Fiskefighten

Efter att ha fångat en bar (fisken heter så) på förmiddagen så var kapten mycket nöjd. Fisken rensades och fick bosätta sig i Wilmas frys tills vidare. Och just som vi satte oss och åt en god middag så började rullen på spöt att skena något så vansinnigt. Kapten hade fullt sjå att få stopp på fiskens vansinnesfärd. Och med rullen och linan stoppad så böjde sig spöt oroväckande mycket istället.

-VAD I HELVETE HAR JAG FÅTT PÅ KROKEN? Skrek Kapten

Det var helt omöjligt att rulla in linan så Kapten ropade;

-Gå upp i vind, vi måste sänka farten!!

Och så höll han på att veva in linan, sakta och metodiskt. Men det pågick en kamp. Kapten som för stunden var klädd rätt rejält för den lite kylande vinden ute på havet började bli varm och svettig. Wilma ville fort få vind i seglet igen och fisken simmade sicksack bakom båten så  Styrman Pimpsten fick försöka gå upp i vinden ideligen så fort storen fått ny luft under vingarna. Allt för att försöka stå stilla och stoppa farten.

Kampen fortsatte och Kapten ropade igen;

-Ta fram den stora kroken!

Sen ropade han;

-Men vad ÄR det på kroken, han är ju vansinnigt stark den besten! Han måste väga en 15-20 kilo minst!

Och så höll vi på, vi höll på säkert uppemot en halvtimme. Och sakta, sakta så vann Tjoppe meter för meter. Så fort fisken simmade bortåt och åt sidan så var det bara att hålla emot för alla krafter. Och när fisken simmade lite närmre så kunde han snabbt veva på för att vinna några meter igen.

Svetten lackade och så plötsligt!

PANG!!!

Det var bara några meter kvar och då släppte allt.

-Gick linan av??? Skrek Kapten!

Och så kollade han var linan hade gått av.

Men icke, linan var hel. Däremot så hade fisken lyckats räta ut kroken.

Kapten sörjde faktumet att ha förlorat sin stora fångt utan att ens ha fått se vad det var för fisk, eller hur stor den var. Kanske en stor tonfisk går tankarna. Och efteråt så var Kapten alldeles darrig av ansträngningen och han var helt slut efter sin brottningsmatch. Så han fick trösta sig med en banan.

Så kunde Styrman Pimpsten lägga rätt kurs och vi kunde åter segla på mot Spanien efter att hon rattat än styrbord och än babord. Hade vi inte haft segel uppe så hade vi ju kunnat hantera situationen lättare. Men det hade kanske inte hjälpt, för att räta ut en rejäl krok kräver sin fisk och en stor stark karl i andra änden.

Så fisken blev en banan. Häpp!

 

Den stora hickan!

Vi angjorde Santander hamn efter två dygn och åtta timmar ute på Biscayas djupa hav. Vi längtade hett efter vila och en dusch. Och direkt på bryggan så stod en hjälpsam spanjor och vinkade till oss. Han pratade inte engelska men så vansinnigt hjälpsam var han och med spanska och gestikulation på sydeuropeiskt vis så förstod vi att han skulle visa oss en plats att lägga till vid.

När vi lagt till så tog vi med våra skeppsdokument och knatade upp till hamnkontoret. Ett vackert hus som står på pelare ute i floden. Man behövde använda sitt fingeravtryck för att komma in genom den stora porten. Var man inte registrerad som medlem så fick man ringa på ringklockan.

Vi blev insläppta och därinnanför mötte vi en man bakom disken. Fort klarade vi av läget att mannen inte pratade ett ord engelska. Mannen såg precis ut som spanjoren Emanuel i Fawlty Towers och han verkade väldigt tankspridd och vimsig.

Vi fick fylla i ett papper med Wilmas och våra uppgifter. Och under tiden så ringde hela tiden någon på dörren som ville in. En ringsignal av gammal modell, som en dörrklocka från år 1962. Mannen haltade bort till dörren svärandes och öppnade för den väntande personen. Och så ringde telefonen, av en modell från 80-talet. Och han svor en lång stund innan han svarade. När han lagt på luren så ringde det på dörren igen. Spanjoren rev sitt hår likt männen i Tjuren Ferdinand. Och så haltade han bort till dörren igen och hela tiden svor han.

Vi blev klara med vårt papper och så startade han upp datorn. Ni minns de där första IBM datorerna som är tjocka som elefantmagar. Och som har en skärm som är på 14 tum eller nåt och som är lite grönaktiga i ljusskimret. Han började fylla i våra uppgifter. Och så svor han – Konstant!

Vi tittade på varandra och log brett. Och Kapten viskade;

-Var är kameran? Vi måste vara med i dolda kameran ju!!

Men vi såg ingen kamera. Och efter säkert en tio minuter så var han klar. Och då gick han till skrivaren och hämtade några papper. Och så stämplade han dessa och så började han fylla i ytterligare ett dokument i datorn. Och sen rev han fint ett av papprena i tre delar med hjälp av bordskanten. Och så räknade han upp på spanska (minns inte orden men vi förstod)

-Detta är till mig (och så la han pappret i hög nummer ett, och det var ju bara detta papper i denna högen)

-Och detta är till….mig! (Och så la han detta i samma hög)

-Och detta är till…mig! (Men då tog han ett av de fullstora papprena och la i sin hög)

-Och detta är till er! (och så fick vi en egen hög, bestående av ett papper)

På vårt papper så stod det 49 Euro. Kapten tittade storögt på summan. Vi hade ju inte tänkt att köpa hamnen. Eller hade han missförstått storleken på vår båt??

Men så svär spanjoren och tar tillbaka vårt papper.

Aha, tänkte Kapten, han ska ge oss rabatt eller rätta till felet.

Men då lägger Spanjoren på en summa, där han handskriver till 8 euro. Och så bekräftar han att vi ska betala 57, 06 Euro för en natt. Kapten hickade till!

Vi hivade fram ett kort och betalade. Under tiden så kollade vi pappret. Längd på båt fanns inte med. Inte mycket matnyttig information alls. Mest fancy stämplar och hans underskrift överallt.

Men så började Kapten att fnissa. Hans namn Fredrik Norberg hade förvandlats till det spanskklingande namnet Fredy Norbera. –Gud så sexigt utbrast Styrman Pimpsten förnöjt. Det förlåter honom. Men Kapten delade inte uppfattningen, även om han gillade namnet. Inte fasiken var den finten värd 57 Euro.

När vår spanske värd skulle dra kortet så visade det sig att han hade vänt på pappersrullen i betalmaskinen. Så det blev bara ett vitt papper utan text på. Han vände på på rullen efter en svordomsharang och så fick han ut kopian med text. Då linkade han in till sidorummet och tog en fotostatkopia på kvittot. Av ljudet att höra så var inte kopiatorn av senare modell, den lät som ett tröskverk.

Vi gick tillbaka till båten och Kapten säger till sin Styrman att;

-Vi ligger bara här en natt. Lite sömn och en dusch så drar vi.

Och så gjorde vi. Men vi nyttjade alla 24 timmar, vi nyttjade tiden till max. Men vi skrattade gott åt hela situationen.

När vi senare pratade med vår norske vän i Bilbao så berättade han att han fått betala 85 Euro i den hamnen. Så här gäller det att ligga för ankare så mycket som möjligt.

Och nu ligger vi på svaj i en liten bukt med utsikt mot ett vackert slott med en enorm strand nedanför. Romantiskt så det förslår!

Men summa summarum. Duschen var så välkommen och skön. Och vi tassade ner till båten efter för lite mat och sömn. Det var inga problem att somna in, och det sista Styrman säger till sin Kapten är;

-Godnatt Fredy Norbera. Och så skrattade hon högt.

Så gulligt.

 

Och för att ge Spanien sitt rätta betyg trots det lite lätt förvirrade och dyra mötet med hamnkaptenen så vill vi säga följande. Så fantastiskt trevligt folk. Så hjälpsamma. Så positiva och kontaktsökande. Trots alla språkförbistringar så kommer de gärna till undsättning och hjälp. Vi vill ge dem 5 sangria av 5 möjliga.

Leve Spanien!

 

Skepp o Hoj!