(…vi kan nu njuta av slappa dagar och behöver inte längre rädda liv…)

Ibiza, Balearerna, Spanien

 

Efter vårt sjödrama ute på havet så la vi oss första natten i en vik på ön Formentera, en ö söder om Ibiza. Vi förvånades över det klara turkosfärgade vattnet, där vi kunde se ner till sandbottnen utan problem och kontrasten mot nattens dramatik kändes med ens komisk, overklig och snudd på grym.

 

Bara några timmar tidigare hade vi räddat livet på elva män där det stora havet höll på att ta dem. Samma hav som vi nu njöt till fullo av. Där ankrande båtgrannar spelade hög musik och fnittrande kvinnor stod på däck i bikini och höll takten. Longdrinks och vickande höfter och skrålet från deras män som satt i sittbrunnen. Från sannaste mardröm till paradiset på bara tio timmar. Vi var tvungna att nypa oss i kinden. Livets kontraster kan ibland te sig knivskarpa.

 

Men vi var trötta. Så vi lät våra båtgrannar fortsätta njuta av livets goda medan vi somnade tungt för att ta igen den dramatik och sömnbrist vi båda bar på.

 

Nackdelen med vår valda vik var att den låg precis intill den stora båthamnen på Formentera. Där passerar de snabbgående färjorna i tid och otid. Passagerarfärjorna drar upp sjö och skapar svall som får de ankrade båtarna att guppa likt isbitar i ett grogglas under omrörning. Med den vindriktningen vi hade så kom svallen dessutom i sidan på oss och gav obekväma rörelser. Vi bestämde därför att under nästkommande dag gå till den något lugnare viken vid Espalmador. Det är en liten ö, obebodd sånär på ett hus. Dock finner man en lång strand och det klaraste vatten som lämpar sig för bad och dyk. Ingen restaurang, ingen affär. Bara det lilla huset längre bort i slänten. Och i övrigt ingenting annat än det naturen själv skapat.

 

Vi båtar som gjort sällskap från Mar Menor var åter samlade och vi fick tillsammans några underbara dagar. Med promenader på ön…trevliga middagar…snorkling kring klipporna intill och en biokväll minsann. Vännerna på S/Y Goodvibes hade riggat upp ett stort lakan som de hängt över en stor solpanel. Och med denna hemmagjorda bioduk så kurade vårt gäng ihop oss i soffan och vi såg på en må-bra-film.

 

Efter fyra dygn vid Espalmador så drog vi vidare till Ibiza. Vi sökte oss en vik på den norra sidan av ön inför den vridande vinden. Seglingen gick undan i den friska vinden och Wilma kämpade sig upp i 8,6 knop som mest. Tyvärr var den ankarvik vi tänkt gå till redan full av båtar. Så vi gick in i nästa vik. Kanske inte lika skyddad vik och dessutom helt utan kommersiell verksamhet. Vi som börjar lida brist på en del matvaror ombord. Men i övrigt helt perfekt. Vi satte vårt ankare säkert i den fina sandbotten och väntade in våra vänner som kom bakom. Sist kom Susan efter ett par timmar. Det blåste nu rätt rejält nu och emellanåt så drog det förbi starka vindbyar som fick vattenytan att skumma och masten att skaka. Susans försegel hade krånglat när hon skulle rulla in det och det stod nu en flik ut likt ett segel revat för hård storm. Hon försökte sätta ankaret men hennes båt ville segla på den lilla tygtrasan. Det slutade inte bättre än att hon kysste Wilma där hennes båt dansade förbi oss och hennes ankare trasslade till sig i vårt. Och där tog de tag i varandra och hennes båt sköt fart mot vårt skrov. Vi fångade upp henne och fick fram ett par fendrar emellan båtarna som skydd.

 

Med båtarna sida mot sida så hoppade Kapten över på Susans båt. Han fick upp ankaret och Susan kunde styra bort en bit där de fick till det krånglande förseglet. Och sen kunde ett nytt ankringsförsök göras. Nu gick det bra och Susan droppade ankaret på insidan strax bakom Wilma.

 

Susan som väntar på sin beställda autopilot för att lättare kunna manövrera och köra båten när hon behöver göra annat ombord, var väl måttligt glad efter att ha kört in i oss. Men vi skojade friskt och sa att vi börjar bli vana med att bli rammade och påkörda. Och det var ju rätt båt som hon trasslade in sig i, betongbåt som Wilma är.

 

Problemet var att nu stod Kapten på Susans båt. Och ingen av oss hade någon jolle sjösatt. Så Kapten tänkte att det får väl bli ett kvällsdopp och simma tillbaka till Wilma. Men vår båtgranne på Witte Raaf blåste snabbt luft i sin jolle och sjösatte den. Och så fick Kapten skjuts hem till Wilma.

 

Ja allt löser sig. Och nu är vi på Ibiza. Party-ön nummer ett. Men här verkar inget party råda. Allt vi ser är klippor, berg och skog. Men faktiskt också en restaurang. Inget annat. Men en restaurang där uppe i slänten. Den får vi nog spana in lite närmare…

 

 

Skepp o Hoj!