Biscaya

Nu har vi korsat pölen Biscaya. Kanske inte på den sedvanliga ledden som de flesta andra långseglare. De flesta korsar Biscaya mellan Brest och A Coruna på utkanten av bukten. Men då missar man tyvärr några av västeuropas finaste segelvatten.

Vi hörde redan tidigt när vi var i Frankrike att det finns en aspekt att ta hänsyn till när man går över längre in i bukten. Allt Atlantvatten genom dess vind, vågor och ström vill ideligen trycka in segelbåtarna i hörnet av Biscaya. Har man gått för långt in i bukten när man tar överresan så kan man i vissa väderlekar få det riktigt svårt, ja det kan till och med  vara omöjligt att segla för man driver in i det nedre hörnet mot Bayonne hur du än försöker tackla havet.

Så att det skulle vara en fördel att slippa något dygn eller så för att få kortare väg, är nog hugget som stucket. Ute på kanten så är det dessutom mer trafikerat, om något skulle hända. Och det finns andra för och nackdelar men dem lämnar vi därhän för nu vill vi berätta om vår överfart.

Vi hade ju bara några timmar före avgång sett att vårt väderfönster hade ändrat på sig. Jo fortfarande ett högtryck, men dess centrum hade flyttat sig mer söderut. Och våra fina nordliga vindar skulle nu bli västliga och till och med sydvästliga. Men vi hade inte lust att vänta längre med överfarten så vi gjorde oss inställda på det faktum att vi inte bara skulle få glida med vindarna.

Vi sov faktiskt bra natten före avfärd, ingen resfeber eller konstiga tankar som höll oss vakna. Och så upp på morgonen och dra en kopp te medan vi surrade det sista. Allt var noga förberett i övrigt, mat och stuvning. Och båten hade vi gjort seglingsklar kvällen innan och fått dit den nu reparerade Lazy Jacken.

Helena la ut Wilma vid sjutiden på morgonen och vi  gick bort till tankbryggan och fyllde på så mycket diesel som vi kunde. Våra lager var inte alls tomma men vi ville vara toppade. Därefter så gick vi och lämnade in våra passerkort och fick vår deposition tillbaka. Vi tackade så mycket och därefter så kramade vi om vår norske vän och så gav vi oss av. Hans mål var att gå till Bilbao medan vi siktade på Gijon. Det regnade lite denna morgonen och temperaturen var svalare.

Vi gick ut ur hamn och stävade ut från floden och in i Biscaya. På vägen ut så möttes vi av oroligt vatten, vi hade gått ut i högvatten och detta höll nu på att tömmas. Och med den starka flodströmmen när den mötte Biscayas vatten strax utanför flodmynningen så blev vattnet upprört. Vågorna och vinden mötte det motgående strömvatten med gropiga två-tremetersvågor till följd. Nu känner vi ju till fenomenet och vi var trygga med att det skulle upphöra så småningom. Men det tog sina timmar och ett tag tänkte Helena att ”suck så tröttsamt om det ska hålla på så här i flera dygn”. Men så kom vi ut på lite djupare vatten och då plattade vattnet till sig. Och så hade det slutat regna.

Vi fick på en fin kurs och segling, vi satsade på att gå högt i vind så nordligt som vi bara förmådde. För vi var varse om den vridande vinden och strömmen som skulle vilja trycka oss tillbaka. Och vi kunde gå på kursen halva dygnet. Vi åt pannkaka och rabarbersylt till lunch, en typisk seglarlunch numera ombord på Wilma.

Sen vred sig vinden och vi fick stäva ner mot Spanska kusten. Vi var dock glada att vi hunnit förbi det franska militärövningsområdet som det är aja baja att segla i. De har dagliga övningar och de skjuter av en massa farliga saker i området titt som tätt. Man vill ju inte ha en missil i baken precis. Och sen kan det bli rysligt dyrt att segla fel. Vi hade bara dygnet innan läst om en familj som klivit iland på en militär ö i Stockholms Skärgård för ett par år sedan, och fått böta 75.000 svenska riksdaler. Så man ska hålla sig ifrån sådana områden och hålla sig väl informerad om dess regler och aktiviteter.

Dagen gick till kväll och vi kunde fortsätta vår segling men nu med en sydligare kurs än vad vi hoppats på. Vi tänkte att bättre att segla skönt under nattens mörka timmar och att vi får till vår sömn bra. Så kunde vi attackera kursen bättre efter morgonljuset åter lyst upp vår tillvaro. Natten flöt på bra, vi turades om att hålla vakt medan den andre knöt sig i Helenas binge, då vi seglade på babords bog (I Tjoppes binge trillar man ur då).

Tjoppe sover som en stock vartsom medan Helena har lite svårare med sömnen. Men hon fick ihop ett par fina timmar sammanlagt ändå.

Det här med att sova när man seglar beror ju mycket på vilka vågor man har. Och med en motvind där man går på en hård kryssbog gör att båten stånkar och har sig i vattnet. Och att då försöka ligga i sängen och bli medvetslös ett tag är en konst. Alla inälvor åker runt i kroppen i sin egen takt och inte alls i samma takt som kroppen. Tjoppe finner detta sövande. Helena finner detta störande. Men men…det är bara genom övning som man blir van.

Så det blev mest Tjoppe som fick sova och det med besked. När han varit nere i bingen ett par timmar och sen åter tittade upp så såg han ut som en yrvaken uggla där han satt och klippte med ögonen och frågade Helena om hur seglingen fortskred.

-Det går mycket bra, svarade Helena med tillägget. –Men vi seglar inte dit vi ska, vi har en avdrift och vind som trycker oss ner mot Bilbao.

På morgonen så vred sig vinden ännu mer och den blev svag så fick fick starta motorn för att lyckas hålla upp mer. Och vi slog och lyckades ligga på den andra bogen utan att alltför mycket vara på väg upp mot Frankrike. Vi ville fortfarande ha hjälp av vinden och segel, och när det blåste upp lite så kunde vi stänga av motorn. Dagen flöt på och vi lyssnade på ljudbok. Timmarna bara rann iväg.

Vi fick uppleva ett blått hav. Delfiner och åter delfiner. Vi njöt av tillvaron. Solen sken från en klarblå himmel. Vi satt i timmar och lyssnade till Robert Gustavssons bok och vi skrattade gott. Att segla över Biscaya är ju lätt som en plätt konstaterade vi.

 Den spanska flaggan plockades fram…
Vi lyssnar ljudbok med 3000 meters djup under oss…

Tjoppe fick fick och napp på något stort. Vi återkommer till detta äventyr för det var en häftig upplevelse som slutade fisklöst efter en halvtimmes kamp med besten.

Så kom natten och det hade börjat blåsa lite bättre, men vindriktningen var sämsta tänkbara. Vi försökte ligga parallellt med den Spanska kusten för att inte hamna för långt norrut. Vi hade som mål att nå Gijon. Tjoppe gick och la sig och fick sina inälvor åter masserade medan Helena styrde på. När Tjoppe fått ihop några timmar så fick han rapport. –Jo det går bra, men nu driver vi för långt norröver.

Vi bestämde oss för att slå mitt i natten, klockan var vid två och i det becksvart ute. Natten innan hade vi haft månsken men nu var det bara mörkt med en massa ljud från det skvalpande vattnet runt båten. Vi slog ändå och kom åter på babord bog. Men med sydvästlig vind så gick vi snett bakåt och inte framåt. Vi stävade åter mot Bilbao.

-Men det var väl självaste ¤”#%&*? att vi ska hamna i Bilbao, skrattade Tjoppe. Vi slog på motorn och drog in förseglen och styrde upp mot vind. Åter mot Gijon. Nu var hon en motorbåt och vi sket i att segla. Helena gick och la sig och fick ihop ett par timmars sömn och sen byttes vi av. Det hade börjat blåsa upp lite mer och vi hade fått en bättre vindriktning så vi stävade mot Santander istället och fick god hjälp av storen som nu hade vind i seglen. Tjoppes tur att sova men det hann bara gå någon timme.

Nu brallade det i ordentligt ute på havet. Vågorna gick höga och de var krabba och Helena funderade över den plötsliga vändningen av vädret. Det skulle visserligen blåsa längre norrut enligt väderprognosen, men inte här. Men å andra sidan hade vi inte kunnat uppdatera oss på något väder på två dygn. Så där for Wilma fram och dök ner i vågdalarna och upp på vågkammarna. Det yrde skum kring båten och vinden slet i oss. När autopiloten inte orkade hålla emot vind och vågor längre utan började ”rappa över” och dess motor vilt protesterade så bankade Helena i sittbrunnen. Ja vi sover precis under så det är lätt att väcka vederbörande som ligger där under. Yrvaket tittade en sömndrucken Tjoppe upp. –Hur går det? –Jo bra, vi seglar i över sju knop nu men autopiloten protesterar, vi måste handstyra (att handstyra i vild sjö är rätt ansträngande, men Tjoppe är en fena på det. Och sju knop i motsjö är rätt snabbt för att vara tung Wilma).

Tjoppe klädde på sig rejält och kom ut. För övrigt så är det en konst att klä på sig när durken mer liknar en vägg där hon lutar. Men Tjoppe kom upp så småningom och tittade ut över vågor och vind och frågade sig högt;

 –Men vart kommer detta oväder ifrån???

Detta fanns inte med i prognosen. Biscayas långa svall hade upphört och nu så for vi upp och ner på arga vågkammar. Vi mötte en fiskebåt som ideligen försvann i vågdalarna så vi inte längre såg honom, trots att vi var nära. Men här måste vi ändå ge Wilma ett högsta betyg, för hon tar vågorna så himla fint. Hon rundar av de hårda vågkammarna och glider lätt ner på andra sidan och har man bara segel uppe så kränger hon inte ideligen från sida till sida, utan håller sig hyggligt upprätt. Vi är vansinnigt trygga med henne.

Vi fick några timmar med stökig sjö och hård vind och så lugnade det sig på förmiddagen. Vinden var mer rent västlig och nu kunde vi med fulla segel styra mot Santander. Vi gav upp Gijon då vi främst inte visste hur vädret skulle bli, för detta blåsande fanns inte med i prognosen alls, så det stämde uppenbarligen inte.

Natten hade inte gett oss så många timmars sömn, men vi tog små tupplurar och vi hade en fin segling med såväl rätt kurs och utan stöttning av motor. Jippie! Och när vi började inseglingen mot Santander så la sig havet, delfiner kom skuttande i vattnet för att hälsa på oss och seglingen var den absolut bästa på hela turen. Vi gick för segel ända in i floden som ligger bakom kustenlinjen och där drog vi ner seglena och gick in i hamn. Och fick hicka. 57 Euro för en natt. Spanjorerna måste skämta med oss.

 Hamnkaptenen gjorde om Tjoppes namn, fast han hade det bokstaverat framför sig. Och man kan ju inget annat än jubla när man får det spanskklingande namnet Fredy Norbera. Jäkla vad snyggt och sexigt namn tyckte Kaptens fru…

Men om det berättar vi mer i nästa inlägg.

Summa summarum.

Allt har gått fint. Biscaya levde upp till sitt rykte och vi fick såväl kav lugnt hav och ett stökigt sådant. Vi har seglat med 3900 meter vatten under kölen, häfigt. Vi har varit glada och trygga. Aldrig rädda men efter den blåsiga och stökiga natten så blev vi lite trötta. Så vi hade absolut kunnat fortsätta längre om vi hade kunnat kolla väder för fortsatta dagar. Vår radiotelex sa fortfarande vackert uppgav fortfarande samma prognos som tidigare och vi har bara tillgång till en vädersajt när vi är ute och seglar. (vi tog det säkra före det osäkra). Vi har sett delfiner och vi fick vara med om en månuppgång utan dess like. Vi har aldrig sett en måne gå upp över horisonten likt en sol, den var stor, mörkröd och full. Hänförda så stirrade med förundran över detta fenomen. Var det verkligen månen??? Men ja, solen gick ju nyss ner på andra sidan. Vi har haft en fiskekamp utan dess like, med den stora kroken beredd att hala upp besten med. Men bytet gick förlorat. Och framför allt, så är det ett faktum när du går inne i bukten, att det kan vara en konst att segla utan att hela tiden tryckas in i hörnet av Biscaya. Man ska med facit i hand ta överfarten tidigare än Royan. Eller välja att gå för motor hela vägen, vilket är både tråkigt och dyrt. Nu hade vi såväl vind, vågor och ström emot oss. Men nu har vi gjort det, och två dygn och åtta timmar efter vi lämnat Frankrike så nådde vi Spanien. Och här i Spanien verkar alla så otroligt trevliga. Vi får utforska detta senare för nu behöver vi so…v…aaaa…zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Skepp o Hoj!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s