För att inte alls, vad vi tror, tillhöra något seglarsläkte. Så var bastanta damen i blått en fena på att lossa knopar och vänta på klartecken på att släppa tampen. Vi vinkade glatt och tackade. De vinkade och fotade. Kanske förgyllde vi deras dag med något exotiskt. Vad vet vi.

Faaaantastiskt väder på havet. Vilken sol. Blå himmel och turkost vatten. Tyvärr inga delfiner denna gång och inget napp. Men ett hugg på kroken i vanlig ordning. Allt för att hålla kapten på gott humör.

Vi har tagit för vana att lyssna på sommarpratarna i P1 när vi seglar. Ett stort nöje och seglingen gick snabbt trots sina timmar.

Nu skulle vi till Ribadeo, den första rias (floden) i Galicien. Vi kom i högvatten mellan ett par fraktfartyg. Vi hade tänkt att ankra. Men den platsen vi hade utsett var upptagen och lite bredvid så var djupet inte tillräckligt. Just nu råder månfenomet som får hög- och lågvatten att bli extremt åt båda håll. Med andra ord så är plusvattnet på lågvatten endast 7 cm här där vi är. Under andra förhållanden så kan minusvattnet vara 1,4 meter plus. Lite svårt att förklara, men det går säkert att läsa in sig på någon intressant vädersajt.

För vår del så är det högst avgörande att ha koll på tidvattnet. För finns det inte djup så får vi problem. Och vi seglar ju lite varstans där det i lågvatten inte är farbart. Ungefär varannan hamn bjuder på bekymmer i lågvatten.

Så det blev hamnen här i Ribadeo. En trevligt hamn och vi passade på att ta en lång och skön dusch. På kvällen var vi över till danska båten Sunrise på en sundowner. I vanlig ordning mycket trevligt. Vår andra danska vän från Cudillero ligger dock ankrad (det var han som ockuperade den lämpliga platsen vi tänkt ta, ha ha ha).

Vi har fantastiskt fina dagar och vi vill därför passa på att segla så vi kommer runt hörnet vid A Coruna. Havet, vinden och strömmen kan vara lite motsträvigt här. Och efter A Coruna så är det som regel nordliga vindar och vädret varmare och stabilare. Så vår plan är att segla vidare till nästa Rias i morgon. Till Vivero ungefär 35 distans västerut.

 Lyxigt att ligga i hamn en natt. Vi tog en lång skön dusch. Man blir rätt salt av allt seglande. När man kommer till hamn så är Wilma alldeles täckt av saltstänk som gjort ytorna hala. Vi brukar försöka hinna spola av henne så fort vi har möjlighet. Som en liten referens kan nämnas att på Västkusten i Sverige så är vattnet 1 procent salt, medan vattnet här är 3 procent.

 

Skepp o Hoj!

Seglingen till Cudillero gick fint, en härlig dag på havet även om vinden var svag och emot oss. Vi lyckades dock segla på ett par ben tills vi valde att gå för motor för att inte komma fram för sent. Inseglingen till den lilla fiskebyn Cudillero var makalöst vacker. I en bergsskreva så ligger små hus inkilade mot berget och husen fylls på längs hela sluttningen från bergets topp ner till vattnet.

Vi kom in i hamnen någon timme före lågvatten, men vi fann att vi hade gott djup. Hamnen saknar bryggor, så man får hänga upp sig på bojar i fören och aktern. Detta är inget ovanligt, utan systemet finns på sina platser och det fungerar ypperligt. Men vad såg vi när vi kom….? Jo några få bojar som var på drift och de gick inte alls att koppla ihop till varandra så man kunde hänga upp sig emellan. Två bojar låg med någon meters mellanrum. Nästa fanns dunkandes i båtgrannens båt. Ja han hade inte använt den, utan det var en helt annan. Vi kliade oss i huvudet och frågade en dansk man som stod på sin segelbåt med den fina rödvita flaggan vajandes i aktern.

-Det är ingen ordning här, informerade dansken. Han fortsatte;

-Jag har fått lov att flytta mig tre gånger idag. -Och se hur jag ligger, på sniskan för det saknas bojar!

-Men vart kan vi hänga upp oss, vi kan ju inte ligga mellan två bojar som bara har en meter emellan???

Vi siktade dock in oss på en boj längre bort och vi tänkte att det får bli ett långt snöre emellan. Vår rödvita båtgranne hoppade i sin dingy och hjälpte oss förtöja. Vi tyckte vi låg bra.

Men då kom hamnkaptenen ut i sin jolle, han pratade bara spanska. Inget ord på något annat språk och jäkla vad munlädret gick. När vi inte förstod så pratade han bara snabbare och än mer. Men såpass förstod vi att så som vi lagt oss, gick inte för sig.

Han drog i de slemmiga repen från bojen och så viftade han med händerna. Han såg vilsen ut hamnkaptenen, och verkade inte ha någon plan. Men till slut pekade han på det beväxta tåget som han fått med sig från havets botten.

-Vad menar han? Frågade vi varandra. Ska vi fästa slemmiga repet i vår båt och hur då???

Men vi slog slemmet om akterpollaren och sen så fick kapten slita i repet för att få det att löpa längs med båtens sida, för att i fören kunna skarva i en av våra förtöjningar. Repet var fyllt av stenar för att repet ska kunna hållas nere i botten. Det var tungt, så tydligen så behövde man vara hulken för att förtöja i denna hamnen. Kapten kokade av ilska. (ni kan läsa överkokade)

Så till slut, med Wilma som inslagen i ett spindelnät av diverse rep som legat på hamnbotten så låg hon till slut förankrad, om än dunkandes i sidan på båten bredvid så vi fick fendra stryrbordssidan. Och en boj har vi och den hänger mitt på sidan av Wilma på babords sida.

Detta arrangemang tog sin tid och när hamnkaptenen hade fått 50 euro för två nätter så pep han iväg och vi kunde gå in och äntligen få oss vila och en bit mat. Vi sov dock gott och det fanns inga myggor i lilla gullig fiskebyn.

På morgonen hade vi väl glömt den knepiga ankomsten, utan vi gav oss efter frukosten ut på byn. Vi sjösatte lilljollen, var förbi rödvita båtgrannen som frågade vår Kapten;

-Blev du arg igår!!!?

-Nä menar du, suckade kapten (ingen i hamnen undgick sannolikt kaptens ilska)

-Det finns ingen struktur här alls och de verkar ha bekymmer, konstaterade vännen.

Efter konstaterandet så drog vi vidare och kunde därefter avnjuta den gulligaste av byar. Visserligen regn men det gjorde oss inget, vi har varit så bortskämda en längre tid med vackra dagar. Vi gick gata upp och gata ner och förundrades över denna plats.

Det växer i fönstret…

 Smala språng och gränder…här en blomstrande trappa…

 Charmfullt…

 Ett legohus? Nej, det är ett av Cudilleros riktiga hus…

 Det är inte ofta vi visar oss i regnkläder…

 Nere i hamnen finns restaurangerna…

 Ett badrum??? Nej en husfasad. Kakel!

 Romantisk fransk balkong..

Flera av husen har kaklade fasader. Rätt fint faktiskt, även om det känns lite ovant med blommig husfasad. Överallt fanns små språng och gränder. Många hus var slitna, en del fallfärdiga. Byn är tillsynes helt underhållbefriad. Några vackra hus som såg ut att kunna rasera när som helst. Men charmen var det inget fel på. Fiskebyn Cudillero verkar vara lite på fallrepet. Den verkar ha haft sina blomsterdagar och att den nu klarade sig tack vare den lilla turismen. Byn verkar mest ha en åldrande befolkning och vi mötte många gamlingar som gick den låååånga backen upp från hamnen till matbutiken som fanns högst upp. Ja säga vad man vill om en by som är byggd på höjden med husen ovanför varandra. Man får motion iallafall.

 Tittar man lite bakom så kan det se ut så här…någons luftiga badrum…

Vi gick också upp till mataffären och därefter tog vi oss ner och stannade på vägen för en kopp kaffe och vykortsskrivande. Regnet hade upphört och vi njöt.

Cudillero, något liknande har vi aldrig sett förut. Charmigt och vackert men tyvärr också fallfärdigt. Synd på en så otroligt mysig by.

Skepp o Hoj!

Våra pysseldagar har fortsatt. Idag slog ruffhäxan ihop de förberedda ingredienserna till en coq au vin. Den fick puttra länge för att bli sådär mustig och god. Tvätt av kläder fortsatte med ett par maskiner till. Likaså sömnarverkstaden där fler myggnät fixats till ventiler och luckor. Till och med en förlorad knapp i en skjorta blev ditsydd. Säg när hände det i gamla livet?

Vi älskar dessa mellandagar vi får mellan seglingarna och turistdagarna där vi upptäcker och ser oss om. Dessa dagar är som vilken dag som helst. Vi hade kunnat vara hemma i Sverige, i ett helt vanligt hem. Ja ett sådant som inte ligger i vatten och guppar. Men vi är här. På Wilma med vatten under kölen.

Vi har radion på som skrålar i bakgrunden, svensk radio som skänker igenkänning och sommarkänsla. Ibland får man nypa sig i kinden, för det känns inte som om vi är i Spanien. Eller så är det för att allt börjar kännas hemma här. Vi har kanske blivit som tvättäkta europamedborgare, där alla länder har blivit som olika kommuner i vårt tycke.

Vi undrar om vi kommer finna Sverige exotiskt, annorlunda och förändrat när vi kommer hem? Kommer vi att uppskatta det vi missat och saknat? Eller kommer vi våndas och förfäras? Vi frågar oss själva och varandra emellanåt om vi vill segla hem. Unisont svarar båda NEJ. Och varför kan man då undra, Sverige som ligger nästan i topp i alla undersökningar kring välfärd och utveckling.

Nej vi är inte klara att åka hem än. Av fler anledningar.

Dels klimatet. När vi ser väderprognosernas blåst och regn med halvdana temperaturer som ideligen drar in över Sverige trots sommarmånader, så är vi tacksamma för att vi nästan varje dag kan kliva upp till ett vackert väder. Och vintern hemma är mörk, kall och lång. Solen är en sann välgörare.

Dels tempot. Vi har en annan lunk här. Alla här har en annan lunk. Hemma pågår ett hysteriskt tempo. Överallt. Här undrar vi mer när folk egentligen jobbar, alla verkar lediga. Hemma undrar vi mer när folk egentligen är lediga, alla verkar jobba. (Om man inte är sjukskriven för utbrändhet eller nåt). Det finns en slags hälsosam ineffektivitet här i sydeuropa. Bara en sådan sak som att affärerna har stängt på söndagar och att de flesta butikerna dagligen håller stängt för siesta en 3-4 timmar när solen står som högst.

Dels ensamheten. Och då syftar vi på att vi någonstans känner oss ensamma i Sverige. Här finns alltid någon att umgås med. Någon att möta, lära känna eller samtala med. Antingen med lokalbefolkningen eller andra långseglare. Hemma saknas spontana möten, allt måste bokas i förväg för tidsschemat är tajt för var man. Och sällan eller aldrig tas initiativ till ny vänskap. För Helena tog det sju år att finna en vän i Halmstad som inte var en arbetskamrat eller familjemedlem (Du är guld Yvonne). Övriga vänner finns i andra delar av landet. Så trots att vi är ensamma tillsammans ute i vida världen så är känslan av ensamhet mindre här än hemma. Tankvärt!

Dels priset. Vi har faktiskt inte råd att åka hem och stanna kvar där. Det kräver i såfall att vi börjar löneslava igen. Det kräver så mycket mer av oss hemma, av det mesta. Och det kostar, både tid och pengar. Här kan vi skrota runt i gamla kläder, cykla på gnisslande hojar och leta efter bra råvaror till lågt pris hela dagarna allt medan vinden förflyttar oss framåt. Hemma skulle man uppfattas som en kufisk person med ett sådant beteende. Som en slags dagdrivare utan arbete, någon från samhällets bottenskickt.

Men att hoppa in i ekorrhjulet igen är inte aktuellt, läs nedan.

Dels hälsan. Troligtvis den viktigaste anledningen till att det inte är dags att åka hem än. Svårt att sätta ord på vad vi menar. Men någonstans så har våra själar blivit fria, likt en burfågel som äntligen släppts ut. Vi känner oss obundna vilket gör att kreativitet, lust och tanke får utlopp. Och kropp och själ mår verkligen bra av det här livet. Priset för att frivilligt krypa in i buren igen, in i ekorrhjulet, är högt. Finns inga pengar i världen som lockar. Vi vill verkligen inte. Sannolikt för att vi har ändrat så många av de värderingar vi tidigare hade.  Nu njuter vi av stunden och gläds åt den fantastiska förmånen vi har som kan göra detta nu, medan vi är tillräckligt unga och friska. (vi pratar dock lite om hur vi vill leva när vi kommer hem, vilket såklart innebär ett liv med mycket tid för varandra).

Men det finns en massa bra saker med Sverige också. Vi kan längta otroligt efter våra barn och barnbarn och andra som står oss nära. Vi kan sakna den svenska naturen. Och några få maträtter (särskilt de som inte går att få till här). Och det bästa av allt. Sverige finns därborta om vi vill ha det. Då vänder vi bara båten och seglar åt andra hållet.

Men det blir en annan dag.

Vi bjuder dagen till ära även på en film från tiden mellan fiskebyn Llanes och storstaden Gijón. Håll tillgodo:

Efter att vi klarerat in oss i hamnen så tog vi cyklarna in till city. Vi får låna cyklarna under hela vår vistelse här i Gijon utan någon kostnad och vi har samma cyklar så vi kan låsa dem i anslutning till vår egen brygga. Bekvämt och generöst. Vi trampade på och kom bort till citymarinan och centrum.

Gijón ligger i distriktet Asturien på Spanska nordkusten och staden har 280.000 invånare. Gijon heter på asturiska Xixón och här uttalar man staden just så. Det låter ungefär som Schiii-schååång.

Fram till nyligen har Gijón främst varit en industristad men de senaste årens kriser för järnindustrin och fartygssektorn har lett till en omvandling av staden till en viktig tursitort samt universitetstad. Man utbildar främst ingenjörer av olika slag.

Vi gick runt i centrum och uppfattade att gatorna var breda utan någon närmare stadspuls i citykärnan. En avmätt känsla. Men det kanske inte var så konstigt denna varma dag, för alla människor var uppenbarligen på sandstranden. Där kryllade det av folk.

Vi hade ärende till posten och vi gick och tog oss en kaffe och passade på att fråga fröken servetris om vägen. Samt att vi behövde en tandläkare till kapten, hans tidigare avbitna tand har faktiskt inte kommit under vård än. Han har inte haft problem men nu kändes tiden mogen. Särskilt som vi läser att ett tandläkarbesök är 30-40 procent billigare än hemma i Sverige.

Vi valde ut den tandläkarkliniken som låg bredvid postkontoret. Och så gick vi upp och mötte en synnerligen söt och trevlig tandsköterska. Jo visst kunde de hjälpa. Men inte idag. Vad sägs om i morgon klockan 12?

Vi tackade och bockade och cyklade tillbaka till Wilma.

Vårt intryck så här långt av Gijon är mycket gott. Inte alls pittoreskt. Men fullt av konstverk och monument. Det finns många muséer. Värt ett besök men inte värt omvägen. Men perfekt plats om du behöver lösa praktiska ting och lösa problem. Här verkar allt finnas.