Betraktelser av en ruffhäxa

Våra pysseldagar har fortsatt. Idag slog ruffhäxan ihop de förberedda ingredienserna till en coq au vin. Den fick puttra länge för att bli sådär mustig och god. Tvätt av kläder fortsatte med ett par maskiner till. Likaså sömnarverkstaden där fler myggnät fixats till ventiler och luckor. Till och med en förlorad knapp i en skjorta blev ditsydd. Säg när hände det i gamla livet?

 Ruffhäxans Coq au vin

Vi älskar dessa mellandagar vi får mellan seglingarna och turistdagarna där vi upptäcker och ser oss om. Dessa dagar är som vilken dag som helst. Vi hade kunnat vara hemma i Sverige, i ett helt vanligt hem. Ja ett sådant som inte ligger i vatten och guppar. Men vi är här. På Wilma med vatten under kölen.

Vi har radion på som skrålar i bakgrunden, svensk radio som skänker igenkänning och sommarkänsla. Ibland får man nypa sig i kinden, för det känns inte som om vi är i Spanien. Eller så är det för att allt börjar kännas hemma här. Vi har kanske blivit som tvättäkta europamedborgare, där alla länder har blivit som olika kommuner i vårt tycke.

Vi undrar om vi kommer finna Sverige exotiskt, annorlunda och förändrat när vi kommer hem? Kommer vi att uppskatta det vi missat och saknat? Eller kommer vi våndas och förfäras? Vi frågar oss själva och varandra emellanåt om vi vill segla hem. Unisont svarar båda NEJ. Och varför kan man då undra, Sverige som ligger nästan i topp i alla undersökningar kring välfärd och utveckling.

Nej vi är inte klara att åka hem än. Av fler anledningar.

Dels klimatet. När vi ser väderprognosernas blåst och regn med halvdana temperaturer som ideligen drar in över Sverige trots sommarmånader, så är vi tacksamma för att vi nästan varje dag kan kliva upp till ett vackert väder. Och vintern hemma är mörk, kall och lång. Solen är en sann välgörare.

Dels tempot. Vi har en annan lunk här. Alla här har en annan lunk. Hemma pågår ett hysteriskt tempo. Överallt. Här undrar vi mer när folk egentligen jobbar, alla verkar lediga. Hemma undrar vi mer när folk egentligen är lediga, alla verkar jobba. (Om man inte är sjukskriven för utbrändhet eller nåt). Det finns en slags hälsosam ineffektivitet här i sydeuropa. Bara en sådan sak som att affärerna har stängt på söndagar och att de flesta butikerna dagligen håller stängt för siesta en 3-4 timmar när solen står som högst.

Dels ensamheten. Och då syftar vi på att vi någonstans känner oss ensamma i Sverige. Här finns alltid någon att umgås med. Någon att möta, lära känna eller samtala med. Antingen med lokalbefolkningen eller andra långseglare. Hemma saknas spontana möten, allt måste bokas i förväg för tidsschemat är tajt för var man. Och sällan eller aldrig tas initiativ till ny vänskap. För Helena tog det sju år att finna en vän i Halmstad som inte var en arbetskamrat eller familjemedlem (Du är guld Yvonne). Övriga vänner finns i andra delar av landet. Så trots att vi är ensamma tillsammans ute i vida världen så är känslan av ensamhet mindre här än hemma. Tankvärt!

Dels priset. Vi har faktiskt inte råd att åka hem och stanna kvar där. Det kräver i såfall att vi börjar löneslava igen. Det kräver så mycket mer av oss hemma, av det mesta. Och det kostar, både tid och pengar. Här kan vi skrota runt i gamla kläder, cykla på gnisslande hojar och leta efter bra råvaror till lågt pris hela dagarna allt medan vinden förflyttar oss framåt. Hemma skulle man uppfattas som en kufisk person med ett sådant beteende. Som en slags dagdrivare utan arbete, någon från samhällets bottenskickt.

Men att hoppa in i ekorrhjulet igen är inte aktuellt, läs nedan.

Dels hälsan. Troligtvis den viktigaste anledningen till att det inte är dags att åka hem än. Svårt att sätta ord på vad vi menar. Men någonstans så har våra själar blivit fria, likt en burfågel som äntligen släppts ut. Vi känner oss obundna vilket gör att kreativitet, lust och tanke får utlopp. Och kropp och själ mår verkligen bra av det här livet. Priset för att frivilligt krypa in i buren igen, in i ekorrhjulet, är högt. Finns inga pengar i världen som lockar. Vi vill verkligen inte. Sannolikt för att vi har ändrat så många av de värderingar vi tidigare hade.  Nu njuter vi av stunden och gläds åt den fantastiska förmånen vi har som kan göra detta nu, medan vi är tillräckligt unga och friska. (vi pratar dock lite om hur vi vill leva när vi kommer hem, vilket såklart innebär ett liv med mycket tid för varandra).

 Ruffhäxans fria sinne…

Men det finns en massa bra saker med Sverige också. Vi kan längta otroligt efter våra barn och barnbarn och andra som står oss nära. Vi kan sakna den svenska naturen. Och några få maträtter (särskilt de som inte går att få till här). Och det bästa av allt. Sverige finns därborta om vi vill ha det. Då vänder vi bara båten och seglar åt andra hållet.

Men det blir en annan dag.

Vi bjuder dagen till ära även på en film från tiden mellan fiskebyn Llanes och storstaden Gijón. Håll tillgodo:

 
 
Skepp o Hoj!
 

2 reaktioner på ”Betraktelser av en ruffhäxa

  1. Hej igen mina goda vänner! Klockan är 05.05 när jag sitter här o kollar på Er blogg. Trevlig läsning och fina bilder, och inte minst den trevliga filmen. Jag hoppas att kapten "Betong" har fått sitt vanliga "face" tillbaka. Dina betraktelser op livet är sunda Helena. Ni har det verkligen härligt och kan konsten att ta vara på livet. Efter alla år av slit o uppoffringar med båten Sunshine, kan Ni nu njuta frukten av. Ha en fortsatt trevlig seglats!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s