(…låter som något romantiskt och lugnande men HUA..så är det icke!)
Palaia Fokaia, Grekiska fastlandet, Grekland
Meltemi…smaka på ordet…det låter som något romantiskt och lugnande. Men ack inte! Det är namnet på den vind som årligen uppträder i Egeiska havet och den uppkommer då det råder ett högtryck över Balkan och ett lågtryck över Turkiet. Vanligen från maj till oktober blåser denna meltemivind med mest intensitet i juli och augusti. Den kan blåsa många dagar i sträck, även i en hel vecka utan att släppa sitt grepp. Men som regel så lugnar sig vindarna under natten för att därefter bygga upp sig igen under sena förmiddagen och eftermiddagen.
För den som vistas i Cykladerna där Naxos ligger, finner sannolikt en skön svalka i meltemivinden under heta sommardagar. Men för en seglare så är det desto knepigare att hantera dessa vindar. Så även för färjetrafiken där denna inte sällan måste ställas in när Meltemi blåser för hårt.
På havet pratar man ofta om vindstyrka i enheten Beaufort. Den går i en skala om tolv där Beaufort 0 är helt lugnt och Beaufort 12 är orkan. Som seglare eftersträvar man att segla i Beaufort 3-5 (3-10 m/s) . Men dessa meltemivindar blåser inte sällan i Beaufort 6-7 (mellan 10-17 m/s) och kan även uppgå i Beaufort 8-9 i vindbyarna (17-24 meter per sekund). Man gör således klokt i att ligga och trycka i någon ankarvik medan meltemivindarna rasar som mest. Meltemivinden är alltid nordlig med svag variation åt väst eller öst.
Så det är det vi gör nu, vi ligger gömda bakom grekiska fastlandet strax öster om Aten. I viken där vi ligger blåser det nu Beaufort 6 inne i viken och det skummar friskt på vågorna runt båten. Det ryster och skakar i masten och vi har mycket kätting ute (10 x djupet). När det blåser så här mycket så lämnar vi inte Wilma. Så det blir inga roliga besök i land för att upptäcka och se intressanta ting och platser. För skulle en situation uppstå där något händer, kanske att vi draggar eller att något går sönder ombord, så finns vi till hands. Nu är vi trygga med Wilma och vi är aldrig oroliga, men det känns lite som att vi håller Wilma i handen medan ovädret varar. Inte bara hundar och barn ska vara trygga i livet, utan även båtar. Hon är ju trots allt vårt hem och vårt transportmedel och utan henne så blir vi ju strandsatta.
På söndag hoppas vi meltemi lugnar ner sig så vi kan segla vidare. Till Naxos har vi två dagsseglingar så vi är inte långt ifrån nu. Tills dess pysslar vi ombord och har det rätt så mysigt. Kapten håller på att installera en till vattentank på 100 liter och Styrman ägnar sig åt att skriva. Ett seglarliv innehåller så mycket annat än segling…
Skepp o Hoj!
(…var spännande men OJ så liten man kände sig nere i diket…)
Fler bilder kommer i slutet av inlägget och vi håller på att redigera filmmaterial så det blir en film vad det lider...
Salamina, Öster om Korintkanalen, Grekland
Korintkanalen är i flera avseenden speciell. Den sägs vara världens dyraste att transportera sig på, räknat utifrån pris per antalet körda meter. För den är inte speciell lång med sina 6346 meter, för oss tog det 36 minuter att passera.
Men framför allt så är det kanalens historia som väcker intresse. Från allra första början (och här pratar vi tiden före Kristus) så började man släpa båtar över land där kanalen idag går. På en slip av porös sten så kunde man istället för att segla den långa omvägen nu få en sjösäker väg då vattnen söder om Peloponnesos var kända för att vara besvärliga. Men att släpa båtarna över näset var tungt och tog tid. Redan då väcktes drömmen och tanken om att gräva en kanal.
År 67 efter Kristus så samlade den romerska kejsaren Nero ihop en stor mängd krigsfångar och sextusen judiska slavar och de började gräva kanalen. Under ett år höll de på tills Nero brådstörtat var tvungen att återvända till Rom. Då hade man hör och häpna hunnit gräva 3300 meter, det vill säga mer än halva kanalen. Det sorgliga var att Nero aldrig kom tillbaka för att fullfölja sitt verk. Han må vara förlåten för han arresterades och avrättades och hade således giltigt skäl.
Sen hände just ingenting. Några små försök men ingenting som fastnat i historieböckerna. Tills…
…Grekland blev en självständig stat under första hälften av 1800-talet. Då väcktes tanken på nytt men den unga nationen var inte så stadd i kassan (då heller) så det hände ingenting förrän 1869. Då blev det lite eld i baken för Suezkanalen hade då grävts klart och invigts (vi vill också ha kanal sa grekerna). Grekiska staten skrev avtal med ett par franska entreprenörer men under tolv år hände ingenting. Fransoserna må hända mumsade brie och drack vin i för stora mängder i istället för att ta till spaden. MEN…då stegade den ungerska generalen och entreprenören Stefan Tyrr in på arenan. BAMPARDAM! Han övertog kontraktet från fransmännen och en solig aprildag år 1882 lät Stefan Tyrr den grekiske konungen George I ta det första spadtaget. Så bygget fortsatte nu äntligen men pengarna tog så småningom slut så det blev ett grekiskt företag som slutförde kanalbygget. År 1893 kunde Korintkanalen äntligen öppnas för trafik. Den moderna kanalen hade då helt och hållet byggts utefter kejsaren Neros planer, helt fantastiskt. Försening av bygget blev lite hisnande 1826 år. Rätt stor försening håller nog de flesta med om, och vi hoppas inte SJ tar efter (ta med dig gravkistan till perrongen).
Kanalen är på smalaste stället blott 24,6 meter. När de största fartygen passerar där så skrapar de i stenväggarna på båda sidor. Högsta punkten i kanalen är hisnande 87 meter. Det är en magisk känsla att glida fram i det vattenfyllda diket med de lodräta väggarna på båda sidor om. Detta lockar till allehanda aktiviteter såsom bungyjump, turbåtar som går fram och tillbaka med nyfikna turister och man har till och med låtit ett litet flygplan (med en pilot utan nerver) flyga nere i diket under broarna. Jo, Korintkanalen lockar och den är imponerande. Dock kunde vi konstatera att den sakta rasar i sidorna på sina ställen och är i stort behov av renovering. En annan intressant sak är att i båda ändarna av kanalen så korsar två bilvägar. När vi passerade så var såklart bron stängd för biltrafik och det var rött ljus. Men vi kunde inte förstå hur bron fungerade, på vilket sätt den öppnades. För den brodel som korsar kanalen fattades. Den var spårlöst borta. Det visade sig vara en sänkbro, så vägen körs ner i vattnet och vi båtar korsar den ovanifrån. Vi har aldrig förut sett en sänkbro och vi trodde inte de existerade. Det måste vara jäkligt jobbigt att renovera bron om den går sönder medan den är nere i vattnet. Sen undrar vi över saltvattnet, det borde förkorta livslängden på bron. Själva får vi ständigt smörja våra lås ombord på grund av saltet, de börjar kärva på nolltid. Men kanske är det därför kanalen håller stängt på tisdagar för då måste man fram med den stora oljekannan.
Vi fick nu möjligheten att bocka av korintkanalen från vår bucketlist, ni vet listan av saker man måste hinna med att göra innan man dör. Tyvärr hade vi regnglopp och tunga skyar när vi passerade. Men det var hur imponerande som helst och vi ropade och tjoade så ekot studsade mellan väggarna och vi vinkade till de små mikroskopiskt små människorna som stod på en av broarna nästen 100 meter ovanför oss. De såg ut som små korinter, ja de var kanske från orten men som små russin stod de och tittade ner på de vackra segelbåtarna som passerade i kolonn.
Vi kan nog tänka oss att gå korintkanalen igen i framtiden, trots pengen (1500 kr för oss). Men då vore det ju drömmen att ha solsken (där solen ligger i linje med kanalen så den når ner på oss) samt att ha en drönare och filma färden ovanifrån. Någon sa att det är lite som att ta sig fram i skåran efter tårtspaden där man delat en prinsesstårta. Djup och smal, men inte lika god att äta. För här är det lera och sten på sidorna. Blää!
(…jämfört med andra seglare…och nu är vi på gång igen…)
Blåsten har nu bedarrat här i vår russinfria korintiska vik. Tvärt om så är vädret overkligt stilla, den enda rörelsen är vattenytans knappt märkbara små ringar i det stilla regn som råder. Nyss hade vi trettio graders värme men nu känns det mer höstlikt. Knappa tjugo grader och havet är varmare än luften. Vi kan således fortsätta bada men inte sola…hmm…men sol och högre temperaturer är på väg så det är inte för evigt.
Häromdagen fick vi en omtänksam fråga från en seglarvän som undrade hur det går för oss i blåsten. Vi träffades i Almerimar i Spanien tidigare i år och där fanns även en annan seglarfamilj som vi hann bekanta oss lite lätt med. De seglar med två små barn och susar runt i en katamaran. Eller snarare gjorde. För nu hade de där de låg strax söder om Wilma råkat så illa ut i stormen att båten hade blåst upp på land. Båten är totalförstörd och familjens ägodelar ligger utpridda över stranden och byn, en smått overklig känsla berättar de. Men skönt att höra att de mår bra där de nu bor de på hotell. Vi tänker såklart på dem nu när deras segling fick ett sådant abrupt slut och vi hoppas att de på ett eller annat sätt kan fortsätta sitt seglingsäventyr. Men som de positiva människor de är så är vi säkra på att de löser detta fint som allt annat i livet.
Vi tackar vår lyckliga stjärna för att vi låg inne i den korintiska viken, detta gjorde den största skillnaden då djupa lågtryck får fritt spelrum ute på havet och de kustremsor den touchar i. In över land mattas den fort av. Det var visserligen rejält blåsigt hos oss också, men mest påverkades vi av allt det skvalp som uppstod i hamnbassängen där vi kände oss som James Bonds Dry Martini under omrörning.
Så det var skönt att kasta loss i morse, vi tog bort vårt spindelnät av korsande förtöjningar och vi gled långsamt ut genom hamninloppet och vinkade ett tack som hälsning till staden som varit vår hemvist under närmare en vecka.
Vi gick närmare 30 distans innan vi släppte kroken.
I skrivande stund ligger Kapten och Styrman i var sin soffa ombord. Vi lyssnar på Glenn Miller och äter katrinplommon där vi har ankrat upp i en liten vik strax söder om Itea. Vi är helt ensamma här. Kapten har ett metspö ute för här finns det fiskeodlingar i området och vi mötte matglada delfiner precis utanför bukten. Fiskar smiter ofta från dessa odlingar till andras glädje. Så nu har Kapten nästan lovat fisk till middag. Ja vi får väl se hur det blir med den saken…hö hö hö!
Skepp o Hoj!
1 oktober, staden Korint i Grekland
I vår ankarvik igår existerade inget internet så därför kommer dagens inlägg i ett duo-pack. Som vi slutade förra inlägget så vet ni att Kapten fiskade. Men någon middagsmat blev det inte. Eller jo, däremot ingen fisk. Vi njöt av stillheten och klockan åtta på kvällen gick vi och la oss för natten. Lite läsning men snart föll ögonlocken.
Morgonen därpå så hade det slutat regna. Vi gled ur vår vik och satte kurs mot Korint. En dagsetapp bort. Med fin slör, det vill säga med vinden snett akterifrån så gjorde Wilma 5-6 knop. Dagen började lite gråmulet men slutade med solsken.
Nu händer här inte så mycket närmaste dygnet för Korintkanalen håller stängt på tisdagar. Så vi får lite tid över till annat. Dels vill vi se vad Korint är för en stad. Kanske kan vi gå på jakt efter små russin, sådana där som kallas för korinter. För dessa bär sitt namn från denna plats. Dels så har dessa minirussin historiskt används som laxermedel i diverse medikament. Lite lös information som vi helt enkelt skiter i…hö hö hö!
Skepp o Hoj!
(…mötte vi i hamnen efter att grannbåten sjunkit…)
Hela natten har vi studsat runt i hamnbassängen och vi har fått sova med utfällda armar och ben likt en bläckfisk för att inte rulla ur bingen. Vi sov väl lite därefter och när morgonen kom så somnade vi om gott och sov lite längre än vanligt. Vi missade således totalt det tumult som pågick här i hamnen.
När vi vaknade så satte vi på lite svensk radio och en kopp te. Vi hörde lite röster utanför, men ingenting som fångade vår uppmärksamhet mer än vanligt. Vi såg dock att det stod en kranbil uppe på gatan och vi såg några gubbar stå och samtala precis akter om Wilma, men inte alls med fokus på vår båt.
Väl uppe och påklädda senare så gick vi ut på däck och då förstod vi vidden av det hela. En motorbåt hade sjunkit i hamnen under morgonen och den låg nu på lastbilsflaket. Det flöt runt en hel del ting som tidigare legat i den förolyckade båten som vi nu började hjälpa till att fånga in med hjälp av vår båtshake och slagpyts. Vi pratade glatt med fiskebåtsägarna som alla var här. När vi står där på däck så kommer Herr Polis förbi. Polismannen berättar för oss att han tidigare ropat på oss men att vi inget hört. Nu hade han inte knackat på skrovet, vilket man behöver göra när vi sover eftersom Wilma är en välisolerad betongbåt. Ljuden drunknar i blåsten och då måste man påkalla uppmärksamhet rätt tydligt. Vi ville så klart veta varför polisen hade sökt oss.
Jo, de hade velat dra den sjunkna båten till andra änden av bassängen, men att vår avspärrning förhindrade detta. Polisen hade således velat att vi skulle ta bort vår korsande förtöjning. Vi bad om ursäkt för att vi inte hört men vi sa också att det är av säkerhetsskäl som vi förtöjt som vi gjort (vi själva tänkte att kanske polisen har en batong att banka på skrovet med eller en megafon i sin bil att ropa i när dumma segelbåtsägare inte hör). På vårt påstående att vi dragit en förtöjning rakt över bassängen av säkerhetsskäl vågade han inte säga emot helt plötsligt, det fick vi lov att göra. Vårt stora brott verkade nu mest ha varit att vi inte hört…
I vår värld så var inte vädret sådär galet illa som det kanske låter. Vi som är vikingar från norr verkar mer väderluttrade än grekerna till synes. Vi har dansat runt med Wilma betydligt värre än det här, något som kanske vännerna på Nicanders Båtvarv i Lysekil kan bekräfta. Då svängde Wilmas mast likt en dirigentpinne i Beethovens 5:a i vinterstormen 2016. Det är ett under att vi inte slet bort kajen från Lysekil.
Vi blev väl inte så kloka på Herr Polis och de hade löst det med att lyfta den lilla båten vid platsen för där den sjunkit. Vilket tydligen hade gått lika fint det. Polismannen var inte otrevlig, men han var ganska mycket polis och han resonerade lite lustigt i vårt tycke.
När polismannen gått sin väg så sa alla fiskegubbarna till oss;
-Lyssna inte på polismannen, han kan ingenting om båtar och självklart ska ni inte ta bort er förtöjning i detta väder. Det vore vansinnigt att utsätta ännu fler båtar i hamnen för fara!
Ja så tänkte vi också, motorbåten som var av minsta modell vägde absolut inga 18 ton som Wilma. På sin höjd några hundra kilo bara. Så att väga risk mot risk så blev det nog bästa lösningen ändå, att kranbilen fick stå lite trångt till uppe på gatan.
Efteråt diskuterade vi saken ombord, vi kände oss ju lite dumma som inte hade hört polisen kalla på oss. Wilmas Kapten menade att om polisen på allvar velat att vi skulle plocka bort våra förtöjningar i detta oväder, så hade Kapten krävt att polisen skulle skriva in detta i vår loggbok. Att det är på polisorder vi släpper förtöjningarna. För skulle det hända Wilma något när vi släppt vår säkerhetslina så hade vi möjligtvis kunnat skada såväl vår egen båt som fiskebåtarna intill med vårt tunga tonnage. Mot vårt försäkringsbolaget hade vi då velat påvisa att vi handlat på de grekiska myndigheternas begäran. Som båtägare får (och ska) du vidta nödvändiga åtgärder för att garantera säkerheten, även om det innebär att man drar linor kors och tvärs. Nöden har ingen lag och vi har markerat ut våra förtöjningar med fendrar så ingen kan missa dessa, allt enligt regelboken. Den andra båten var ju dessutom redan sjunken så det handlade bara om var de ville lyfta båten någonstans ifrån. I Sverige tror vi inte ens att man hade gjort ett lyft under pågående oväder, båten hade fått ligga där tills vädret lugnat sig. Nu löste det sig ändå och vi var nog i efterhand glada att vi inte hört polisen. Vi tänkte väl inte mer på det, utan vi gick på de luttrade fiskegubbarnas uttalande. De tyckte vi hade handlat klokt och rätt…
Ja dagen drog i gång på allvar och vi gick iväg och fyllde våra vattenflaskor med färskt friskt bergsvatten som ständigt rinner ur en tapp inte långt från hamnen. Därefter blev det en sväng till mataffären. När vi kom tillbaka till Wilma så stod en man på kajen intill vår båt. Det hade på nytt börjat blåsa upp rejält och Wilma och de andra båtarna i bassängen guppade oroväckande mycket.
-Vill ni dra några fler säkerhetslinor, undrade mannen och fortsatte; –det är helt ok, gör det ni anser är nödvändigt…
Vi förklarade att vi kände oss trygga med de två extra vi hade, att vi även har vårt trygga ankare i botten av bassängen. Men så nämnde Kapten att polisen hade tyckt att vi skulle plocka bort våra förtöjningar under morgonen när det blåste som värst för att de skulle dra förbi den sjunkna båten.
Då kom det sköna svaret från mannen som stod framför oss;
-Bry er inte om vad polisen sa, det är mitt ord som gäller då jag är Vice Borgmästare i staden! Han lät uppenbart irriterad och sa vidare; -Säkerheten går först och kommer polisen tillbaka så skicka dem till mig!!!
Ooops! Det var ord och inga visor. Det lät som ljuv musik i våra öron, lite skillnad mot det öronkladd vi uppenbart lidit av under morgonen då vi inte hört. Vice Borgmästaren berättade att det har inte varit sånt här oväder i deras hamnbassäng på 10-12 år då de normalt ligger väl skyddade i Korintiska viken. Vice Borgmästaren sa vidare att det är en ära för staden ha besökare som oss, som seglat ända från Sverige och självklart så bjuder staden på vatten och elektricitet, det är bara att fritt använda. Han visade oss vart vi hittar eluttaget och vattenposten (vilka vi redan funnit tidigare där vi smugit med vår användning hö hö hö…)
Ja ja…med Vice Borgsmästarens beskydd så känner vi oss trygga mot farbror Polisens framfart. Men med handen på hjärtat…vi hade verkligen bestridit det kloka i att släppa på våra förtöjningar när det går meterhöga vågor inne i hamnen och vinden ligger rakt på där Wilma blott har en meter till muren bakom. Det här var ingen båtpolis…kanske var en sådan där potatisgris, vad vet vi?!
Skepp o Hoj…och här kommer en väldigt kort film från dagen. Håll tillgodo… (glöm inte ljudet)
(…utan springare och sabel på utflykt i Nafpaktos…)
Det fortsätter att blåsa här. Vi ligger ändå rätt skyddade från de riktigt djupa lågtrycken som sveper strax söder om oss och som går i en bana mellan Grekland och Sicilien där den vänder och går tillbaka igen. Även om vi får vår beskärda del så är vi rätt så förskonade. Det är vi tacksamma för!
Vi har därför ingen anledning att stressa oss fram till vårt mål att möta upp Styrman Pimpstens syster, vars familj har hus på Naxos. Som prognosen ser ut för stunden så passerar lågtrycket rakt över Naxos på söndag. Man kallar lågtrycket för en ”mediclone”, som en slags cyklon för Medelhavet. Vi vill inte segla in i detta väder och vi får helt enkelt vänta ut det…
En liten rolig parentes är att på kajen inte långt från Wilma så står det en staty. En smärt man som höjer sin hand och pekar upp mot skyn. Mannen föreställer lite otippat Miguel Cervantes. Ja vem är det undrar ni. Jo det är en känd spanjor och författare. Det var han som skrev mästerverket Don Quijote. Han deltog som menig i sjöslaget i Lepanto (Nafpaktos) där han stred för spanjorerna, året var 1571. Han skadades av ett muskötskott och efter det fick han öknamnet ”El Manco de Lepante” vilket betyder ”Den enarmade från Lepante”. Så här står han, författaren till Don Quijote i Nafpaktos, eller Lepante som platsen kallades förr. Ja ja…nog om kulturell fördjupning.
Folk vi möter här är hjälpsamma, pratglada och lättsamma. Människor kommer gärna fram och pratar med oss. I den lilla hamnen ligger vi ensamma och till synes gratis med fri tillgång på vatten. Igår var det en mulen dag och våra solpaneler laddade rätt dåligt. På kvällen valde vi därför att plugga in oss på landström istället för att starta Wilmas motor. Men här finns ingen som vill ta betalt. Ja vad säger man…tack tack!
Nu hoppas vi kunna segla som på lördag, då ska det inte blåsa lika mycket längre. Men vi går inte igenom Korintkanalen förrän ”Medelhavs-cyklonerna” har luckrats upp och försvunnit. Tids nog. Så länge kan ni roa er med fler vackra bilder från denna underbara plats. Res gärna hit…ni lär inte bli besvikna!
Skepp o Hoj!
(…finns på riktigt…och vi har stängt av fiskeflottan i och med vår ankomst…)
Nafpaktos, Korintiska viken, Grekland
Efter två dags-seglingar med en fin ankringsnatt emellan vid ett naturreservat, så hade vi fått span på en stad vars hamn är formad som en hästsko. En gammal stad med borg och fästning och hamnen är inte större än att ett par segelbåtar på sin höjd får plats. Platsen heter Nafpaktos men är även känd under namnet Lepanto. Här var det ett stort Sjöslag år 1571. Stormakten Osmanska Riket (Islam) mötte den så kallade Heliga Ligan (en allians med Spanska Imperiet i spetsen/ De Kristna). Slaget blev blodigt och Osmanska Riket förlorade och män dog likt flugor mot en bils vindruta på E4:ans motorväg. Hua! Närmare 500 fartyg deltog i bataljen.
Då vi dök upp i skymningen så var där redan tre segelbåtar i Nafpaktos lilla hamn och således var det knökfullt. Det är bara vid trappavsatserna som djup finns nog för en segelbåt. I övrigt är det små fiskebåtar, snipor och roddbåtar som pryder kanterna längs muren. Det var inte mycket annat för oss att göra än att vända ut igen. Vi hann dock känna av atmosfären och vi kände instinktivt att hit vill vi ta oss för att se och utforska mer.
Vi ankrade istället utanför i bukten i så gott skydd vi kunde finna från vind och vågor. Och vid nio tiden dagen därpå så gungade vi in genom den smala borgporten och in i hamnbassängen. Vi höll tummarna på att någon av segelbåtarna hade lämnat. Och jo…vi jublade. Det var bara en segelbåt kvar och de höll just på att lägga ut.
I denna hamn får man lägga i sitt ankare i mitten av bassängen och backa bak mot någon av de tre trappavsatserna. Med Styrman P vid rodret så fick Kapten sköta ankringen. Styrman rattade Wilma in mot trappan och så klev Kapten i land och förtöjde. Här ligger vi nu i ett smärre sagoslott som enda segelbåt.
Vi gick en promenad och vi blev inte besvikna. Grekland fortsätter att leverera och vi bestämde oss för att stanna något dygn och vänta ut den blåsten som man utlovat. Små mysiga caféer och restauranger och en stor borg uppe på berget, butiker och vackra hus i stadskärnan bjuder Nafpaktos på.
Väl tillbaka på båten så hade vinden tilltagit. Vi är ju trygga med vårt ankare, Rocna sviker oss inte i första taget. Men med vinden rakt in genom borgporten så sa vi att om vinden tilltar, ja då kan vi lägga en förtöjning rakt över hamnbassängen. Vi hann inte mer än nämna meningen för varandra så kom en grekisk man förbi. Han berättade att han haft en båt tidigare som legat här i hamnen och när det blåser upp så kan det gunga rätt så rejält och det trycker alla båtarna in mot borgmuren och dess trappor. Han sa;
-Lägg en lång förtöjning rakt över bassängen!
Så fantastiskt omtänksamt av den grekiske mannen. Vi frågade honom om han trodde fiskebåtarna skulle ge sig ut något, för med en korsande förtöjning så skulle vi blockera hela fiskeflottan. Greken sa att det var lugnt, säkerheten först och sannolikt ska ingen ge sig ut i det här vädret.
Vi plockade fram långa förtöjningslinor och så promenerade Kapten iväg med denna uppe på muren över till andra sidan. I svallen som slog vid hamninloppet så fäste Kapten trossen allt medan han blev allt blötare för varje våg som kom. Vi skrattade och konstaterade att det blivit en publik runt Wilma. Nyfikna människor med kameror i högsta hugg följde det spännande arbetet som pågick på den exotiska segelbåten från Sverige. Vi lät dem roas.
Nu hoppas vi att fisk på menyn inte kommer strykas hos ortens restauranger då vi hindrar fiskebåtarna från att ge sig ut. Men vi planerar att segla vidare på torsdag, så då släpper vi ut dem igen. Så länge får väl restaurangerna hålla sig till Moussaka och Souvlaki. Funkar säkert bra det med!
Här kommer några fler bilder från denna vackra plats;
Skepp o Hoj!
Fiskardo, Kefalonia, Grekland
Med vindar som inte alls skulle leda oss österut så valde vi att under ett par dagar segla runt den vackra grekiska ön Kefalonia. Fantastiska fåglar, sköldpaddor, maneter och delfiner har gjort oss sällskap i de klaraste vatten.
Första natten ankrade vi upp helt ensamma i en vik som klingar till namnet Petani. Genast när vi hade droppat ankaret så hoppade vi i nakna och fria och njöt av eftermiddagens sista strålar.
Senare avnjöt vi en god middag i sittbrunnen allt medan månen gjorde entré och solen sorti. Detta är nog en av de mest magiska platser vi varit på och vi knyter den till våra hjärtan som ett fint minne för livet. Stillheten och naturen utan andra människor i närheten. Varken telefon eller internet kunde nå oss, denna sidan av ön visade sig vara så gott som obebodd. Så fort solen gått ner så kände vi oss plötsligt trötta och vi gick och la oss tidigt, uret visade inte mer än halv nio och vi somnade bums.
Vår vik var inte sämre att vakna till, där morgonens första strålar letade sig in som solkatter i sovhyttstaket. Att långsamt få vakna upp och dröja sig kvar i fantasins och drömmarnas värld är en ren skär lyx, något som vi vuxna sällan tillåter oss göra. Men snart tog vakenheten över och med en kopp te urdrucken så lättade vi ankare och seglade norrut.
Vattnet låg spegelblankt den första timmen men därefter kunde vi börja segla. Som vi njöt. När vi kom till byn Fiskardo så fann vi en liten smal vik intill denna. Med ankaret ner i plumset i mitten av viken så backade Styrman Pimpsten den tunga och motvilliga Wilma, hon gillar ju inte riktigt att manövreras bakåt, tills vi nått tillräckligt nära land. Då hoppade Kapten i vattnet och simmade i land med en tamp och fäste den runt ett träd. Här ligger vi nu nerbäddade och njuter av mörkret och stillheten.
Vi kan säga en sak och det är att Grekland levererar. Så här långt så har vi blivit glatt överraskade av något nytt varje dag. Och i morgon väntar nya äventyr…som vi längtar!
Skepp o Hoj!
