Efter en natt på ankaret i Santander, så lämnade vi denna plats för att fortsätta västerut. Vi hade siktat in oss på en liten plats vid namn Llanes. En gammal fiskeby med små gator och språng med uteserveringar och marknadsstånd. Vi hade läst in oss på hamnen och den lovade inte mycket. Det lät spännande.

Först och främst så är havet ofta upprört utanför, vilket vi blev varse om. Vi hade en otroligt fin segling till Llanes. Men vågorna var krabba de sista timmarna, precis utanför så stupar Biscayas djup och detta får till sig att det blir som en gryta av bångstyrig sjö ända in till  kustlinjen och hamninloppet. Wilma krängde än från höger bog till vänster i de osymetriska vågorna. Vi valde att gå upp i vind för att dra ner storseglet så nära hamninloppet som möjligt. Vi ville hålla den skumpiga färden kort.

I Llanes kommer man bara in i gästhamnen vid högvatten och då genom ett smalt språng. Det är en syll (tröskel) som garanterar djupet inne i hamnen och denna måste passeras i högvatten, annars slår man i den.  Vandrande på vågorna så hade vi fendrat på ifall vi skulle stöta i någon sida, men det gick så bra så. Och gästhamn är väl att ta i. Det finns en kort brygga med plats för 2 gästbåtar som inte då får vara allt för stora. Möjlighet finns att ligga utanpå varandra så kanske fyra gästisar är max. Vi är den största båten i hela hamnen här med våra 10,7 meter så det säger ju lite.

Vi var väl medvetna om denna lite okända gästhamn, att det inte finns någon ström att tillgå. Ingen dusch eller liknande service men däremot vatten på bryggan. Och att man är totalt inlåst i hamnområdet tills det kommer någon, för här behöver man en nyckel för att kunna passera ut och in. Vi la till vid 21 tiden på kvällen och en stund senare kommer två trevliga gubbar som tar betalt och ger oss en passernycket. 20 euro natten och vi var nöjda och glada.

Sen gick vi på en nattlig promenad i Llanes. Och vi blev hänförda. Hela den lilla byn pulserade av människor och kommers. Gatorna och bebyggelsen var pittoreskt och historisk. Det kändes som vi klivit in i en annan tidsepok. Varenda uteservering var fullsatt och bord och stolar stod utmed gatorna så man fick snitsla sig emellan. Vi gapade och sög åt oss av alla nya intryck. Vilken plats.

Och det är vackert här i Llanes. Platsen ligger intill en bergskedja, i en skreva ner mot havet. Och ute på havet så är himlen som regel blå medan bergen bakom byn döljs av stackmoln där topparna på bergen inte syns för molntäcket. Hit kommer turister för att vandra i bergen och titta på vattenfall, paddla i floder eller testa på forsränning i området.

Och platsen präglas mycket av den lokala cidern som man ser på var mans bord på uteserveringarna. Enligt dem själva så var det här cidern först såg sina dagar, att cidern har sitt ursprung här. Men den är inte alls lika mycket kolsyrad som traditionell cider. Och därför så häller de upp cidern i ett glas med högt fall. Ja, kyparn håller alltså flaskan högt över huvudet och glaset nästan nere vid knäna. Och så prickar han den lilla strålen ner i glaset utan att missa. Ett konstverk i sig. Och anledningen till detta skådespel är inte för att roa gästerna främst, utan för att den lilla kolsyran ska aktiveras och slå upp små bubblor i glaset som får smakerna att explodera. Och glaset ser ut som ett stort vinglas och det delar man på, 3-4 personer. För man måste dricka upp cidern fort för att inte smakerna ska gå förlorade.

Under vår vistelse så lyckades vi pricka in en stadsfest, Fiesta de la Magdalena. Hela staden kryllar av stånd och en massa lokala varor säljs från hantverkare och bönder. Fårostar av alla dess slag. Honung och bröd. Konst, smycken och tyger. Ja allt finns att finna. Och det är ett skådespel med musikanter, en smed som står och smider och en gumma som spinner garn. Det var bara självaste Carl Michael Bellman som fattades så hade bilden varit komplett.

Vi är fantastiskt nöjda att vi trots den lite knepiga inseglingen och hamnen ändå valde att gå hit. Så vacker plats och så unikt. Och inte bara vi tycker att platsen och människorna är unika här. Utan det kommer spanjorer som ideligen tittar på den enda gästbåten i hamnen, den svenska segelbåten Wilma. Och när vi var i butiken med fisketillbehör så förstod vi på expediten att ingen undgått att det kommit en utländsk gästbåt.

Något värt att nämna är det häftiga konstverk som är skapat av den baskiska konstnären Agustin Ibarrola. Längs med kajpiren så ligger stora betongblock som är målade och konstverket heter The Cubes of Memory. Vi kan absolut säga att vi funderade mycket på vad det var vi såg när vi närmade oss hamnen. Ett eldorado av färger längs med hela kajpiren.

Det är inte alla gånger vi kommer till en plats där vi blir så hänförda och förstummade. Detta är dock en sådan. Och kommer vi hit någon mer gång, ja då ska vi absolut ta oss upp i bergen och beskåda vattenfall och makalös utsikt.

Summa summarum. Inte helt lätt att ta sig hit. Varesig med bil eller båt. Men definitivt värt det. Llanes – Värt en omväg!

Skepp o Hoj!