(…fascinerar oss med sin vildhet, så till den milda grad att kapten fick taggar i läppen …)

 Vulcano, Liperiska Öarna, Italien

 

För att inte väcka irritation hos badande gäster så valde vi att paddla in till stranden. Endast ett fåtal hade nyttjat solstol och parasoll men över lag så var stranden högst sporadiskt besökt. Skyltar med text avslöjade att här fanns en restaurang att finna i närheten. Vårt ärende var att se om vi kunde slänga sopor, finna vatten och kanske äta något enklare.

 

Ingen skällde på oss när vi drog upp jollen i bortre ändan av stranden. Vi promenerade i den finkorniga kolsvarta sanden och vi fann under de stora träden i slänten en hydda. Ett hus vore nog för avancerat att kalla byggnaden. Med bardisk och enkel meny och några enkla bord utanför så hälsade en glad italienare på oss. Ägaren till stranden och restaurangen. Han skulle strax stänga för dagen men vi var välkomna åter nästkommande dag.

 

 

Vi passade på att slänga våra sopor i de stora och rejäla avfallstunnorna som tacksamt stod utplacerade på stranden. Det var skönt att få fast mark under fötterna och vi passade på att ta oss en promenad. Så fel vi haft när vi kom inseglande. Vi tyckte ön Vulcano mest såg ut som en svart hög av sten och sand. Här fann vi blommor i alla dess färger, vinrankor med dinglande klasar av söta druvor, fikonträd och granatäpplen. Olivlundar och den lilla dekorativt stenbelagda vägen kantades av mogna kaktusfrukter. Kapten tog och mumsade på en av frukterna men fick små taggar i läppen…här behövdes ett par handskar och en kniv för att attackera de självförsvarande rödgula frukterna. Tankarna förde oss till Edens Lustgård och var än vi gick fann vi något att äta. Då det var länge sedan vi besökt en mataffär så led vi brist på färsk frukt och grönt ombord. Nu kunde vi gå och plocka och äta utmed vägen. Medicinalväxten Aloe Vera och citrusträd stod lite här och där. Nu var det någon som ägde dessa marker, denna fantastiska plats med såväl vild växtlighet som fina fruktodlingar, det var samma man vi tidigare mött i restaurangen. Med så mycket gott i överflöd så tänkte vi att han nog förlåter oss för vårt tilltag, bara vi blir hans kunder.

 

Var än vi promenerade så kändes ön både vild och tam på en och samma gång, genuin och oförstörd. Vi hade från ägaren fått veta att det bor 500 personer på ön, men här på den södra sidan så var det glest mellan hus och människor.

 

Nöjda promenerade vi ner till stranden och väntande jolle, det hade börjat skymma. Kvällen avslutade vi hos vännen på Vaare, där vi grillade de fiskar vi tidigare köpt från fiskegubbarna som kommit förbi Wilma under eftermiddagen. En god natt väntade, den första med rejäl sömn efter överseglingen från Sardinien.

 

Dagen därpå var vi tillbaka. Vi gick upp till restaurangen och där slog vi oss ner. Vi beställde paninis med öns delikatesser. Färska tomater i överflöd och färsk basilika, röd lök, oliver, tonfisk, kapris och mozzarella. Allt lagt på ett nybakt bröd i sin enkelhet. Det smakade fantastiskt, fina råvaror gör skillnaden. En flaska Aqua Minerale och en karaff med bondens och tillika restaurangägarens egna vin. Ett friskt vitt naturvin med snälla tanniner. Utsikten var bedårande. Framför oss i bukten låg våra segelbåtar i solskenet och i horisonten anade vi konturerna av Sicilien.

 

Vi passade på att fråga om vi kunde få köpa lite vatten från restaurangen. Vi hade påpassligt släpat med oss några 20-liters dunkar. Inga problem, dunkarna fylldes och inga pengar ville de ha för besväret.

 

Vulcano blev en glad överraskning för oss. Det är absolut så här långt en av resans bästa ställen. Men nu har vi dragit vidare och seglat norrut. Till ön Stromboli. Den nordligaste av de Liperiska Öarna, eller Eoliska Öarna vilket man nu föredrar att säga. Stromboli är känd för två saker…den aktiva vulkanen och att Ingrid Bergman spelat in en film här. Men om det berättar vi nästa gång.

 

Fler bilder från ön Vulcano kommer här;

Skepp o Hoj!