspridd och vimsig.

Vi fick fylla i ett papper med Wilmas och våra uppgifter. Och under tiden så ringde hela tiden någon på dörren som ville in. En ringsignal av gammal modell, som en dörrklocka från år 1962. Mannen haltade bort till dörren svärandes och öppnade för den väntande personen. Och så ringde telefonen, av en modell från 80-talet. Och han svor en lång stund innan han svarade. När han lagt på luren så ringde det på dörren igen. Spanjoren rev sitt hår likt männen i Tjuren Ferdinand. Och så haltade han bort till dörren igen och hela tiden svor han.

Vi blev klara med vårt papper och så startade han upp datorn. Ni minns de där första IBM datorerna som är tjocka som elefantmagar. Och som har en skärm som är på 14 tum eller nåt och som är lite grönaktiga i ljusskimret. Han började fylla i våra uppgifter. Och så svor han – Konstant!

Vi tittade på varandra och log brett. Och Kapten viskade;

-Var är kameran? Vi måste vara med i dolda kameran ju!!

Men vi såg ingen kamera. Och efter säkert en tio minuter så var han klar. Och då gick han till skrivaren och hämtade några papper. Och så stämplade han dessa och så började han fylla i ytterligare ett dokument i datorn. Och sen rev han fint ett av papprena i tre delar med hjälp av bordskanten. Och så räknade han upp på spanska (minns inte orden men vi förstod)

-Detta är till mig (och så la han pappret i hög nummer ett, och det var ju bara detta papper i denna högen)

-Och detta är till….mig! (Och så la han detta i samma hög)

-Och detta är till…mig! (Men då tog han ett av de fullstora papprena och la i sin hög)

-Och detta är till er! (och så fick vi en egen hög, bestående av ett papper)

På vårt papper så stod det 49 Euro. Kapten tittade storögt på summan. Vi hade ju inte tänkt att köpa hamnen. Eller hade han missförstått storleken på vår båt??

Men så svär spanjoren och tar tillbaka vårt papper.

Aha, tänkte Kapten, han ska ge oss rabatt eller rätta till felet.

Men då lägger Spanjoren på en summa, där han handskriver till 8 euro. Och så bekräftar han att vi ska betala 57, 06 Euro för en natt. Kapten hickade till!

Vi hivade fram ett kort och betalade. Under tiden så kollade vi pappret. Längd på båt fanns inte med. Inte mycket matnyttig information alls. Mest fancy stämplar och hans underskrift överallt.

Men så började Kapten att fnissa. Hans namn Fredrik Norberg hade förvandlats till det spanskklingande namnet Fredy Norbera. –Gud så sexigt utbrast Styrman Pimpsten förnöjt. Det förlåter honom. Men Kapten delade inte uppfattningen, även om han gillade namnet. Inte fasiken var den finten värd 57 Euro.

När vår spanske värd skulle dra kortet så visade det sig att han hade vänt på pappersrullen i betalmaskinen. Så det blev bara ett vitt papper utan text på. Han vände på på rullen efter en svordomsharang och så fick han ut kopian med text. Då linkade han in till sidorummet och tog en fotostatkopia på kvittot. Av ljudet att höra så var inte kopiatorn av senare modell, den lät som ett tröskverk.

Vi gick tillbaka till båten och Kapten säger till sin Styrman att;

-Vi ligger bara här en natt. Lite sömn och en dusch så drar vi.

Och så gjorde vi. Men vi nyttjade alla 24 timmar, vi nyttjade tiden till max. Men vi skrattade gott åt hela situationen.

När vi senare pratade med vår norske vän i Bilbao så berättade han att han fått betala 85 Euro i den hamnen. Så här gäller det att ligga för ankare så mycket som möjligt.

Och nu ligger vi på svaj i en liten bukt med utsikt mot ett vackert slott med en enorm strand nedanför. Romantiskt så det förslår!

Men summa summarum. Duschen var så välkommen och skön. Och vi tassade ner till båten efter för lite mat och sömn. Det var inga problem att somna in, och det sista Styrman säger till sin Kapten är;

-Godnatt Fredy Norbera. Och så skrattade hon högt.

Så gulligt.

 

Och för att ge Spanien sitt rätta betyg trots det lite lätt förvirrade och dyra mötet med hamnkaptenen så vill vi säga följande. Så fantastiskt trevligt folk. Så hjälpsamma. Så positiva och kontaktsökande. Trots alla språkförbistringar så kommer de gärna till undsättning och hjälp. Vi vill ge dem 5 sangria av 5 möjliga.

Leve Spanien!

 

Skepp o Hoj!

 

 

Nu har vi korsat pölen Biscaya. Kanske inte på den sedvanliga ledden som de flesta andra långseglare. De flesta korsar Biscaya mellan Brest och A Coruna på utkanten av bukten. Men då missar man tyvärr några av västeuropas finaste segelvatten.

Vi hörde redan tidigt när vi var i Frankrike att det finns en aspekt att ta hänsyn till när man går över längre in i bukten. Allt Atlantvatten genom dess vind, vågor och ström vill ideligen trycka in segelbåtarna i hörnet av Biscaya. Har man gått för långt in i bukten när man tar överresan så kan man i vissa väderlekar få det riktigt svårt, ja det kan till och med  vara omöjligt att segla för man driver in i det nedre hörnet mot Bayonne hur du än försöker tackla havet.

Så att det skulle vara en fördel att slippa något dygn eller så för att få kortare väg, är nog hugget som stucket. Ute på kanten så är det dessutom mer trafikerat, om något skulle hända. Och det finns andra för och nackdelar men dem lämnar vi därhän för nu vill vi berätta om vår överfart.

Vi hade ju bara några timmar före avgång sett att vårt väderfönster hade ändrat på sig. Jo fortfarande ett högtryck, men dess centrum hade flyttat sig mer söderut. Och våra fina nordliga vindar skulle nu bli västliga och till och med sydvästliga. Men vi hade inte lust att vänta längre med överfarten så vi gjorde oss inställda på det faktum att vi inte bara skulle få glida med vindarna.

Vi sov faktiskt bra natten före avfärd, ingen resfeber eller konstiga tankar som höll oss vakna. Och så upp på morgonen och dra en kopp te medan vi surrade det sista. Allt var noga förberett i övrigt, mat och stuvning. Och båten hade vi gjort seglingsklar kvällen innan och fått dit den nu reparerade Lazy Jacken.

Helena la ut Wilma vid sjutiden på morgonen och vi  gick bort till tankbryggan och fyllde på så mycket diesel som vi kunde. Våra lager var inte alls tomma men vi ville vara toppade. Därefter så gick vi och lämnade in våra passerkort och fick vår deposition tillbaka. Vi tackade så mycket och därefter så kramade vi om vår norske vän och så gav vi oss av. Hans mål var att gå till Bilbao medan vi siktade på Gijon. Det regnade lite denna morgonen och temperaturen var svalare.

Vi gick ut ur hamn och stävade ut från floden och in i Biscaya. På vägen ut så möttes vi av oroligt vatten, vi hade gått ut i högvatten och detta höll nu på att tömmas. Och med den starka flodströmmen när den mötte Biscayas vatten strax utanför flodmynningen så blev vattnet upprört. Vågorna och vinden mötte det motgående strömvatten med gropiga två-tremetersvågor till följd. Nu känner vi ju till fenomenet och vi var trygga med att det skulle upphöra så småningom. Men det tog sina timmar och ett tag tänkte Helena att ”suck så tröttsamt om det ska hålla på så här i flera dygn”. Men så kom vi ut på lite djupare vatten och då plattade vattnet till sig. Och så hade det slutat regna.

Vi fick på en fin kurs och segling, vi satsade på att gå högt i vind så nordligt som vi bara förmådde. För vi var varse om den vridande vinden och strömmen som skulle vilja trycka oss tillbaka. Och vi kunde gå på kursen halva dygnet. Vi åt pannkaka och rabarbersylt till lunch, en typisk seglarlunch numera ombord på Wilma.

Sen vred sig vinden och vi fick stäva ner mot Spanska kusten. Vi var dock glada att vi hunnit förbi det franska militärövningsområdet som det är aja baja att segla i. De har dagliga övningar och de skjuter av en massa farliga saker i området titt som tätt. Man vill ju inte ha en missil i baken precis. Och sen kan det bli rysligt dyrt att segla fel. Vi hade bara dygnet innan läst om en familj som klivit iland på en militär ö i Stockholms Skärgård för ett par år sedan, och fått böta 75.000 svenska riksdaler. Så man ska hålla sig ifrån sådana områden och hålla sig väl informerad om dess regler och aktiviteter.

Dagen gick till kväll och vi kunde fortsätta vår segling men nu med en sydligare kurs än vad vi hoppats på. Vi tänkte att bättre att segla skönt under nattens mörka timmar och att vi får till vår sömn bra. Så kunde vi attackera kursen bättre efter morgonljuset åter lyst upp vår tillvaro. Natten flöt på bra, vi turades om att hålla vakt medan den andre knöt sig i Helenas binge, då vi seglade på babords bog (I Tjoppes binge trillar man ur då).

Tjoppe sover som en stock vartsom medan Helena har lite svårare med sömnen. Men hon fick ihop ett par fina timmar sammanlagt ändå.

Det här med att sova när man seglar beror ju mycket på vilka vågor man har. Och med en motvind där man går på en hård kryssbog gör att båten stånkar och har sig i vattnet. Och att då försöka ligga i sängen och bli medvetslös ett tag är en konst. Alla inälvor åker runt i kroppen i sin egen takt och inte alls i samma takt som kroppen. Tjoppe finner detta sövande. Helena finner detta störande. Men men…det är bara genom övning som man blir van.

Så det blev mest Tjoppe som fick sova och det med besked. När han varit nere i bingen ett par timmar och sen åter tittade upp så såg han ut som en yrvaken uggla där han satt och klippte med ögonen och frågade Helena om hur seglingen fortskred.

-Det går mycket bra, svarade Helena med tillägget. –Men vi seglar inte dit vi ska, vi har en avdrift och vind som trycker oss ner mot Bilbao.

På morgonen så vred sig vinden ännu mer och den blev svag så fick fick starta motorn för att lyckas hålla upp mer. Och vi slog och lyckades ligga på den andra bogen utan att alltför mycket vara på väg upp mot Frankrike. Vi ville fortfarande ha hjälp av vinden och segel, och när det blåste upp lite så kunde vi stänga av motorn. Dagen flöt på och vi lyssnade på ljudbok. Timmarna bara rann iväg.

Vi fick uppleva ett blått hav. Delfiner och åter delfiner. Vi njöt av tillvaron. Solen sken från en klarblå himmel. Vi satt i timmar och lyssnade till Robert Gustavssons bok och vi skrattade gott. Att segla över Biscaya är ju lätt som en plätt konstaterade vi.

Tjoppe fick fick och napp på något stort. Vi återkommer till detta äventyr för det var en häftig upplevelse som slutade fisklöst efter en halvtimmes kamp med besten.

Så kom natten och det hade börjat blåsa lite bättre, men vindriktningen var sämsta tänkbara. Vi försökte ligga parallellt med den Spanska kusten för att inte hamna för långt norrut. Vi hade som mål att nå Gijon. Tjoppe gick och la sig och fick sina inälvor åter masserade medan Helena styrde på. När Tjoppe fått ihop några timmar så fick han rapport. –Jo det går bra, men nu driver vi för långt norröver.

Vi bestämde oss för att slå mitt i natten, klockan var vid två och i det becksvart ute. Natten innan hade vi haft månsken men nu var det bara mörkt med en massa ljud från det skvalpande vattnet runt båten. Vi slog ändå och kom åter på babord bog. Men med sydvästlig vind så gick vi snett bakåt och inte framåt. Vi stävade åter mot Bilbao.

-Men det var väl självaste ¤”#%&*? att vi ska hamna i Bilbao, skrattade Tjoppe. Vi slog på motorn och drog in förseglen och styrde upp mot vind. Åter mot Gijon. Nu var hon en motorbåt och vi sket i att segla. Helena gick och la sig och fick ihop ett par timmars sömn och sen byttes vi av. Det hade börjat blåsa upp lite mer och vi hade fått en bättre vindriktning så vi stävade mot Santander istället och fick god hjälp av storen som nu hade vind i seglen. Tjoppes tur att sova men det hann bara gå någon timme.

Nu brallade det i ordentligt ute på havet. Vågorna gick höga och de var krabba och Helena funderade över den plötsliga vändningen av vädret. Det skulle visserligen blåsa längre norrut enligt väderprognosen, men inte här. Men å andra sidan hade vi inte kunnat uppdatera oss på något väder på två dygn. Så där for Wilma fram och dök ner i vågdalarna och upp på vågkammarna. Det yrde skum kring båten och vinden slet i oss. När autopiloten inte orkade hålla emot vind och vågor längre utan började ”rappa över” och dess motor vilt protesterade så bankade Helena i sittbrunnen. Ja vi sover precis under så det är lätt att väcka vederbörande som ligger där under. Yrvaket tittade en sömndrucken Tjoppe upp. –Hur går det? –Jo bra, vi seglar i över sju knop nu men autopiloten protesterar, vi måste handstyra (att handstyra i vild sjö är rätt ansträngande, men Tjoppe är en fena på det. Och sju knop i motsjö är rätt snabbt för att vara tung Wilma).

Tjoppe klädde på sig rejält och kom ut. För övrigt så är det en konst att klä på sig när durken mer liknar en vägg där hon lutar. Men Tjoppe kom upp så småningom och tittade ut över vågor och vind och frågade sig högt;

 –Men vart kommer detta oväder ifrån???

Detta fanns inte med i prognosen. Biscayas långa svall hade upphört och nu så for vi upp och ner på arga vågkammar. Vi mötte en fiskebåt som ideligen försvann i vågdalarna så vi inte längre såg honom, trots att vi var nära. Men här måste vi ändå ge Wilma ett högsta betyg, för hon tar vågorna så himla fint. Hon rundar av de hårda vågkammarna och glider lätt ner på andra sidan och har man bara segel uppe så kränger hon inte ideligen från sida till sida, utan håller sig hyggligt upprätt. Vi är vansinnigt trygga med henne.

Vi fick några timmar med stökig sjö och hård vind och så lugnade det sig på förmiddagen. Vinden var mer rent västlig och nu kunde vi med fulla segel styra mot Santander. Vi gav upp Gijon då vi främst inte visste hur vädret skulle bli, för detta blåsande fanns inte med i prognosen alls, så det stämde uppenbarligen inte.

Natten hade inte gett oss så många timmars sömn, men vi tog små tupplurar och vi hade en fin segling med såväl rätt kurs och utan stöttning av motor. Jippie! Och när vi började inseglingen mot Santander så la sig havet, delfiner kom skuttande i vattnet för att hälsa på oss och seglingen var den absolut bästa på hela turen. Vi gick för segel ända in i floden som ligger bakom kustenlinjen och där drog vi ner seglena och gick in i hamn. Och fick hicka. 57 Euro för en natt. Spanjorerna måste skämta med oss.

Men om det berättar vi mer i nästa inlägg.

Summa summarum.

Allt har gått fint. Biscaya levde upp till sitt rykte och vi fick såväl kav lugnt hav och ett stökigt sådant. Vi har seglat med 3900 meter vatten under kölen, häfigt. Vi har varit glada och trygga. Aldrig rädda men efter den blåsiga och stökiga natten så blev vi lite trötta. Så vi hade absolut kunnat fortsätta längre om vi hade kunnat kolla väder för fortsatta dagar. Vår radiotelex sa fortfarande vackert uppgav fortfarande samma prognos som tidigare och vi har bara tillgång till en vädersajt när vi är ute och seglar. (vi tog det säkra före det osäkra). Vi har sett delfiner och vi fick vara med om en månuppgång utan dess like. Vi har aldrig sett en måne gå upp över horisonten likt en sol, den var stor, mörkröd och full. Hänförda så stirrade med förundran över detta fenomen. Var det verkligen månen??? Men ja, solen gick ju nyss ner på andra sidan. Vi har haft en fiskekamp utan dess like, med den stora kroken beredd att hala upp besten med. Men bytet gick förlorat. Och framför allt, så är det ett faktum när du går inne i bukten, att det kan vara en konst att segla utan att hela tiden tryckas in i hörnet av Biscaya. Man ska med facit i hand ta överfarten tidigare än Royan. Eller välja att gå för motor hela vägen, vilket är både tråkigt och dyrt. Nu hade vi såväl vind, vågor och ström emot oss. Men nu har vi gjort det, och två dygn och åtta timmar efter vi lämnat Frankrike så nådde vi Spanien. Och här i Spanien verkar alla så otroligt trevliga. Vi får utforska detta senare för nu behöver vi so…v…aaaa…zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Skepp o Hoj!

vi har nu kommit fram till Santander i Spanien. Allt har gått bra även om vi fick stånka motvind. Nu ska vi ge oss en stor skopa sömn så återkommer vi. 

 

Skepp o Hoj 

Vår plan står fast att kasta loss idag. Tyvärr har vindarna vänt, högtrycket har placerat sig lite mer söderut vilket gör att vi missar mycket av de nordliga vindarna och tyvärr få en hel del västliga vindar. Likaså uteblir de fina ostliga vindarna längs med spanska kusten.

 

Men vi ger oss av ändå, för vädret lovar ju fint. Däremot så får vi se hur långt ut/bort vi kan lyckas segla. Nu blir det sannolikt någon spansk stad närmare Biscaya-hörnet än ute vid udden mot La Coruna till. Men vi siktar så långt ut det går. Vi vill ju gärna segla och inte behöva gå för motor vilket vi måste om vi har vinden rakt emot oss.

 

Samtidigt ska man veta att en väderprognos bara är en prognos, så vi får se vart vinden bär oss. Så det kan ändras igen…

 

Vi känner oss pigga och manade att ge oss i kast med att ta oss till Spanien. Det ska bli spännande såväl med överresan och att möta ett nytt land. Vi längtar!

 

Vi kommer strax utanför kusten tappa kontakten med omvärlden. Men om AIS sänder som den ska så kommer ni kunna följa oss på marinetraffic.com. Klicka på länken på vår sida så kommer ni direkt in på Wilmas sida. Annars kan man rent allmänt gå in på marinetraffic.com och söka på Wilma. Sök på hennes MMSI-nummer 265630800 eller leta upp Biscaya på kartan och sätt markören på de ”rosa” båtarna så talar den om vilket fartyg det är.

En sista koll på vädret så sticker vi när Capitanerie har öppnat, så vi får lämna tillbaka passerkorten och få vår deposition om 30 euro tillbaka. Lämpligt nog så inträffar högvatten då också så vi kommer ut från hamnen. Det är ju i det närmaste en gräsmatta utanför hamnpirarna, så lite vatten är det i lågvatten.

 

Tar ni hand om er så lovar vi göra det samma. Vi hörs på nytt ifrån Spanien.

 

Skepp o Hoj!

 

Två inlägg för dagen. Här bjuder vi på film från några av upplevelserna de senaste dagarna…

 

 

Skepp o Hoj!

Vi är inne på sista dygnet före avfärd som det ser ut. Vår första plan var att lämna Royan idag söndag, på eftermiddagen. Men det gamla blåsvädret ute i havet har dröjt sig kvar. Det kanske i sig inte är så farligt, det ska i området blåsa en 10-12 sekundmeter i byarna. Men detta skulle komma under den första natten, och det har vi inte lust med. På natten vill vi sova och vila. Och om den prognosen dessutom inte skulle stämma och det istället blåser fem sekundmeter mer, uppemot 17 m/s, så blir ju resan inte alls så behaglig som vi hoppas på. Vi behöver ju inte söka bekymmer….

Istället är målet inriktat på att vi sticker i morgon bitti, måndag morgon. Hela överfarten ser ut att bli bra, fast på tisdagen blir det ingen riktig ordning på vinden. Den blir lite svag och vridande så vi får vinden rakt emot oss, nästan en rent västlig. Men i sådana fall så viker vi av lite ner mot Spanska kusten, och så får vi återgå till vår tänkta kurs när vinden åter kommer från nordligt håll.

När vi närmar oss den spanska kusten så kommer vi att få tacknämliga vindar som stryker längs med Biscaya-kusten. Och dessa får vi från aktern och då tror vi att vi får en synnerligen trevlig segling. Det ska just inte vara några vågor då heller.

Över hela området, i Biscaya och även utanför ute i Atlanten så ligger det inget som oroar. Inget lågtryck och det ska inte ens vara några vågor ute på Atlanten att tala om, högst två meter. Och det bådar gott, så vi ser att det inte kan byggas något olustigt fenomen, som vi inte räknat med. Snarare så kommer vi ibland behöva stötta med motor. För vindarna ska vara lite för svaga i perioder. Men kanske hellre det än det motsatta så här på vår jungfrufärd över Biscaya.

Ja så idag råder sista fixet, och så ska vi gå och lägga oss tidigt ikväll för att ha få en lång och skön sömn i bagaget.

Vi har sett oss lite mer om här i Royan. Detta är en stad med närmare 20.000 invånare, en bad- och turistort som ligger längs med flodestuariumet som bildats mellan floderna Dordogne och Garonne. Dessa går samman nere vid Bordeaux.

Ett estuarium är en flodmynningsvik, där vattenområdet delvis är omgivet av land. Och där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten, så blir vattnet i varierande grad bräckt. Vattendraget måste vara tillräckligt stort för att sötvattenflödet ska ge någon märkbar påverkan på salthalten i estuariet.

Girondeestuariet, där Royan ligger, är ett segelbart estuarium som inte sällan felaktigt beskrivs som en flod. Girondeestuariet är cirka 65 km långt och mellan 3 och 11 km brett.

Vi var förbi den vackra kyrkan Notre Dame de Royan. Från hamnen har vi sett den vackra formen och siluetten av detta stora verk. Men innan vi hann stega dit så sprang vi på en ung trevlig fransman som berättade att kyrkan, ja den är ett litet sorgligt kapitel. Den är byggd på 50-talet av Fuillaume Gillet. Likt många andra franska städer längs med Atlantkusten så blev även denna stad rejält sönderbombad under Andra Världskriget. Och Royan är likt Le Havre en så kallad betongstad, där den nya stadsbebyggelsen och arkitekturen är gjord av materialet som självaste Wilma, betong.

Vad det gäller kyrkan, så har man fått problem med det saltet som finns i betongen. Kanske använde man havsvatten när man blandade betongen, vad vet vi. Idag så vittrar den unga kyrkan sönder. Och ständig renovering pågår. Vår unge informative fransman himlade lätt med ögonen och vi tycktes ana en trött och avmätt känsla inför kyrkans ständiga behov av restaurering.

Vid närmare kontroll av fenomenet kring söndervittrande betongkonstruktioner så fann vi att även i Sverige så har vi problem med betong. I synnerhet de badhus som byggdes mellan 1950 och 1970 vittrar sönder. Salt samt bristande kvalitet på betongen är orsaken, där ballastenen i betongen reagerar på fukt, salt och andra kemiska ämnen. En del svenska badhus byggda under denna period började vittra sönder redan efter åtta år. Ofta ser simhallarna fräscha ut från ovansidan men undertill så faller konstruktionen samman. För Wilmas del kan alla vara lugna, hon är inte fuskbyggd och hon kommer inte vittra sönder när vi går över Biscaya. Tvärt om så är betong ett av de säkraste material som finns, det är hållfast och långlivat. Det är därför man använder materialet till kärnkraftverk. Slut passus.

Vi har nu turistat klart i Royan och Frankrike. Vi har klämt den sista croissanten. Nu vill vi lämna för att finna ett nytt land, språk och kultur. Och vi vill tacka Frankrike för en högst varierad och lärorik tid. Vi har upplevt så mycket fantastiskt. Men även mött ett ibland komplicerat folk. Maten har varit gudomlig. Vinet likaså. Vi kom att tillbringa fem månader i Frankrike med ett avbrott för de Engelska Kanalöarna mitt i tidsperioden. Vi har lärt känna många trevliga fransmän. Inte minst våra vänner Annie och Jean Mi med deras familjer. Vilken vänskap, ja kärlek vill vi påstå. Och vi kommer säkert tillbaka till detta land. Och då vill vi med bestämdhet säga att Bretagne och vidare den norra kusten av Biscaya fram till Royan har varit den allra bästa. Fantastiska seglingar inte minst.

Merci France. Merci pour la grande expérience. Merci à de nouveaux amis. Merci pour tous les bons aliments. Merci.

(Tack Frankrike. Tack för fina upplevelser. Tack för nya vänner. Tack för all god mat. Tack.)

Vi kollar väder och räknar ner timmarna. Vi har sol och över trettio grader om dagarna, vi svettas och söker skugga men njuter givetvis av att ha sommar. En liten rest från ett gammalt blåsväder dröjer sig kvar utanför kusten, men detta är på väg att lösas upp under söndagen. Sen ser det faktiskt ut som perfekt läge för att kapa förtöjningarna.

Biscaya bär ju med sig sina historier vilket bidragit till dess myter om ett nyckfullt och förrädiskt hav. Berättelserna är nog kryddade en aning, men de är även sprungna ur en tid där vi inte kunde tolka väder så långt i förväg. Och det är samtidigt sant, Biscaya är inte att leka med.

Biscaya är inte som andra vatten. Havet kan visa sig otroligt förrädiskt då havsbotten stupar från 150 meter till 3000 meters djup på bara några få distans. Och utanför bukten ligger världens näst största hav. Tänk er då att när hela Atlantens vattenmassa byggs upp och sätts i rörelse och drämmer rakt in i den branta bergväggen. Så blir det en jäkla undervattenssmäll och vattenmassorna måste ju då ta vägen någonstans. Och då börjar det skvimpa en jäkla massa i den lilla Biscaya-bukten. Detta kan göra livet surt för stackars sjöfarare som försöker njuta av semestern.

Maxdjupet i bukten är 4974 meter. Och det är just skillnaden som uppstår i havsdjupet mellan de kontinentala plattorna Armorikanska shelfen och Akvitanska shelfen som ligger bakom de stormiga vatten som området är känt för.

Vi kommer att segla med 4000 meter av vatten under vår köl och vi hoppas på hyggligt lugnt väder utan allför höga vågor. Känslan av att ha så långt ner till botten kommer nog vara lite speciell, tror vi.

Vi ligger nu och väntar in rätt tillfälle att lämna Frankrike för den långa överfarten och den spanska nordkusten. Vi utför lite småjobb på våra två båtar. Igår var Helena uppe i norrmannens mast igen, och vi byggde om Lazy Jacks-snörena. Nu går de genom en trissa så vår vän kan sänka tygsidorna på Lazy Jacken för att kunna reva och låsa storseglet runt bommen. Tidigare så var snörena fasta i masttoppen och gick inte att sänka.

Själva syr vi också i vår Lazy Jack men det är för lite nötskador som blivit. Och så ska vi upp i masten och kolla antennen som vickar lite retsamt när vi seglar. Den vill vi inte tappa ute på Biscaya. Kapten lär inte dyka efter den iallafall. Helena har fortsatt laga mat och kvar är bara att steka på lite köttfärsbiffar. Att stå vid spisen när kvicksilvret i byssan visar 40 grader, kräver lite ansats. Så förberedelserna har dragit ut lite på tiden.

Igår kväll var vi på restaurang. Vår vän ville bjuda oss och visa sin uppskattning för all den hjälp som han fått med tankar, motor, elsystem medmera. Men främst för att fira en mycket trevlig vänskap oss emellan. Vi blev rekommenderade en restaurang här i hamnen och vi åt en fem-rätters middag. Fantastiskt gott och vi drack fina och goda viner till. Fyrkantiga i magarna med lätt vaggande gång. Mest på grund av mättnaden och inte alkoholen, styrde vi stegen tillbaka till våra båtar efter den fantastiska måltiden. Den tropiska natten lovade en svettig historia, där man vrider sig i blöta lakan och slåss mot envisa knott och mygg.

Ja timmarna räknas ner och tankarna ligger mest på den stundande överseglingen. Vi är varken den första eller sista segelbåten som kommer korsa Biscaya. Men för var man är det en stor upplevelse. Vi funderar mycket kring hur just vår resa kommer att bli… Och det finns inga svar att finna nu innan.

Skepp o Hoj!

Lite om gårdagens segling innan vi släpper det som varit. Vi stack vid halv åtta på morgonen och vi skrämde upp våra båtgrannar som fick lov att flytta sin båt för att vi skulle kunna komma ut. Ja skrämma och skrämma, vi hade dagen innan kommit överens. Och då de trevliga båtgrannarna var ägare till en katamaran så kunde vi helt enkelt inte komma ut, utan att eventuellt skrapa i deras båt. Tilläggas bör att katamaranen var i prisklassen mellan 15-20 miljoner kronor. Så det kändes lite dyrt och onödigt att chansa. Bättre att be dem backa ut så vi kunde få fri passage.

Vi blev även avvinkade av våra engelska vänner som liksom vi äger en ferrocement-båt. Vi hade dagen innan varit över till dem på en fika och lite trevligt snack. Vi är inte bortskämda med att kunna dryfta och ventilera frågor som enkom rör betongbåtar.

Ja och så satte vi av. Vi och vår norske vän som vi ju gjort sällskap med sedan Holland, även om vi inte blint följt varandra hela vägen. Dagen lovade fint väder även om morgonen var lite grådisig.

Efter ett par timmar kom vi fram till Fort Boyard, där Fångarna på fortet spelats in. Det programmet finns ju i många andra länder, inte bara i Sverige. Och det pågick aktivitet på fortet när vi var där, en kamera hängde i en kran ovanför själva borggården. Och den åkte fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så det pågick sannolikt någon form av inspelning.

Vi såg varken till Gunde eller några tigrar. Men det var verkligen häftigt att se Fort Boyard på riktigt. Och vi förundrades över att fortet inte alls var så stort. Även att vi trott att fortet är placerat mycket mer utanför i stora havet. Men den ligger emellan fastlandet och en ö utanför La Rochelle i Biscaya-bukten. Där du har rätt nära till land på båda sidor om fortet. Ja vad kan man inte göra med kameravinklar.

Denna lilla omväg för att se Fort Boyard kostade oss sammanlagt fyra timmars segling. Men som ostressade långsamseglare så är ju tid något som vi har gott om. Vi rundade ön Ile d´Oléron så småningom. Vi fick vind i seglen och kunde stänga av motorn. Skönt. Men det underbara varade bara i en timme. Sen dog vinden och vred sig totalt åt fel håll.

Vi tröskade på med motorn och styrde ner mot Royan som ligger vid flodmynningen in mot Bordeaux. När vi kom närmare så fick vi strömmen emot oss. Det gick inte fortare än ett par-tre knop under några timmar. Men vi fick slackt vatten lagom till vi kom fram till Royan. Och av någon konstig anledning så har vi blivit experter på att komma fram till hamnar i lågvatten. För Royans del så kan det vara rätt avgörande, då inseglingen endast tillåter 0,1 meters djup. Djup som en vattenpöl med andra ord.

Men vi hade koll på månen som vid detta dygn inte hade så stor dragningskraft. Så den lämnade hela två meter tillgodo i det lägsta vattnet. Så när vi gled in i hamnen så gjorde vi det långsamt och varligt. Det hade mörknat och klockan var bortåt elva på kvällen. Vi tog oss in i hamnen och vågade knappt titta på djupangivelsen på ekolodet, för vi visste att vi inte hade mycket mer än 10-20 centimeter tillgodo under kölen.

Vi la till i mörkret, vilket gick mycket bra. Mörker stör oss inte så mycket, hamnarna är ju som regel rätt lugna och utan trafik så dags. Så det finns fördelar också. Men vi la oss på en ”hammerhead”, kortsida på en pontoon tills vi pratat med Capitanerie efter gryningen.

Bums i säng och så nu på dagen idag har vi flyttat våra båtar till en annan brygga, där vi ligger mycket gott och längs med. Vi har varit uppe och inspekterat Royan. En stad med 20.000 invånare. Trevlig, små affärer, många och långa stränder, flertalet marknadsstånd och till synes en populär semesterort.

Vi har lämnat en del sevärdheter till de närmaste dagarna och vi återkommer till dessa. För fokus för dagen har ändå legat på vår planerade överfart till spanska nordkusten. Vi kollar väder, väder och åter väder. Utanför kusten söder om Royan så ligger ett enormt stort militärt övningsområde som man inte får passera annat än under helgerna. Så vi har tittat ut vilken kurs och trolig spansk hamn som vi kommer att gå till.

Vi vet i dagsläget inte exakt och hur länge vi kommer segla på denna överfarten. Det beror helt på väder, vind och vågor. Men det håller på att stabilisera sig ett fint högtryck över vårt område till nästa vecka så vi står startklara på söndag. Får vi riktigt fint väder med oss så kan det tänkas att vi går rätt långt ut mot La Coruna, och då kan seglingen ta uppemot fyra dygn. Ser läget ett annat ut så kan vi välja kortare rutt, knappt två dygn. Vi kommer att vara noga med att inte uppge för någon nära eller onära hur vår plan ser ut. För om vi spikar en plan och vi ändrar på denna under färd, så kommer sannolikt många börja bli oroliga. Och det är inte vår mening. För det finns ingen telefon- eller internetkommunikation att tillgå ute på havet. Och skulle vår AIS inte vilja uppdatera sig så vet ni inte vart vi befinner oss. Så för att ingen ska behöva efterlysa oss så vill vi bara säga att vi sticker rätt var det är och kommer till Spanien rätt var det är. Tiden emellan får ta den tid det tar. Vi har gott om mat, vatten och diesel så vi klarar oss säkert en månad. Men så lång tid ska det inte ta…för i så fall har vi missat Spanien och är på väg till Amerika.

Vi känner oss mycket trygga med den kommande överfarten. Väl rustade såväl fysiskt som mentalt. Wilma har aldrig mått bättre, sen kan ju allt hända. Och så har vi ju säkerhetsutrusning och rutiner, så läget är lugnt. Sjösjuka brukar ingen bli av oss. Så vi hoppas det uteblir denna gången också. Det är ju alltid lite svall från Atlanten som rullar in, två metersvågor är inte ovanligt. Men kommer de bara glest så är läget lugnt. Vi får återkomma med fakta när vi väl har facit. När vi vet hur det blev.

Ja nu är vi klara med Frankrike och vi längtar efter ett nytt land. Spanien. Men ännu har vi ett par dygn kvar här i grodätarlandet…

 

Skepp o Hoj!