(…för att söka oss en lugnare vik…)

 

 

 

 

 

Vi har förflyttat oss från den turistexploaterade viken intill Palmanova/Magaluf. Likt skjutna ur en kanon så for det fram jetskies och andra flytande ting i hög hastighet över viken. Folk som betalt för att sätta sig en gigantisk badring (och vi menar gigantisk, ett halvt fotbollslag får plats) som sedan dras runt av en snabbgående motorbåt. På kvällarna blinkar neonljusen från nattklubbarna epilepsivarnande och längs med stranden står parasoller uppställda likt soldater på en kaserngård. Artificiellt. Det är liksom inte vår cup of tea. Vi har nog båda en betydligt mer lantlig ådra där vi föredrar lugn och ro och orörd natur. Så fort människan har varit där och fixat lite för mycket så tappar vi intresset. Eller så är det vår ålder, vi har helt enkelt blivit för gamla för sådant trams.

 

Så därför var det inte alls så svårt att kasta loss och byta vik. En kort tur runt hörnet skulle man kunna säga. Men dagen bjöd på ett skvalpigt hav runt udden och det var inte särskilt behaglig tur. (Jisses vad gnälligt det här lät). Men så är det, runt uddar så blir havet inte sällan bångstyrigt med osymmetriska toppiga vågor. Den som seglat vet vad vi pratar om. 

 

 

 

Efter att vi vänner varit åtskilda något dygn eller två, Susan fann sig en annan vik och Witte Raaf har seglat lite på egen hand. Så kunde vi nu sammanstråla i Santa Ponsa alla fyra båtarna. Denna vik visade sig vara mindre exploaterad. På land ser det betydligt mer trevligt ut. Inte bara en massa stora hotellkomplex utan mindre hotell och hus i mer smakfull utformning och storlek. Viken har två stränder, den ena är en kort söt liten sak. Den kan vi tänka oss besöka.

 

Dock letar sig svall in i viken. Med den sydvästliga vinden som dominerat våra dagar här, så har vi över lag svårt att finna en ankarvik helt skyddad, där inte havets svall letar sig in. Mallorca är en stor ö, så det tar ju sin tid att förflytta sig runt om man ständigt vill ligga på öns lä-sida. Vi väljer att gå runt ön i maklig takt oavsett vad vinden över Medelhavet väljer för riktning…och då får ta att det gungar i vissa vikar. 

 

Under natten när Wilma under några timmar låg med bredsidan till havet så krängde hon så kraftigt att när Styrman Pimpsten stack ut sin arm genom sovrumsventilen så kunde hon känna vågtopparna. Med bara en fyra decimeter kvar upp till ventilen (oops!) så kände hon det klokast att stänga ventilen för undvika att en kraftigare våg skulle leta sig hela vägen upp och överraska den sovande besättningen. Hmm…det vore just en syn att få in motsvarande en hink vatten i sängen… Chansen att det skulle hända var nog inte så stor ändå men ventilen stängdes av säkerhetsskäl. 

 

 

 

Så därav är Wilma surrad och inga prylar ombord står så de kan kasa runt fast vi nu ligger ankrade i en vik. Vi har inte nämvärt ont av att det gungar. Men svall i sidan tillhör inte favoriterna. Därför har vi tänkt att redan inom något dygn eller så ge oss av på nytt. Och söka oss en ankarvik på den norra sidan av ön, intill Port de Sóller. Det är även en plats som Kapten Betong besökte för 40 år sedan då han var på Mallorca i några månader över en vinter och som han gärna vill se på nytt. Så med detta korta stopp här i Santa Ponsa så ska vi hinna med att vinka av vår vän Cat (Susans vän) som ska flyga hem idag. Och så blir det nog en promenad längs med stranden…