Vår servicekille fixade enkelt felet på vindgeneratorn. Vindgeneratorn måste ju kunna vrida sig efter vinden. Och då överförs strömmen med kol på släpringar, precis som på en elmotor. Såväl kolen som släpringarna var slut. Nu är det fixat. Tjeerd van Der Bij var rätt man för jobbet, bästa service och hjälp. Hans stora Grand Danois gjorde oss sällskap hela tiden.
Med lite av Göta Kanal och Kielkanalen i ryggraden så hade vi ju slussat och väntat på broöppningar tidigare. Men nu väntade ändå något nytt, Holland får väl ses som en av världens stora kanal-meckan. Vi hade hört mycket och varierande. Framför allt så hade vi i omgångar hört att vi inte skulle kunna gå in i Delfzijl på grund av Wilmas djup. Utan att det skulle krävas att vi gick in från kusten vid Ijsselmeer och direkt på Amsterdam. Och då tyvärr missa några av de vackraste sträckorna längs med den stående mastrutten. Vi börjar känna oss till viss del luttra vad det gäller goda råd som ibland tenderar till att skrämmas med eller i vart fall ges en onyanserad bild. Alla har rätt till sin upplevelse oavsett, men frågan är om vi människor gärna kryddar lite. Det blir som med fisken ni vet. Och varför lyfter man så gärna upp bekymmer som prio, och långt senare får man ta del av det lätta och roliga.
Nu kan vi inte negligera ett djupmått, hur mycket vi än vill så kan vi inte göra Wilma mindre djupgående än sina 1,90 meter. Inte ens om vi kastar av kapten och han får ro i lilljollen efter. Och tittar man i kanalkartor och sjökort så säger djupangivelserna olika hela tiden. Men några trygga källor har ändå angetts att minsta djup ändå ska vara 1,95 meter. Och det gäller ju inte hela vägen , utan som regel så är det minst två meter med råge för det mesta. Enligt en hyggligt pålitlig källa så har det muddrats djupare de senaste åren, och därför är många uppgifter inte up-to-date.
Och sen alla dessa broar, man kan få vänta dagar har vi fått höra. Så här långt stämmer det inte. Man kan ropa upp ifall de inte skulle se en men de är på hugget måste vi säga. Bättre service går inte att få. Men vi har inte bråttom, ifall vi skulle råka ut för dröjsmål.
Med vår erfarenhet av hittills avverkad sträcka, till stor del den grundaste och mest besvärliga enligt utsago så har resan förlöpt som följande.
Vi lämnade Delfzijl vid lunchtid. När vi kom fram till slussen så direkt fick vi ett röd-grönt ljus. I Holland så är ljussignalerna mycket logiska och lättare att förstå än tillexempel när vi skulle in i Kielkanalen.
Rött = Kör ej
Röd/Grön= Vi har sett dig, öppnar snart
Grönt= Varså god och passera
Och fortare än vi anat så var vi igenom den första slussen. Vädret var soligt och varmt och underbart är att när man går kanaler så slipper man surra ombord så infernaliskt. Båten går upprätt och du kan gå runt som glad matros på däck utan att behöva hålla i dig eller prylarna. Så vår första dag i kanalen på väg mot Groningen var enastående och storslagen. Djupet är rejält upp till Groningen och här går de långa stora pråmarna. På deras däck kan det stå containrar eller annat gods som ska levereras till ny destination. Och så gott som alltid så kan man finna någon blomma ombord och definitivt en bil eller två. Man slänger helt enkelt med sig bilen dit man ska, tar sin kran och tjoff så står bilen på däck. Inga bekymmer alls. Vi hade många pråmmöten men det var bara att hålla till styrbord då och vinka glatt vid passage.
Nu ska vi försöka ge oss på ett gott råd till andra ändå. Sjökort över kanalerna behövs, i synnerhet om du har din mast kvar uppe och djupet på din båt är på gränsen. För dessa vattenvägar har korsningar som värsta bilvägsnät stundtals, och det är lätt att ta fel, skyltning saknas ofta. Ett detaljerat sjökort visar dessutom vilka broar som är öppningsbara och vart gästhamnar och var upphängningsplatserna finns (de platser som du kan lägga till utmed kanalen där du ofta har rätt att ligga i tre dygn, den är markerad som en röd boll på kartan). I plottern så vet var du är men det kan vara svårt att se vilken kanal du är på, den talar liksom inte om hur du ska gå för att följa den stående mastrutten. Vi fördelade arbetet ombord så att Tjoppe styrde och Helena var kartläsare.
Efter ett par timmar så kom vi fram till Groningen. Klockan var kring 17 och valde att inte börja ta oss igenom alla broar, då broarna som regel stänger klockan nitton. I en stor fyrvägskorsning blev vi osäkra och vi fick gå en larvig cirkel med Wilma i mitten medan vi vred och vände på kartan och försökte bli kloka. Den gästhamnen som vi tänkte gå in i såg otroligt trång ut, de hade lagt en liten arbetspråm precis vid inloppet och det såg smalt ut mellan pålarna. Vi minns ju ännu i Höganäs hur vi fastnade fint när vi inte hade måtten på vår sida. Så vi avstod och tänkte att vi lägger till längs med kanten utanför marinan. Det fanns en tömningsstation där så det kändes inte riktigt rätt. Men vi la till för att fundera över tänkbar nattplats för oss.
Medan vi låg där så tittade vi på folket runt omkring, några satt och fiskade, några rastade sina hundar och någon satt på bänken intill och njöt av solen. Ingen tittade åt vårt håll. Lite väluppfostrade som vi är så vill vi ju inte göra fel. Så väl i Sverige som i Tyskland så är det mycket förmaningar, skyltar om allt du inte får göra och så blir man kanske bortkört och hua, i värsta fall utskälld. (vi fick i Tyskland ett aja-baja-finger då vi korsade promenerandes en helt bilöde gata på felaktigt sätt, vi gick mot rött).
Vi tittade på varandra och frågade oss –törs vi ligga här för natten? Vi ville inte fortsätta in genom kanalsystemet så här dags med att få det än svårare att hitta en plats för natten.
Vi gick i land och lämnade Wilma där hon låg intill pumpstationen. Vi hittade en matvaruaffär och vi fick oss en timmes promenad. Vi köpte en köttbit att grilla och lite sallad. Väl nere på vid båten igen så stod ingen arg myndighetsperson, och ingen tittade åt vårt håll. Vi verkade vara helt ointressanta för omgivningen. Vi grillade och åt ombord. Sen dök en svensk upp, han låg inne i hamnen. Han var på väg hem till Sverige. Och han var lyrisk över kanalerna, men han hade bara bott i hamnar och inte hängt upp sig längs med. –Du får bra Wi-fi och service, fick vi veta. Hmm..och själva så kände vi att gratis är gott, hittills så har internetuppkopplingarna haft mer att önska i hamnarna. Vi misstänker lite att det är ett lockbete, för ofta får man stå på tå med sin dator utomhus för att kanske kunna få lite kontakt med cyber. Eller som i Cuxhaven, som för övrigt var bra, men internet fanns bara vid högvatten, nätt och jämnt. Och övrigt som en hamn har att erbjuda, el och vatten, behöver vi ju inte särskilt ofta. Likaså dusch, vi smutsgrisar här…redig dusch en gång i veckan i däremellan tvättlappsrengöring. Tvättmaskin behöver vi en gång i månaden. Så där låg vi över natten, intill pumpstationen, och ingen verkade tycka att vi låg fel. Vi började ana att det var rätt så ok att hänga upp sig lite var som, särskilt efter det broarna stängt.
Vi hade hört från någon som gått kanalerna att det genom Groningen går konvojer. Vid vissa klockslag så samlas en trupp glada kanalfarare så slussas man lätt och tillsammans genom systemet utan att behöva vänta på broöppningar och behöva bekymra sig om så många möten. Klockan nio skulle bron öppna så vi stod startklara. En annan segelbåt hade dykt upp och cirkulerade framför broporten. Vi gjorde loss. Och jo så verkade det som. Vi hade prickat in konvojen vid rätt tid.
Från Delfzijl-hållet så går konvojerna klockan 09.00, 13.00 och klockan 16.00. Däremellan går det konvojer i motsatt riktning.
Vi var ett gäng segelbåtar, fritidsmotorbåtar och en stor pråm in under bron. Vi låg sist och direkt bakom oss sänktes bron och vi fick lite trångt mot framförvarande båtar. Nästa bro låg ju bara ett stenkast ifrån, så vi fick liten yta att samsas på. Att det var trångt berodde också till stor del på den långa pråmen.
Och nästa bropassage gick bra, vi sist igenom och båtarna framför hade nätt och jämnt hunnit komma undan innan vi behövde få space för att komma förbi bron med vår mast i behåll innan bron gick ner.
Till nästa bro därpå var det ännu kortare sträcka och än mer trångt. Men nu började allt gå på rutin och man var mer kompis med att man låg väldigt nära de andra båtarna. Alla har ju fendrat så läget är lugnt. Vi har inga bogpropellrar men det var inga bekymmer, det strömmar inget i kanalerna.
Det hela avlöpte fantastiskt smidigt, det var helhäftigt att passera mitt i en stad, fullt med husbåtar och pråmar längsmed kajsidorna. Otrolig känsla att ta sig igenom stadens puls längs kanalerna. Broar som öppnades, broar som fälldes och hela konvojen slussades igenom snabbt och smidigt. Några enstaka mötande båtar hade vi och dessa fick nog vänta mellan broöppningarna då de kom vid fel tidpunkt och hade konvojen emot sig.
Till slut var vi igenom, det tog cirka två timmar att gå genom Groningen och vi passerade uppskattningsvis femtontalet broar. Och vid varje bro vi kom fram till så uppmärksammades vi med ett röd-grönt ljus och inom kort så lyfte de bron, och vi fick grönt. Vi hehövde inte alls hänga upp oss längs med sidan i väntan. Vi behövde aldrig ropa på VHF;en att vi önskade en broöppning. Av vår konvoj blev det till slut inte mycket kvar, en del stannade längs vägen, andra vek av in på annan kanal. Till slut var det bara vi och en båt till som tog samma väg. Vi gled långsamt fram på den slingrande vattenvägen och snart var vi ute ur staden och vi hade bara natur runtomkring. Kor, hästar, får och fåglar. Fält och hagar och ibland någon bondgård eller några hus.
Vi valde att lägga till före en sluss framåt kvällen. Det fanns en gästhamn med plats men vi hade fått lite smak av att kunna hänga upp oss mitt i klorofyllen längs med kanalen. Denna natt låg vi helt ensamma, den enda platsen var ledig och den knep vi. Vi gick en lång kvällspromenad i den stekheta luften, det väntade en tropisk natt. Och väl tillbaka så somnade vi, och slogs lite mot mygg och knott som letat sig in i båten. Vi hade kor på ena sidan av kanalen och vassrugge och skog på den andra sidan. Sen vaknade vi på morgonen av en strålande sol. Vi hörde ett ljud som lät ”plopp”, ”plopp”, ”plopp”. En ung kille satt och metade tre meter från Wilma. Trevlig grabb fast med dålig fiskelycka, så en potentiell polare till kapten som även han saknar nappförmåga.
Vi sa hejdå och lycka till och lämnade vår nattplats. Vi tog slussen och därefter gled vi fram genom rågåkrar och hagar och passerade ett par broar och så slog vi oss ner längs med sidan igen. En iordningställd plats med bra förtöjningsmöjlighet, strax före Dokkum. Som sagt, kostar inget och man får ligga i upp till tre dygn. I en sommaroas där kanalen är rätt smal och båtarna passerar bara ett par meter utanför hyttfönstret.
Vi tog cyklarna och drog iväg i den trettiogradiga värmen en dryga halvmil bort till Westergeest, där vi fick vår vindgenerator lagad. Killen hade sin verkstad hemma och han var reparatör och återförsäljare och vi hade fått hans kontaktuppgifter från agenturen i USA. Vi har inte haft någon vindkraft ombord sedan Cuxhaven, men nu efter någon timme hos denne man och hans stora Grand Danois-hund så kunde vi cykla tillbaka och därefter montera upp vindflöjet till full belåtenhet. Nu levererade vispen ström. Vi startade grillen och intog en middag i sittbrunnen. Ännu en tropisk natt väntade.
Så sammantaget så här långt är att djupen i kanalerna verkar vara lite bättre än vad sjökorten säger. Att detta är något som borde föras upp på mångas ”the bucket list” (listan av saker du måste göra innan du dör). Och att kanalsystemet är extremt smidigt och lätt att ta sig igenom. Ingen väntan på broöppningar annat än på ett ställe där de väntade på en reparatör för bron hade gått sönder. Vi fick vänta i en kvart.
Likaså dessa hänga-upp-sig-platser. Mitt i naturen, utan en massa grannar och liv i en hamn. För oss som gärna söker stillheten är detta paradiset. Och hamn i all ära, men här liksom i tyskland betalar man turistskatt i hamnarna. Mellan 1 och 2 Euro per person och natt (gäller hotell o gästhamnar odyl). Men här längs med kanalen kostar det nada. Den bästa platsen någonsin med den bästa utsikten är helt gratis för dig. Ungefär som att ligga i naturhamnar i Stockholms Skärgård, fast här utmed rågåkern i ett dike fyllt av vatten. Nu tickar det inte många kronor per dygn, det går helt enkelt inte att göra av med några pengar. Och klockan går helt plötsligt homogent med verkligheten. Är det här och nu vi börjar kunna skaka av oss stressen?
De holländska kanalerna och tillika upphängningsplatserna får betyget 100 solar av 100 möjliga. Trots ett duschbetyg på 0-0-0 och ett internet på 0. Men så har vi ju också prickat in ett fantastiskt sommarväder vilket nog får upplevelsen att bokstavligen explodera. Nu har vi bara gått i tre dagar, men vi lovar att här tar vi oss inte fram fort. Här ska vi skynda långsamt.
Skepp o hoj
‘
