Tack Frankrike

Vi är inne på sista dygnet före avfärd som det ser ut. Vår första plan var att lämna Royan idag söndag, på eftermiddagen. Men det gamla blåsvädret ute i havet har dröjt sig kvar. Det kanske i sig inte är så farligt, det ska i området blåsa en 10-12 sekundmeter i byarna. Men detta skulle komma under den första natten, och det har vi inte lust med. På natten vill vi sova och vila. Och om den prognosen dessutom inte skulle stämma och det istället blåser fem sekundmeter mer, uppemot 17 m/s, så blir ju resan inte alls så behaglig som vi hoppas på. Vi behöver ju inte söka bekymmer….

Istället är målet inriktat på att vi sticker i morgon bitti, måndag morgon. Hela överfarten ser ut att bli bra, fast på tisdagen blir det ingen riktig ordning på vinden. Den blir lite svag och vridande så vi får vinden rakt emot oss, nästan en rent västlig. Men i sådana fall så viker vi av lite ner mot Spanska kusten, och så får vi återgå till vår tänkta kurs när vinden åter kommer från nordligt håll.

När vi närmar oss den spanska kusten så kommer vi att få tacknämliga vindar som stryker längs med Biscaya-kusten. Och dessa får vi från aktern och då tror vi att vi får en synnerligen trevlig segling. Det ska just inte vara några vågor då heller.

Över hela området, i Biscaya och även utanför ute i Atlanten så ligger det inget som oroar. Inget lågtryck och det ska inte ens vara några vågor ute på Atlanten att tala om, högst två meter. Och det bådar gott, så vi ser att det inte kan byggas något olustigt fenomen, som vi inte räknat med. Snarare så kommer vi ibland behöva stötta med motor. För vindarna ska vara lite för svaga i perioder. Men kanske hellre det än det motsatta så här på vår jungfrufärd över Biscaya.

Ja så idag råder sista fixet, och så ska vi gå och lägga oss tidigt ikväll för att ha få en lång och skön sömn i bagaget.

Vi har sett oss lite mer om här i Royan. Detta är en stad med närmare 20.000 invånare, en bad- och turistort som ligger längs med flodestuariumet som bildats mellan floderna Dordogne och Garonne. Dessa går samman nere vid Bordeaux.

Ett estuarium är en flodmynningsvik, där vattenområdet delvis är omgivet av land. Och där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten, så blir vattnet i varierande grad bräckt. Vattendraget måste vara tillräckligt stort för att sötvattenflödet ska ge någon märkbar påverkan på salthalten i estuariet.

 Girondeestuariet sett från ovan… (Bild lånad från Wikipedia)

Girondeestuariet, där Royan ligger, är ett segelbart estuarium som inte sällan felaktigt beskrivs som en flod. Girondeestuariet är cirka 65 km långt och mellan 3 och 11 km brett.

Vi var förbi den vackra kyrkan Notre Dame de Royan. Från hamnen har vi sett den vackra formen och siluetten av detta stora verk. Men innan vi hann stega dit så sprang vi på en ung trevlig fransman som berättade att kyrkan, ja den är ett litet sorgligt kapitel. Den är byggd på 50-talet av Fuillaume Gillet. Likt många andra franska städer längs med Atlantkusten så blev även denna stad rejält sönderbombad under Andra Världskriget. Och Royan är likt Le Havre en så kallad betongstad, där den nya stadsbebyggelsen och arkitekturen är gjord av materialet som självaste Wilma, betong.

 Kyrkan lagas ständigt…
 En vacker entré fann vi mellan byggställningarna…

Vad det gäller kyrkan, så har man fått problem med det saltet som finns i betongen. Kanske använde man havsvatten när man blandade betongen, vad vet vi. Idag så vittrar den unga kyrkan sönder. Och ständig renovering pågår. Vår unge informative fransman himlade lätt med ögonen och vi tycktes ana en trött och avmätt känsla inför kyrkans ständiga behov av restaurering.

Vid närmare kontroll av fenomenet kring söndervittrande betongkonstruktioner så fann vi att även i Sverige så har vi problem med betong. I synnerhet de badhus som byggdes mellan 1950 och 1970 vittrar sönder. Salt samt bristande kvalitet på betongen är orsaken, där ballastenen i betongen reagerar på fukt, salt och andra kemiska ämnen. En del svenska badhus byggda under denna period började vittra sönder redan efter åtta år. Ofta ser simhallarna fräscha ut från ovansidan men undertill så faller konstruktionen samman. För Wilmas del kan alla vara lugna, hon är inte fuskbyggd och hon kommer inte vittra sönder när vi går över Biscaya. Tvärt om så är betong ett av de säkraste material som finns, det är hållfast och långlivat. Det är därför man använder materialet till kärnkraftverk. Slut passus.

Vi har nu turistat klart i Royan och Frankrike. Vi har klämt den sista croissanten. Nu vill vi lämna för att finna ett nytt land, språk och kultur. Och vi vill tacka Frankrike för en högst varierad och lärorik tid. Vi har upplevt så mycket fantastiskt. Men även mött ett ibland komplicerat folk. Maten har varit gudomlig. Vinet likaså. Vi kom att tillbringa fem månader i Frankrike med ett avbrott för de Engelska Kanalöarna mitt i tidsperioden. Vi har lärt känna många trevliga fransmän. Inte minst våra vänner Annie och Jean Mi med deras familjer. Vilken vänskap, ja kärlek vill vi påstå. Och vi kommer säkert tillbaka till detta land. Och då vill vi med bestämdhet säga att Bretagne och vidare den norra kusten av Biscaya fram till Royan har varit den allra bästa. Fantastiska seglingar inte minst.

Merci France. Merci pour la grande expérience. Merci à de nouveaux amis. Merci pour tous les bons aliments. Merci.

(Tack Frankrike. Tack för fina upplevelser. Tack för nya vänner. Tack för all god mat. Tack.)

 

 
 
 
 
Skepp o Hoj!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s