(…lite smått och gott om vad som händer här på svaj…)

 

 

 

 

Det är varmt här nu. Riktigt varmt. Enligt väderleken så ska det vara trettiofem grader. Men när vi passerade apoteksskylten i byn så visade den 38 grader. Vi kippar lite efter luft emellanåt och vi börjar bli uppfinningsrika på olika sätt att överleva i värmen. Att besöka helt ointressanta butiker som har air-condition är en. Så om ni ser Kapten stryka runt i butiker med damunderkläder så kan ni vara lugna, han hyser ingen förkärlek att klä sig i bh och trosa. Även om det säkert skulle vara snyggt.

Vi badar ofta. Inte alltid för att vi är så badsugna. Men hettan tvingar oss. Det kan såväl bli förmiddagsdopp, eftermiddagsdopp och ett kvällsdopp. Häromsistens så blev det till och med ett nattdopp. PLASK rakt ner i det ljumma vattnet. Jo det gäller att blöta upp sig ibland så man inte torkar ihop till ett russin i solen. Fast är man i vattnet för länge, ja då blir man ett russin likväl…

 

På tal om russin. Det pågår ett mat-projekt ombord. Vi tillverkar soltorkade tomater. Det går ganska bra men verksamheten är ringa så vi plockar inga större marknadsandelar. Fyra tomaterhalvor har nu torkat klart och de ska nu läggas i en olivoljemarinad med vitlök och kryddor. Mums. Vi entreprenörer känner att vi har något stort på gång här…

 

Vi lyssnade på P1 Sommar. Det var det lustiga paret Mandelmanns tur. Vi låg i hängmattorna medan deras röster berättade för oss. Helt plötsligt så ställer sig båtgrannen upp och skriker åt oss att stänga av radion, att de inte ville höra. Detta efter att paret Mandelmann valt ett rätt dåligt musikstycke, någon slags surrealistisk cirkusmusik. Who can blame them? Inte ens vi gillade Mandelmanns musiksmak…men klockan var fyra på eftermiddagen och vi spelade ju inte högt. Något får man ju lov att låta. Vi stängde trotsigt av radion och svor tyst för oss själva över vilka trångsynta och tråkiga människor det finns. Till saken hör att mannen på den klagande båten gärna går runt naken på sitt däck och han visar upp hela sitt förgrenade klockspel för allt och alla. Det kändes orättvist att de ska få störa oss med nakenshow medan vi inte ska få lyssna på Mandelmann i en timme. Vi valde dock att vara storsinta och inte föra grannens nakna hud på tal och vi fick senare vår revansch. En stor motorbåt kom med tjo och tjim och de droppade sitt ankare alldeles för nära klagobåten. Vi jublade. Då blev det för mycket för grannarna med klockspelet. De drog upp sitt ankare och försvann fortare än kvickt från viken. Ibland löser sig saker på bästa sätt utan att man behöver göra så mycket…

 

Flera av våra vänner är engelsmän. Eller de har i vart fall bott i England, så vi kallar dem för engelsmän. Nu ska Sverige möta England i nästa VM-match i fotboll. Styrman Pimpsten har lovat bjuda vännerna på svenska köttbullar ifall Sverige vinner. Vännerna visade sig vara väldigt lättköpta för nu hejar de alla på Sverige. Tala om goda köttbullar! (Vi hade aldrig sålt oss för en engelsk fish n chips…).

 

Vi kommer inte att kunna lyssna på fotbollsmatchen på lördag. Inte på grund av några vresiga båtgrannar. Utan för att vi planerar att segla till Sardinien då. Det väntar oss en lång sträcka på 200 distans. Det kommer att ta oss ett par tre dar att plaska över. Helt avskurna från omvärlden så kommer vi först på måndag eller så, att få veta hur det gick i fotbollsmatchen. Tala om en cliff-hanger…(kan något med telepatisk förmåga meddela oss så skulle vi uppskatta detta).

 

 

Vi har skrivit till UD. Detta med anledning av incidenten som hände oss för en månad sedan då vi blev rammade och bordade av båtflyktingar utanför spanska fastlandet. Nu gick det bra den gången mycket tack vare de hjälpsamma spanska myndigheterna. Det pågår dock ett politiskt spel här i Medelhavet nu, där Italien och Malta vägrar att ta emot båtar som plockat upp flyktingar. Situationen är knepig. Politikerna i Italien hävdar att dessa stora fartyg som tillhör välgörenhetsorganisationer till faktum uppmuntrar människor till att fly över Medelhavet. Att människor därav vågar kasta sig ut i havet, för att de vet att de kommer att bli upplockade av fartyg… Huruvida detta stämmer eller inte är inte vi rätt personer att bedöma. För vi har i vart fall ingen avsikt att gå i dessa vatten med målet att ägna oss åt flyktingtransporter. Vi vill enkom njuta av vackra italienska öar som turister. Men det anstår varje god sjöman att bistå människor i nöd ute på havet. Vi vill då veta att ifall vi blir bordade, att vi kommer att ha stöd från italiensk kustbevakning och sjöräddning. Nu väntar vi på svar…

 

I svaga ögonblick kan Styrman Pimpsten längta efter ett djur ombord. Och då inte sådana som vi emellanåt har gott om, såsom knott och mygg. Utan mer en klappvänlig hund eller katt.. Längtan uppkommer i de stunder hon saknar sina barn. Så det är nog inget djur hon egentligen vill ha. Nu är det den fina Petunian ombord som ersätter såväl ungar som husdjur. Finns fördelar. Den varken skriker eller skäller. Och den frågar inte efter pengar och kräver inga promenader. (Undrar dock vad barnen därhemma tycker om att mamma ersatt dem med en blomma…).

 

Vi har funnit lite udda svensk litteratur i Spanien. I värmen syndade vi häromdagen. Vi köpte en glass på stan. Här i utlandet springer vi ofta på glassar som ingick i barndomens GB-sortiment. Vi blev rådvilla. Har det gamla svenska glassföretaget spridit sig ut i Europa? Eller är det inte ens svenskt, kanske aldrig har varit. Eller tillverkas de på licens för den svenska marknaden? Men så läser vi på det ena glasspappret; 

Från glassfabriken i Flen

Bah! GB-sandwich är en svensk produkt. Men Kaptens Magnum är det inte, den kommer ursprungligen från Holland/USA enligt Mr Google. Grejen är att nästan alla glassar idag ägs av UNILEVER. Men glada blev vi att vi i vart fall fick läsa en mening på svenska här på Menorca…

 

(…till en ny ankarvik och vi summerar den gångna månadens kostnader…)

 

Mot ny ankring...     (photo: Goodvibes)

 

 

 

Vi kastade loss redan vid åtta-tiden på morgonen från Cala Santandria. Då vi alla vänner skulle lämna samtidigt så var det ju praktiskt att låta en person lossa de andras förtöjningar först. Och då vi alla förtöjt i land och samtligas jollar var packade på däck inför dagens seglats, så behövde någon offra sig på att simma i land.

 

Kapten Betong tog på sig uppdraget. När alla var klara för avfärd så hoppade Kapten i plurret och klättrade efter ett par simtag upp på klipporna. Han lossade Vaares förtöjningar först och så kunde han spela hem på sitt ankare och ta upp det och ge se av. Sen var det Goodvibes tur.

 

Susan klarade sig själv då hon låg en bit ifrån och hon hade dessutom släppt sin landförtöjning tidigare, så hon låg på svaj. Hon hade dock sin jolle på släp.

 

Ja så då var det bara Wilma kvar. Styrman Pimpsten startade motorn och sen lossade Kapten tamparna som satt fast bland klipporna. Linorna fångades in direkt för att inte trassla in sig in propellern och sen hoppade Kapten tillbaka ner i vattnet och tog några simtag fram till Wilma och klättrade upp. Sen bar det av även för oss.

 

Nu skulle vi inte så långt. Vi gick in till IB-hamnen i Ciutadella. För 6,75 euro så kunde vi få lägga till vid fiskebåtshamnen för att fylla på vatten, slänga sopor och duscha. Denna fina service går att få alla dagar i veckan på förmiddagen och fram till tidig eftermiddag. Sen kommer fiskebåtarna tillbaka in i hamn och de vill då ha sin plats. Men inte på tisdagar, för då ligger båtarna i hamn hela dagen. Man får två timmar på sig innan man måste ge sig av för att lämna plats åt andra som eventuellt står på tur. 

 

Vi fyllde Wilmas tank med vatten och sen även alla de dunkar vi har ombord, det blev nog kring 300 liter totalt. Vi gör av med ca 100 liter per vecka ifall vi snålar, så det kommer att räcka ett tag. Därefter så spolade vi av däcket, då det har en tendens att bli kladdigt av allt saltvatten. Nu hade vi även fått lite av den afrikanska sanden så det kändes gott att få spola av rejält. 

 

 

När vi senare äntrade duscharna med shampo i högsta hugg så kan vi säga att det kändes som en bättre LOTTO-vinst. Sååå lyxigt. Kapten passade på att raka sig också (jo ja han har väl rakat sig lite sen vi senast låg i hamn…men mer på spartanskt vis då ombord på Wilma). Så rena från topp till tå så kastade vi loss på nytt och gav oss av norrut.

 

Målet var att segla till Fornell. En distans på cirka 20 nautiska mil. I måttlig medvind så hissade vi segel och vi gjorde lite varierande mellan 1 och 4 knop. Solen strålade och vattnet var platt där vi stilla gled fram, allt medan vi lyssnade på Kaj Linnas radioprat på P1 Sommar. Vi laddar ner varteftersom för att ha lite trevligt sommarunderhållning medan vi seglar. För övrigt så var det ett mycket bra sommarprat som Kaj bjöd på, så har du inte lyssnat så gör gärna det!

 

Helt plötsligt så ser vi en mötande segelbåt som ändrar kurs dikt styrbord och styr mot oss. Så konstigt tänkte vi. Vi kollade på plottern och såg då båtens namn…Albatross. Men så kul. Det var ju våra svenska vänner som vi träffat i såväl Almerimar och Cartagena. Nu kom de förbi oss och vi tog oss en pratstund tillsammans där ute på havet. Jo seglarvärlden är inte så stor, vi är som en liten familj av båtar där vi har koll på många av de som rör sig i våra vatten. Så pratet och skratten ekade ett tag därute på det blå, innan våra vänner vek av på nytt och fortsatte åt sitt håll. 

 

Sen eftermiddag kom vi fram till Fornell och vi fann oss en fin ankring. Våra vänner finns här också, men viken är stor så vi ligger med lite olika avstånd till varandra. Susan en längre bit bort, där hon lider lite och känner sorg över att hon förlorade sin dinghy någonstans längs med vägen. Nu är hon jolle-lös. Rackarns otur!

 

 

 

En härligt dag fick vi och vi avslutade denna med att summera förra månadens kostnader. Vi är nöjda, även om den inte blev lika billig som maj. Men så hade vi ju besök från Sverige, vi hade Kaptens födelsedag att fira samt Midsommar. Och så vår trevliga utflykt på motorcykel där vi hyrde MC för två dagar. Så trots att det blev med spenerarbyxorna på så blev det en hyggligt billig månad. Vi har fått mycket för pengarna, samtidigt som vi kan se att det finns muskler kvar för att leva billigare om vi så önskar. 

 

Så här blev våra levnadskostnader för Juni (vi räknar inte med internet och försäkringar som ligger på ett helt annat konto).

 

 

Detta kan väl sägas utgöra basen/nödvändigast, vilket landade på 494 Euro.

 

På nöjessidan såg det ut så här;

 

 

Kaptens födelsedag;

 

 

 

 

Totala kostnaden för månaden blev 675 Euro. Inte illa då det även inkluderar hamnkostnader i summan. Men vi var duktiga och låg på svaj. Här på Balearerna så är det svindyrt i hamnarna, man kan få betala mellan 100-300 euro per natt under högsäsong. Det står inte på vår världskarta.

 

Nähä…det går inte för sig att sitta här inne på båten medan solen skiner för fullt på utsidan. Nu ska vi utforska mer av Fornell och njuta av några sista dagar på Menorca. Vi ser ett väderfönster komma så snart kastar vi loss mot Italien.

 

 

 

(…great days from our last weeks…)

 

 

 

Finally, here comes a film. Don´t forget to put the sound on!

 

 

(…nä Kapten behöver inte överge skeppet…men han är dock på uppdrag…)

 

 

 

 

 

Våra följare som har hängt med en längre tid vet att vi till och från har seglat tillsammans med vår norske vän, han som har den fina träbåten Vaare och hunden Birk, även kallad Matrosen. Vår vän har ett namn men han har kort och gott blivit kallad ”vår vän norrmannen”. Vi träffades redan i Holland för ett och ett halvt år sedan. Ingen annan har vi följt åt så länge som vår vän. Även om vi i perioder har seglat lite olika vägar så har vi alltid möts upp på nytt. 

 

Nu kan man säga att hela truppen är samlad. Häromkvällen gled vår vän Norrmannen in i vår Cala. Detta efter att mer eller mindre ha seglat ända från Spanska fastlandet i höjd med Mar Menor. En tur på ett par dygn eller så. Fast snopet så upptäckte vår vän att hans roder inte fungerade när han kopplade ur sin autopilot. Det är inte bra…speciellt då man ska lägga till. Men vår vän Norrmannen kopplade då snabbt in autopiloten igen för att undvika gå upp mot klipporna och så styrde han med autopilot och bogpropellern istället. 

 

Kapten Betong och Kapten Goodvibes tog dingyn ut i Calan som en bättre pilotbåt och så klev Kapten Betong ombord på Vaare. Sen så kunde Vaare lägga till snyggt bredvid Wilma, nästan exakt tre månader efter vi senast sågs. 

 

 

 

 

När Vaare var fint förtöjd så hoppade Kapten Betong och Kapten Goodvibes ner i plurret för att kolla att Vaares ankare satt fint i sandbotten. Jo allt såg perfekt ut. Så då kunde det bli kramkalas och presentation av varandra. Goodvibes och Susan hade inte träffat vår vän förrän nu, men så klart hört talats om våra bravader tillsammans.

 

Så nu har vår seglande familj utökats av ännu en båt. Eller så inte, för svenskbåten S/Y Sally lämnade oss häromdagen för nya äventyr. 

 

Nu är problemet med rodret fixat. Efter en angörings-skål med vännerna ombord på Vaare så tog sig Kapten Betong över till sin nytillkomne vän dagen därpå och började felsöka. Det visade sig ha blivit ett oljeläckage på autopiloten. Japp, segling bjuder inte sällan på överraskningar har vi lärt oss.

 

Medan Kapten Betong var på Vaare så ägnade sig Styrman Pimpsten åt att röja ombord på Wilma. En massa mat och tvätt behövdes nu tas om hand och stuvas efter en dag av bunkring och annat praktiskt fix. Livet ombord skulle kort kunna sammanfattas med ett ord. TRÅNGT. Det är en konst att finna bra plats åt all den mat som inhandlats. Man vill ju inte gärna ha pasta och tonfiskburkar i sängen precis.

 

Sen försvann även hon på ett litet äventyr tillsammans med Susan. Det blev en promenad in till stan i den stekheta värmen. 

 

 

På kvällen efter att vi alla plockat, röjt, lagat och renoverat så sågs vi ombord på Goodvibes där det bjöds på fantastiskt god pizza. Mums…gott om smältande ost på toppen, vi blev alldelses saliga av lycka.

 

Nu är vi samlade och vi börjar bli klara för att återigen börja titta på ett överseglingsfönster. Det ska blåsa ute på havet de närmaste dygnen. Men sen så, så ser det ut att lugna sig. Kanske att vi förflyttar oss först till en annan Cala…lite miljöombyte skadar ju aldrig. Vi får se…

 

(…med hyrda motorcyklar så tog vi oss an Menorca…)

Bland det roligaste som finns är att emellanåt hyra en motorcykel. Vi gjorde det senast i Portugal. Det gör en sådan fantastisk skillnad att kunna ta sig fram fort och smidigt dit man själv vill, samtidigt som åkandet på två hjul blir till ett äventyr i sig.

 

Nu tyckte vi att det var dags igen och våra vänner var precis lika sugna som vi. Sagt och gjort. Vi promenerade in till Ciutadella till en uthyrningsfirma. Och där skrev vi på för varsin 125 cc, en MC per båt. Ett glatt gäng kunde nu glida fram på de Menorcanska vägarna i dagarna två. Målet var att hinna besöka några spännande platser och se lite av landsbygden under dag ett. Samt att hinna med lite praktiskt, bunkra mat och tvätta kläder med mera under dag två.

 

Menorca är till skillnad från sina grannöar Ibiza och Mallorca en betydligt mer stillsam och oförstörd ö. Faktum är att närmare 50 procent av Menorcas landyta är förklarad som biosfärreservat och får således inte exploateras. De turister som söker sig hit är i första hand inte partysugna ungdomar. Utan det är barnfamiljer och pensionärer som fördrar denna ö som bjuder på mindre hotell, små mysiga restauranger och en massa fina badstränder.

 

På Menorca hittar man både stenstränder samt finkorniga vita stränder. De blå lagunerna finns på den södra sidan av ön, medan den norra sidan bjuder på en mer dramatisk natur med karga klippstränder. Här kan man ifall man ger sig ut på egen hand faktiskt hitta sin alldeles egna paradisstrand.

 

Ja Menorca är lugnare än sina grannöar. Faktum är att ön än i dag präglas av de gamla lagarna som förr krävde att medborgarna skulle sova efter midnatt. Det var förbjudet att vistas ute efter tolvslaget. Fast det går idag att finna både barer och nattklubbar som håller öppet nattetid. Men den partysugne gör sig nog gott i att söka sig till Ibiza eller Mallorca ifall man riktigt vill slå klackarna i taket.

 

Vi hoppade på våra motorcyklar och gav oss iväg. Först tog vi oss in till Ciutadella för att leta upp IB-hamnen (den statligt ägda hamnen) som vi hade hört skulle kunna besökas med båt för ett kortare stopp för att bunkra vatten. En mycket hjälpsam dam hjälpte oss där med information. För 7 euro så kan vi efter upprop på kanal 8 lägga till i två timmar. Och då hinna fylla på våra färskvattentankar ombord och ta oss en dusch. Det lät som ljuv musik i våra öron. Senast vi låg i en hamn var i början av maj och vi har faktiskt inte besökt en dusch värd namnet sedan dess, utan vi har varit hänvisade att duscha ute på däck i det fria. Vilket inte är fel det heller. Men klart vi längtar efter en rejäl dusch där vi kan stå mer eller mindre obegränsad tid under varma vattenstrålar.

 

Upp på hojarna igen och sen bar det av till öns huvudort, Mahón. Det blev en tur tvärs över ön. Och där väntade oss en fantastisk mysig och fin liten stad. Vi letade upp ett ställe att äta lunch på och vi gick till den gamla fiskmarknaden där smårestauranger gemensamt låg samlade. Tapas i långa rader och spanska delikatesser löpte längs med hela den ena sidan av lokalen. Gästerna fick slå sig ned på den andra sidan, vid någon av de vintunnor som nu konverterats till matbord. Miljön var enastående och de tapas vi åt var gudomligt goda. Vi drack nyktert till, då vi ju var motorburna.

 

Efteråt drog vi oss upp till ett litet kafé som sas ha stans bästa kaffe. Något tveksamma, eller om vi inte hamnat rätt, så njöt vi i vart fall av några svarta droppar. Och därefter avvek Goodvibes för en stund. Deras Kapten hade bitit sönder en bit av en tand dagen innan och nu var de på jakt efter en tandläkare som kunde stå till tjänst. Under tiden gick Susan och vi en promenad genom stan och vi njöt av den bedårande utsikten över stan från en högt belägen terrass.

 

Efter ett par timmar kunde vi ansluta oss till Goodvibes igen och då lämnade vi Mahón bakom oss. Vi tog oss norröver och vi besökte Port d´Addaia och Fornells, båda vackra platser och möjliga för oss att besöka med båt vid senare tillfälle. Längs med vägarna passerade vi åkrar och fält och stundom så såg omgivningarna ut som vackraste Sverige. Menorcas vägar är mycket fina att köra på och trafiken lugn. Så vi kunde njuta av allt det fina vi såg. Helt klart så är Menorca vår stora favorit bland de Baleariska öarna.

 

Först vid nio på kvällen var vi tillbaka. Svall hade letat sig in i vår vik och båtarna gungade i sina förtöjningar fram och tillbaka. Men nöjda och trötta så tog vi oss ombord och med lite mat, vila och sömn så väntar snart nya äventyr.

 

Skepp o Hoj!

 

 

(…ja här får man backa in och det gillar inte Wilma…)

 

 

 

Vi har bytt ankarvik. Vi är nu i Cala Santandria strax söder om Ciutadella på Menorca. Denna ankarvik är så smal så här får man lägga ankaret i mitten av viken och backa in och förtöja bland klipporna på land.

 

Nu är Wilma långkölad och saknar bogpropellrar och andra finesser. Så Wilma gillar inte att backa. Det är väldigt svårt att få någon vidare roderverkan när rodret hamnar precis framför propellern, så det går inte riktigt att styra henne så lätt. Kapten Betong kastade i ankaret och Styrman Pimpsten rattade friskt på och backade in i fållan. Hela viken var full med båtar när vi dök upp, gissningsvis på grund av den festivalen som ännu pågick i Cuitadella. Det blev en viss publik och alla tittade nyfiket på när vi och andra som la till skulle lyckas få till sin manövrering och tampar upp på land. Vi blev dock bortskämda och hjälpta av våra seglande vänner som kommit före oss. De stod redan uppe på land och kunde ta emot tamparna när Styrman Pimpsten fint hade backat till och bara låg ett par meter från klippan. Sen var det bara att vinscha ut oss igen mot ankaret, så vi låg sträckta i förtöjningarna.

 

Litet bekymmer fick vi dock för vi såg att vår ankarkätting korsade grannbåtens, den båten som låg två båtar bort. Av någon anledning så hade de inte lagt sitt ankare rakt ut, utan de hade lagt det knasigt långt ut åt babord, in på båtgrannarnas område. Ja ja…det skulle nog lösa sig. Wilmas tilläggning och placering av ankare var enligt skolboken. Att komma från Stockholms Skärgård har sina fördelar…där tilläggningar av detta slag är praxis. Fast i Stockholms Skärgård lägger man helst fören mot klipporna och har ankaret i anktern.

 

Nu blev dock pojkarna på båtarna Wilma, Goodvibes och Sally så glada i detta korsande-linor-bekymmer så de bestämde sig för att flytta Wilmas ankare lite grann.

 

Med en jolle med utombordare på så drog Kapten Goodvibes ut ankaret några meter samtidigt som Kapten Betong gick på botten av viken och flyttade med kättingen. Vår kätting är tung så det behövdes ta i rejält. Kapten skrattade emellanåt så mycket att han var tvungen att pausa lite extra mellan varje dyk. Men så dök han ner igen och flyttade kätting en bit på nytt. Att gå på botten och utföra ett jobb på fem meters djup utan dykartuber kräver sin ansträngning. Kapten sa efteråt att det där, ja det var nog bra motion. Och tur att det inte var tidigare i våras, för då hade inte flåset varit lika bra. Nu med en hel del snorkling och fridykning under senaste veckorna så är lungorna starka och orken god. Pojkarna höll nog på att leka lite längre än nödvändigt…för det blev något av en pojklek. Vi fruar stod på våra båtars däck och tittade förnöjsamt på. Men när alla var nöjda så kunde Styrman Pimpsten spela in ankarkättingen tills vi var sträckta på nytt. Nu ligger vi perfekt och ingen riskerar få bekymmer av korsande linor på sjöbotten.

 

 

Här i Cala Santadria blir vi nog några dagar. Vi kan lätt promenera in till Cuidadella då det är 3,5 kilometer dit enkel väg. Men det går även bussar. Nu ska vi bunkra och utforska omgivningarna tills vi ska segla över till Sardinien. Ja…något riktigt bra väder att kasta loss har vi inte funnit än. Men det kommer tids nog. Det hela känns ganska avslappnat. Och vi leker och har skoj under tiden och vi vet att väder kommer. 

 

 

 

 

 

 

(…bjöd varken på fotboll eller jordgubbar…men mycket annat…)

 

 

 

I dagarna tre har vi umgåtts med vännerna på svenskbåten S/Y Sally, S/Y Goodvibes och Susan. Susan är som många av er redan vet ingen båt, utan namnet på S/Y Iseans kapten. Vi benämner av någon anledning aldrig Susan vid hennes segelbåt och inte heller står namnet Isean skrivet på skrovet. Vi vänner har hotat smyga ut en natt och klottra hennes skrov fullt med båtnamnet. Än så länge har det bara landat i hot och Susan tar det hela med ro.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(…and thank you all friends for a great birthday…)

 

 

 

 

 

Kapten fick en fantastisk födelsedag. Han skulle vilja tacka för alla gratulationhälsningar han fått…många har hört av sig och han känner sig tacksam och rörd. Tusen tack!!!

 

Kaptens dag började lugnt, precis som han önskade. Ägg och bacon på förmiddagen. Lite Yatzyspel (som han förvisso förlorade). Efter lunch droppade båtgrannarna in och vi satt på däck och hade lite gofika i flera timmar. Vännerna överraskade med en flaska whisky…Mmm….nu kan vi göra Irish Coffee ombord!

 

Japp så blev det senare kväll och vi tog dingyn in till Pollença och där på kajen så möttes vi av goda vännerna från Vaxholm. Kramkalas och sen fann vi oss en trevlig restaurang.

 

 

 

 

(…jo ombord på Wilma firar vi födelsedag idag…)

 

 

 

 

Idag är det en speciell dag ombord på Wilma. Kapten kan lägga ännu ett år bakom sig, snygga 52 och han håller sig i god form tycker vi själva. Nu har väl födelsedagar med åren inte blivit en så stor sak…särskilt om man som vi är ute och fladdrar en massa. Det var länge sedan det blev en naturlig sak att försöka samla barn och andra nära och kära för en jordgubbstårta, kaffe och saft. Våra barn är alla stora och utflfugna, även duktigt utspridda geografiskt. Men visst kan vi sakna tider då man hade varandra närmare…

 

Styrman Pimpsten minns dock mycket väl den sommaren då hon tog Vaxholmsbåten ut till Stegesund. Det var Tjoppes födelsedag och han kan ha fyllt 15 år. Då var det tårta i den Norbergska trädgården och solen sken varm och skön. Kaptens mamma hade ordnat så fint och vi hade skoj tillsammans. Fina minnen poppar upp…

 

Minnet finns där från Wilma som stod på tomten där hon höll på att byggas klart. Hon minns även familjens glädje över att ha en toalett inomhus…under flera år så var familjen hänvisad till utedasset på baksidan. Jo, så växte Tjoppe upp. Sannolikt var han den enda eleven i klassen med utedass. 

 

Styrman Pimpsten minns även ett trevligt och fint samtal med Kaptens mamma i deras kök, lite på tu man hand sådär denna soliga dag den 19 juni. Hon var alltid så omtänksam, glad och positiv. Kapten och Pimpsten var ju rätt tajta under den här perioden och hon hade nog koll på att hennes son var mäkta försälskad i denna flicka.

 

En gång (inte på kalaset men någonstans i härat för tiden) så svalde Kapten en persikokärna som fastnade i tarmarna. Kapten hamnade på sjukhus med magsmärtor. Men kärnan ville inte komma ut den naturliga vägen. Mamma Kerstie (Kaptens mamma) ringde Pimpsten och berättade och Pimpsten åkte upp till sjukhuset och hälsade på. Det blev tillslut en operation och efter en tid fick Kapten komma hem.

 

Ja det var tider det. Men det är tider nu med. Så idag hurrar vi för vår Kapten Betong. Och det blir ett litet firande trots att vi är långt hemifrån. Våra båtgrannar kommer på en enkel fika vid tillfälle. Och ikväll ska vi träffa vänner från Vaxholm som är nere på Mallorca för att semestra. Så det blir en trevlig födelsedagsmiddag på restaurang där Kapten ska få välja fritt från menyn.