(…vi förbereder oss för nästa seglats men upptäcker något vi inte gillar…)

Det är ju inte varje dag vi är på utflykt och upptäcker omgivningarna. Även vi har beting och måsten som följer i kölvattnet på en seglare. Det gäller att vårda båt och underhålla och ta hand om det man har. Som exempel så har Styrman P frostat av frysen. Vi har ägnat oss åt att ”äta ur” det vi hade i frysen och kvar fanns lite kött. Vad sägs om en bit fin högrev från nöt som gått på gräsbete. Ja vad gör man på en sådan bit? Det blev en stor gryta med Boeuf Bourgignon. Köttbullar har också sett dagens ljus, hemmarullade såklart. Har vi tur så finns det ännu en liten burk lingonsylt kvar i gömmorna.

Andra ting att nämna är att vi har ordnat ett fäste till jollen så vi kan skicka upp den i ett fall om nätterna. Det sägs nämligen att det är lite bekymmer med stölder här där tjuvarna simmar ut tyst om natten och kapar linorna till jollen och sen simmar de iväg med den. En jolle är rätt dyr om man ska ha en ny och sannolikt så är andrahandsmarknaden lukrativ.

Vi har även haft en del administrativt arbete ombord. När man ska segla till Grekland så behöver man upprätta en ”Crewlist”, en lista över vilka personer som finns ombord. Samt att man måste ordna ett tillstånd, ett så kallat DEPKA-certifikat för att få segla i Grekiska vatten. Nu har vi dragit ut DEPKA-blanketter för vår räkning. De är 15 sidor till antal! Det mesta är rena rama grekiskan då det står på grekiska. Men så finns ett par sidor att fylla i där det även står på engelska. Tillsammans med dessa blanketter, crewlist och den övriga dokumentationen som finns ombord så ska vi söka upp myndigheterna i Grekland och få dessa stämplade och godkända och betala 50 euro. Efter det är vi fria att segla i grekiska vatten i fem år, förutsatt att vi uppsöker myndigheterna på nytt varje år för en ny stämpel och avgift.

——————————————————————————————————————————————- 

Kapten har bytt olja och filter på motorn…det var dags, den har gått 250 timmar sedan första servicen som gjordes efter 50 timmar. Totalt har motorn gått 300 timmar. Han sköter om motorn som ett litet barn men fattas bara annat. Även vattenfilter och smörjningen till propelleraxeln är kontrollerad. Nu vet vi exakt vilken dieselförbrukning vi har på den nya motorn…1,5 liter diesel per gångtimme. Vår motor är således snål och ekonomisk…man får inte glömma bort att den transporterar runt vårt hem och hela vårt bohag som väger 18 ton.

Kapten skada läker fint, tackar som frågar…

Ja vad mer…jo vädret. Vi har perfekta vindar som sveper med oss i flera dagar. Planen är att gå rakt över till Grekland och vi pratar här om en seglats på 3-4 dagar i Wilmas tempo. Men så ser vi något vi inte alls gillar. Ett massivt åskoväder är utlovat mellan Sicilien och Grekland. Vi ligger kvar här i Siracusa och följer utvecklingen. Vad än, vi seglar inte i åska om vi kan undvika. Det gör bara dårar.

Skepp o Hoj!

Siracusa, Sicilien, Italien

Vi hade tillsammans med vår vän bestämt oss för att göra en utflykt med bil på Sicilien innan avfärd mot Grekland. Risken som långseglare är att man bara ser hamnar, vatten och ankarvikar. Nog för att allt det blå är vackert, men ombyte förnöjer och bilden av det besökande landet blir nog mer komplett och intressantare med en tur inåt land.

Vi fann vår hyrbil nära vår dinghy-dock (parkeringsplats för jollar) och snart var vi på väg. Vi hade några önskemål för dagen. Först ville vi söderut, till den stora katedralen i Noto. Den är med på UNESCOS världsarvslista.

Ut på vägarna och Kapten Betong som var vår chaufför kom snart in i italienarnas körstil. Det tog säkert Kapten en kvart att sluta skratta för här kör de enligt devisen att alla regler är till för att brytas. På enfiliga vägar så kan man köra tre i bredd bara det finns plats, eller så lånar man yta av mötande körbana. Avstånd till framförvarande bil existerar nästan inte, utan ryckigt så får man tokgasa eller tvärbromsa för att hinna med i tempot. Blinkers är till för att glömmas bort. Det bästa tyckte Kapten med att det var lite av djungelns lag som gällde var att det aldrig kan bli fel. Så Kapten körde på och gjorde som de andra bilisterna. Han hävdade sin plats i trafiken och bad inte om ursäkt om det blev lite trångt eller småfel. 

Vi passerade en plats som heter Avola och då klack det till i Styrman Pimpsten. Avola! Det måste ju vara härifrån den italienska druvan Nero d´avola kommer! Det är en mörkblå druva och översätter man så betyder det ju ”den mörka från Avola”. Tänk vilka insikter man kan få av att rusa fram på italienska landsvägar.

Snart var vi framme i Noto. Nu råkar Italien krylla av katedralen och när vi frågade oss fram så pekade folk vänligt med fel mot en annan katedral som låg alldeles intill vår parkerade bil. Vi passade då på att stanna upp och lite närmare på den lite mer oansenliga byggnaden. Sen slog vi oss ner på ett anspråkslöst café. Ägaren, en stor och vänlig italienare utan engelska i sin vokabulär, servade oss cornetto (croissant) och panini med ost och skinka. Till detta fick det bli en cappuccino. Vi satte oss vid ett av borden ute på trottoaren och där fann Kapten en dagstidning. Han tog upp den och läste om det svenska valet. Läste och läste…det var en italiensk tidning, sa vi det?! Men det var en bild på Jimmie Åkesson och artikeln handlade om de många röster som svenskarna lagt på Sverigedemokraterna. En världsnyhet och artikeln visade även en tabell över de olika EU-ländernas populistiska partier, där de ve och fasa gått på frammarsch under senare år. En utveckling vi inte alls gillar.

Med kaffet urdrucket så promenerade vi till den rätta katedralen, en kort promenad på fem minuter. Vår vänliga caféägare hade förklarat vägen för oss (jo…och det går på något sätt fint att kommunicera på italienska fast man inte kan språket).

Katedralen i Noto är stor, hela dess område med vackra byggnader är imponerande. Men…så värst gammal var ju inte detta världsarv…den hade kollapsat vid något tillfälle och var egentligen ett modernt återuppbyggt verk. Fint det med men diskussionen föddes oss vänner emellan huruvida den borde vara med på UNESCOS lista eller inte.

Nöjda letade vi upp vår bil och så körde vi norrut igen, förbi Siracusa och storstaden Catania och upp mot Messina. Där svängde vi av mot Taormina, en vacker liten bergsby och en riktig turistmagnet. Här var Styrman P på besök år 1989 och hon kände igen sig även om det då bara var på ett endagarsbesök. Hon hade nämligen vunnit en resa via jobbet och där ingick det en utbildning. Styrman P mindes att Taormina var pittoreskt och att det fanns mycket keramik att köpa. Så här närmare trettio år senare så stämde det fortfarande.

Kapten som besökte Taormina för första gången blev glatt överraskad. Trots alla turister så var det en synnerligen trevlig plats med folkvimmel och härlig atmosfär. Utsikt över vulkanen Etna och Messina-sundet gjorde inte saken sämre.

Vi slog oss ner för en sen lunch vid ett av Taorminas mysiga små hak. Vi ville ha pasta och därmed basta. Lasagne till Kapten och Pasta Penne di Taormina till Styrman P. Som ni säkert noterat så har vi sedan vi kom till Sicilien och dess tillhörande öar passat på att inmundiga vällagad italiensk matkonst lite mer. Det vore ju en dödssynd att vara här i flertalet veckor och inte då passa på att njuta.

Mellan bord och stolar så träffade vi Anastasia, ägarinnan som driver restaurangen tillsammans med sin italienska man. Jisses, hennes tiramisu var den bästa någonsin…det ska tydligen vara en ryska inblandad för bästa resultat. Hennes tiramisu var inte så galet söt och det tilltalade oss och hon bekräftade detta också, att det var ett medvetet val att minska på sockermängden. Ja maten var utsökt, hennes man kunde sin pasta och vi bytte lite kontaktuppgifter. Anastasia visste en del om farbara vattenvägar i Ryssland och vi fick hennes kort så kan vi kontakta henne ifall vi behöver tolkhjälp om och när Wilma seglar i ryska hemmavatten.

Intill Toarmina uppe på ett berg ligger in liten by högst uppe på toppen. Den heter Castelmora. Vi tog serpentinvägarna dit och njöt av utsikten och förundrades över att det byggts byar så otillgängligt. Kunde det vara för att man förr ville komma ifrån hettan om somrarna? Temperaturen var betydligt mer behaglig här och luften klarare. Eller hade man tagit tillflykten hit vid något av Etnas utbrott och blivit kvar? Men det måste dcok vara ett riktigt busväder med hård vind emellanåt under vintrarna gissade vi. Utsikten gick inte av för hackor. Men klockan började bli mycket så vi packade strax in oss i bilen igen och tog oss tillbaka till Siracusa och våra väntande båtar.

Klockan tjugotvå på kvällen var vi tillbaka på Wilma, nöjda och trötta efter en heldag på Sicilien. Vi gillar Sicilien och vi finner italienarna okomplicerade och mer öppna och glada jämfört med Sardinien. Turisterna verkar mer enkla här också då Sardinien i vart fall kring båtfolk gärna visar snobbighet i sina fina Rivas-båtar och lyxyachter. Så kanske att sarderna på Sardinien är lite mer trötta på turister. Här på Sicilien är våra upplevelser enkom positiva, det går lätt att komma in med jollen till strand och kaj. Det är lätt att göra sig av med sopor. Italienarna här är nyfikna och kontaktsökande och de är hjälpsamma och glada. Hade vi inte seglat hit till Sicilien och besökt Vulcano och Stromboli så hade vår bild av Italien som seglarland inte alls blivit samma och lika positiv. Heja Italien! Vi gillar dig…gud hade en bra dag när han skapade landet som ser ut som en stövel. Särskilt stenen visade sig vara fin! Och sen maten…dra på trissor…vi finner inga ord…men den italienska maten är väl kanske typ…BÄST!

 Här kommer fler bilder från vår utflykt, se och njut av ett fantastiskt Sicilien…

 En ensam blomkruka i trappan…

 

 Vackra takmålningar i Katedralen…den är till stora delar rätt modern efter det att taket kollapsat och sen blivit återuppbyggd…

 

 

Kupoler och takmålningar...

 

Imponerande byggnader i Noto…

 

En vacker gränd i Noto…

 

Ut på de italienska vägarna…här var det dock lugnt i trafiken…

 

 God mat i Taormina…

 

 Gossar som är glada i mat…(alla tre)

 

 Tiramisu…galet gott!

 

 Anastasia minglar runt bland sina gäster och ser till att de mår bra…hon pratar italienska, engelska och ryska...

 

En italiensk cappuccino…

 

Mätta minglar vi runt i Taormina…

 

 Gott om keramik i Taormina…

 

Styrman P tar en selfie…

 

 Det här är bergsbyn Castelmola…

 

 Där nere ligger Taormina…

 

 Kapten och utsikten…

Styrman Pimpstens fot och avgrunden…

 

 Italienska serpentinvägar…

 

 Messina-sundet skymtas…

 

Nöjda och mätta med vår utflykt så åkte vi hem…vi tog oss ner för berget och ut på vägarna till väntande Wilma i Siracusa (Syracusa)…

 

 

Skepp o Hoj!

Syracusa, Sicilien, Italien

Syracusa är en synnerligen mysig stad. Den gamla stadsdelen som heter Ortigia har anor från 700-talet före kristus och den finns med på UNESCOS världsarvslista. Den gamla stadsdelen är fylld av smala gator där vackra gatulampor lyser upp gränderna och små restauranger trängs i varje ledig hörna.

Att Syracusa är med på UNESCOS Världsarvslista kan vi förstå…

 

 

 

Vi passade på att fira vår bröllopsdag. Inte alls för att vi har bröllopsdag för den inträder om si så där 11 dagar. Men vi ville inte missa denna fina chans att få insupa en atmosfär lik denna med god mat och dryck. Precis på det bästa sätt som bara en italienare vid spisen kan. Vi må säga mycket om italienare och Italien. Men laga mat gör de i världsklass, en plats som de möjligtvis bara delar med fransmännen.

 Glad i Syracusa…

 Inte bara vi är förälskade…

För ett tag har vi svårt att välja restaurang…

 

Före vi slog oss ner vid en av stadens små restauranger så gick vi en lång promenad och tittade på folkvimlet. Hela stan kryllade av promenerande människor, inte sällan hand i hand och med förälskelse i blicken. Jo detta är en romantisk stad där rekvisitan, arkitekturen på de gamla husen med ornament och de vackra vyerna ut över havet skulle kunna få vem som helt att bli religiös, eller i vart fall förälskad. Här ryms ett stycke stor historia då Syracusa är födelsestad åt såväl Santa Lucia som vetenskapsmannen Arkimedes.

 Vid den här restaurangen slog vi oss ner…högsta mysfaktorn!

 

 Lamm…fantastisk goda och kött från gräsbetande djur är det bästa… Det var så gott så nackhåren reste sig…till åt vi sallad…

 

 Dessert…?! Vi är på Sicilien nu, klart vi vill äta Tiramisu…

 

 

 

Som extra guldkant på vår vistelse här i Syracusa så mötte vi häromdagen en seglingslegend. Vi såg en svenskflaggad båt inne i hamnen och vi gick fram och pratade med kaptenen ombord. Han var supertrevlig och han hade så mycket intressant att berätta kring segling och fina platser att besöka. Långt in i samtalet så presenterade vi oss lite närmare för varandra och det visade sig vara Lars Hässler. För er som inte seglar så säger er namnet sannolikt inget. Men för oss seglare så skulle vi vara mycket förvånade om det inte står någon av hans böcker i varje svenskt skeppsbibliotek. Så även på Wilma. Vi skrattade gott. Seglarvärlden är inte så stor som synes. Tyvärr så skulle han segla iväg redan nästkommande dag så vi hann inte få en av hans böcker signerad, det hade annars varit trevligt. Men vi stöter nog på honom på nytt i framtiden för han såg inte ut som en man som tänkt sluta segla.

Syracusa by night…

 

 Dags för oljebyte innan vi seglar till Grekland, Kapten har köpt olja…

 

Förutom att upptäcka Syracusa stad så passar vi på att förbereda oss inför nästa seglats. Vi väntar på ett seglingsfönster långt nog för att ta oss ända till Grekland. En seglats på 3-4 dagar. Vi har bunkrat diesel, vatten och en massa mat. Vi har funnit två supermarkets med brett sortiment och bra kvalitet till låga priser. Vi tror nämligen att Greklands öar inte alls kommer kunna erbjuda oss detta, då allt måste flygas in eller transporteras med båt. Detta ihop med turismen gör att matpriserna stiger vill vi tro. Syracusa verkar trots sin turism även vara en stad som vanligt folk bor i. Dieseln kostar här 1,56 euro per liter, vilken vi ändå får säga är helt ok jämfört med 1,92 på Sardinien. Det kan tyckas lite dyrt oavsett men då får man inte glömma att vi var inte slut på diesel när vi kom hit. I tanken låg det Gibraltar-soppa till det fantastiska priset 6 kronor litern. Sedan vi lämnade Sverige har vi inte tankat Wilma så många gånger, dels drar motorn inte så mycket samt att vi i största mån försöker segla. Framdrift med hjälp av vind är gratis.

Här skiner solen het igen. Enligt den italienare Styrman P mötte utanför en restaurangtoalett så beror hettan på Siroccon. Det är varmt, fuktigt och kvavt om eftermiddagarna och nätterna sover vi nakna utan täcke. Lite skillnad mot er där hemma kan vi gissa nu när september månad snart kommit halvvägs.

Ja detta var en liten rapport från oss. Vi hör av oss igen innan vi kastar loss mot nytt land och nya äventyr. Lycka till vid valurnorna och rösta nu med hjärtat! Vi seglar i andras vatten och här är vi utlänningar. Människor här välkomnar oss och de har tålamod och acceptans med att vi inte kan språket och kulturen. Låt oss visa samma fina humanism och inte ge vår röst till främlingsfientliga partier. Världen blir så mycket vackrare då. Som en färggrann palett full av liv och brokighet. Vi svenskar är rätt bleka och grå utan mångfalden vi får genom att inkludera alla i samhället, oavsett kön, ursprung och sexuell läggning. Var inte så grå och trångsynt, det är livet alldeles för kort för!

Skepp o Hoj!

(… med svenskintresse…)

Det är mycket smärta och hjärta i filmen, dramatik med vulkanutbrott (jo det blev ett riktigt vulkanutbrott på ön när de höll på att spela in filmen) och faktiskt en helt underbar filmsekvens där byns män fiskar tonfisk. Den realistiska filmscenen av tonfisket är idag berömd och en viktig dokumentation för framtiden. Att Kapten ombord på Wilma inte fångar nämnvärt mycket fisk beror inte på hans okunskap eller ointresse (även om man lätt kan tro det). För när man ser scenen där stora tonfiskar hoppar i stim så det skvätter under vattenytan, ja då förstår man att haven på den tiden var fantastiskt rika på fisk. Tonfiskar som är mans-stora och som måste vägt uppåt hundra kilo styck.

Annars är väl filmen som man kan tänka sig när den är från 1950 och svartvit. Dåtidens filmteknik låg milsvida från dagens och filmen kan uppfattas som dåligt bearbetad. Det är lätt att man tappar intresset och istället går ut i köket och sätter på en kopp kaffe. Men vi fann den nog rätt så intressant ändå.

Just denna film har något över sig som andra saknar och det är definitivt inte det som sker på duken, utan det som utspelar sig bakom. Ett hett kärleksdrama med hämnd och svartsjuka. Minst lika het som vulkanen själv.

Vid den här tiden var Ingrid Bergman redan mycket stor, framför allt i USA. Hon var erkänt duktig och hon var vacker och allting var så till synes perfekt. Hon var gift och hade barn och var framgångsrik. Men så såg hon en film av Roberto Rossellini och Ingrid blev betagen och beslutade sig att skriva ett brev till regissören. Ingrid berättade att hon var en känd skådespelerska och gärna ville jobba för honom, att hon pratade mycket bra engelska, var hyggligt duktig på tyska och franska men kunde bara ett ord på italienska, ”Ti amo” (jag älskar dig). Roberto föll för det charmiga brevet.

Detta ledde till att Ingrid fick huvudrollen i regissörens nästa film, Stromboli. Roberto var vid tidpunkten gift med Anna Magnini, en annan stor italiensk filmstjärna. Anna blev rasande dels för att hon från början var tilltänkt för rollen, nu blev den plötsligt tilldelad den unga svenska filmstjärnan. I sin svartsjuka lyckades Anna övertyga en annan italiensk regissör om att göra en annan film och då med henne i huvudrollen. Filmen hette Vulcano och den spelades in under samma sommar, på en av grannöarna till Stromboli. Hur sjukt är inte det?  Det gjordes alltså en till film av samma karaktär under sommaren 1949. Även den ett vulkan- och kärleksdrama i stil med Stromboli. De båda filmerna hade premiär samma vecka i Rom. Vem som stal filmidén från vem har det tvistats om. Men helt klart var att det pågick ett krig, ett hett svartsjukedrama med hämnd och rivalitet som ingredienser.

Det slutade inte bättre än att Ingrid och Roberto blev kära i varandra och innan sommaren var över så var Ingrid gravid. I USA blev det en stor medieskandal och ingen ville längre ge Ingrid några filmroller. Ärendet var till och med uppe på senatornivå med krav om total bannlysning av alla filmer Ingrid Bergman medverkat i. Nu skedde detta aldrig men det skulle dröja sju år innan amerikanarna förlät Ingrid för otrohetsaffären med Roberto Rossellini. Ingrid skilde sig från sin tidigare man, Petter Lindström och hon flyttade med Roberto till Rom. De gifte sig men äktenskapet varade inte i så många år.

Det finns ytterligare en film förutom Stromboli och Vulcano, en dokumentär som handlar om detta svartsjukedrama och den heter ”The war of the Vulcanoes” och den hade premiär 2012.

Huset som Ingrid och Roberto bodde i under sommaren 1949 ligger inte långt från torget. De är ett litet gulligt rödmålat hus med vita detaljer. På väggen höger om dörren sitter en marmorskylt där man kan läsa att det var här de bodde. Ingrid var mycket omtyckt av lokalbefolkningen och baren på torget har döpts efter henne.

Vi tackar Stromboli för dessa dagar. Vi har tagit platsen till våra hjärtan trots att den till mångt och mycket lever av turism (vi brukar inte imponeras av turisthak men Stromboli har förblivit genuint och äkta). Vi har under vår vistelse här inte heller skrämts av att vulkanen tillhör en av världens mest aktiva, med ett mindre utbrott var 20 minut (man ser en rökpelare stiga från kratern likt en gammal man puffar på sin pipa). Var 5-10 år sker ett större utbrott med lavaflöden på utsidan av vulkanen. Här har vi ätit den godaste pizzan någonsin. Här har vi ätit galet god glass, även den hamnar som nummer nummer ett. 

Stromboli är värd en omväg. Nästa gång vi kommer hit kanske vi tar en guidad tur upp till kratern. Men det hinner vi inte nu för i morgon kastar vi loss och tar en tvådagars segling till Sicilien.

Vi hör av oss igen när vi kommer till Maffia-landet. Då får man se upp så man inte vaknar med ett hästhuvud i sängen…

Här kommer fler bilder från vår vistelse på Stromboli. Håll tillgodo;

Stranden är full av små fiskebåtar…Stromboli saknar hamn och det finns bara en kaj för av- och påstigning…

 

Mellan husen så skymtar man toppen vulkanen…

 

Vi gick in i kyrkan som ligger intill, ljus och fin och smakfullt dekorerad…

 

Vi passade på att äta en sista pizza i Italien innan vi seglar vidare…vi föll pladask, godare pizza finns inte på jorden. Åk hit! (vi slank in på restaurangen som ligger precis nedanför mataffären) Här är Kaptens ”Fyra ostar”…

Wilma och Vaare i ankarviken…

 

Dagligen kommer turister som lämnas av på kajen. Många väljer att ta en guidad tur upp till toppen av vulkanen för att se brinnande lava i kratern…andra vill ta till sig god mat och kultur. Oavsett, Stromboli har något för alla…

 

 

Alla gator är smala och kantas av murar och grönska…

 

Vi köpte glass och vi föll pladask! Den godaste glassen vi någonsin ätit finns här. De tillverkar glassen i rummet bakom butiken. Glassen ligger i rostfria kylda kärl där du inte som brukligt ser hur glassen ser ut. Enormt smakfullt och stilrent och hygieniskt. Inget kladd. Kön ringlade sig ut på gatan (glassbutiken ligger också precis nedanför mataffären – mitt emot restaurangen med världens godaste pizza).

 

Styrman Pimpstens glassval…GAAAH! Vi hamnade i glassriket (mycket roligare än glasriket i Småland)

Smala gränder…vi njuter av ett spännande Stromboli…

 

En vacker grind…

 

En restaurang som är döpt efter Ingrid Bergman…

 

Här bodde Ingrid Bergman och Roberto Rossellini…det uppstod kärlek och deras otrohetsaffär skapade rubriker världen över…

 

Men här på ön så sägs det att sommaren 1949 var magisk, med ett helt filmteam här och en världsberömd skådespelerska. Det gick hett till, såväl i vulkanen som mellan regissören och Ingrid. Hon är och var mycket omtyckt här på ön!

 

Stromboli seglar upp som ett av våra favoritplatser så här långt, vi kommer aldrig att glömma dessa dagar. Ett minne för livet (men man gör nog gott i att inte stanna för länge för ön är liten och snart gjord)

 

Skepp o Hoj!

Stromboli, Liperiska Öarna, Italien

Idag har vi varit i land och utforskat ön Stromboli. Men vi håller er på halster ett tag till med vad denna plats har att erbjuda.

För nu först vill vi visa er en liten film vi satt ihop från dagarna vi seglade över till Vulcano. Glöm inte sätta på ljudet. Därefter följer ett inlägg där vi redovisar för augusti månads utgifter, samt ett inlägg på temat ekonomi. För många som vill långsegla så finns bara knapphändig information att finna för vad det kostar att leva detta liv. Vi saknade sådan information för egen del. Så här kommer lite tankar kring ämnet ekonomi, och hur vi ser på de val vi gjort åren innan för att komma hit. Men först…filmtajm!

Härlig film så säg, där vi kan simma och bada i azurblått vatten. Men så har det inte alltid varit…för…

…vi prioriterar alla olika i livet och får därför olika resultat…

När man hör om personer som på ett eller annat sätt lyckats ta ett steg åt sidan och downshifta, för att få mer fritid eller kunna leva ut sin dröm, då är det lätt att missa att det bakom inte sällan ligger ett hårt arbete.

Här kommer en redovising för de utgifter vi haft under augusti månad. Vi bestämde redan innan augusti månads inträde att hålla igen lite mer, utan att för den sakens skull sänka livskvaliteten. Vi ville se hur lågt vi rimligtvis kan ligga under den dyraste månaden i Medelhavet. Livskvalitet för oss är att få äta en varierad och näringsrik och god kost, samt av att få njuta av ett gott glas vin när kvällen inträder. Att sova gott och länge också, fast detta påverkar ju inte plånboken primärt. I övrigt så kan vi nog vara rätt så tjockskalliga, vilket vi kommer att berätta lite närmare kring.

Det här med pengar är väldigt hemligt, få vill berätta…men alla vill höra. Därför lättar vi lite på locket kring hur vårt recept har sett ut för att kunna genomföra en sådan här livsstilsförändring.

Så här landade vi i augusti. Vi hade 21 konsumtionsfria dagar på månaden.

Mat 324 euro (inkluderar hygien och kemtekniskt)

Öl/Vin 24,5 euro (inhandlat i mataffär)

Café o Restaurang 9 euro (fördelat på två besök)

Bensin/Diesel 40 euro (bensin till utombordaren)

Hamnhyra 0 euro (samtliga nätter på svaj)

Elkostnad 0 euro (gratis sol och vindkraft)

Transport övrig 0 euro (vi har cyklat istället för att ta buss/hyra bil vid utflykter)

Sport/Fritid 0 euro (naturen är gratis)

Medicin/Hygien 0 kr (hygienartiklar ingår i matkostnaden, vi klipper oss själva)

Tvätt av kläder 12 euro (vi handtvättar normalt men nu passade vi på att även tvätta lakan och stora handdukar)

Totalt 409,5 Euro

Målet var att ligga under 400 euro för månaden, men vi behövde köpa bensin till utombordaren samt att maten på Sardinien på sina ställen kostat nästan som därhemma. På några ställen har vi varit hänvisade matbutiker i turistområdena. Dyrt! Skulle vi (men det vill vi inte) välja att leva ett liv mer baserat på en kost gjord på mjölmat (mackor, pannkaka , pasta och pizza) istället för bra proteinkällor (fisk, kött och ägg) med en stor mängd härlig frukt och grönt så skulle vi säkerligen kunna halvera vår matkostnad. Men detta vill vi så klart inte, vi är övertygade om att vår goda hälsa i mångt och mycket hänger ihop med att vi äter en varierad och nyttig kost där vi får i oss alla de vitaminer, mineraler och andra byggstenar som en kropp behöver för att bibehålla en god hälsa.

Förutom våra månatliga utgifter för att leva så har vi en kostnad för mobil/bredband och ett par försäkringar. Men dessa redovisar vi inte här då de inte är rörliga och de går på ett helt annat konto (bredband, två personförsäkringar och en båtförsäkring). Men för den som är nyfiken så kan vi berätta att vi bara använder en mobil numera och vi köper 100 GB surf per månad till en total kostnad av 449 kr. Vi får här fantastiskt mycket för pengarna. Men då ska man veta att vi inte kan ringa till varandra…det funkar fint för oss. Från denna mobil internetdelar vi sen till våra andra enheter.

Så varför då snacka om pengar? Jo, emellanåt så får vi höra kommentarer som ”men ni har ju alltid haft pengar” eller ”det är ju mycket lättare för er som har ett sparkonto”. Nu i dagarna fick vi en sådan kommentar. Det är något som många inte verkar förstå. Jo, det sant att vi kunnat sälja vår förra båt som vi renoverade, där vi la ner 18000 arbetstimmar i form av blod, svett och tårar och en jäkla massa satsade sekiner. Då fick vi igen lite av det tidigare satsade kapitalet. När vi renoverade den förra båten så arbetade vi alla dagar i veckan, vid sidan av våra lönearbeten, i närmare sju år tid. Varje dag bortsett från kanske en vecka om året. Inte sällan stod vi sent på fredagskvällarna och plastade med styréndofterna tungt hängandes kring huvudet eller så klängde vi utanpå fartygets skrov med skruvdragaren i högsta hugg i ett strålkastarsken…detta medan andra gjorde andra val i livet vid samma tidpunkt. Och det är här vi vill mena att det är inte någon skillnad på oss och er. Annat än val av prioriteringar.

Vi vill mena att alla kan i högre grad nå sina mål och drömmar, mer än de flesta själva tror. Är målet riktigt högt uppsatt så måste det också smaka lite skit i munnen för att använda ett lite grövre språk. Våra prioriteringar är ingenting vi alltid berättar om, det är väl helt enkelt inte så skoj alla gånger. För de är väl på gränsen för vad folk tycker verkar normalt för ett medelålders par i Sverige, i modern tid. Men idag, när vi simmar här i det azurblåa vattnet runt båten och ser på vackra solnedgångar så är det ju lättare att berätta…nu när andra kan se att vi nått våra mål (och man kanske inte helt blev idiotförklarad trots allt).

För länge sedan började vi lägga om vår ekonomi. Vi slutade leva på 30 dagars kredit som många andra gör utan att veta om det. Ta exemplet med tankkort (betalkort för tanka bilen). Hur många har inte ett sådant. När du tankar så kommer det en räkning och så betalar du den på faktura månaden efter. Vad många inte tänker på är att du körde upp bensinen redan månaden innan. Vi började därför att betala bensinen direkt, antingen kontant eller med bankkortet där det dras direkt från kontot. God vän av ordning säger nu att det blir ju dyrare, för då går du miste om rabatterat pris på bensinen. Bullshit! Bara ett säljknep från bensinbolagen för att binda dig som kund till deras kedja.

Avsluta alla prenumerationer. Vän av ordning säger; men det är ju billigare att prenumerera, man får två lösnummer gratis på året. Bullshit. I verkligheten så hade du, om du måste stappla dig iväg till affären varje gång för att köpa tidningen, bara köpt sex eller sju nummer istället för tolv. Du är på semester, du glömde bort eller orkade inte. För vår del så övergick vi till att enkom läsa över internet och på biblioteket (Vetandets Värld och liknande tidningar finns på bibblan också kan vi upplysa om).

Sen skalade vi av alla andra kostnader och ifrågasatte dem, stora som små. Bil eller inte? Vilken bil i så fall? Till vilken kostnad? Kläder? Försäkringar? Nöjen? Bostad, hur stor och till vilken kostnad? Varenda rad i vårt utgiftsblock har vi funderat och tagit beslut kring. Ta exemplet bil, vi hatar lån och vill inte låna till bil. Så då får det bli en billig bil, ful som faen och som dina barn kommer att skämmas över. Bostad, behöver man egentligen så stor boyta? Vi har under åren bott i pyttesmå lägenheter, inte sällan ett rum, max två men då med hemmavarande barn. Under fyra månader så bodde vi på ett betonggolv i en industrilokal till 0 kronor, till förmån för något vi hellre ville ha för de 30.000 vi då kunde spara. Vårt absolut sämsta boende, vi vaknade om nätterna av stora spindlar som sprang över oss. 

Kostnad för att klippa håret? Va fasen, har du inte en sax i din kökslåda? 0 kronor. Vi går aldrig till frisören. Ahh…vet du inte hur du klipper dig själv…börja så ska du se att med tiden så blir du en fena! Men du ser kanske ut som ett åkerspöke tills du fått in snitsen. Styrman Pimpstens barn har fått agera försökskaniner som små. Övning ger färdighet och barnen har inte sagt upp bekantskapen med mor.

Med ett enormt spann mellan inkomster och utgifter, när man en dag kommit så långt, så kan man som två inkomsttagare lätt börja leva på 75-80 procent av den enes låga knegar-lön. Resten av pengarna kan man använda till att investera i projekt eller spara. Inte gjort i en handvändning, särskilt inte om du är låst till avtal som tar tid att krångla sig ur. Men de flesta kan ställa om sin ekonomi på fem år eller så. Lite intressant är att vi under flera år har levt under existensminimum sett utifrån myndigheternas kalkyler.

Nu behöver ingen göra exakt som vi, en del ting har varit i marginalen för vad vi själva tycker är skoj alla gånger. Men målet har ju varit att kunna nå högt uppsatta planer och drömmar, detta har vi gjort genom hårda prioriteringar. Rätt fokus ger resultat. Ett annat fokus ger ett annat resultat. I vår strävan att nå våra mål så har vår absoluta styrka varit att vi dag efter dag hållit kvar vid våra mål och inte vacklat. Samt att vi är extremt snabba på att upptäcka om nya utgifter smyger sig på. Typexempel är väl när man faller för att köpa en kaffemaskin som kräver kaffepuckar, sådana där laddningspatroner med extra fin arom. Sakta tickar en ny kostnad in, dina patroner ger ett skyhögt pris per kopp. Allt medan ditt goda kaffe smakar ungefär samma som det du får på att brygga kaffe med melittafilter med hållare över en kanna. Ja ni förstår.

Så det är inget fel med något. Det är bara olika prioriteringar. Och i och med det olika resultat. Så när människor sätter på sig en offerkofta och menar att vi bara haft tur eller råkar ha fördelar som andra saknar, så ser vi lite rött. Vi har prioriterat hårt och annorlunda helt enkelt. Som te, där vi gärna dricker ett gott och bra Earl Grey-te. Vi delar alltid tepåse (eller brygger du i kanna så får du ut mer än två koppar på en påse). Således så får du dubbelt så mycket te för din satsade peng. (Men är du gäst hos oss så måste du inte dela tepåse med oss). Med tiden så sätter sig de nya vanorna och du ser dem inte längre som uppoffringar, på samma sätt som du tycker din dyra kaffemaskin och extra tv-kanaler är en mänsklig rättighet som du inte vill släppa taget kring.

Sen säger många att vi är praktiskt lagda. Vi föddes inte praktiskt lagda, vi har arbetat oss till det.

Vi vill mena att fast vi klipper håret på oss själva och delar tepåse med varandra, inte äger bil utan envisas att segla och bara använder en mobil i hushållet – så lever vi ett högkvalitativt liv. Vi har kunnat betala tillbaka till oss själva efter sjukt hårt arbete under tio års tid, där vi idag kan njuta av fri tid och fantastiska upplevelser. Men visst, ibland har vi hårt väder här på svaj och det gungar något så förskräckligt ombord. Då får man påminna sig om att det är vårt eget fria val och det är bara att härda ut. Vi har legat på ankare i snart fyra månad nu, varje natt! Klapp på axen!

Så här kommer en morot till dig där vi vill mena att du kan mycket mer än du tror. Det är bara att gå hem och göra läxan och börja gräva där du själv står och vägra ta på dig offerkoftan. Det finns inga genvägar. Blötlägg ärtor och koka ärtsoppa istället för att köpa pizza på avhämtning. Ifrågasätt varenda utgiftspost du har. Lär dig lösa saker själv, renovera och laga eller utbilda dig. De flesta människor som lyckas, har lyckats genom ett envist fokuserande och stora uppoffringar. Där man oftast satsat på något som kan generera något större tillbaka en vacker dag.

Så. Det var lite om vårt recept för att nå högt uppsatta mål.

Är du nöjd där du står, grattis. Det är inte fel att leva ett ”vanligt” liv heller. Det är lyx att ha vatten i kranen och kunna sitta på en toalett som folk utan att behöva rida på en rodeohäst varje gång. Glöm inte bort vad du har! Var tacksam för det du har! Vi tenderar bara att tro att alla andra har så mycket större och bättre möjligheter. Men lösningen sitter du på själv!

Skepp o Hoj!

(Detta var den sista månaden vi redovisar våra utgifter utåt, det fyller inget syfte längre utan vi ville visa på hur mycket det rimligtvis kan kosta att långsegla i Medelhavet. Som en liten vägledning. Så får man lägga till och dra ifrån för det som man själv väljer. Vi ville redovisa för den dyraste tiden på året och från platser där det inte enkom är billigt att vistas på samt att sporra oss själva till att inte falla för turisttrycket).

(…fascinerar oss med sin vildhet, så till den milda grad att kapten fick taggar i läppen …)

 Vulcano, Liperiska Öarna, Italien

För att inte väcka irritation hos badande gäster så valde vi att paddla in till stranden. Endast ett fåtal hade nyttjat solstol och parasoll men över lag så var stranden högst sporadiskt besökt. Skyltar med text avslöjade att här fanns en restaurang att finna i närheten. Vårt ärende var att se om vi kunde slänga sopor, finna vatten och kanske äta något enklare.

Ingen skällde på oss när vi drog upp jollen i bortre ändan av stranden. Vi promenerade i den finkorniga kolsvarta sanden och vi fann under de stora träden i slänten en hydda. Ett hus vore nog för avancerat att kalla byggnaden. Med bardisk och enkel meny och några enkla bord utanför så hälsade en glad italienare på oss. Ägaren till stranden och restaurangen. Han skulle strax stänga för dagen men vi var välkomna åter nästkommande dag.

Vi passade på att slänga våra sopor i de stora och rejäla avfallstunnorna som tacksamt stod utplacerade på stranden. Det var skönt att få fast mark under fötterna och vi passade på att ta oss en promenad. Så fel vi haft när vi kom inseglande. Vi tyckte ön Vulcano mest såg ut som en svart hög av sten och sand. Här fann vi blommor i alla dess färger, vinrankor med dinglande klasar av söta druvor, fikonträd och granatäpplen. Olivlundar och den lilla dekorativt stenbelagda vägen kantades av mogna kaktusfrukter. Kapten tog och mumsade på en av frukterna men fick små taggar i läppen…här behövdes ett par handskar och en kniv för att attackera de självförsvarande rödgula frukterna. Tankarna förde oss till Edens Lustgård och var än vi gick fann vi något att äta. Då det var länge sedan vi besökt en mataffär så led vi brist på färsk frukt och grönt ombord. Nu kunde vi gå och plocka och äta utmed vägen. Medicinalväxten Aloe Vera och citrusträd stod lite här och där. Nu var det någon som ägde dessa marker, denna fantastiska plats med såväl vild växtlighet som fina fruktodlingar, det var samma man vi tidigare mött i restaurangen. Med så mycket gott i överflöd så tänkte vi att han nog förlåter oss för vårt tilltag, bara vi blir hans kunder.

 Sugen och hungrig, lite kli och stick får man acceptera…

 

Var än vi promenerade så kändes ön både vild och tam på en och samma gång, genuin och oförstörd. Vi hade från ägaren fått veta att det bor 500 personer på ön, men här på den södra sidan så var det glest mellan hus och människor.

 Glada gossar på Vulcano…

 Granatäpplen…

Söta vindruvor…

 

Nöjda promenerade vi ner till stranden och väntande jolle, det hade börjat skymma. Kvällen avslutade vi hos vännen på Vaare, där vi grillade de fiskar vi tidigare köpt från fiskegubbarna som kommit förbi Wilma under eftermiddagen. En god natt väntade, den första med rejäl sömn efter överseglingen från Sardinien.

Halstrad fisk med kokt potatis, smör och salt och peppar…

 

Dagen därpå var vi tillbaka. Vi gick upp till restaurangen och där slog vi oss ner. Vi beställde paninis med öns delikatesser. Färska tomater i överflöd och färsk basilika, röd lök, oliver, tonfisk, kapris och mozzarella. Allt lagt på ett nybakt bröd i sin enkelhet. Det smakade fantastiskt, fina råvaror gör skillnaden. En flaska Aqua Minerale och en karaff med bondens och tillika restaurangägarens egna vin. Ett friskt vitt naturvin med snälla tanniner. Utsikten var bedårande. Framför oss i bukten låg våra segelbåtar i solskenet och i horisonten anade vi konturerna av Sicilien.

 Enkelt och gott…det behövs inte mer med fina råvaror…

 

 Vi och vännen på Vaare njuter av vin och mat…

 

 

 

Vi passade på att fråga om vi kunde få köpa lite vatten från restaurangen. Vi hade påpassligt släpat med oss några 20-liters dunkar. Inga problem, dunkarna fylldes och inga pengar ville de ha för besväret.

Glada i Vulcano…

 

Vulcano blev en glad överraskning för oss. Det är absolut så här långt en av resans bästa ställen. Men nu har vi dragit vidare och seglat norrut. Till ön Stromboli. Den nordligaste av de Liperiska Öarna, eller Eoliska Öarna vilket man nu föredrar att säga. Stromboli är känd för två saker…den aktiva vulkanen och att Ingrid Bergman spelat in en film här. Men om det berättar vi nästa gång.

Fler bilder från ön Vulcano kommer här;

 Oliver…

 

 En vulkan-ö…jord, mark och berg är svarta…

 

 Aloe Vera fann vi överallt…

 

 Överallt en bedårande utsikt…i horisonten ligger Sicilien…

 

Blommor…blommor…kunde inte fotografera alla…men njöt såklart av allt det vackra…

 

Fler blomster…

 

 Olivlundar…

 

 Häftig kaktus…

 

 En fin staty…men vad har hon på huvudet…???

 

 En ödla som vilar sig…

 

 Hmm…några fikon råkade komma med ombord på Wilma…

 

 Lika så färsk aloe vera…

 

 

Tack till Öivind, vännen på Vaare som bidragit med flera fotografier i inlägget. 

 

Skepp o Hoj!