Det började blåsa upp rejält här i Camariñas, så vi tog beslutet att ta oss in till hamnen. Vi fick hjälp med tilläggningen av den trevliga hamnkaptenen. Ena pollaren satt löst märkte vi, när vi skulle lägga till. Så hamnkaptenen fäste oss i en annan så länge. Döm om förvåning när vi fem minuter senare hörde en man som ropade högt. Det var hamnkaptenen som hade börjat skruva på bryggan och ena fästet till T-bryggan hängde bara i ena sin bult. Och intill den bryggan så låg Wilma med risken att driva iväg med hela bryggan om den sista bulten skulle släppa. Med T-bryggan på lut ner i vattnet så kastade sig tre män över Wilmas förtöjningar och höll i henne. Helena startade motorn och ett tag så tänkte hon att nu driver Wilma iväg medan Tjoppe och de andra männen står på kajen kvar. Just en schysst syn det hade varit om Wilma drev iväg med en brygga i sin sida och med Helena bakom ratten. Det hade säkert löst sig men med byvindar på 15 m/s så hade det inte varit ett drömscenario hälsar Styrman.

 

Det hela löste sig mycket väl, vi fick dras över till nästa fålla med starka mäns hjälp. Allt gott. Men vilken dramatik.

 

Igår kom vår norske vän in och la sig i hamnen, senast vi sågs var när vi skiljdes åt i Frankrike när vi skulle korsa Biscaya. Vi för att gå till Santander. Och han till Bilbao. Nu var det ett kärt återseende som firades med norskt kaffe på hans skuta. Han har för tillfället sällskap och hjälp ombord av en vän, en trevlig spansk tjej, som inte räds stora vågor och utmaningar. När kaffet var urdrucket och vi på väg att lämna dem, så blev vi inviterade till en äkta spansk Paella-middag ombord på vännens båt dygnet senare. Wow, det ska bli så gott och trevligt. Och lyxigt att få äta spansk mat lagat av en spanjorska.

Vi hade innan vi dök upp på vännens båt inte hunnit få i oss någon frukost…så det var bara en skvätt kaffe som skvalpade runt i magsäcken. Och klockan var över tolv på dagen. Men vi tog ändå beslutet att gå till affären och handla innan vi gick tillbaka till Wilma. Ett par timmar senare och med ett par kassar så äntrade vi Wilma. Sen blev det nja…inte frukost för klockan var halv tre på eftermiddagen, men vi kan ju kalla det för lunch. Ja lite mat i sittbrunnen och därefter en slapparstund. Ja det vill säga att Styrman Pimpsten slappade i hängmattan. Medan Kapten skruvade bort manluckan till dieseltanken för att studera innehållet. Om man har otur kan det uppstå alger och komma ner skräp i dieseln med tiden, vilket kan orsaka problem. Så innan avfärd från Sverige så torkade vi ur de rostfria tankarna. Nu var det dock dags för inspektion. Och glad i hågen blev kapten och utbrast;

 -Det är lika rent i tanken som i jungfru Marias sköte!

Hmmm…detta uttryck må ni ha överseende med, kanske någon funderar över den heliga damens förskaffenhet kring hennes hemligaste rum. Någon annan kanske förfäras, att Kapten trampat på någon religiösövertygad tå. Men i sådana fall så bockar kapten det djupaste och beklagar. Men så sa han och med det menade han något gott. Tanken såg som ny ut invändigt, inte en tillstymmelse till skräp eller alger.

Väl loja efter den heta spanska eftermiddagsvärmen så gav vi oss ut på en kvällpromenad i Sada. Ja här har temperaturen dallrat kring trettiostrecket hela dagen. Vi kollade in stadens puls och konstaterade att den nog lider av lite hjärtflimmer. Många butikslokaler gapade tomma. Det är ju augusti månad, spanjorernas ledighetsmånad nummer ett. Och visst fanns det människor längs med promenadstråk och restauranger och caféer. Riktigt mysigt. Men det kändes samtidigt som Sada haft sina storhetsdagar och nu stod med en massa stora butikslokaler över. Lite samma känsla som vi upplevde i Cudillero, att det vilade någon slags uppgivenhet över platsen. Underhållet av gator, hus och parker var eftersatt. Vi diskuterade saken och hade kanske en idé om att den ekonomiska krisen som rådde i europa för några år sedan, kanske slog hårt mot dessa platser. Portugal fick ju nödlån av EU för de låg på ruinens brant, men hur Spanien klarade sig har vi ingen aning om. Kanske blev de naggade i kanten iallafall och att det är resultatet av detta som vi ser när vi går vår promenad.

Vi rundade ett gathörn efter att vi gått över en gata. Och så stannade vi till och glodde in i ett skyltfönster. Där låg det en massa enkla aluminiumlådor i en kylmonter. Och i lådorna så låg det kött, typ rivet kött, inte som kebab utan just rivet. Det såg spännande och gott ut. Så vi gick in i butiken och höll på att svimma. Hela taket i butiken pryddes av torkade skinkor och korvar. Halleluja, vilket kulinariskt himmelrike. Vi menar att det hängde inte en skinka i taket, inte två eller tio. Nä taket var tametusan tapetserat med skinkor. Vi pekade på kylmontern i skyltfönstret och utbrast på någon låtsasspanska och undrade ”vad är det där?” Det är lite roligt med spanjorer, för man kan prata med dem utan att kunna deras språk. På något sätt så är de en fena på att veta vad man menar. Ibland har man inte ett ord rätt när man försöker uttrycka sig. Men det gör inget, de tolkar in och kollar kroppsspråk och så löser det sig. Nu fick vi till svar –Carne…och så en lång harang efter som vi inte hann uppfatta. Men hon visade med händerna och vi tolkade det som att det var just som vi trodde. Rivet kött. Vi blev nyfikna och köpte lite grann.

Så nu ligger vårt spanska rivna kött och väntar på att få bli påhittad i någon maträtt. Spanien är ett mycket trivsamt land. Ja trivsamt är nog rätt ord. Här råder en härlig varm sol (vi har noterat att det regnar mycket i norra europa, lite trist för er där hemma). Och maten här är förträfflig, nog kan spanjorerna spänna sin kulinariska pilbåge i höjd med fransmännens. Och så är folket trevliga och lättsamma. Inte påflugna, inte märkvärdiga, inte undandragande. Utan bara naturliga, öppna och glada.

Vi lär nog ha anledning att återkomma till våra upplevelser kring mat. När vi ätit Paella och rivet spanskt kött. Kanske redan i morgon…men då planerar vi segla vidare. Om vi lyckats smälta all god mat vill säga. Vi kanske ligger och flämtar i en äkta spansk paltkoma. Undrar om den skiljer sig från den svenska. Vi lär bli varse.

Skepp o Hoj!

Efter en lagom lång dagssegling så kom vi till A Coruña. Eller Sada närmare bestämt. Efter att vi hört om våra vänner som fått betala närmare 60 euro för en natt i A Coruna så tog beslutet att ta oss till Sada där det är närmare halva priset. Nu råkade vi dock lägga oss i den privata delen av Sada Marina, så det blev kanske bara halvbilligt. Vi kan ju alltid flytta på oss, men vi ligger gott och vi har en otroligt fin service i och kring vår hamn. Just nu sitter vi i en loungeavdelning med minst tio flotta lädersoffor och nyttjar deras utmärkta wifi.

 

Idag har solen badat oss oavbrutet med värmare temperaturer. Delfiner har passerat flertalet gånger men inga ville stanna och leka med oss, de såg ut att vara på språng efter någon fisk eller nåt.

 

Vi stod i valet och kvalet att ankra ännu en natt. Men vi kände att en dusch och lite fast mark direkt intill båten skulle sitta fint i ett par dagar innan vi seglar vidare. Vi blev hjälpsamt mottagna och anvisade en plats.

 

Här i Sada ligger vår engelska vän Frank med sin båt, en trevlig fd fiskare, som vi sprang på i Camaret sur Mer. Och i morgon kommer vår norske vän på båten Vaare hit efter en lång natts segling. Så här vi blir samlade med ett nygammalt gäng. Våra danska vänner har dragit vidare och ligger nu före oss. Och så är det lite med segling, man möts och skiljs och möts igen. Som i morse när vi lämnade den vackra ankarviken i Cideira. Då såg vi båten Mañana, som tillhör australiensaren  Eddie. Han med den trasiga dieselspisen. Ja och så är det lite över lag…vi är säkert en femtontal båtar nu som mer eller mindre går samma väg och som möts och skiljs. Som en enda stor flytande familj.

 

Nu ska vi se oss om här i några dagar i väntan på ny lämplig dag att segla vidare. Sada verkar vara en mycket trevlig stad. Inte så stor, här bor 15.000 personer.

Efter en trevlig dag på havet med sällskap av delfiner flertalet gånger så ligger vi nu ankrade i Rio de Cedeira. Vi fortsätter till A Coruna i morgon är tanken.

Så lyser ett sken in i styrhytten. Det röda skenet landar på väggen och det kommer från den öppna nedgångsluckan. Luckan vi inte haft ditsatt på länge. För den varma sommaren kräver det extra syret och svalkan vi bara kan få om natten. Nu flödar ljuset in genom lucköppningen och vi blir nyfikna. Vi reser oss ur sängarna, nakna. Väl medvetna om att vi är ensamma kring vår båt där vi guppar i vår länk till ankaret som grävt ned sig i sanddyn. Vi tittar nyfikna ut. Och så möts vi av en fantastisk röd himmel. De spanska kullarna mörknar mot den röda kvällssolen. Vattnet ligger stilla.

Ögonblicket är magiskt. Vi är förtrollade. Och aldrig hade vi kunnat tro att vi skulle kunna bli kungar över landet tid och evighet. Men det är vi. Himlen är vår, havet likaså. Vi har stannat i närvaron.

Att segla ger perspektiv. Att segla ger liv. Vårt liv. Tillbaka.

————————-

Ja som texten ovan beskriver den situation som vi befann oss i för en timme sedan, så ger detta seglarliv stundtals mersmak. Med fantastiska solnedgångar och det fria gungandet i en vacker ankarvik. Vi kan inget annat göra än att tacka oss själva ödmjukt för vårt livsval att uppleva och upptäcka vår omvärld från Wilmas köl. Vi har haft en stilla och lugn dag med lång sovmorgon. En härlig fikastund i våra danska vänners sittbrunn med prat om båtar och livet. Och efter det en välgörande promenad i Viveiros ädre kvarter. Vi stannade till vid ett konstverk. Det var inte de tre vise männen även om antalet stämde. Inte heller ku klux klan, även om tanken slog oss. Nä detta var något annat. Men det fanns ingen skylt att läsa och ingen information att finna. Så innan vi åkte tillbaka till Wilma så gjorde vi de stela männen lite sällskap för en sekund. De fotograferades i sina stela poser. Därefter traskade vi glatt ner till jollen i hamnen och åkte tillbaka mot vår ankarvik. För att få soppatorsk halvvägs så vi fick paddla sista biten i motström. Men solen var skön och motion önskvärt. Vi plockade upp jollen på däck och förberedde för avfärd. Och som avslutning så la vi oss i sängarna till ljudet av en sommarpratare tills kvällssolen fick oss att titta ut. Vi önskar att vi kunde dela med oss av känslan. Men kanske att ni kan förnimma lite av vad vi ser, upplever och känner. I morgon far vi iväg på nytt äventyr västerut. Vi vet aldrig vad som väntar. Men säkert något gott.

Som ni kanske märkt så släpar vi i våra filmer. Dessa kräver lite bearbetning, redigering, ordentlig strömförsörjning ombord (på svaj har vi ingen landström utan 12 v) samt ett schysst internet för att färdigställa. Men den som väntar på något gott….

 

Varsågod, filmtajm… (och denna filmen spelades in i Cudillero, där vi var för några hamnar sedan…)

 

 

I övrigt så har vinden bedarrat. Men såpass blåste det att vi fick stökigt ombord vid några vindtryckare. Ett glas åkte i backen och gick sönder och i verkstan gled en hel stor låda i golvet (durken), vilken den inte brukar göra ens när vi är ute på havet. Nu på morgonen är dock vattnet platt och solen lyser på husen som ligger på bergssluttningen. Det lovar en vacker dag och en ensam fiskare i en eka försöker fånga kvällens middag strax intill Wilma.

 

Idag börjar vi så smått förbereda för avfärd i morgon. Stämmer väderprognosen så tar vi ett ben längre västerut i morgon bitti. Men hur långt vi går har vi inte bestämt riktigt. Men troligtvis seglar vi till den otroligt vackra ankarviken i Ria de Cedeira.

 

Skepp o Hoj!

Just nu ligger vi i vår ankarvik med rejäl blåst. Vi har nog en 15-18 sekundmeter i byarna när det trycker till. Vi är otroligt tacksam för vårt Rocna-ankare, det bästa på marknaden, 33 kilo tungt. Det är genom denna vi fortfarande ligger på plats utan att driva iväg i blåsten.

Vi har ankarlarmet på för säkerhetsskull, för börjar vi dragga så går larmet och då måste vi fort starta motorn och styra upp mot vind så vi inte driver in mot land. Men vi känner oss trygga trots allt.

Våra snälla danska vänner såväl på båten Sunrise och Gipsy hörde av sig och frågade hur det går för oss. Gipsy ligger också för ankare i viken medan den andra båten ligger inne i trygga hamn. Så skönt att ha omtanke ändå. Även om det inte går att göra något för varandra annat än att vänta på att ovädret drar förbi.

De häftiga kastvindarna beror på bergen och värmen här. Idag har vi haft närmare trettio grader och luften blir turbulent framåt eftermiddagen och kvällen. Luften rusar ner för bergssidorna och sanden från stranden yr över hela hamnområdet.

Innan vinden tog tag i Wilma och oss så var vi in till byn. Vi gick promenad i den vackra staden, som inhyser en gammal stadsdel med stadsmur från långt-bak-i-tiden. Dels satt vi på torget som har gratis internet och vi löste lite administrativa beting. Och så tog vi en promenad runt husen. Små smala gränder, små caféer och gamla byggnader inramade denna stad till något vackert och välkomnande.

Under gårdagen så tog vi jollen in till stranden och vi badade och satt och njöt i eftermiddagsdiset. Ja det blir lätt disigt här, men vad gör väl det när kvicksilvret står högt som en högsommardag.

Men nu tillbringar vi helst vår tid ombord tills vi sett att vinden bedarrat. Allt är inte sol och lata dagar. Det är även ett visst ansvar att ha sitt hem på köl, arton ton tung. Man vill ju ogärna se att ens hem flyter iväg i från oss. Men så fort vinden lagt sig så blir det just så…sol och lata dagar. Hårt liv. Och någon måste ju leva det.

 

Skepp o Hoj! Med lite bilder här nedan…

Vi var ett gäng båtar som lämnade Ribadeo på onsdagsförmiddagen. Vädret var vackert, blå himmel och Biscayas vatten låg hyggligt platt. Den lilla vind som var, kom som brukligt från fel håll. Västlig. Här blåser det som regel alltid från väst längs med nordspanska kusten, fram till A Coruna där den blir nordlig allt som oftast.

Vartefter dagen förflöt på havet så byggde sig vågorna allt högre och det blåste upp. Sista timmarna in mot Vivero så hade vi en vild och krabb sjö. Wilma dök ner i vågorna och flera gånger så fick vi en sjö över oss i sittbrunnen. Detta fenomen brukar vi inte alls få, det kan möjligen slå över sjö över däck framför masten. Men inte bak i sittbrunnen. Men nu fick vi en hink saltvatten över oss några gånger och vädret hade totalt ändrat karaktär. Vi seglade dock gott, hade det inte varit för den krabba sjön så hade vi haft perfekta förhållanden för tunga Wilma.

När vi äntligen kom in i Vivero-bukten så la sig vågorna. I bukten låg två spanska rescue-båtar och körde fram och tillbaka. Vi hade sett dem sedan flera timmar på plottern. När vi passerade dem så såg vi något sticka upp ur vattnet med några varnande bojar runtomkring. Det såg ut som en flygplansvinge som var avbruten. Men det konstiga var att där detta ting låg (det flöt inte utan verkade vara fast i botten) så var det 30 meter djupt. Något från en båt? Något från de närliggande vindkraftverken? Nyfikenheten gäckade oss. Det verkade dock som räddningsbåtarna letade efter någon eller något.

Vi fortsatte denna rias (flod) in så långt det gick, fram till en vacker bukt med en lång badstrand intill. Där släppte vi vårt ankare i skydd av en pirarm. Den ena danskbåten hade valt att ankra i samma bukt medan våra andra danskvänner hade lagt båten inne i gästhamnen. Vi fick senare veta av våra vänner som har vindmätare ombord att det hade blåst 15 m/s ute på havet när vi passerade. Så inte konstigt att det slog sjö över Wilma och våra ansikten var vid ankomst alldeles vitprickiga av allt salt som lämnats kvar efter att vattendropparna hade torkat i vinden.

Vi fick en vacker solnedgång och kvällen var ljummen. Vi tog beslutet att bli kvar här några dagar. För att låta det oväder som är utlovat i helgen, dra förbi. Och så fortsätter vi segla på i början av nästa vecka.

Natten var lugn i vår ankarvik och vi vaknade utsövda på förmiddagen. Då hade några båtar lämnat viken och ett par kommit in som nya. En båt visade sig vara svenskflaggad. Den första svenska båten sedan Frankrike, vilket kändes skoj. Så nu ligger vi två svenskbåtar och en dansk båt bredvid varandra, som en liten skandinavisk koloni.

Vi var förbi i dingyn och hälsade på svenskarna, en familj med fyra barn ombord. Mycket trevliga och det visade sig att de ska åt samma håll som vi. Så vi lär nog korsa varandras sjövägar framöver. Efter vårt hejande så fortsatte vi in till staden Vivero för att bunkra lite mat. Det duggregnade och var grått. Men mataffären var stor och välsorterad så vi hade inte en tanke på tråkvädret som rådde.

Vi har inte sett så mycket av staden Vivero och vi har inte kollat in dess puls.  Men såpass kan vi berätta att det ligger en svag doft av eukalyptus över allt. Staden är omringad av eukalyptusträd och det får luften att dofta utav tuggummi.

Ja städer kan ju lukta ett och ett annat. Och så pass kan vi säga att vi föredrar denna doft framför de svenska städer som har pappersbruk. Där luktar det prutt.

Skepp o Hoj!

 

kapten skriver och tänker ute på havet. 

 

skepp o hoj