(…håller soppåse-fanan högt i sin jakt efter skräp i naturen)

Sverige är förhållandevis rent jämfört med andra vatten, stränder och landremsor i Europa. På sina ställen i främst Asien är situationen med nedskräpning katastrofal. Länder utan fungerande sophantering i kombination med människors inställning gör att vår jord snart drunknar i skräp.

Det sorgligaste exemplet är väl Kaptens senast försök att fånga fisk. Efter båten brukar han ha en fiskelina. Han hoppas på en fisk på kroken. Ja, och visst fick han napp…det surrade och tjöt i fiskerullen. Kapten var upp på fötterna på två sekunder och vevade in. Och hans fångst bestod av en….trumvirvel….plastpåse!

Ena stunden känner man sig matt och ledsen. För att i nästa sekund bli arg och heligt förbannad.

Kapten har tagit på sig den frivilliga rollen som planetstädare. Vart än han går så sörjer han för att planeten städas på skräp. Inte så att han plockar allt i sin väg. Han skulle i så fall aldrig komma framåt då vissa platser är så fruktansvärt nedlusade av mänskligt avfall. Men mellan tre och tio ting varje gång plockar han upp.

Vi har hört några kommentarer på detta.

”ja men det är ju så mycket skräp i naturen så det gör väl ingen nytta om du plockar ett par saker bara”

Ja det är ju ett idiotiskt resonemang. Tre goda ting med att plocka tre ting från backen, är väl att man för det första i vart fall minskar naturens nedskräpning med tre ting. Bättre än inget. Sen tycker vi att vi faktiskt signalerar till andra människor i vår närhet och omgivning, att det är ok att vara en planetstädare. Så plockar tio personer tre ting så är det plötsligt trettio skräp från backen borta. Skulle sen alla människor börja planetstäda, ja då är snart planeten ren från skräp. Förutsatt att ingen fortsätter att slänga sitt avfall rätt ut i klorofyllen.

Den tredje anledningen är just den, att är du en person som gillar att kasta ölburkar och petflaskor och annat ut i naturen. Så kan du räkna med onda ögat från vår Kapten. Det blir lite svårt att se honom i ögonen om du ertappas med ditt tilltag. Ingenting vi rekommenderar, Kaptens öga gör ont att möta!

Med risk för att vi framöver kommer att umgås med det äldre engelska paret vi mötte häromdagen, så vill vi ändå nämna dessa. Vi hade samlat ihop våra och våra vänners sopor (klart vi samarbetar). Kapten och hans Styrman Pimpsten skulle nämligen gå en promenad på land (promenader på däck blir så rysligt korta). Vi mötte då på vägen in till strand ett annat par, ett äldre gentlemanna par till synes, i deras jolle. De frågade oss vart man kunde slänga sopor.

-Uppe på vägen står det sopkärl strategiskt utplacerade! Informerade vi.

Styrman Pimpsten såg de små ynkliga soppåsarna och erbjöd sig;

-Vi kan ta era sopor!

Men paret avböjde vänligt men tackade samtidigt för erbjudandet. De skulle nog lösa sin sopfråga själva.

När vi kom i land så hade paret hunnit före oss. De sprang i fatt oss och sa att de hade hittat någons fyrhjulsdrivna motorcykel som var kopplad till en liten släpkärra. Engelsmannen sa;

-Vi slängde våra sopor i den tomma släpkärran. Vi orkade inte gå upp till den stora vägen och leta. Ni kan nog slänga era sopor där också!

Ja ja sa vi lite slött, vi sa att vi ändå tänkte slänga våra sopor korrekt. Och så skildes våra vägar. Vi promenerade vidare och runt hörnet på restaurangen så stod fyrhjulingen med släpet. Och där såg vi de två soppåsarna ligga. I övrigt var släpet tomt på saker. Släpkärran verkade i övrigt tillhöra någon ordningsam person, för det var ordning och reda runtomkring och botten på släpet verkade till och med vara sopat.

Nu tog vi inte engelsmännens påsar med oss. Vi tänkte att de kanske skulle ångra sig efter Kapten sagt att de bara behövde göra en liten större ansträngning och gå några meter till för att hitta en sopcontainer. De engelska paret hade slagit sig ner för en kaffe på restaurangen så det fanns gott om tid för dem att reflektera och ångra sitt tilltag.

Vi promenerade därför vidare och vi började planetstäda och plocka upp en del av de plastflaskor och ölburkar vi fann längs med vår promenad bort till Portinatx. När vi kom fram till en sopstation så hade vi en hel påse full med upplockat skräp. Dessutom så hade vi hittat en fin fotboll som vi behöll. Och två fina slangar för Kapten att lägga till sitt lager i verkstan ombord.

Vi kom till slut fram till Portinatx och vi tog oss en slät kopp kaffe på ett billigt hak. Vi njöt av eftermiddagssolen och den vackra utsikten.

En stolt planetstädare!

 

 

När vi ett par timmar senare gick tillbaka så passerade vi släpkärran. De två soppåsarna låg kvar där. Ett visst intresse av soporna hade fångats av fåglar runt i kring.

Ja det var ju bra att våra seglande grannar (det äldre engelska paret) i vart fall inte slängt påsarna rätt ut i naturen. Har vi tur så tar ägaren till fyrhjulingen hand om soppåsarna så de hamnar rätt (om inte fåglarna hinner före).

Men i övrigt. Vad är det för ett jävl…sätt (ursäkta språket). Här seglar vi runt i paradiset. Och vi betalar inte ett öre för att ligga på svaj här. Gäster i någon annans land. Och då orkar vissa inte ens ta besväret att leta upp en soptunna. Det är just den här typen av skräp som ofta hamnar ute på backen. Sopor som ligger oskyddade som sen väder och vind och fåglar tar tag i. Och så sprids de därefter ut i hav och ned i diken och ut i skog och mark. Tilltaget att lägga soppåsarna på någon annans fordon är ju att jämföra med att ta sina sopor och lämpa över dessa på någon annans båt, någon man kanske inte ens känner eller ens har fråga om lov. Kanske ni själv skulle börja ställa över soppåsarna era in på er grannes tomt. Tror ni grannen blir glad!?? Hmm…

Nä fy fasiken. Vi måste alla hjälpas åt och framför allt hålla reda på och ta ansvar för vårt eget skräp. Så det inte kommer ut i naturen.

Och vill du göra något extra gott för naturen, så ta med dig en påse på din promenad som du kan fylla med skräp du ser längs med vägen. Då är även du en planetstädare. I vår klubb får alla vara med. Liten som stor. Rik som fattig. För det är ju inte så här vi vill ha det, på vår boplats planeten jorden;

(…vi kan nu njuta av slappa dagar och behöver inte längre rädda liv…)

 

Sammansvetsade och glada i varandra njuter vi av livet…

Ibiza, Balearerna, Spanien

Efter vårt sjödrama ute på havet så la vi oss första natten i en vik på ön Formentera, en ö söder om Ibiza. Vi förvånades över det klara turkosfärgade vattnet, där vi kunde se ner till sandbottnen utan problem och kontrasten mot nattens dramatik kändes med ens komisk, overklig och snudd på grym.

Bara några timmar tidigare hade vi räddat livet på elva män där det stora havet höll på att ta dem. Samma hav som vi nu njöt till fullo av. Där ankrande båtgrannar spelade hög musik och fnittrande kvinnor stod på däck i bikini och höll takten. Longdrinks och vickande höfter och skrålet från deras män som satt i sittbrunnen. Från sannaste mardröm till paradiset på bara tio timmar. Vi var tvungna att nypa oss i kinden. Livets kontraster kan ibland te sig knivskarpa.

Men vi var trötta. Så vi lät våra båtgrannar fortsätta njuta av livets goda medan vi somnade tungt för att ta igen den dramatik och sömnbrist vi båda bar på.

Nackdelen med vår valda vik var att den låg precis intill den stora båthamnen på Formentera. Där passerar de snabbgående färjorna i tid och otid. Passagerarfärjorna drar upp sjö och skapar svall som får de ankrade båtarna att guppa likt isbitar i ett grogglas under omrörning. Med den vindriktningen vi hade så kom svallen dessutom i sidan på oss och gav obekväma rörelser. Vi bestämde därför att under nästkommande dag gå till den något lugnare viken vid Espalmador. Det är en liten ö, obebodd sånär på ett hus. Dock finner man en lång strand och det klaraste vatten som lämpar sig för bad och dyk. Ingen restaurang, ingen affär. Bara det lilla huset längre bort i slänten. Och i övrigt ingenting annat än det naturen själv skapat.

Vi båtar som gjort sällskap från Mar Menor var åter samlade och vi fick tillsammans några underbara dagar. Med promenader på ön…trevliga middagar…snorkling kring klipporna intill och en biokväll minsann. Vännerna på S/Y Goodvibes hade riggat upp ett stort lakan som de hängt över en stor solpanel. Och med denna hemmagjorda bioduk så kurade vårt gäng ihop oss i soffan och vi såg på en må-bra-film.

 Vi leker lite, Kapten har fastnat med fötterna i den lustiga sanden som man sjunker ner i…

 Espalmador är en mycket liten ö där det just inte finns något. Men dock gott om små ödlor…

 

 Det var skönt att få lite landfäste under fötterna. Det hade gått flera dygn sedan vi satt en fot på landbacken…

En stark kontrast till situationen vi hade ute på havet tidigare samma vecka kan man lugnt säga…

 

 

Efter fyra dygn vid Espalmador så drog vi vidare till Ibiza. Vi sökte oss en vik på den norra sidan av ön inför den vridande vinden. Seglingen gick undan i den friska vinden och Wilma kämpade sig upp i 8,6 knop som mest. Tyvärr var den ankarvik vi tänkt gå till redan full av båtar. Så vi gick in i nästa vik. Kanske inte lika skyddad vik och dessutom helt utan kommersiell verksamhet. Vi som börjar lida brist på en del matvaror ombord. Men i övrigt helt perfekt. Vi satte vårt ankare säkert i den fina sandbotten och väntade in våra vänner som kom bakom. Sist kom Susan efter ett par timmar. Det blåste nu rätt rejält nu och emellanåt så drog det förbi starka vindbyar som fick vattenytan att skumma och masten att skaka. Susans försegel hade krånglat när hon skulle rulla in det och det stod nu en flik ut likt ett segel revat för hård storm. Hon försökte sätta ankaret men hennes båt ville segla på den lilla tygtrasan. Det slutade inte bättre än att hon kysste Wilma där hennes båt dansade förbi oss och hennes ankare trasslade till sig i vårt. Och där tog de tag i varandra och hennes båt sköt fart mot vårt skrov. Vi fångade upp henne och fick fram ett par fendrar emellan båtarna som skydd.

Med båtarna sida mot sida så hoppade Kapten över på Susans båt. Han fick upp ankaret och Susan kunde styra bort en bit där de fick till det krånglande förseglet. Och sen kunde ett nytt ankringsförsök göras. Nu gick det bra och Susan droppade ankaret på insidan strax bakom Wilma.

Susan som väntar på sin beställda autopilot för att lättare kunna manövrera och köra båten när hon behöver göra annat ombord, var väl måttligt glad efter att ha kört in i oss. Men vi skojade friskt och sa att vi börjar bli vana med att bli rammade och påkörda. Och det var ju rätt båt som hon trasslade in sig i, betongbåt som Wilma är.

Problemet var att nu stod Kapten på Susans båt. Och ingen av oss hade någon jolle sjösatt. Så Kapten tänkte att det får väl bli ett kvällsdopp och simma tillbaka till Wilma. Men vår båtgranne på Witte Raaf blåste snabbt luft i sin jolle och sjösatte den. Och så fick Kapten skjuts hem till Wilma.

Ja allt löser sig. Och nu är vi på Ibiza. Party-ön nummer ett. Men här verkar inget party råda. Allt vi ser är klippor, berg och skog. Men faktiskt också en restaurang. Inget annat. Men en restaurang där uppe i slänten. Den får vi nog spana in lite närmare…

Skepp o Hoj!