Vi var ett gäng båtar som lämnade Ribadeo på onsdagsförmiddagen. Vädret var vackert, blå himmel och Biscayas vatten låg hyggligt platt. Den lilla vind som var, kom som brukligt från fel håll. Västlig. Här blåser det som regel alltid från väst längs med nordspanska kusten, fram till A Coruna där den blir nordlig allt som oftast.

Vartefter dagen förflöt på havet så byggde sig vågorna allt högre och det blåste upp. Sista timmarna in mot Vivero så hade vi en vild och krabb sjö. Wilma dök ner i vågorna och flera gånger så fick vi en sjö över oss i sittbrunnen. Detta fenomen brukar vi inte alls få, det kan möjligen slå över sjö över däck framför masten. Men inte bak i sittbrunnen. Men nu fick vi en hink saltvatten över oss några gånger och vädret hade totalt ändrat karaktär. Vi seglade dock gott, hade det inte varit för den krabba sjön så hade vi haft perfekta förhållanden för tunga Wilma.

När vi äntligen kom in i Vivero-bukten så la sig vågorna. I bukten låg två spanska rescue-båtar och körde fram och tillbaka. Vi hade sett dem sedan flera timmar på plottern. När vi passerade dem så såg vi något sticka upp ur vattnet med några varnande bojar runtomkring. Det såg ut som en flygplansvinge som var avbruten. Men det konstiga var att där detta ting låg (det flöt inte utan verkade vara fast i botten) så var det 30 meter djupt. Något från en båt? Något från de närliggande vindkraftverken? Nyfikenheten gäckade oss. Det verkade dock som räddningsbåtarna letade efter någon eller något.

Vi fortsatte denna rias (flod) in så långt det gick, fram till en vacker bukt med en lång badstrand intill. Där släppte vi vårt ankare i skydd av en pirarm. Den ena danskbåten hade valt att ankra i samma bukt medan våra andra danskvänner hade lagt båten inne i gästhamnen. Vi fick senare veta av våra vänner som har vindmätare ombord att det hade blåst 15 m/s ute på havet när vi passerade. Så inte konstigt att det slog sjö över Wilma och våra ansikten var vid ankomst alldeles vitprickiga av allt salt som lämnats kvar efter att vattendropparna hade torkat i vinden.

Vi fick en vacker solnedgång och kvällen var ljummen. Vi tog beslutet att bli kvar här några dagar. För att låta det oväder som är utlovat i helgen, dra förbi. Och så fortsätter vi segla på i början av nästa vecka.

Natten var lugn i vår ankarvik och vi vaknade utsövda på förmiddagen. Då hade några båtar lämnat viken och ett par kommit in som nya. En båt visade sig vara svenskflaggad. Den första svenska båten sedan Frankrike, vilket kändes skoj. Så nu ligger vi två svenskbåtar och en dansk båt bredvid varandra, som en liten skandinavisk koloni.

Vi var förbi i dingyn och hälsade på svenskarna, en familj med fyra barn ombord. Mycket trevliga och det visade sig att de ska åt samma håll som vi. Så vi lär nog korsa varandras sjövägar framöver. Efter vårt hejande så fortsatte vi in till staden Vivero för att bunkra lite mat. Det duggregnade och var grått. Men mataffären var stor och välsorterad så vi hade inte en tanke på tråkvädret som rådde.

Vi har inte sett så mycket av staden Vivero och vi har inte kollat in dess puls.  Men såpass kan vi berätta att det ligger en svag doft av eukalyptus över allt. Staden är omringad av eukalyptusträd och det får luften att dofta utav tuggummi.

Ja städer kan ju lukta ett och ett annat. Och så pass kan vi säga att vi föredrar denna doft framför de svenska städer som har pappersbruk. Där luktar det prutt.

Skepp o Hoj!