Seglingen till Cudillero gick fint, en härlig dag på havet även om vinden var svag och emot oss. Vi lyckades dock segla på ett par ben tills vi valde att gå för motor för att inte komma fram för sent. Inseglingen till den lilla fiskebyn Cudillero var makalöst vacker. I en bergsskreva så ligger små hus inkilade mot berget och husen fylls på längs hela sluttningen från bergets topp ner till vattnet.

Vi kom in i hamnen någon timme före lågvatten, men vi fann att vi hade gott djup. Hamnen saknar bryggor, så man får hänga upp sig på bojar i fören och aktern. Detta är inget ovanligt, utan systemet finns på sina platser och det fungerar ypperligt. Men vad såg vi när vi kom….? Jo några få bojar som var på drift och de gick inte alls att koppla ihop till varandra så man kunde hänga upp sig emellan. Två bojar låg med någon meters mellanrum. Nästa fanns dunkandes i båtgrannens båt. Ja han hade inte använt den, utan det var en helt annan. Vi kliade oss i huvudet och frågade en dansk man som stod på sin segelbåt med den fina rödvita flaggan vajandes i aktern.

-Det är ingen ordning här, informerade dansken. Han fortsatte;

-Jag har fått lov att flytta mig tre gånger idag. -Och se hur jag ligger, på sniskan för det saknas bojar!

-Men vart kan vi hänga upp oss, vi kan ju inte ligga mellan två bojar som bara har en meter emellan???

Vi siktade dock in oss på en boj längre bort och vi tänkte att det får bli ett långt snöre emellan. Vår rödvita båtgranne hoppade i sin dingy och hjälpte oss förtöja. Vi tyckte vi låg bra.

Men då kom hamnkaptenen ut i sin jolle, han pratade bara spanska. Inget ord på något annat språk och jäkla vad munlädret gick. När vi inte förstod så pratade han bara snabbare och än mer. Men såpass förstod vi att så som vi lagt oss, gick inte för sig.

Han drog i de slemmiga repen från bojen och så viftade han med händerna. Han såg vilsen ut hamnkaptenen, och verkade inte ha någon plan. Men till slut pekade han på det beväxta tåget som han fått med sig från havets botten.

-Vad menar han? Frågade vi varandra. Ska vi fästa slemmiga repet i vår båt och hur då???

Men vi slog slemmet om akterpollaren och sen så fick kapten slita i repet för att få det att löpa längs med båtens sida, för att i fören kunna skarva i en av våra förtöjningar. Repet var fyllt av stenar för att repet ska kunna hållas nere i botten. Det var tungt, så tydligen så behövde man vara hulken för att förtöja i denna hamnen. Kapten kokade av ilska. (ni kan läsa överkokade)

Så till slut, med Wilma som inslagen i ett spindelnät av diverse rep som legat på hamnbotten så låg hon till slut förankrad, om än dunkandes i sidan på båten bredvid så vi fick fendra stryrbordssidan. Och en boj har vi och den hänger mitt på sidan av Wilma på babords sida.

Detta arrangemang tog sin tid och när hamnkaptenen hade fått 50 euro för två nätter så pep han iväg och vi kunde gå in och äntligen få oss vila och en bit mat. Vi sov dock gott och det fanns inga myggor i lilla gullig fiskebyn.

På morgonen hade vi väl glömt den knepiga ankomsten, utan vi gav oss efter frukosten ut på byn. Vi sjösatte lilljollen, var förbi rödvita båtgrannen som frågade vår Kapten;

-Blev du arg igår!!!?

-Nä menar du, suckade kapten (ingen i hamnen undgick sannolikt kaptens ilska)

-Det finns ingen struktur här alls och de verkar ha bekymmer, konstaterade vännen.

Efter konstaterandet så drog vi vidare och kunde därefter avnjuta den gulligaste av byar. Visserligen regn men det gjorde oss inget, vi har varit så bortskämda en längre tid med vackra dagar. Vi gick gata upp och gata ner och förundrades över denna plats.

Flera av husen har kaklade fasader. Rätt fint faktiskt, även om det känns lite ovant med blommig husfasad. Överallt fanns små språng och gränder. Många hus var slitna, en del fallfärdiga. Byn är tillsynes helt underhållbefriad. Några vackra hus som såg ut att kunna rasera när som helst. Men charmen var det inget fel på. Fiskebyn Cudillero verkar vara lite på fallrepet. Den verkar ha haft sina blomsterdagar och att den nu klarade sig tack vare den lilla turismen. Byn verkar mest ha en åldrande befolkning och vi mötte många gamlingar som gick den låååånga backen upp från hamnen till matbutiken som fanns högst upp. Ja säga vad man vill om en by som är byggd på höjden med husen ovanför varandra. Man får motion iallafall.

Vi gick också upp till mataffären och därefter tog vi oss ner och stannade på vägen för en kopp kaffe och vykortsskrivande. Regnet hade upphört och vi njöt.

Cudillero, något liknande har vi aldrig sett förut. Charmigt och vackert men tyvärr också fallfärdigt. Synd på en så otroligt mysig by.

Skepp o Hoj!