(…lite kring kärringfläsk och annat…)

Vi gillar Pollença…

Här i Pollença har vi det gott. Ankarviken är stor. Vi ligger i ena delen av den stora bukten, den som sträcker sig mellan Pollença och Alcudia. Längre in i viken finns bojar utplacerade. Dessa får man betala för. Så dem undviker vi. Vi ligger dryga distansen bort från hamnen (2 kilometer). Till landtungan som sticker ut närmast oss och som ger oss skydd för nordliga vindar har vi 350 meter. Trots att vi ligger så pass långt ut från land så har vi bara 3,9 meter ner till botten där Wilma befinner sig. Tacksamt långgrunt skulle man kunna säga.

Vi har haft konstiga väderfenomen här. Eller så är de inte konstiga, men de har inte gått att läsa in från väderprognoserna. När prognosen säger vindar på 2 m/s så kan det blåsa 15 m/s…eller vise versa. Medelhavet är ju lite känt för att det antingen blåser allt eller inget. Vi börjar förstå nu.

Härom natten blev vi dock varskodda om att det skulle blåsa upp. Tacksamma blev vi att nästan alla grannar här på svaj försvann. På mindre än en timme försvann de, exakt lika snabbt som det tar för en glass att smälta i solen. De sökte nog en trygg hamn eller i vart fall en annan mindre exponerad ankarvik. Så vi fick nästan hela viken för oss själva att släppa ut vår långa ankarkätting på.

Vi la ut 40 meter kätting, tio gånger djupet. Vilket är mycket väl tilltaget. Och så satte vi på ankarlarmet innan vi gick och la oss och sov gott. När det varken är trångt till andra båtar eller nära land så ligger vi väldigt tryggt och bra. Det kan egentligen få blåsa hur mycket som helst då. Nu hade vi vindar på 15 m/s men vi hade faktiskt inte tvekat på den dubbla vindstyrkan. Vi hade dock lagt ut ytterligare kätting i så fall, samt ett ankare till i serie till vårt Rocna. Vi tror nästan vi är sugna på att testa att ankra i orkan…men bara nästan!

Igår var vi in till land och spanade. Pollença är en mysig liten plats. Turisthak, ja! Men inte så höga hus och annat. Utan mer små gränder, små stränder, små restauranger… Skulle vi någon gång åka på charter så skulle vi absolut kunnat tänka oss att resa hit. Men vi gör inga charterresor. Vi seglar ju…och slipper på så sätt grisfesterna.

När vi var i land så blev det ett besök i en båttillbehörsaffär, en lunch på restaurang och shopping av matvaror. Ja det här med lunch på restaurang är ju något som egentligen inte är nödvändigt eller ett måste. Vi försöker ju leva snålt. Men nu med över en månad i sträck på svaj, noll kronor i hamnkostnader, så kan vi känna att det finns lite mer svängutrymme. Inte bara i plånboken, utan det är även för lustens och smaklökarnas skull. Med våra vänner sitter vi gärna länge och äter gott och samtalar tills vi känner oss nöjda. Det kan vi vara värda, säger vi och låter då som ett par glada Lyxfällan-deltagare som inte förstår kopplingen mellan handling och konsekvens. Men så varvar vi med billig pannkaka och soppa gjord på spik däremellan så läget är nog lugnt för vår del…

Vi gillar livet på svaj. Här, med långt mellan alla båtar, så kan vi lätt hoppa i nakna i plurret. Vattnet är klart och vi simmar runt båten och snorklar och tvättar oss. Man flyter så lätt i det salta vattnet. Simskolorna hemma i Sverige skulle ha en lätt uppgift om de åkte hit med ungarna. Som korkar skulle de flyta omkring. Det skulle ta lärarna halva tiden att få kidsen simkunniga. Inte heller skulle de stackars barnen få blå läppar eller skaka som asplöv av köld. Nä, här skulle alla vara glada och ingen skulle drunkna. Sannolikt skulle föräldrarna också gilla upplägget…barnen skulle kunna hämtas i slutet av veckan efter att mamma och pappa förvandlats till pepparkaksgubbar i den stekheta sanden och druckit förföriska drinkar i baren. Att ingen kommit på det än…

Här på bukten så råder en viss trafik. De flesta fordon är segelbåtar. Ibland någon motorbåt. Men det sladdar runt flygplan här också. Japp, det ligger en flygbas här. Det är sådana där flygplan som vi borde ha mängder av i Sverige, som släcker skogsbränder. De startar i vattnet strax utanför ventilen till byssan där Styrman Pimpsten står och skalar potatis och så lyfter de och försvinner upp ovanför oss. De cirkulerar runt och emellanåt går de ner till vattenytan där de i farten tankar vatten. Manövern tar några sekunder. Sen upp i luften igen och strax senare på någon strategisk plats så släpper de ut allt vatten igen. Vi tror att de övar. Vi tror att de tycker det är roligt att öva, för de övar varje dag. Och vi tror att det kittlar i piloternas fingrar över att vilja släppa vatten över någon segelbåt. På pin tji. Kanske övre Wilma.

Häromdagen när Styrman Pimpsten stod naken på däck med sitt närmare midjelånga blonda hår så kom ena planet flygandes märkligt lågt ovanför Wilma. Pimpsten hann tänka, att nu kraschar de i vattnet. Att distrahera piloter så där med att stå naken kan stå en dyrt. Hon tänkte; ”nu blir den unge mannen vid spakarna så till sig så han glömmer av att styra planet”. Men det kom ingen krasch…antingen var piloten luttrad och van. Eller så imponerar inget svenskt kärringfläsk på en spansk flygande skogsbrandsläckare. Piloten kanske föredrar en ung brunett. Eller en man rentav. Så nästa gång testar vi med att skicka ut Kapten Betong naken…

Vi väntar besök från Sverige. En avlägsen före detta släkting skulle man kunna säga. Personen har en gång i tiden varit flickvän åt en före detta pojkväns systers före detta pojkvän, det vill säga Kapten som den sistnämnda. Ja det där hängde ni nog inte med på…Idag så finns inget släktband kvar, bara vänskap. Hon kommer med sin trevliga man och i deras resväska så finns svenskt knäckebröd med rutor, grillkrydda och post. Nu vill vi inte bara nyttja dem som postiljoner, utan vi ser fram emot att få umgås. Kapten Betong fyller dessutom år på tisdag när de är här så vi har ännu en anledning till att slå klackarna i taket. Det ska bli kul! 

Vi letar väderfönster också. Men det står inte på vid gavel precis. Vi söker efter lämpliga dagar för att segla över till Sardinien. Vi tar nog ett stopp på Menorca emellan, men dit är det bara 25 nautiska mil. Men därefter så är det närmare 200 distans till Sardinien och då behöver vi säkra upp så vi inte hamnar i blåsväder så att säga. Det ligger ett lågtryck över Bulgarien just nu som ger starka mistralvindar. Men det går ingen nöd på oss. Så länge ägnar vi oss åt att fiska, bada, sola, läsa och umgås med vännerna på Goodvibes. Och snart är även Susan tillbaka, hon har varit på vift ett tag. 

Vi har fått nya vänner, Elena och Ryan som seglar en katamaran. De har en youtube-kanal och häromdagen blev vi intervjuade. Vi berättade om sjöräddningsdramat, om då vi räddade 11 migranter från att drunkna. Intervjun var på engelska och det gick väl bra. Antar vi. Det här med att babbla på ett annat språk fixar andra så mycket bättre, kan vi tycka. Men vi pratade glatt på i tjugo minuter utan några större bekymmer. Nu dyker vår intervju inte upp förrän om några månader, så det är ingen idé att ni letar efter materialet på youtube än. Känner vi oss nöjda kan vi nog tänkas länka intervjun till vår blogg. Om inte, så får ni söka själva.

Ja detta var lite rapport från bukten.

Vi hörs!

Skepp o Hoj!

(…håller soppåse-fanan högt i sin jakt efter skräp i naturen)

Sverige är förhållandevis rent jämfört med andra vatten, stränder och landremsor i Europa. På sina ställen i främst Asien är situationen med nedskräpning katastrofal. Länder utan fungerande sophantering i kombination med människors inställning gör att vår jord snart drunknar i skräp.

Det sorgligaste exemplet är väl Kaptens senast försök att fånga fisk. Efter båten brukar han ha en fiskelina. Han hoppas på en fisk på kroken. Ja, och visst fick han napp…det surrade och tjöt i fiskerullen. Kapten var upp på fötterna på två sekunder och vevade in. Och hans fångst bestod av en….trumvirvel….plastpåse!

Ena stunden känner man sig matt och ledsen. För att i nästa sekund bli arg och heligt förbannad.

Kapten har tagit på sig den frivilliga rollen som planetstädare. Vart än han går så sörjer han för att planeten städas på skräp. Inte så att han plockar allt i sin väg. Han skulle i så fall aldrig komma framåt då vissa platser är så fruktansvärt nedlusade av mänskligt avfall. Men mellan tre och tio ting varje gång plockar han upp.

Vi har hört några kommentarer på detta.

”ja men det är ju så mycket skräp i naturen så det gör väl ingen nytta om du plockar ett par saker bara”

Ja det är ju ett idiotiskt resonemang. Tre goda ting med att plocka tre ting från backen, är väl att man för det första i vart fall minskar naturens nedskräpning med tre ting. Bättre än inget. Sen tycker vi att vi faktiskt signalerar till andra människor i vår närhet och omgivning, att det är ok att vara en planetstädare. Så plockar tio personer tre ting så är det plötsligt trettio skräp från backen borta. Skulle sen alla människor börja planetstäda, ja då är snart planeten ren från skräp. Förutsatt att ingen fortsätter att slänga sitt avfall rätt ut i klorofyllen.

Den tredje anledningen är just den, att är du en person som gillar att kasta ölburkar och petflaskor och annat ut i naturen. Så kan du räkna med onda ögat från vår Kapten. Det blir lite svårt att se honom i ögonen om du ertappas med ditt tilltag. Ingenting vi rekommenderar, Kaptens öga gör ont att möta!

Med risk för att vi framöver kommer att umgås med det äldre engelska paret vi mötte häromdagen, så vill vi ändå nämna dessa. Vi hade samlat ihop våra och våra vänners sopor (klart vi samarbetar). Kapten och hans Styrman Pimpsten skulle nämligen gå en promenad på land (promenader på däck blir så rysligt korta). Vi mötte då på vägen in till strand ett annat par, ett äldre gentlemanna par till synes, i deras jolle. De frågade oss vart man kunde slänga sopor.

-Uppe på vägen står det sopkärl strategiskt utplacerade! Informerade vi.

Styrman Pimpsten såg de små ynkliga soppåsarna och erbjöd sig;

-Vi kan ta era sopor!

Men paret avböjde vänligt men tackade samtidigt för erbjudandet. De skulle nog lösa sin sopfråga själva.

När vi kom i land så hade paret hunnit före oss. De sprang i fatt oss och sa att de hade hittat någons fyrhjulsdrivna motorcykel som var kopplad till en liten släpkärra. Engelsmannen sa;

-Vi slängde våra sopor i den tomma släpkärran. Vi orkade inte gå upp till den stora vägen och leta. Ni kan nog slänga era sopor där också!

Ja ja sa vi lite slött, vi sa att vi ändå tänkte slänga våra sopor korrekt. Och så skildes våra vägar. Vi promenerade vidare och runt hörnet på restaurangen så stod fyrhjulingen med släpet. Och där såg vi de två soppåsarna ligga. I övrigt var släpet tomt på saker. Släpkärran verkade i övrigt tillhöra någon ordningsam person, för det var ordning och reda runtomkring och botten på släpet verkade till och med vara sopat.

Nu tog vi inte engelsmännens påsar med oss. Vi tänkte att de kanske skulle ångra sig efter Kapten sagt att de bara behövde göra en liten större ansträngning och gå några meter till för att hitta en sopcontainer. De engelska paret hade slagit sig ner för en kaffe på restaurangen så det fanns gott om tid för dem att reflektera och ångra sitt tilltag.

Vi promenerade därför vidare och vi började planetstäda och plocka upp en del av de plastflaskor och ölburkar vi fann längs med vår promenad bort till Portinatx. När vi kom fram till en sopstation så hade vi en hel påse full med upplockat skräp. Dessutom så hade vi hittat en fin fotboll som vi behöll. Och två fina slangar för Kapten att lägga till sitt lager i verkstan ombord.

Vi kom till slut fram till Portinatx och vi tog oss en slät kopp kaffe på ett billigt hak. Vi njöt av eftermiddagssolen och den vackra utsikten.

En stolt planetstädare!

 

 

När vi ett par timmar senare gick tillbaka så passerade vi släpkärran. De två soppåsarna låg kvar där. Ett visst intresse av soporna hade fångats av fåglar runt i kring.

Ja det var ju bra att våra seglande grannar (det äldre engelska paret) i vart fall inte slängt påsarna rätt ut i naturen. Har vi tur så tar ägaren till fyrhjulingen hand om soppåsarna så de hamnar rätt (om inte fåglarna hinner före).

Men i övrigt. Vad är det för ett jävl…sätt (ursäkta språket). Här seglar vi runt i paradiset. Och vi betalar inte ett öre för att ligga på svaj här. Gäster i någon annans land. Och då orkar vissa inte ens ta besväret att leta upp en soptunna. Det är just den här typen av skräp som ofta hamnar ute på backen. Sopor som ligger oskyddade som sen väder och vind och fåglar tar tag i. Och så sprids de därefter ut i hav och ned i diken och ut i skog och mark. Tilltaget att lägga soppåsarna på någon annans fordon är ju att jämföra med att ta sina sopor och lämpa över dessa på någon annans båt, någon man kanske inte ens känner eller ens har fråga om lov. Kanske ni själv skulle börja ställa över soppåsarna era in på er grannes tomt. Tror ni grannen blir glad!?? Hmm…

Nä fy fasiken. Vi måste alla hjälpas åt och framför allt hålla reda på och ta ansvar för vårt eget skräp. Så det inte kommer ut i naturen.

Och vill du göra något extra gott för naturen, så ta med dig en påse på din promenad som du kan fylla med skräp du ser längs med vägen. Då är även du en planetstädare. I vår klubb får alla vara med. Liten som stor. Rik som fattig. För det är ju inte så här vi vill ha det, på vår boplats planeten jorden;