Vi visste att utklareringen i Tunisien kunde vara krånglig. Därför hade vi redan dagen innan avfärd passerat alla myndigheter för att kolla att allt var i sin ordning. ”Inga problem, klockan åtta i morgon bitti går det fint att klarera ut”…
Läs mer »
Till skillnad från många andra seglare här, har vi INTE lagt Wilma i ”out of use”. Fördelen är att utklareringen för oss blir lättare eftersom vi inte behöver ta oss till myndigheterna uppe vid flygplatsen, utan vi kan lösa allt i hamnen hos den lokala tullen och polisen. Den möjliga nackdelen är att vi måste lämna landet senast den 20 april (men dit är det ju ett tag) för då har det gått sex månader sedan vi anlände. Varför många valt ”out of use” beror på att man antingen planerat stanna längre än sex månader. Eller så har man löst ett helårskontrakt i marinan, vilket är superduperbilligt. Många seglare från världens alla hörn återkommer till Monastir år efter år.
Läs mer »
Det har varit lite tyst på bloggen under veckan och anledningen är att vi varit ute på havet och seglat. Inte med Wilma utan som besättning på vår norska väns båt. Det hela blev lite hastigt bestämt och åter tillbaka i Monastir kan vi konstatera att allt klaffat perfekt. Sånär som på en huvudvärkstablett…
Läs mer »
Någonstans i närheten av Avola, Sicilien, Italien
”Va fan sitter man inte i stadsparken och matar duvorna istället” skrek Kapten ut över havet där någon stackars trut fladdrade förbi. Mer eller mindre hela dagen hade vädret knölat med motström, svall från två olika håll och till en början, alldeles för
svaga vindar att segla på. Men vi höll ut för snart skulle vi komma in i ett bälte av blåst, som var en gammal rest från stormen häromdagen. I svansen av denna lovade perfekta vindar som skulle kunna ta oss en bra bit. Tiden gick och vi höll ut.
Nog började det blåsa alltid. Stormens efterdyningar bjöd också på hög sjö vars svall nu plötsligt dök upp från syd-sydväst och inte som prognosen lovat, från väst. Vi höll upp mot vinden så mycket det gick utan att för den sakens skull dundra rakt in
i den krabba sjön. Till en början kunde vi hålla kursen hyggligt bra men vart eftersom tiden gick reste sig havet allt mer. Till slut stod vi mest och stampade och obönhörligt trycktes vi allt längre ut från kust och ur kurs. ”Det är ju inte klokt”
utbrast Kapten. ”Det blåser 14 meter per sekund och vi har tagit in ett rev i storseglet och ändå gör vi bara 1,2 knop”. De andra båtarna ute på havet hade för länge sedan börjat söka sig till land och nu hängde solen tungt ovanför bergen in över
land.
Med åtta distans till närmaste ankring tog vi beslutet att avbryta den planerade nattseglingen. Varken fart eller riktning gjorde oss lyckliga. Trots att vi puttade på med motorn blev det jäkligt stökigt när Wilma skulle läggas om på ny kurs under den
stund som svallen slog rakt in mot fören. Till slut hade hela ekipaget lyckats skramlat runt och så fort vi lagt oss på den nya kursen fick vi en behagligare segling och dessutom fart i seglen.
Medan vi såg solen gå ner resonerade vi kring segling i Medelhavet. Om de små ”gläntorna” man som seglare finner att segla på, innan vädret på nytt slår om. Om hur man omväxlande får stå ut med stiltje och hårda vindar, så fort distansen blir lite längre.
Det är liksom allt eller inget. Därtill alla dessa lokala väderfenomen som skapas runt uddar och öar. Många seglare vittnar om att de går mycket för motor och otal är de båtar som inte ens verkar använda sina segel. Peter Smith hade kanske rätt. När
vi för ett gäng år sedan mötte honom i Portugal såg han helt oförstående ut när vi berättade att vi skulle segla in i Medelhavet. ”Why are you going into that pond”. Ja det kunde man ju verkligen fråga sig, vad vi skulle in i den pölen och göra. Sen
skildes vi åt, Peter åt sitt håll med målet att segla nordvästpassagen och vi åt vårt håll.
Vår tid i Medelhavet har varit enormt lärorik, så vi ångrar oss absolut inte. Men kanske är det så att vi kommit till en punkt där vi känner oss klara med Medelhavet. Ja ja…en annan dag låter kanske våra tongångar annorlunda. Hur som helst ankrade
vi upp i mörkret, ett stenkast från byn Avola som gett den sicilianska druvan Nero d´avola sitt namn. Med luttrad vana konstaterade vi att ankring i mörkret börjat bli mer rutin än undantag. Återigen fick vi anledning att skänka en tacksam tanke till
Peter Smith, mannen som konstruerat vårt ankare. I dessa lägen är ett Rocna-ankare den bästa slags huvudkudden man kan få.
Skepp o Hoj!
Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (I mobilversionen syns den som ett hjärta). Det är helt anonymt, vi ser bara antalet. Men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande.
(…och ödmjukt inser vi att vi haft tur…)
Syrakusa, Sicilien, Italien
Morgonen efter stormen klev vi ut på däck. Luften var sådär härligt krispig, hög och klar och lugnet hade åter lagt sig över viken. Den höstvarma solen kändes efterlängtad och på något vis, alldeles lagom. Ovädret hade för vår del passerat problemfritt,
även om det ständiga gungandet gjorde oss något trötta. Så länge vågorna kom från samma riktning som vinden kändes det mer eller mindre som vanligt, trots att det runt masten blåste tjugo meter per sekund. Men när svallen utifrån havet letade sig
in i bukten och fick alla båtarna att börja kränga i sidled, var det inte längre lika behagligt. Från vår position kunde vi se hur de vresiga svallen utifrån havet slungades högt upp i skyn, när de slog mot klipporna på den södra sidan av gattet.
När vi var hemma i Sverige köpte vi en dieselvärmare som komplement till den reflexkamin som vi använder när vi kör centralvärme ombord. Kapten passade nu på att installera denna medan Styrman ägnade sin tid åt köket. Potatisbullar med stekt bacon och
lingon visade sig vara perfekt mat när stormen härjar. Däremellan spelade vi Yatzy och fikade. På något sätt förflöt timmarna rätt fort.
När klockan närmade sig sex på kvällen, hör vi plötsligt en båtmotor. Vem i jösse namn är ute och kör båt i detta vädret var vår första tanke. Nyfiket tittade vi ut och såg då hur en ambulansbåt med blåljus svängde in precis bakom Wilma. De verkade leta
efter en specifik båt och då vi inte kallat på hjälp (de behövde nog se båtnamnet på skrovet) drog den snart vidare till den engelsk-flaggade segelbåten bakom oss. Där la den sig med bredsidan till och hängde upp sig med fendrar emellan.
Avståndet och det gråa vädret gjorde det lite svårt att se några detaljer, men i kikaren såg vi hur en person togs ombord på räddningsbåten. Därefter körde båten i frisk fart in mot land, där en ambulans med blåsljus stod och väntade. Det positiva var
att se att god hjälp går att få. Men lite oroligt underar vi över vad som kan ha hänt vår granne. Närmast slås vi av tanken att någon har ramlat och slagit sig illa. Eller om det är något annat mer akut med tanke på att sirenerna var påslagna. Att
bli allvarligt sjuk långt hemifrån, är något av en mardröm. Vi hoppas det löser sig fint.
Tacksamma för vårt eget välmående, blev kvällen lite mer eftertänksam än vanligt. Dels diskuterade vi riskerna med att segla. I oväder och hög sjö kan båten kränga rejält och det händer att seglare ramlar och slår sig illa. En kvinna vi mötte i Portugal
för några år sedan, hade precis hämtat sig efter ett olyckligt fall ombord. Hon hade, när hon skulle ta emot sig, brutit handleden och fått framtänderna utslagna. Vi känner också en ensamseglare som för ett gäng år sedan fick ett rejält njurstensanfall,
långt ut till havs. Det krävdes en stor räddningsaktion för att få honom till sjukhus och hans båt till trygg hamn. Puh, vi har varit förskonade…
Snart seglar vi igen, så häng på!
Skepp o Hoj!
(…surrar vi båten och tröstar oss med bakverk…)
Vi är ännu kvar i den stora ankarviken i Syrakusa. Vädret har omväxlande varit bra och dåligt, utan minsta antydan till medvindar som hade kunnat föra oss framåt. Trots att vädret bjudit på en hel del blåst och åska (som gjort att vi blivit ”fast” ombord) har vi haft det bra. De lugnare dagarna har vi tagit jollen in till land och spatserat genom de vackra gränderna. Vi har även passat på att handlat förnödenheter så vi klarar oss flera veckor, ja kanske månader till och med.
Vi ser ett seglingsfönster komma i helgen och detta verkar tillräckligt långt och stabilt för att ta oss till nästa destination. Men innan dess ska vi låta en storm passera, vilket vi helst hade sluppit (stormen alltså). Enligt prognosen kommer vi ligga precis i kanten och vi slipper därmed de värsta vindstyrkorna. Men 19-22 meter per sekund (beroende på vilken vädersajt vi studerar) är fullt tillräckligt ändå för att göra tillvaron allvarsam. Inför stormen ropade vi upp marinan och frågade om det fanns en plats för Wilma i hamnen, men tyvärr var det fullt. Så bäst är att stanna där vi är, för vi ligger trots allt bra skyddade för svall och ankaret vet vi har grävt ner sig fint efter all blåst som varit.
Vi är dock inte de enda som blir kvar i viken, våra franska vänner i den blå katamaranen (som ska segla samma väg som oss) och ett handfull andra segelbåtar, blir också liggande på svaj när ovädret drar förbi. Nu hoppas vi på en draggningsfri show.
Inför den annalkande stormen passade vi på att göra de sista ärendena inne i stan, kasta sopor och leta upp ett postkontor. Vi fann även ett litet hak som serverade en bedårande dekorativ och god cappuccino. Det kändes skönt för framför oss har vi flera dagar som vi inte kommer att kunna ta oss i land. Först väntar två dagar på ankare i dåligt väder och därefter seglar vi. Om prognosen håller vad den lovat, vill säga.
Oj så kulinariskt överraskade vi blev över detta till synes enkla café. När vi druckit upp kaffet, beställde vi med oss det sicilianska bakverket Cannoli till båten. Det kändes gott att få trösta sig med lite godsaker innan stormen kommer, därtill skulle Styrman Pimpstens pappa fyllt år om han vore i livet. Normalt äter vi inte så mycket sötsaker men helt klart var det värt ett undantag.
Om du någon gång besöker Syrakusa så leta upp NICK HOUSE Coffee Bar (90100) och beställ en cannoli Siciliani och en cappuccino. Du lär inte bli besviken.
Skepp o Hoj!
Syrakusa, Sicilien, Italien
Det var på dagen två år sedan pappa Felix vinklade upp tofflorna och tog ner skylten till sin kapellverkstad i Lysekil. Två år av saknad och jäkligt tomt blev det när gubben la nästan i vädret. Envisheten själv men samtidigt så nyfiken, intresserad och
kunnig inom sitt gebit. Han kunde också vara enormt rolig utan att ibland själv förstå det. Som den gången på slutet, då han plågad av smärta åkte ambulans in till sjukhuset. Värken var så svår att Felix fick ligga på bår och framme vid sjukhuset
vänder sig farsgubben mot ambulanspersonalen och ”tackar för skjutsen”. Jo jo, det kan ju väl hända. Men när han därefter ber ambulanspersonalen vänta utanför akuten med kommentaren ”ni kan vänta på mig här, så kan ni köra hem mig igen när jag är
klar” är ju rätt komiskt. Även om vårdpersonalen inte öppet kunde visa det, så hoppas vi de fick sig ett gott skratt.
Felix återsåg aldrig sitt hem på Kungsgatan 15. På skärbordet i verkstan låg kapell som lämnats in för lagning och så sent som dagen innan han åkte till sjukhuset, satt han och sydde. Envis, sa vi det? Trots att Felix passerat 80 höll han igång och det
blev nog rätt bra trots allt. Att få lämna sin plats på jorden mitt i steget, ännu ihågkommen och varken bortglömd av sig själv eller andra efter år på någon ointressant institution, måste ju vara varje människas dröm. När gubben dog blev det tomt.
De dagliga samtalen tystnade när vår största supporter gick runt hörnet och nu får Wilma segla vidare i livet utan sin skapare. På flera sätt var Felix den osynlige besättningsmedlemmen och han ville veta allt om våra äventyr på havet.
Det kändes därför gott i hjärtat att bege oss till de äldsta kvarteren i Syrakusa. Runt gränder och gator promenerade vi länge innan vi fann det perfekta stället att slå oss ned på, en bar som spelade odödliga melodier från hans ungdomstid. Jazz och Evergreens.
Därefter skålade vi för Felix i Gin o Tonic, hans favoritdryck.
Skål på dig, Fartzan. Ha det så gott, där du är!
En yngre generation Syrakusa-bor…
Styrman Pimpsten sprang omkring i båten med blott en hårsnodd i håret. Det var det enda plagg hon bar och helt klart stod det, att hon plagierade på den upptagna titeln ”den nakna kocken”. Den kvava luften och egendomliga värmen ville aldrig riktigt ge med sig, trots de dagliga urladdningarna i form av åska och regn. Hur många dagar hade det hållit på nu…hon hade tappat räkningen. En sak var dock säker, någon segling var det inte tu tal om. Det var knappt ens tillrådligt att ta jollen in till land. Nyfiket lyfte Styrman på locket till frysen och tittade ner. Det var länge sedan någon mat inhandlades och nästan all frukt och grönt var slut. Straxt därpå hade hon bestämt sig och med handen om en guldmakrill stängde hon locket. Det får bli fisksoppa i kväll, ett par potatisar och en lök och ja, kanske något mer…
Från sin köksbänk tittar Styrman ut genom ventilen och därborta över kullarna ser hon åskan på nytt närma sig. Hon sträcker sig efter potatisskalaren samtidigt som hon stilla undrar, ska det aldrig ta slut…?
Sedan vi kom till Syrakusa har blixtarna flitigt studsat över de sicilianska kullarna och dess närliggande vatten. Trots att Moder Natur släppt ut åskan som förlösare verkar årets sommarvärme svår att knäcka, den kvava värmen tycks inte riktigt vilja
släppa sitt grepp. Ute på havet blåser nu hårda västliga vindar och någon segling inom närmaste tiden, är det inte tal om. De stundom intensiva åsknedslagen och regnskurarna gör det dessutom svårt att ta sig in till land. Med fasa har vi sett hur
någon stackars båtgranne totalt överraskats på vägen tillbaka till sin båt. Jollen är ingen vidare säker farkost när det åskar och regnar. Om inte annat blir man blöt. Väldigt blöt.
Det går trots allt ingen nöd på oss, vi om några har en enorm förmåga att sysselsätta oss ombord. Kapten Betong passade ena dagen på att fylla på med mer luft i expansionskärlet till tryckvattensystemet. Det är egentligen inget som varit fel och trasigt,
men tidigare startade pumpen direkt, så även om man bara behövde ett par få droppar. Med ett ökat lufttryck (som i sin tur motverkar vattentrycket) har vi nu fått en jämnare gång på pumpen. Kapten passade även på att kolla motorolja, kylvatten och
sjövattenfiltret till motorn. Pimpsten å sin sida, vars uppgift är att garantera att besättningen inte svälter, fick tänka till lite extra. Snart helt barskrapade på färska grönsaker och annat väsentligt, gäller det att vara såväl innovativ som kreativ.
I vart fall om man inte vill ta av de undanstuvade konservburkarna, som utgör vår nödproviant.
Fisksoppan behövde, i brist på varor, en ny komposition. Fänkål, morot och purjolök ersattes med potatis, rödlök och tomat. Ett vitlöksbröd därtill och en hemmagjord hummus. Det smakade så pass bra att vi hade kunnat bjuda självaste kungen på maträtten.
Det är vid dessa tillfällen hon gläds åt sitt stora förråd av kryddor – timjan, vitlök, saffran och en skvätt vitt vin utgör en fantastiskt kombo till en egenfångad fisk.
En del av tiden har gått åt att beskåda åskovädret. Framför allt har Wilma behövt att hennes besättning är på sin vakt när vädret gör sig gällande. Ena dagen fick vi en plötslig vindkantring och Wilma la sig ned på sidan och började segla på sitt ankare.
Med ens hade alla båtarna i viken svängt 180 grader och för den som inte sjösurrat sin båt ordentligt, fick garanterat en ovälkommen ommöblering på köpet. De blixtar som slagit ner nära Wilma har vi fått larm om, via appen ”my lightning tracker”.
Vid några tillfällen har varningen känts överflödig då utsikten från båten talat sitt eget tydliga språk. Som den gången då blixten slog ner 700 meter från Wilma. Förutom ljusskenet vars efterföljande knall fick oss att hoppa högt, knastrade luften
i flera sekunder efteråt. Lite fundersamma är vi om elektroniken ombord kan ha påverkats och under dagen ska vi starta upp systemen och testa.
Inte ett ledset öga ombord, så här långt. Men skönt vore det om vädret kunde bli något bättre, så vi kan ta oss in till stan och bunkra mat och lite mer diesel inför fortsatt seglats. Fram tills dess får väl Styrman springa runt med sin hårsnodd och glädja
sin Kapten på alla dess sätt. Med god mat om inte annat.
Skepp o Hoj!
Och så en kort film från ruskvädret i ankarviken… (Hörrö…glöm inte ljudet…)
Over and Out
Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (I mobilversionen syns den som ett hjärta). Det är helt anonymt, vi ser bara antalet. Men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande.
Syrakusa, Sicilien, Italien
De 230 nautiska milen ville vi avverka rätt raskt. Kustremsan utmed fotsulan på Italien saknar bra vikar och vill man ankra, får man göra det utmed kusten (helt oskyddad för vindar från ost och sydost). Därför ville vi helst avverka distansen i ett ben.
Målet var att nå den stora ankarviken i Syrakusa. Så när ett lämpligt seglingsfönster dök upp kastade vi loss, från Santa Maria di Leuca uppe vid Italiens stövelklack, mot Sicilien.
De jämna behagliga vindarna snett akterifrån höll i sig dryga dygnet, därefter dog vinden av. Tiden fram tills dess hade knatat på – med god fiskelycka som krona på verket. Kapten njöt av att äntligen få dra upp fin middagsmat ur havet (sent omsider
skulle utdelningen på de inköpta fiskedragen komma). Vid ett tillfälle hade han inte hunnit mer än kroka på och släppa i draget förrän det högg. ”NAPP IGEN” skrek Kapten förtjust medan Styrman på nytt fick hämta håven. Framåt lunchtid andra dagen
stod Wilma nästan helt stilla, den lilla framförflyttning som skedde stod svallen för. Men vi höll ut – för nya vindar var att vänta.
På hösten när den heta medelhavsvärmen ska bytas ut mot svalare väder, uppstår ofta åskväder. Vi börjar kunna mönstret och därför höll vi noga koll på väderprognosen. Tryggt konstaterade vi att det endast in över land skulle förekomma elektriska urladdningar,
med några få undantag. Men inget som skulle ställa till krångel för oss. Den åskan som låg över Sicilien skulle hinna skingras före vi nådde dit och med den aktuella farten som för stunden rådde, skulle det ta tid. Lugnt lät vi tiden bero och dagen
ägnades åt pyssel ombord.
Sent på eftermiddagen började det blåsa på nytt. Äntligen slapp vi ligga och guppa, nu var det åter fart på skutan och vi hade kommit halvvägs. Hade vi tur skulle vi hinna fram före morgondagens solnedgång, men det förutsatte att inget krånglade och att
vinden höll i sig. Vid skymningen såg vi återkommande ljussken framför oss, åska vars blixtar slog ner någonstans bortom horisonten. Avståndet gjorde att det kändes helt ok att segla rakt mot åskan, något som sinnet annars inte gillar. Med Kapten
vid rodret gick Styrman ner i kabyssen för att laga kvällsmiddag, stekt fisk med pepparrotskräm (fint så det förslår). Halvvägs in i matlagningen ropar Kapten att det byggts upp ett nytt oväder med åska. Tillsammans tittar vi på skådespelet, likt
en fyr blinkade himlen till med jämna mellanrum. Men såg blixtarna inte ut att vara lite väl nära? Med åtta distans till närmaste land var det ren tur att vi hade internet. Först en koll på väderprognosen, som fortfarande visade fint väder. Men prognos
är en prognos och då blixtarna verkade befinna sig betydligt närmare än Sicilien fortsatte Kapten att söka information. Snart fann han en sajt som i realtid visar blixtnedslagen – och den visade något helt annat än prognosen. Framför oss hade vi ett
åskoväder blott tio nautiska mil bort och det verkade röra sig i vår riktning.
Två tallrikar med stekt fisk, pepparrotskräm och vildris äts lite hastigt i sittbrunnen. Snart känner vi av väderfronten, det blåser upp och havet reser sig. De vackra ljusskenen i fjärran har plötsligt blivit utbytta mot skarpa blixtnedslag, med muller
som ljudligt dånar över havet. Efter en snabb överläggning tar vi beslut om att gira dikt styrbord och gå in mot land. Ute på havet är båtar mer sårbara, inte minst då masten utgör en måltavla. Vi är inte överdrivet oroliga för åska på havet, men
har respekt. För vi vet vad åskan kan ställa till med, det fick vi erfara när vi låg på Naxos. Utan att det för den sakens skull behöver bli en direktträff, kan blixten slå ut navigationsutrustningen och annan teknik ombord. Den gången klarade sig
Wilma hyggligt bra, med blotta förskräckelsen var det bara en antenn som gick åt pipsvängen. Medan båten intill fick all elektronik utslagen, till och med ankarspelet slutade fungera. Året innan hade ägaren investerat i ny elektronik för en kvarts
miljon svenska kronor, vi tyckte lite synd om honom.
Till närmaste ankring hade vi nästan två timmars motorgång att göra. På vår nya kurs låg åskan snett akter om oss och allt snabbare kom den närmare. På havet fanns, förutom Wilma, två små fiskebåtar och nu satte även de full fart in mot land. De tyckte
nog precis som vi, att ovädret låg lite väl nära. När klockan närmade sig elva på kvällen kunde vi äntligen göra oss klara för ankring. Sista biten slår vi av på farten och glada konstaterar vi att havet lagt sig rejält, varken svall eller vind kommer
störa vår kommande nattvila. Det händer inte allt för sällan, att vi ankrar i mörkret – vilket kan vara något av en utmaning. Omgivningarna är svåra att se i mörkret och landremsan skvallrar rätt mycket om vilken bottenbeskaffenhet som råder närmast
kusten. Är det flackt och sand på land så är det sannolikt långgrunt och en fin sandbotten. Är det ett brant berg som stupar ner i havet, kan man anta att det är djupt ända in till land och ofta är botten mindre ankringsvänlig. En annan svårighet
med att ankra i mörkret är att man inte ser sandfläckarna och består botten av en massa sjögräs, kan man få försöka flera gånger innan man finner fäste. Sjökortet berättar en del men absolut inte allt, särskilt i Medelhavet saknas ofta detaljerade
djupangivelser och bottenbeskaffenhet närmast kust.
Nu närmade vi oss och i mörkret kunde vi tydligt se att landremsan var flack och att det gick en bilväg längs med kusten, möjligtvis gick trafiken på en stenmur utmed havet. Kapten stod på däck och försökte tyda omgivningarna, plötsligt pekar han och
ropar ”gira styrbord, där är en sandstrand”. Strax därefter släpper vi ankaret på sju meters djup och ankaret fäster direkt. Vattenytan ligger alldeles blank och stilla och innan vi kryper till kojs delar vi på en kall öl i värmen. Glädjande noterar
vi att åskan börjat vandra bortåt, mot ett annat håll.
Nästa morgon häpnar vi. Nyvakna står vi på däck och blickar in mot land. Den lilla sandstranden Kapten sett i mörkret visade sig vara oändlig, flera kilometer lång. Och den väg vi trott gått utmed vattnet, visade sig ligga högre upp i terrängen. Av vårt
noga sökande efter en bra plätt att ankra på i mörkret, hade vi med facit i hand kunna droppa ankaret precis var som helst. Precis vart som helst så långt ögat nådde. Tänk er Tylösand gånger fem (eller kanske till och med gånger tio). Vi skrattade
så vi kiknade.
Tyvärr hade natten på ankaret gjort att vi missat de bästa vindarna. De var nu lite i svagaste laget. Vi gav oss ändå iväg i glad förvissning om att inga nya åskoväder hotade störa vår färd. Efter åtta timmar på havet började vi närma oss tåspetsen av
Italien. Det hade blivit dags att lämna den kustnära seglingen och innan vi förlorade kontakten med internet passade vi på att kolla vädret. Längre fram lovade bättre vindar och den åskan som fanns, skulle ligga på behörigt avstånd in över land.
Pah! Trodde vi. Mittemellan Sicilien och fastlandet tornade svarta moln upp sig. Klockan var tre på natten och det var Styrmans vakt. Radarn visade var regnet befann sig och precis som dygnet innan, innehöll det åska. En repris på gårdagsnatten var inte
alls vad vi önskade och mitt ute på havet fanns ingenting att söka skydd bakom. Åskovädret kom från Messina-sundet och rörde sig i riktning mot Cypern. Om vi inte gjorde något nu, skulle vi hamna i dess väg. Med en timme kvar på Kaptens vila, väckte
hon honom. Nu behövdes några gemensamma kloka beslut.
Som ett smatterband slog blixtarna mellan molnen och någon enstaka gång slog de ner i vattnet. Vi girade först styrbord och stävade mot Messina och gick parallellt, precis i kanten av molnen. Vi såg hela tiden till att ha Wilmas mast under den stjärnklara
delen av himlen. Efter en halvtimme tvingades vi gira styrbord igen, nu mot fastlandet med Sicilien i ryggen. Att komma runt och förbi åskan verkade svårt och det fick oss att tänka på den gången för tre år sedan, då vi skulle segla från Sardinien
till Sicilien. Då var vi tre segelbåtar som tvingades vända tillbaka efter ett halvt dygn till havs.
I vårt kringflackande tillstånd mitt ute på havet ser vi plötsligt hur det ljusnar i molntäcket, ungefär i riktning mot Syrakusa. Vi byter kurs igen och hoppas att öppningen varar tillräckligt länge, så vi kommer igenom och förbi. Någon mer sömn blev
det inte den natten, båda spejade och spanade efter åskan som nu låg på båda sidor om oss. Men allteftersom gav den med sig och strax före soluppgången började det blåsa friskt. Molnen skingrade sig och nu dansade Wilma fram med sex knops fart.
Strax före ankomsten till Syrakusa fick Kapten en makrill på kroken. Firre nummer fem sen vi avseglade från Santa Maria di Leuca. Och sen kom regnet…
Skepp o Hoj!
Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (det är anonymt, vi ser bara antalet – men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande).
projektsunshine.se 