Lite om gårdagens segling innan vi släpper det som varit. Vi stack vid halv åtta på morgonen och vi skrämde upp våra båtgrannar som fick lov att flytta sin båt för att vi skulle kunna komma ut. Ja skrämma och skrämma, vi hade dagen innan kommit överens. Och då de trevliga båtgrannarna var ägare till en katamaran så kunde vi helt enkelt inte komma ut, utan att eventuellt skrapa i deras båt. Tilläggas bör att katamaranen var i prisklassen mellan 15-20 miljoner kronor. Så det kändes lite dyrt och onödigt att chansa. Bättre att be dem backa ut så vi kunde få fri passage.

Vi blev även avvinkade av våra engelska vänner som liksom vi äger en ferrocement-båt. Vi hade dagen innan varit över till dem på en fika och lite trevligt snack. Vi är inte bortskämda med att kunna dryfta och ventilera frågor som enkom rör betongbåtar.

Ja och så satte vi av. Vi och vår norske vän som vi ju gjort sällskap med sedan Holland, även om vi inte blint följt varandra hela vägen. Dagen lovade fint väder även om morgonen var lite grådisig.

Efter ett par timmar kom vi fram till Fort Boyard, där Fångarna på fortet spelats in. Det programmet finns ju i många andra länder, inte bara i Sverige. Och det pågick aktivitet på fortet när vi var där, en kamera hängde i en kran ovanför själva borggården. Och den åkte fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så det pågick sannolikt någon form av inspelning.

Vi såg varken till Gunde eller några tigrar. Men det var verkligen häftigt att se Fort Boyard på riktigt. Och vi förundrades över att fortet inte alls var så stort. Även att vi trott att fortet är placerat mycket mer utanför i stora havet. Men den ligger emellan fastlandet och en ö utanför La Rochelle i Biscaya-bukten. Där du har rätt nära till land på båda sidor om fortet. Ja vad kan man inte göra med kameravinklar.

Denna lilla omväg för att se Fort Boyard kostade oss sammanlagt fyra timmars segling. Men som ostressade långsamseglare så är ju tid något som vi har gott om. Vi rundade ön Ile d´Oléron så småningom. Vi fick vind i seglen och kunde stänga av motorn. Skönt. Men det underbara varade bara i en timme. Sen dog vinden och vred sig totalt åt fel håll.

Vi tröskade på med motorn och styrde ner mot Royan som ligger vid flodmynningen in mot Bordeaux. När vi kom närmare så fick vi strömmen emot oss. Det gick inte fortare än ett par-tre knop under några timmar. Men vi fick slackt vatten lagom till vi kom fram till Royan. Och av någon konstig anledning så har vi blivit experter på att komma fram till hamnar i lågvatten. För Royans del så kan det vara rätt avgörande, då inseglingen endast tillåter 0,1 meters djup. Djup som en vattenpöl med andra ord.

Men vi hade koll på månen som vid detta dygn inte hade så stor dragningskraft. Så den lämnade hela två meter tillgodo i det lägsta vattnet. Så när vi gled in i hamnen så gjorde vi det långsamt och varligt. Det hade mörknat och klockan var bortåt elva på kvällen. Vi tog oss in i hamnen och vågade knappt titta på djupangivelsen på ekolodet, för vi visste att vi inte hade mycket mer än 10-20 centimeter tillgodo under kölen.

Vi la till i mörkret, vilket gick mycket bra. Mörker stör oss inte så mycket, hamnarna är ju som regel rätt lugna och utan trafik så dags. Så det finns fördelar också. Men vi la oss på en ”hammerhead”, kortsida på en pontoon tills vi pratat med Capitanerie efter gryningen.

Bums i säng och så nu på dagen idag har vi flyttat våra båtar till en annan brygga, där vi ligger mycket gott och längs med. Vi har varit uppe och inspekterat Royan. En stad med 20.000 invånare. Trevlig, små affärer, många och långa stränder, flertalet marknadsstånd och till synes en populär semesterort.

Vi har lämnat en del sevärdheter till de närmaste dagarna och vi återkommer till dessa. För fokus för dagen har ändå legat på vår planerade överfart till spanska nordkusten. Vi kollar väder, väder och åter väder. Utanför kusten söder om Royan så ligger ett enormt stort militärt övningsområde som man inte får passera annat än under helgerna. Så vi har tittat ut vilken kurs och trolig spansk hamn som vi kommer att gå till.

Vi vet i dagsläget inte exakt och hur länge vi kommer segla på denna överfarten. Det beror helt på väder, vind och vågor. Men det håller på att stabilisera sig ett fint högtryck över vårt område till nästa vecka så vi står startklara på söndag. Får vi riktigt fint väder med oss så kan det tänkas att vi går rätt långt ut mot La Coruna, och då kan seglingen ta uppemot fyra dygn. Ser läget ett annat ut så kan vi välja kortare rutt, knappt två dygn. Vi kommer att vara noga med att inte uppge för någon nära eller onära hur vår plan ser ut. För om vi spikar en plan och vi ändrar på denna under färd, så kommer sannolikt många börja bli oroliga. Och det är inte vår mening. För det finns ingen telefon- eller internetkommunikation att tillgå ute på havet. Och skulle vår AIS inte vilja uppdatera sig så vet ni inte vart vi befinner oss. Så för att ingen ska behöva efterlysa oss så vill vi bara säga att vi sticker rätt var det är och kommer till Spanien rätt var det är. Tiden emellan får ta den tid det tar. Vi har gott om mat, vatten och diesel så vi klarar oss säkert en månad. Men så lång tid ska det inte ta…för i så fall har vi missat Spanien och är på väg till Amerika.

Vi känner oss mycket trygga med den kommande överfarten. Väl rustade såväl fysiskt som mentalt. Wilma har aldrig mått bättre, sen kan ju allt hända. Och så har vi ju säkerhetsutrusning och rutiner, så läget är lugnt. Sjösjuka brukar ingen bli av oss. Så vi hoppas det uteblir denna gången också. Det är ju alltid lite svall från Atlanten som rullar in, två metersvågor är inte ovanligt. Men kommer de bara glest så är läget lugnt. Vi får återkomma med fakta när vi väl har facit. När vi vet hur det blev.

Ja nu är vi klara med Frankrike och vi längtar efter ett nytt land. Spanien. Men ännu har vi ett par dygn kvar här i grodätarlandet…

Skepp o Hoj!